Ordet slöjd kommer från fornsvenska slöghþ,[1] motsvarande adjektivet slögher, ’slug, skicklig, händig, konstfärdig’
Det är något jag aldrig reflekterar över.
Men som kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Att kunna ta hand om sig själv, skapar makt genom att inte vara beroende av pengar och behöva köpa allt. Detta har varit en otrolig viktig insikt för mig.

Detta år har jag medverkat i ”Slöjdinkubatorn” som är i samarbete med Nämnden för Hemslöjdsfrågor och Tillväxtverket.

Att vara så närvarande i alla led i framtagningen av ett objekt är nått vi annars inte alltid har möjlighet att vara. Vi bakar sällan vårat bröd där vi inser hur lång tid det tar och att det skapas ur olika ingredienser från naturen. Att själv tex. få gå ut i naturen, välja sitt träd, kapa sin gren och tälja sin sked. För att man behöver den för att äta. Man har lagt tid på att skapa den och inser den tid, kraft och resurs som behövts för att ta fram den. Därför laddar man den även med ett affektions värde och kanske man inte väljer att slänga den i första taget. Att inse det förloppet i en produkts tillkomst är något många lever långt ifrån. Att bara kunna gå ut och köpa på sig den snyggaste senaste skeden för att man känner ett behov att köpa en ny, är något vi verkligen måste börja fundera kring.

Att vi inte inser var saker och ting kommer ifrån och vilka resurser som krävts för att ta fram det är något jag märkt att jag behandlat genom vall av mina material. Att mina senaste stolar varit i lammskinspäls, strutsskinn och fiskläder är inte ren slump. De har de eftertraktade strukturer som jag tycker är magnifika och vackra. De känns för mig spännande, oväntade och exotiska. Det är visserligen material från svenska gårdsstrutsar som garvats på Tärnsö och eklogiskta framtagna läder och skinn från Island. Det val av materialen kommunicerar är härkomst. Att tydligt påvisa var materialet har kommit ifrån och de resurser som behövts för att skapa objektet. Att skapa en stol med håren från lammet som sitter kvar eller där strutsslädrets hårsäckar tydligt syns och skapar mönster talar om att där satt dess fjädrar är något som känns viktigt för mig för att skapa en dialog kring. Just hur vi förbrukar naturen kring oss.

Snart ska Slöjdingenjörn börja ett samarbete med Hemlighetsmakeriet. Hemlighetsmakeriet skapar oväntade upplevelser i Göteborg med omnejd. För dem som längtar efter nya intryck i vardagen eller kanske vill hitta en annorlunda present att ge bort till någon.

Dels kan man själv boka en överraskningsupplevelse inom en viss kategori, typ natur, äventyr, romantik, etc och Hemlighetsmakeriet skapar ett upplägg utifrån det. Man får sedan veta tid och plats där man ska befinna sig och får vissa instruktioner.

Dels kommer det att finnas öppna inbjudningar till planerade spontana aktiviteter med begränsat antal platser, dit vem som helst kan anmäla sig. Ett kul sätt att träffa nya människor och att få uppleva något man kanske inte har gjort förut.

Exakt vad det blir då Slöjdingenjörn är hemligheten talar jag förstås inte om, då hade det ju inte varit någon hemlighetsslöjd!

Så här hittar man till Hemlighetsmakeriet:
http://hemlighetsmakeriet.se/
http://www.facebook.com/hemlighetsmakeriet

Nu har för övrigt en del av körsbärsstocken (som jag berättade om i ett tidigare inlägg) snart genomgått en transformation till ett handsågat, handkluvet, handhugget, handhyvlat sushiset bestående av två sushibrädor och två par ätpinnar. Så nu hoppas jag bara att brudparet gillar sushi! (Och att de inte läser Kravallslöjdsbloggar.)

Tack och hej från Slöjdingenjörn!!

Nu planeras det för fullt inför smideskursen som jag ska undervisa i framöver. Det är ett samarbete med Studiefrämjandet (Umeå).

Idag har jag inte varit så produktiv om jag ska vara ärlig. Ibland är det så. Jag ska förbi min verkstad lite senare och kolla till mina maskiner. Imorrn börjar jag på min nya kollektion ”frukt & grönt”. Då ska ni få se lite mer bilder från verkstaden.

Fler bilder från utställningen i Umeå Folkets Hus :)

Dagens tips: Vill du få dina smycken 100% rena efter att du har högglanspolerat dom så kan du koka dom i tvättmedel. Billigt och inte lika giftiga ångor! :)

Denna helg öppnar en glas och metallutställning upp dörrarna på Umeå Universitet, Lärarhuset. Studenter från kursen Glas, design och skulptur ställer ut sina egna projektarbeten i en utställning i samarbete med vår klass Grafisk form. Utställningen är en slags flygande utställning och kommer att vara hela nästa vecka. Glas och metallprojekten är både små och stora till skalan och färgerna innehåller alla ur regnbågen!

Glas är ett för mig okänt material att skapa i, jag kan tyvärr ej delge några egna erfarenheter men här nedan följer lite glasinspirations bilder. Ett nytt material kan ju både kännas spännande, intressant och lite skrämmande. Glas är vackert, det kan ge mig inspiration både i form och uttryck, en slags skörhet som också skapar distans för betraktelse. Trevlig fredag!

Färgade glasbitar – som en gott och blandat påse,  något för alla!

Metall och glas ska kombineras, krossbart med okrossbart.

Vernissage i morgon lördag, återkommer med fler bilder.

Lite trött är jag efter helgen, men samtidigt har jag fått ett tillskott av energi genom de trevliga och kreativa människor jag har träffat i Nyköping. Jag har haft kurs i yllebroderi i samarbete med hemslöjdskonsulenten.

”Titta vad bra det blir när jag syr den enkelsidiga plattsömmen på det här viset!”

”Men nu blir resultatet ännu bättre när jag väljer flätsöm istället.”

”Jag tänker utgå från mönsteruppbyggnaden på den här gamla skånska kudden, men jag ska brodera höns.”

”De där små stjärnorna måste jag testa.”

”Inte trodde jag att jag skulle kunna sy utan ett färdigt mönster.”

”Det här får bli en provlapp, jag ska prova så många stygn som möjligt.”

”Är det fel att sy så här? Nej, jag väljer själv!”

Ungefär så där har det låtit runt bordet. Men att gå in i en process och om och om tänka ”Vad händer om jag gör så här?”, är både avkopplande och ansträngande och ofta har det varit helt tyst. Alla har koncentrerat sig på sina stygn och funderat på färger, former och hur man ska gå vidare. 

Yllebroderier (bilder på kuddar, dynor och täcken) från 1700- och 1800-talen var inspirationskälla för helgens kurs. Sedan är det upp till var och en att använda sig av kunskapen om traditionens stygn, färger, mönsteruppbyggnad och motiv på sitt eget sätt. Det finns inga fel!

Idag hade jag ett väldigt fruktbart samtal med min ateljékamrat Cecilia Granlund idag. Vi började tala om prissättning, en vettig timpenning och folks uppfattning om vad saker som andra människor skapar egentligen kostar. Det är svårt det där, att värdera sitt eget och andras arbete, och hur tänker vi egentligen själva, när vi handlar? Jag är väl medveten om värdet i ett hantverk, och tillhör också den grupp som gärna handlar lokalproducerat, unikt och egentillverkat. Gärna gör jag det ja, men min ekonomiska default-inställning, är ändå inte anpassad till att handla på det sättet. Ofta väljer jag bort hantverket, och det handlar ju givetvis om att jag inte har råd. Jag har en tight budget, som säkert de flesta andra egenföretagare, designers, hantverkare osv som läser här. Men i slutändan undrar jag ändå vad jag får för de surt förvärvda pengar jag ändå lägger ut när jag handlar de där reaplaggen på H&M. En hel famn full av massproducerade kläder i dålig kvalité kan ända inte väga upp mot en Spooonklänning. Värde är inte kvantitet, och även om det ibland kan kännas roligare att ha tio grejer att välja på än två, så är det de där två man verkligen minns.

Min Spooonklänning

Sedan föll samtalet in på mitt företag, och om jag någonsin kommer att kunna bli lönsam – kunna leva på det på riktigt. Det är ju min dröm, men är det ett rimligt mål? Jo – men jag måste komma på hur jag ska ta mig dit. Lära mig prioritera, jobba häcken av mig och hitta de rätta vägarna. Det är en lång resa av trial and error, det också. Lära sig marknaden, vilka möjligheter som finns och hur man kan utnyttja de förutsättningar man har. Är min geografiska placering en nackdel, eller finns det något jag kan göra här i Umeå som inte skulle låta sig göras lika lätt i en storstad som Stockholm och Göteborg? Kanske går det att vara mer personlig, till exempel. Det är jag gärna. Jag bjuder gärna in er alla som kan komma på té och muffins i min ateljé – hojta om ni har cravings efter en gratis kaka! Det är förresten något jag saknar, tidigare hade jag en hel del Nindakvällar – tupperwarevarianten där någon bjöd in alla sina vänner och så kom jag dit och visade mina väskor och berättade om vad jag kan göra. Den sortens personliga möten är kanske lättare här.

Från en Nindakväll här i Umeå faktiskt :)

Jag söker också efter en samarbetspartner. En klädskapare som gör kläder som skulle passa till mina väskor, eller tvärtom. Gärna någon som redan har börjat arbeta in sitt märke, som skulle vara intresserad av att skapa en kollektion tillsammans, göra en modevisning och sälja in tillsammans till butiker. Jag tror på samarbeten, på att samla våra kreativa krafter och göra storverk tillsammans. Som med mitt ateljékollektiv. Vi är visserligen en bunta rätt olika människor, och vi gör vitt spridda saker. Men det finns ingenting mer fantastiskt än att ha inspirerande samtal över lunchlådan, ta en paus när ögonen börjar gå i kors och ta en titt på vad de andra håller på med. Det är guld värt, verkligen. Jag ser också fram emot de marknader vi ska hålla i Gårdshuset. Julmarknaden var en bra start, nu börjar vi lära oss lite om vad vi vill göra. Min önskan är att det ska bli en återkommande mötesplats för oetablerade designers, konstnärer och hantverkare. Alltid något nytt, alltid lokalproducerade små underverk tillverkade av kärlek.

Affischen för julmarknaden, av Pär Boström.

Ibland känns det som att jag sprängs av idéer och då får jag lätt panik över att jag inte hinner förverkliga alla på en gång, och hur ska jag kunna välja vart jag ska börja? Jag är ingen siare, jag har ingen aning om vad som kommer att sälja bäst. Jag har gjort en del sådana impulsinsatser som kanske inte varit helt lyckade, och jag hade säkert kunnat använda tiden på ett bättre sätt om jag hade haft förmågan att se helheten över år sett. Men jag tror nog att jag lär mig förbaskat mycket på att göra det den här vägen också. Jag funkar liksom så, rent personligen. Ibland måste man bara lära sig att flyta med i sitt sätt att vara, utgå från det, istället för att förändra hur man funkar, eftersom det inte alltid låter sig göras.

Mitt sätt, är något slags stream of consciousness – det är bara att följa med och se vart man hamnar, ta ett par årtag här och där för att undkomma de största misstagsbergen (men ibland är det dimma, då kraschar man rakt in i dem). Lite som det här inlägget, och som samtal kan vara, om de är bra. Man går från en liten sak, och halkar in på nya ämnen.

Sådan är min historia. Jag började med sömnad (sydde byxor till mina klasskamrater och en klänning till Solja Krapu i högstadiet), fortsatte med foto i gymnasiet, trots att jag gick på designprogrammet (jag har alltid varit lite tvärsemot) där jag och två vänner drev embryonic, ett fotoföretag som specialserade sig på lite mer personliga porträtt, till Ninda, som från början var ett tremannaprojekt som blev ett tvåmannaprojekt som till slut blev ett enmannaprojekt. Jag började inte med väsksömnaden heller, utan gjorde collage, smycken och konstfotografier.Utöver det har jag skrivit poesi och prosadikt under hela tiden, gått på skrivarlinjer på folkhögskola och lett en skrivargrupp i Göteborg.

Väsksömnaden halkade jag in på då en av de andra sydde några tygkassar och jag kom på att jag ju faktiskt kan sy… Och det har ju lett till något bra, inte sant? Nu väntar jag med spänning på vad som ska komma härnäst. Bara i år har jag utvecklat med att sy hundkappor, kuddfodral och tygbaserade broscher & hårprydnader.

Hundkappa till Salukihunden Sabah, kolla in mitt projekt Ninda ♥ Dogs

Kuddfodral som jag sytt till min fina soffa, sys upp efter förfrågan i de tyger jag har

Hårdekoration med elastisk snodd, finns just nu bara på Nindas Etsysida.

Det här inlägget är skrivet med en slängkyss till Åsa Boström, Pär Boström, Petra Eriksson, Cecilia Granlund, Linda Arctaedius, Gabriel Pulgar, Giuliano Garonzi och Anna Olofsson och över huvud taget själva byggnaden Gårdshuset Pilgatan 13 för den inspiration som ni tillfört i mitt skapande.