Första dagen som gästbloggare! Jag känner mig mycket hedrad över att få gästbloggaa här, trots allt är det internet som stått och fortfarande står för en stor del av min inspiration när det gäller hantverk och slöjd.

Jag har aldrig varit omgärdad av slöjdande människor, de flesta i min närhet har varit måttligt intresserade av hantverk. Min räddning har blivit internet, jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort annars! Via internet har jag fått så mycket inspiration, lärt känna människor (vissa har jag nu träffat i verkligheten också).

Så jag tänkte att jag skulle skriva om mina favoritställen för inspiration på internet. Först och främst är det ju bloggar, men det skulle kräva ett helt eget inlägg att tipsa om tror jag.

Mina tre bästa siter som inte är bloggar:

Ravelry
Jag hoppas verkligen att alla som stickar och virkar känner till ravelry! Åh detta fantastiska ställe, både för att organisera sina pågående projekt och hitta inspiration till nya. En annan bra funktion är att om en har ett garnnystan eller två och inte vet vad en ska hitta på med det så går det att söka på garner och se vad andra gjort med det garnet. Mycket bra!

Pinterest

Här finns bilder på allt som är fint och även en hel del som är fult. När det gäller hantverk är det en stor källa till inspiration, här finns massor med bilder på alla sorters slöjd. Mycket är kategoriserat som DIY eller pyssel, men det är ju inte benämningen som är det viktiga. Det negativa är att det är lite si och så med källhänvisningar, men ofta kommer en till källan om en klickar på bilden.

Youtube
Via youtube har jag lärt mig nya typer av uppläggningar, avmaskningar, att sticka med magic loop, tvåändsstickning och en hel massa andra saker. Perfekt hjälpmedel när du inte har någon som kan visa dig det där du vill lära dig. Det enda kruxet är att du måste veta vad det du letar efter heter på engelska, ofta är det ont om svenska videor.

Ja, i sanning flyger tiden och redan är det söndagkväll vecka 44, min bloggvecka här på kravallslöjd.

Jag hade en så fin tanke om att jag skulle hinna göra ett långt och fint blogginlägg igår, men dagen gick till förberedelser inför kvällens klubb. Halloween fest på Frilagret!  Och det lyste verkligen härligt blodrött ur fönstren när vi var redo att dra igång..

Jag vill bara kort berätta lite mer om hur Frilagret fungerar. Det är verkligen besökarnas egna. Man hör av sig till oss (lämpligtvis på frilagret@kultur.goteborg.se) med sin tanke eller idé. Det kan vara allt ifrån att man vill arrangera en helkväll med konsert eller dans till att man kanske är sugen på en workshop i lödning. Så snart vi kan hör vi av oss och hör hur vi kan gå vidare. En fin grej är våra ”workshops on demand”. När vi får en fråga om en workshop lägger vi ut det på vår hemsida, och när det finns tillräckligt många anmälda så arrangerar vi det. Fint va! Gör det!

Tack för mig, och hoppas att vi hörs igen!

Jag måste säga att jag känner mig lite snuvad. Snuvad på den där timman. Innan jag hade klockor som via koppling till någon mystisk sattelit ställde om sig själva var detta min favorit vecka. Mången gång har jag inte ställt om klockan på flera dagar bara för att, i stressade stunder, få komma på att jag inte är en kvart sen, utan 45 minuter tidig. En lika ovan som underbar känsla.

Just idag känner jag mig dock snuvad när jag insåg att jag inte är 45 minuter tidig, utan 15 sen istället och att jag gått miste om tillfredställelsen att ställa tillbaka klockan… Bättre blir det inte heller av horisontellt regn, motvindar så starka att man inte kan andas och bilister som skvätter upp stora mängder vatten på intet ont anande fotgängare vid övergångsstället.

Trots allt detta är det äntligen måndag! Och även om jag inte fick ställa tillbaka klockan så finns det goda chanser för denna vecka att bli alldeles fantastisk!

Jag jobbar som programläggare på Göteborgs nya kulturhus och den här veckan öppnar vi lokalerna för alla som gör, ja, nästan vad som helst!

Idag blir det framför allt riggning av lokalen. Symaskiner, stafflin och arbetsbord ska fram. Ljus ska riktas osv.

Ta en titt på Frilagrets hemsida www.frilagret.se och kom förbi från och med imorgon!!

Jag har också hamnat i fällan….två gånger!

Tjejer idag (jaja, jag vet att jag generaliserar, jag får lov till det, för jag är genusmedveten ändå) bakar lyxiga cupcakes, med vanillafrosting och sugarpastefigurer (som man självklart gjort alldeles själv), snor lätt ihop en kolafudgesmet, gör egen sylt och håller det dessutom skinande rent hemma samtidigt. OCH; när man sedan gjort de fina små cupcakes med rosor i tre olika färger som garnityr, och placerat dem varsamt i blå-prickiga muffinsformar köpta på en liten jävla shabby-shic-butik i innerstan, städat undan allt, tänt ett ljus, hällt upp en kopp te, ja – då återstår bara finalen. POST IT ON FACEBOOK!

Been there done that (som osäkra människor brukar säga när de vill verka häftiga och världsvana). Men faktiskt. Jag har själv hamnat i denna wanna-be-husmors-fälla. TVÅ gånger. Cupcakesfällan slank jag ner i sådär kring jul tror jag (varför bakade jag annars pepparkaksmuffins med lingonfrosting?) Tårtfällan strax därefter då min dotter fyllde år. Även om jag måste erkänna att jag inte bakade tårtan, det gjorde min goda moder. Jag garnerade tårtan. Och det värsta var ju att det inte fanns nån hejd på det. Jag gick verkligen bärsärk med alla silverkulor, chokladbokstäver och grön gelé. Men jag njöt av det, jag fick någon slags inre ro och tillfredställelse. Det var en fin tårta.

Varför?

Jo, för att hemmafru-idealet är här för att stanna. Och jag hatar det. Men jag är som alla andra, en individ i ett socialt konstruerat samhälle. Jag kan inte värja mig. Även om jag försöker. Jag har dock inget emot själva bakningen, eller rullandet av marsipanrosor. Det är att offentligagöra det som jag tycker är suspekt…

Magnus Betnér påpekar det paradoxala i hela cupcake-facebook-fenomenet i sin stand-up-show, och han gjorde det så genialt, att jag därefter började tänka mer och mer på det. Och som sagt, nu har jag tröttnat. Han sa typ så här (åh, vad jag förresten börjar komma in i blogg-snacket nu); ”De som klagar mest över att de inte får ihop livspusslet, är just de som hinner baka cup-cakes OCH lägga ut det på Facebook.” Sant.

Nu ska jag återgå till livspusslet. Ämnet hemmafru-idealet är förresten inte avverkat än. Fler arg-bigge-inlägg kommer.

Jag tycker att rummet är intressant. Alltså, tomrummet, det utrymme som vi människor kan existera i. Tomrummet är ju helt avgörande för vår möjlighet att röra oss. Detta till trots är det det som begränsar denna möjlighet som upptar större delen av vår uppmärksamhet, nämligen tingen, materian – väggar, golv, tak, möbler, prylar mm. Den immateriellt tunna gräns som skiljer vårt livsrum från ingjuten fångenskap skymmer oändligheten. Alternativet hade varit svindlande och omöjligt att orientera sig i. Våra sinnens begränsningar gör oss till naturen ytliga – ytliga och fixerade vid det materiella. Det är via ytan vi kan skilja tomrummet från den förtätade, icke tillgängliga världen – antirummet.

Den engelska konstnären Rachel Whiteread arbetar just med denna gräns. Hon inverterar rummet genom att gjuta av det och avlägsna den ursprungliga gjutformen. Hon gör detta i olika skalor, allt från hus till möbler. När rummet förvandlas till antirum uppstår många för mig intressanta tankar om människans natur. Om hur präglade vi är av rummets förutsättningar och behovet av frihet och skräcken för fångenskap. Att vakna upp ingjuten i ett antirum måste förstås vara en mardröm…

Jag tänker mycket på rummet när jag formger möbler. Var går rummets gränser? Vad är inne i rummet och vad är utanför? Kan något vara både i och utanför rummet samtidigt? Kan tid gestaltas i rumslighet?

Aika Amöbel

Jag har en kreativ metod. I grunden går den ut på att jag använder mig av synectics, en metod som utvecklades  under 50-60-talen. Begreppet kommer från grekiskans Syn och Ectos och handlar om att sammanföra olika och uppenbart irrelevanta element. Det finns en mängd sk trigger questions för synectics. De är exempel på företeelser och sammanhang man kan utsätta sitt ”problem” för. Om man tex ska formge en stol kan man i tanken placera en stol i tyngdlöst tillstånd – hur skulle den se ut då? Man kan föreställa sig att stolen har mänskliga egenskaper – hur skulle det gestaltas?

I mitt fall använder jag mig av trigger questons som ”fragmentera”, ”kombinera” och ”hybridisera”. Jag låter helt enkelt olika fragment av möbler, byggmaterial och dylikt mötas, reagera med varandra och bilda en ny enhet. Elementen i sig utgör inspirationsmaterialet i en intuitiv och organisk kreativ process. De begränsar, men framför allt skapar uppslag till den gestalt de sedermera antar.

Ibland bara sågar jag itu någonting för att komma loss…

Här är en lista på en uppsjö trigger questions för synectics
http://members.optusnet.com.au/charles57/Creative/Techniques/syn_quest.htm 

Nu är vernissagen över och jag har hållit mitt föredrag om återbruk. Jag vet inte riktigt om jag känner mig nöjd med min insats eller ej. Fick jag sagt det jag ville säga? Förstod åhörarna vad jag sa? Var innehållet relevant?
Ibland kändes det som om jag bara trasslade in mig i mina egna resonemang och inte riktigt kunde komma åt den sk pudelns kärna. Det var emellertid en förstående publik som verkade anstränga sig att förstå. Flera kom fram till mig efteråt som verkade ha uppskattat det hela i alla fall. Det kändes bra…

Nu när jag är hemma och min kära fru har tagit på sig att natta barnen kan jag dock känna den där tomheten som ofta infinner sig när man har avslutat något som har upptagit en stor del av tankeverksamheten under en längre tid – det sk post project syndrom. Allt är över – inget går att ändra på – kom på nåt nytt eller lägg ner allt.
Jag undrar vad det beror på, varför uppstår denna känsla? Är det för att det så drastiskt bara är över, att själva resultatet är så förgängligt? Utställningen varar månaden ut men den tid jag hade på mig att förmedla mina tankar är över. Det finns ju många andra kanaler att kommunicera via (här tex) men att tala inför människor på riktig är ju ändå lite mer på allvar.
Jag ska nog ändå passa på att förmedla lite av föredragets innehåll här i bloggen…

Jag är dadaist. Jag vill verka för att upplösa gränsen mellan verkligheten och konsten. Jag vill att folk ska se den estetiska potentialen i allt vi omger oss med, särskilt det som normalt inte anses vara något att ha. Jag gör detta genom att kombinera återbrukade fragment från olika stilar och epoker. Jag jobbar med ready-mades. Jag är dadaist.

Snart 100 år efter Marcel Duchamps ”Fontän” tycker jag att ready-mades är det mest relevanta och intressanta material att jobba med för mig som formgivare. Ready-mades har en inneboende historia och en uppsjö av inspirationsmöjligheter. När man kombinerar fragment ur verkligheten uppstår ytterligare oändliga variabler och korsbefruktningar. Mötet mellan dessa väsensskilda beståndsdelar utgör bränslet i min kreativa reaktor. Jag kombinerar oftast två, ibland tre olika beståndsdelar som får utgöra huvudelement i det som oftast resulterar i en möbel. Jag sätter ihop delar av gamla möbler, byggmaterial, lådor och dylikt till nya skapelser. Som Frankensteins monster men i möbelform…

Jag håller nu på att färdigställa en utställning på Skurups bibliotek som ska ha vernissage nu på onsdag. Jag kallar min arbetsmetod för Kombino Amöbel och utställningen går under namnet Nytändning för uttjänta möbler.

Hej hej..

När jag fick förfrågan att blogga så bestämde jag mig för att; Lina nu får du ta dig ur soffan och faktiskt ta och vara lite kreativ..

För helt ärligt, jag känner mig inte så kreativ just nu. För jag som anses som en ”kreativ människa” borde ju göra mer än vad jag faktiskt gör, eller?

Jag tror att det är sådana tankar hos mig som gör att jag släpper allt och slänger mig i soffan, än att faktiskt bara ”släppa lös” och våga misslyckas och ännu bättre våga lyckas!

Så denna vecka ska jag försöka att ”släppa lös” och faktiskt utföra idéer som jag har. Tur för mig så jobbar jag förmiddagspass imorgon och sen är jag ledig fram till lördag..  Så nu kan jag inte säga att jag inte har tid..

Idag har jag också jobbat, men då min snälla mor lånade mig hennes bil så blev det en sådan rant-dag.. Där jag åkte runt på Storheden för att inhandla mat, prylar till lägenheten och en sväng till Myrornas för att leta stickor.. Vad jag ska med dem får ni se lite senare i veckan..

Jag lägger upp lite bilder på några plexismycken som jag har gjort..

En av de roliga workshops jag varit handledare för är träffarna som går under arbetsnamnet Let´s virk together. På Kulturhuset i Skövde har hugade setts för att umgås, virka, fika och prata. Ibland har jag inledningsvis visat bilder från fantastiska virkare från olika håll i världen, berättat varför jag är en virkjunkie och passat på att berätta om virkningen som politisk, demokratisk kraft.

Det är något alldeles speciellt med att träffa andra virkare och utbyta virkrecept och tankar. Pulsen går automatiskt ner i viloläge när virknålen sitter som en smäck i handen och maskorna fylls på. Tiden försvinner. Tre timmar – vips så är det dags att sluta. Ingen vill gå.

Under dessa träffar har jag ibland varit tyst och lyssnat. Oftast blir det en massa garv. Ibland sitter alla djupt koncentrerade och tystnaden är massiv, men aldrig obehaglig. Det enda som hörs är klirrandet från våra virknålar. Det är otroligt trivsamt. Det kommer upp samtalsämnen om allt mellan himmel och jord. Ibland har vi efter en stund känt oss så trygga i vår virkande bubbla att samtalen fördjupats.

Jag är ganska kass på att virka. Gillar mest att virka runt, runt. Det är en slags fysisk rörelse som är tillfredsställande nog. Jag behöver inte virka något mer komplicerat. Mina cirklar kan varieras i det oändliga. Kan bli lite impad över människor som kan virka efter komplicerade mönster. Men, nej det är inget för mig. Jag gillar frivirkning.

En gång kom det en hel syjunta farande från Kinnekulle och virkade i solen utanför Kulturhuset. De åkte en massa mil bara för det tilllfället. Att virka ihop med andra. Det gjorde mig väldigt, väldigt glad!

Keep on virking folks!