Färdig!
Så var jag färdig, både med stora glödlampsdockan och med den här bloggveckan. Den som vill fortsätta följa mig och mina projekt (och min hyperspännande vardag) kan med fördel titta in på min blogg: Stenbullar.
Tack och adjö! / Ylva
Så var jag färdig, både med stora glödlampsdockan och med den här bloggveckan. Den som vill fortsätta följa mig och mina projekt (och min hyperspännande vardag) kan med fördel titta in på min blogg: Stenbullar.
Tack och adjö! / Ylva
Jobbade vidare idag med den stora glödlampsdockan. Den är lite svårhanterlig i jämförelse med dom vanliga små, den tar upp halva soffan när den ligger i mitt knä och får benen fastsydda. Har använt samma teknik med kroppen som hos dom små, men var tvungen att klura ut ett bättre sätt att fästa armar och ben, så det blev till att böja till metallringar att fästa dom med. Kändes ovant att jobba så stort, vanligtvis tycker jag det är en rolig utmaning att jobba med riktigt små grejer, men man kan väl variera sig.
På bilden syns en glödlampsdocka av normal storlek, kanske kan jag hinna klart den stora innan min sista bloggdag som är i morgon. Annars kommer den att finnas till beskådan på min egen blogg: Stenbullar.
Idag har jag jobbat på en gigantisk glödlampsdocka, väldigt mycket större än de jag brukar göra. Till kroppen behövdes en mycket större mängd matt-trasor än jag hade på lager, så det var bara att sätta igång och klippa i ett gammalt lakan.
Arbetet fortsätter i morgon, då kommer den roligaste biten: val av knappar! Jag vet, det låter ap-trist men är en intressant del av arbetsgången, särskilt de knappar som ska väljas ut till ögon. Just nu är största problemet att hon nog inte kommer att kunna sitta och då kan det bli svårt att ha med den på utställningen.
Två gånger per år brukar det ordnas designmarknad på Hamnmagasinet här i Umeå. Då brukar jag försöka få mig en plats för det är alltid lika kul att kränga sina grejer. Jag gillar att kolla in vad andra kollar in på just mitt bord. Vad dras dom till? Vilka alster säljer bäst? Försöker att förnya mig lite och tillverka några nya saker som man inte hade sist. När man sitter som en mupp hemma i sin vrå och donar är det liksom belöningen att sen få se och träffa andra som verkar uppskatta alla avverkade arbetstimmar. Tygdockorna på bilden brukar locka folk att välja lite utifrån personlighet, -det här är ju du! kan nån säga och hålla upp en lämplig tygdocka för sin kompis, och det är klart att man bara måste köpa ”sig själv”…
Jag är inte alls duktig på att följa med i andras bloggar, inte så som många som följer ett par stycken och tittar in regelbundet. För mig är det oftast bara ren slump att jag hamnar på en rolig sida. Jag är nämligen lite kluven till det här med att kolla in vad andra gör, vill liksom att idéerna ska komma av sig själv, vilket de brukar göra utan större problem. Men med docktillverkningen var det så att jag råkade hittade till en intressant sida som inspirerade mig. Jag blev fast direkt! Dockor, kul! Det ville jag prova, och så blev det. Tillfället var illa ”valt” då jag precis fött barn nummer två till världen och hon visade sig anlända med kolik av det mer krävande slaget. Mitt i allt bäbisvrål började jag den sommaren utveckla min egen teknik för att skapa de dockor jag ville göra. Det är ju naturligtvis så att jag gärna inspireras av sådant jag ser, men det är viktigt för mig att hitta en egen variant på det jag sedan tillverkar så att det känns eget. Nu har det gått fem år och jag känner att mina dockor verkligen är mina.
Under kvällen har jag jobbat med att sy små hjärtformade vetevärmare, fast om sanningen ska fram så innehåller dom ris, men funkar på samma sätt. Jag gillar att växla mellan olika projekt men brukar försöka disciplinera mig till att ”massproducera” varje grej eftersom det är mer effektivt att göra många av något när man ändå håller på. Nackdelen är att det lätt blir trist och då finns risken att jag drar vidare till nästa idé, men jag har aldrig tillverkat dom här förut så än så länge känns det kul. Det blir en del ris i soffan men det får man ta. Dom blir så härligt tunga när dom är färdiga. På varje hjärta har jag sytt fast ett litet märke med en stjärna. Det kändes som det behövdes en kul detalj så det fixade jag med textilfärg, pensel och bomullsband.
Så här blev det färdiga resultatet. Nu är det bara att mata in det i mikron och värma på! Till varje hjärta tänkte jag måla ett litet kort och eventuellt blir det en tillhörande papperspåse, som ett helt present-kit.
Hej! Och välkomna till min värld för en vecka framåt. En stor del av den tiden som kallas fritid/egentid (dvs. när barn hämtats, mat ätits, disk diskats och man bara kan göra vad man vill) då pysslar jag. Det går liksom inte låta bli. Oftast parkerad framför tv´n med soffan fylld med lämpligt material. Där putsar jag med sandpapper, målar med akrylfärger, skär till kort eller syr fast knappar på någon docka. Jag har ett alldeles eget ”lekrum” på övervåningen där det mesta materialet förvaras, men där sitter jag inte så ofta. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot den dagen vi köper ny soffa och jag måste börja bete mig som en ansvarsfull vuxen. Till mitt försvar ska ändå sägas att soffan endast fått en minimal gul färgfläck under sin livstid, det övriga skräpet som bildas brukar dammsugaren fixa.
I går besökte jag biblioteket i Holmsund där jag ska ställa ut mina dockor under Mars månad. Jag kollade in montrarna så jag kan fundera lite på hur jag vill ställa upp allt sen. Det som ska fixas nu i kväll är ”finliret” på de lådor som dockorna står/hänger i. Jag ska även se om jag hinner slutföra arbetet med en riktigt stor docka som jag skulle vilja ha med, samtidigt vet jag att det där allra sista fixet brukar ta längre tid än man tror. Nä, nu är det dags att påbörja läggning av barn och sen, som genom ett trollslag , förvandlas jag till den kreativa soffpotatisen!
Hej!
Då var det redan min sista dag som gästbloggare. Jag måste erkänna att jag inte riktigt har kommit in i denna världen än. Har aldrig riktigt skrivit av mig varken i blogg- eller dagboksform. Det är iofs rätt synd. Vilket bibliotek av händelser, tankar och känslor det är. Något att gå tillbaka till och hämta kraft och inspiration av.
Jag såg slutet på filmen The Truman show härom dagen. Det var lite som att titta tillbaka i en dagbok som aldrig blev skriven, från min egen barndom. Visst, det är en överdrift. Jag blev aldrig filmad, inspärrad eller flydde på ett hav i en fuskstorm, men ändå. Det fanns något i filmen som slog an och manade mig att gå tillbaka i min egen tid för att inspireras av mig själv och mitt liv, likt det jag gjort i mina tidigare projekt med bl.a. Ouse, La Revolución och 4.10.
Ouse som är en tredimensionell tolkning av författaren Virginia Woolf.
La Revolución, en tolkning av den fantastiska konstnären Frida Kahlo.
4.10, ett tredimensionellt porträtt av modeskaparen Coco Chanel.
Tanken är att det ska göras fler porträtt framöver. Många fler. Det är inte bara en tanke, det kommer att bli så men ännu har tiden satt sina käppar på ställen som inte gjort det fördelaktigt för mig. Jag tror och hoppas att jag åtminstone lyckats flytta några av käpparna till mindre avgörande ställen. Men vad Truman gjorde klart för mig är att min historia och de människor och händelser jag bär med mig har en avgörande roll i detta porträttprojekt. Det kanske faktiskt är det som är hela kärnan i mitt arbete. Som en liten mjukstart föddes gungan The un and known för ett par veckor sendan. The known är min farmor som pryder undersidan. En kvinna jag tyvärr aldrig lärde känna särskilt bra. Men hon var tydligen bra på att räkna till tio ensam i köket…
Nästa person som blir porträtterad har jag inte klart för mig ännu, men när jag skriver till er nu känns det mer som att jag gör det för mig själv. Jag vet av fullt naturliga skäl inte hur intressant ni tycker att detta är, om det ger er någon inspiration eller värdefull insikt. Men för min del väcks massor av idéer till liv, mellan varje ord och stavelse. Tänk en turné land och rike runt, i en gammal folkabuss (för att vara förutsägbar), intervjuer med människor, foton, dokumentation, livsöden, glädje och tårar, ärr, rynkor och liktornar. Att ta del av vanliga människor på ett helt vanligt sätt, en fika med varsin muffin. Och då menar jag den sorten som är liten, ganska platt och innehållslös, oftast med en citrusantydan. Livet mitt i livet precis just som det är, utan hollywoodretuschering eller förskönande undertexter. Efter det 3d-porträttering. I en studio som ännu inte finns. Och så land och rike runt igen men på bejublad utställningsturné. I samma folkabuss.
Hur det än blir med just det projektet (även om hela min slumpbaserade varelse vet att det kommer bli av på något sätt, fast kanske inte i just den folkan) och vad annat som händer i tiden framför finns det massor av inspiration i det vardagliga och till synes ointressanta att hämta. Jag hoppas ni finner det i det ni gör. Är ni intresserade av min fortsättning, vill ge feedback eller bara ta en fika, med citronmuffins, så är ni varmt välkomna att höra av er.
Tack för nu!
Kram
Hej!
Det är en spännande tid vi har framför oss.
Snön börjar smälta bort och med det visar sig olika typer av läckerheter som patinerats och lagrats likt fina, goda ostar. Jag vet med bestämdhet att en ost, ingen vidare lagrad eller fin, men ändå en ost, ligger där under täcket. Men nog om osten, även om det smärtar något att jag förlorade den helt ovetandes ur matkassen. Det är väl så det går till, det tappas, saknas och hittas. Mitt bidrag till sakletarna blev en ost. Hoppas den glädjer någon lika mycket som den rostiga skobrodden glädjer mig.
Eller de röda vevarna utanför soprummet.
Eller de rostiga luckorna och låsen.
Det kommer skapas produkter av dessa fynd. Ännu vet jag inte vad men eventuellt kommer lövet jag ska skicka till Liljevalchs kollektiva verk ”Ser du löven för alla träd” prydas med något av detta. Har ni inte koll på utställningen tycker jag ni ska kika in på liljevalchs.se. Och har ni inte börjat sakleta ännu är det en mycket god tid att börja. Behöver ni inspiration rekommenderas ett avsnitt ur Pippi Långstump, ett föredöme när det kommer till sakletande.
Lycka till!
Hej!
Då var den här dagen nyligen till ända. Dagen som går i masskonsumtionens tecken. Dagen då vi ska köpa och sprida (gärna röda) saker omkring oss för att visa att vi bryr oss om varandra.
Jag är utbildad produktdesigner på masternivå och man kan kanske tro att detta är ett lyckorus för mig. Ett ypperligt tillfälle att få formge snabba produkter som håvas ut till butiker och konsumenter för att senare komma tillbaka transformerade till dollarprydda sedelbuntar som bäddar ner sig gött i mina byxfickor.
Men jag har valt ett annat sätt att förhålla mig till min bransch och omgivning. Även om jag ibland önskar att jag kunde koppla bort mitt sunda förnuft och bara följa med strömmen. Göra som alla andra. Sko mig på de redan utsatta för egen vinning, utnyttja våra resurser till fullo för att själv leva gott. Jag var på väg in i en Kinaproduktionssväng för flera år sedan för att öka effektiviteten och vinsten på mina produkter. Det hela ledde till att jag blev så knockad av kvaliteten och det läskigt låga priset att jag la ner hela projektet, slutade med produkterna och tackade för mig. Det var min lösning just då. Kanske inte den bästa men den ledde mig åtminstone dit där jag är idag.
Det jag gör nu är helt och fullt tillverkat av mig. Här. Jag hoppas det kan fortsätta så, även om jag gärna jobbar tillsammans med andra också. Det som är viktigt för mig är att få skapa samtidigt som produkten växer fram, det kan hända så mycket på vägen som är avgörande för resultatet. Alla dom små vägskälen är jag mån om. Precis som alla små rostiga skruvar jag hittar, eller spårvagnsfönster. Dom har sin plats i den skapande, slingrande resan. Jag hoppas och tror att 2012 kommer bjuda på en oförglömlig resa fylld med nöjen, kreativitet, rostiga muttrar, gemenskap, produktivitet men också vägval och strider. Om inte annat inre.
Stolen 2012
Året har redan skenat iväg på ett nästintill okontrollerat sätt. Under januari visade jag upp min lampa BottleUp! i Lammhult på Möbelriksdagen där den/jag blev grillad av sk designdrakar. Panelen bestod bl.a av trendspanaren Stefan Nilsson och designskribenten Hedvig Hedqvist. På Formex i Young Designers avdelning ställde jag ut delar av produktserien Suburban Siblings och just nu pågår en utställning på Kaleido i Uppsala som heter Förortsbarn och sociala mönster. Jag ställer ut en större del av Suburban Siblings där tillsammans med Sara Gullman som visar sina fantastiska textila mönster. I går fick jag en förfrågan om ännu en utställning…
Vad ska jag säga, me like so far!
Jag hoppas att jag gillar er med, så här dagen till ära.
Sov gott!
Lampan BottleUp!