Har en benägenhet att samla på mig en hel del ”grejer” som kan vara bra att ha inför framtida DIY-projekt.

Av kära faster har jag en massa olika ”skelett” från gamla lampskärmar, de ligger bra i ”tyggarderoben”, värmer väl egentligen inte så mycket som mina tyger och garner gör, men jag visste att någon dag kan de komma till användning. Lagom till advent sprack fönsterlampan i glas. Det gjorde inte så mycket för då var det dags att hänga upp adventstjärnan. Men i januari när stjärnan skulle ner hade jag inget nytt att hänga upp.

Materialet – restgarner från en stickad barnmössa och en av lampskärmarna – låg framme i väntan på min egen skaparlusta och när en av ungdomarna var hemma från skolan och saknade sysselsättning kom jag med förslaget om att göra något med garnet och lampskärmen.

Hon lindade in lampskärmen med ett av bomullsgarnen och ”vävde” sedan in några trådar med avvikande färg i överkanten som dekoration.

För att få upp lampan så snabbt som möjligt använde vi samma elsladd och glödlampa som till adventsstjärnan.

Resultatet blev en enkel hängande fönsterlampa som sprider ett milt och behagligt ljus. Jag är jättenöjd med lampan och den pryder verkligen sin plats i tamburfönstret.

Mitt nästa projekt  jag håller på att utveckla är till en lampa. Jag anammar gärna slumpen och ett projekt kan inom ramarna utveckla sig åt många olika håll innan det färdiga resultatet.

Det började med idéer om just transparens, i saker och tings härkomst och framtagning. Det är många processer och metoder som slutkunden aldrig är medveten om och heller inte kan ta ställning till eller ha tid att ta reda på. Jag vill påvisa dessa aspekter och  jobba i råhud/pergament.  Jag upplever att det känns som ett mystiskt och vackert material som är svårt att få tag i och dyrt. Jag forskade  vidare inom fältet och kom i kontakt med en gammal teknik där man använder sig av svinurinblåsan. Jag har spenderat mycket tid i min stuga i södra skärgården där vi har året runt jakt på vildsvin pga av dess snabbt ökande population. Jag har haft kontakt med olika hemslöjdskonsulenter där jag fått tips och råd i utvecklandet. Jag har pratat med  jägare i trakten och inväntar nu min blåsa. Jag har gjort några tester i den bit råhud/pergament jag fick tag i från läderverkstan för att se hur materialet ter sig. Jag fortsätter  färdigställa min lampa i förhoppningen att den är klar för presentation på Slöjdprovningen i maj.

Jag avslutade sedan veckan med en AW på terassen.

En sak som blev tydlig vid den Västgötska kyrksafarin i tisdags var varje byggnads förankring till platsen och dess materialtillgångar samtidigt som kyrkorummet var omvärldsmedveten och del av en global kontext. Detta i och med kopplingen till kristendomen i Europa men också genom avbildningar av lejon och andra exotiska djur.

Även hantverkares frihet visade sig i naivistiska tolkningar av djur och extremt ornamenterade stolar. Lejonens människoliknande uttryck har sin förklaring i den svenska faunan avsaknad av savanndjur samt Googles ännu ickeexisterande bildsökningssfunktion. Det var inte bara ett hantverksuppdrag som skulle utföras. Inte heller var det frågan om en massproduktion. Detta påverkar estetiken. Det blir ett ärligt uttryck som berättar mycket om hantverkarens formtillgångar, referenser och sammanhang. Jag gjorde en lampa föreställande en häst. Jag ville använda mig av samma metod som vid kyrkobyggandet varpå jag snidade hästansiktet direkt ur minnet.

Ni kan kika vidare på min blogg här http://trastens.blogspot.se/2013/05/stallbar-lampa-enhorning.html

Adolf Loos, arkitekt verksam i början av förra seklet skrev

”You would know when it was time to stop institution buildning, leaving some issues unresolved, and you would leave intact traces of how the institution grew. You want an institution that is alive”

Man måste alltså bevara en del av sitt arbete som mystisk skärva och inte trilla ner i perfektionistträsket. Loos skrev även stark kritik mot att ornamentera saker då det är ”förspilld arbetskraft” och hindrar en hållbar estetik. Det kan vara tänkvärt när man ser tillverkning i en industri men ornamentering är ofta hantverkarens belöning till sig själv. Dessutom, vad är en hållbar estetik? När man skapar något karaktärsstarkt riskerar man att det blir omodernt. Samtidigt skapar tingets unikhet sin egen auktoritet. Det är en balansgång!

Dessutom består personalen av sju supernördar som är om möjligt ännu nödigare än jag.

Det började med en fotograf som är vänligheten själv, ända tills jag råkar flytta på en lampa eller klicka på någon knapp, då… .

Sen blev det en programmerare som lever sitt liv i ettor och nollor och helst gör det i hemmets lugna vrå, jag vill inte veta vilken tidpunkt på dygnet som programmeringen sker, det är bäst så.

De slöjdare som gästspelar ska vara nördar, de är utvalda för att de är proffs på ett visst ämne som knopar, kvilting, pärlor eller tovning.

Sen har vi en texttant, som visserligen är sju år yngre än mej men ändå, hon är ordningsnörden som håller ordning både på företagets bokstäver och prylar. Jag har nog inte förstått förrän i dag hur frustrerande det kan vara för en skribent att inte vara herre/tant över sin text. Själv är jag nämligen väldigt glad över att texttanten lägger sig i mina texter som jag försöker skriva, för då blir de oftast bättre. (Fast detta har jag skrivit alldeles själv)

Nu eller aldrig, Slöjdlexikon ska lanseras till privatpersoner! Därav två nya medarbetare, en på 48 och en på 27, bör vara perfekt kombi. Dessa två är nördarnas nördar och kommer med helt nya friska tankar och idéer om marknadsföring mm.

Förvirrad är jag, och har precis bestämt att jag behöver HJÄLP! På onsdag åker hela gänget till Damstorpsgård här utanför Lund på teambuilding. Det ska bli riktigt kul, eller så kan det gå åt pipsvängen…

Jag bor i ett stort hus i Umeå, vars det händer konstiga saker titt som tätt.

Ibland kommer det hit en man – känd som kuckelimuckmannen – till kollektivet på en fika eller vila.

Antingen kommer han sent på natten eller också väldigt tidigt på morgonen.

Man märker att han har varit här på att det då ligger dagstidningar på köksbordet när man går upp. Nu i helgen var har han varit här igen och fyllt på förrådet med mitt nya favoritmaterial; papper!

Det har slagit mig att – varför inte bygga allt av papper? Billigt, lätt, och framför allt formbart och enkelt att reparera!

Ok. Nu tänker du kanske att det är ju för att papper inte håller för vatten, det skulle mögla etc. Men jag har kollat lite på det här. Det visade sig att för länge sedan gjorde man både båtar, byggnader och allt möjligt i papper.
Utomhusbruk i oskyddad form kan ju förstås innebära mögel, oljeimpregnering/målning/lackering eller liknande borde kunna lösa det
Kolla engelska wikipedias artikel på papier-mâché, det är intressant läsning!
Mycket kunskap verkar ha gått förlorad.

Nå förutom de här lite mer udda bruken av papper så är det ju ganska vanligt att använda det till att bygga små modeller och liknande.
Jag har länge varit peppad på att bygga golvlampor i form av svampar, och jag tror det får bli en eller ett par såna av den här tidningsbunten!