Den är inte alls märkvärdig och storslagen men jag skulle vilja starta en liten hantverksrörelse.

En liten lokal med plats för mitt och andras hantverk, det ska helst finnas plats för en liten verkstad i lokalen så att jag kan jobba med mitt mellan kunderna. En hemsida vill jag naturligtvis ha, om man som jag inte precis bor i storstaden så måste man kunna göra lite reklam för sig. Nu tror ju jag i och för sig att det skulle kunna bli svårt att leva på det året runt här. På sommaren när vi har mycket turister skulle det väl gå men man måste ju leva året runt.

Om man är påhittig och kan hitta flera ben att stå på så borde det gå. Men tyvärr är det ju så att när jag drömmer som bäst knackar verkligheten på dörren och talar om att jag är just en drömmare. Så jag fortsätter att sy mina djur, sticka vantar, halsdukar, strumpor , pulsvärmare och annat man tänka sig producera med stickor och garn. Jag gör mina collagetavlor, virkar och skinnslöjdar mest för mig själv och mina närmaste, men också för en och annan hantverksmarknad.

Tro inte att jag är missnöjd med det för det är jag inte men det är ju så givande att få bekräftelse på det man gör och det får jag när någon tycker om det jag gör och vill beställa något. Någon som inte är min vän eller min släkting för vänner och släktingar tycker ju om allt jag gör, även det jag inte tycker om själv. Dom har sina rosa glasögon på sig när dom bedömer mitt hantverk. Obekanta människor har inga rosa glasögon dom har nyktra ögon som bedömer utifrån helt andra grunder än kärlek och vänskap. Man behöver både rosafärgade kärleksfulla och helt oberoende omdömen för att växa.

Jag hatar att sy!! Jo, så är det men jag älskar att sy…också. Det är väl sånt som kallas ambivalens.

Att sy nyttiga saker som kläder och gardiner och sy i dragkedjor är såååå mördande tråkigt att jag kan dö. Men om jag får sätta mig och sy dockor, nallar eller ännu hellre lapptäcken, då kan jag bli sittande tills kroppen är stel och hungern sliter i tarmarna.

Vad är det som får mig att tycka om att först skära sönder ett tyg i småbitar för att sedan sy ihop allt i mer eller mindre invecklade mönster. Jag tror att det är själva hantverket som är grejen för mig, utmaningen att kombinera rätt färger och mönster till en ny helhet. Det är det som gör att jag kan sitta hur länge som helst. Att sy ett av lappar är dessutom miljövänligt, det handlar om återvinning, att använda saker flera gånger till helt nya ändamål. Mina sommarblusar och en gammal gardin kan bli en väska och en duk, barnens urvuxna kläder blir ett nostalgitäcke där man kan följa hela barndomen.

Visst kan man använda nya tyger också, själv brukar jag ofta använda både och för att få dom rätta färgerna och valörerna. Man kan leka med skuggor och former i all oändlighet men man kan också bara sy den vanliga blockhusrutan utan krusiduller. Jag  kan sy nästan vad som helst i lappteknik, det är bara fantasin som sätter gränser och till och med en gardin blir rolig att sy om jag använder lappteknik.

Vilka tyger och mönster jag än använder så lägger jag ner en del av min själ i arbetet. Så blir också resultatet så mycket bättre än  om jag måste tvångssy ett par arbetsbyxor som jag inte känner något för.

Julen är den tid på året som lockar fram hantverkaren i dom flesta av oss. Det stickas sockor och vantar och mössort och tröjor att ge bort i julklapp. Vad är väl bättre än att få något som tillverkats med kärlek och omsorg, inte för att jag var särskilt tacksam för mormors yllesockar eller vantar. Inte då, men nu är jag det för de var ju beviset på att hon brydde sig om mig. Hon hade lagt ner timmar av sin tid på att sticka och ibland även broder på mina vantar, hon ville att dom skulle vara fina och varma så att jag inte frös.

Nu gör jag likadant, jag stickar till barn och barnbarn och vet att i alla fall barnbarnet inte är så himla imponerad.

Det har dessutom nästan blivit en liten industri att virka igen och då inte bara fina dukar och grytlappar. Nej nu ska det vara små dockor och djur eller godisbitar, bakelser och bullar. De finns överallt på nätet dessa vansinnigt söta små figurer som kallas amigurumi och tänk så mycket roligare det är att göra nåt sånt när man ska lära sig virka. Men får ungarna göra det i skolan nu för tiden? Inte i den lilla by i urskogen där jag bor i alla fall, min son kom hem för ett par år sedan med en läxa från  textilslöjden. Ett garnnystan, en virknål som inte passade garnet och en ca. decimeterlång lufmaskkedja. Den skulle han under lovet virka till minst en meter. Ja men hallå! Att virka med ganska tunt garn och en alldeles för kraftig virknål var ju inte precis nån höjdare, att dessutom virka luftmaskor i en oändlighet var inte precis inspirerande. Man formar inte direkt framtida slöjdare och hantverkare på det sättet. När jag frågade om alla skulle virka en meterlång mask till ingen nytta svarade han att tjejerna kunde ju redan så dom fick göra roliga grejor. Min personliga teori är att hon satte grabbarna på ett evighetsarbete med den fromma förhoppningen att det skulle ta hela terminen och hon skulle slippa ta itu med invecklade förklaringar av förkortningarna i ett mönster t.ex.

Sjäv gick jag i skolan för hundra år sedan ungefär men då fick vi i uppgift att virka en liten lapp, ungefär 5*5 cm. Om det var lika många fastmaskor på sista varvet som på första så fick vi välja något eget att virka. Jag gick i tredje klass så jag virkade en väska till Barbie, när min fröken påpekade att väska var vidare upptill så påstod jag helt fräckt att det var en strandväska och den skulle se ut så. Det var det enda frivilliga jag tillverkade under hela skoltiden. Däremot både virkade jag och stickade hemma för där fick jag större frihet att välja. Även som tonåring var mitt förhållningssätt detsamma, jag maskade och bråkade på lektionerna för att sedan gå hem och sy mig ett par byxor i ett tyg som jag själv valt efter ett mönster jag själv valt. Visserligen kanske mina problemlösningar var en smula oortodoxa och avisidan på mina plagg kanske inte gått igenom nålsögat hos min stränga lärarinna. Men dom höll ihop och funkade utmärkt.

Jag kan bara hoppas på att man får större frihet att välja i skolslöjden i framtiden, både killar och tjejer och att man får lärare med en ängels tålamod för det behövs när man har med barn att göra. Speciellt uttråkade pojkar som roar sig med att försöka pilla in så många knappnålar som möjligt i spolhuset på skolans nyaste symaskin.

till jul passar det väl med virkade hjärtan och snöstjärnor

I dag är det alltså måndagen den 15 december och julpaniken har fått tag i mig. Egentligen finns ingen anledning till julpanik, julklapparna är köpta så det är bara maten och det som ska lagas till görs med fördel dagarna före julafton. Egentligen tror jag att julpaniken är ett resultat av en mångårig vana.

Jag har, som så många andra kvinnor i min ålder, varit ett offer för myten om den perfekta julen. Huset ska vara städat från källare till vind, minsta skåp ska vara putsat in i hörnen, juldukar och gardiner ska vara strukna och sättas upp i god tid. Bullar och 7 sorters kakor för att inte tala om all mat som skulle lagas. Allt skulle göras för hand i samma tradition som mamma och mormor och mormorsmor trots heltidsarbete och barn. Dessutom förväntades man ju julpyssla med barnen så det gjorde jag med besked, jag pysslade med barn och vänner hemma, jag anordnade pysselkväll på skolan, på dagis och på kvarterets ugndomsgård. Jag har ingen aning om hur jag orkade och egentligen så tror jag inte att jag orkade heller för på julaftons morgon var jag helt slut. Kulmen på all julhysteri kom det år jag fick mitt tredje barn och omständigheter som flytt, sjukdom och spädbarn gjorde att jag helt enkelt inte hade hunnit handla färdigt i anständig tid. På julaftons förmiddag åkte jag och barnen till närmaste köpcentrum för att avsluta julklapps och matinköpen. En nybliven hormonsvajig mamma med ett tonårsmonster, ett mellanstadie-trotsbarn och ett spädbarn i ett köpcentrum fullt med andra halvgalna människor kan bara betyda en sak. Katastrof!

Det slutade med att jag och mellanstadiebarnet grät av ilska, tonårsmonstret skrek av ilska och spädbarnet sov som en stock, gudskelov. Vi fick i alla fall inhandlat allt som behövdes plus en hel del som inte behövdes, åkte hem under tystnad och väl hemma lovade jag barnen att sluta julstressa på detta oerhörda vis. Det löftet har jag också hållit under dessa 20 år som gått, fler och fler maträtter har fått stryka på foten, julpysslet inskränker sig till det jag och barnen tycker är roligt och det görs inom hemmet. Bakningen har förenklats och matlagningen likaså, allt behöver inte göras hemma, det finns trots allt en hel del färdig julmat att köpa. Trots att jag är motståndare mot alla tillsatser som finns i färdigmaten så anser jag att vissa rätter äts så lite av under julen att det inte spelar nån roll.

Trots det intar alltså julpaniken scenen sista veckorna före jul men skillnaden mellan nu och då är att jag håller den i schack. Jag tillåter mig inte att fara runt som en skållad råtta för att få allt tip top, jag är fräck nog att tro att familjen älskar mig om än inte allt är genomstädat. För att råda bot på den värsta paniken tar jag fram garn och stickor och stickar lite tomtar. En lisa för själen och en glädje för de som har turen att få en liten tomte i julklapp. Det är i alla fall ingen som blivit besviken….än:)

Idag som även är min sista bloggdag tänkte jag skriva lite om min inspiration.

Nationalencyklopedin menar att inspiration kan vara en ingivelse eller påverkan som förlöser den skapande förmågan speciellt i konstnärliga och religiösa sammanhang.

För mig betyder inspiration en känsla, något som berör mig och får mig att vilja prova nya idéer.

Min största inspirationskälla just nu är Norrbotten och snö, helst snöstjärnor. Jag försökte vid en uppgift om Ellen Key sammanföra något från henne och något från mig till ett objekt. För att veta vad delen med mig skulle vara fick jag börja fundera vad som kunde representera mig. Och jag kom fram till att även om jag trivs i Linköping så kommer alltid Norrbotten och Luleå vara nummer 1! Och jag älskar vintern och snö, så då kom jag fram till att snöstjärnan är jag väldigt fascinerad av och försökte gör mina egna varianter. Jag tog hjälp av en jättefin bok som heter The Little Book of SNOWFLAKES, skriven och fotad av Kenneth Libbrecht. Om du är intresserad av snöflingor/stjärnor, kolla absolut in boken!

Jag klippte ut snöstjärnor i papper, och först blev de åttakantiga, men när jag läst Snowflakeboken insåg jag att de aldrig är de. Så jag började klippa nya. Så här ser några ut som jag har användt.

Några produkter som jag har gjort med snöstjärnor tänkte jag också visa.

Smycken i silver och plast.

 sadelskydd med snöstjärnor på.

Detta var lite av min inspiration. Tack för denna gång!

Jag funderar på om jag ska ta en vilodag imorgon. Mina axlar och rygg håller på att kollapsa. Har sådan värk i högeraxel, jag har i och för sig vävt mest med högerarmen. Men om jag vilar (från vävningen) så kanske jag kan väva lite på söndag och hinna färdigt på måndag innan tåget går norrut.

Denna vecka har jag suttit i många timmar per dag och vävt. Och det är absolut något som jag vill fortsätta med när skolan tar slut till sommaren. Men om jag får sådan värk av att sitta många timmar en hel vecka, hur ska jag då orka sitta och väva och eventuellt försöka försörja mig på det? Även om jag kanske inte bara kommer att väva, skulle jag nog vilja väva ganska mycket.

Hur klarar yrkesvävarna sig? Och tänk alla kvinnor som suttit i stugorna och vävt tyg för att sy kläder av, de gnällde nog inte som jag gör, och de gjorde nog ganska mycket mer på en dag. Det kanske är så, man måste variera sig, väva lite och sedan göra något annat för att kroppen ska orka.

 Jag har ganska många år kvar som jag vill arbeta kreativt, antingen om det är vävning eller sömnad, men då måste ju kroppen hålla.

Jag lägger upp några bilder på provlappar jag har gjort  för att visa vad jag håller på med..

   

 Rosenkrans på åtta skaft, tio trampor, för att kunna väva tuskaft också. Sovlat i rosenkrans och raktgenomgående. Dessa prover är trampade i rosenkrans

Det är ju ett välkänt uttryck från Alfons Åberg. Men även jag brukar använda mig av det uttrycket.. Ofta när jag skapar, jag ska bara sy klart denna söm, jag ska bara fixa denna lilla grej eller jag ska bara väva en rapport till innan jag slutar för dagen. Så var det idag. Planen var att åka hem kring sex, men då kroppen började säga ifrån tänkte jag sluta lite tidigare, kring fyra. Jag skulle bara väva en rapport till. Men då började tjorvet. Jag insåg att någonstans i min väv har det blivit ett fel, jag får fel trampa på fel sida när jag ska skjuta in inslaget. Istället för att sluta för dagen och göra rätt imorgon så började jag riva upp.. Och det var inte lite heller. Jag var less och trött. Men jag skulle bara göra färdigt. Jag hittade felet och rättade till det, genom att väva tillbaka allt jag dragit upp. När klockan var klockan efter fem, då gick jag hem.

Det var egentligen inte detta jag hade tänkt skriva idag. Här kommer några funderingar jag har haft:

I en diskussion vi hade i klassen när vi hade skrivit en essä om utställningen Under samma tak fick jag några tankar jag tänker dela med mig.

Under samma tak är en jurybedömd salong för bildkonst, formgivning, konsthantverk och slöjd. Vi diskuterade kring ett verk som var maskinbroderat, och det var delade meningar om det verket på grund av tekniken.

Är det hantverk även om det är maskinbroderat?

Eftersom denna utställning går ut på att blanda konst, hantverk och slöjd så är det svårt att veta vad personen bakom verket anser det som.

Jag som gärna syr på maskin, kläder, väskor, sadelskydd, frihandsbroderi på maskin mm, vad kallas det?

Jag har egentligen inget svar just nu. Kanske om jag funderade lite, men för kvällen har min hjärna tagit ledigt.

Om en och en halv vecka åker jag hem, och då är du redan hemma säger min sambo, och menar att då är vi båda uppe i Luleå för att fira jul. Han säger det med glädje och längtan i rösten, medan jag känner panik!

Inte för att jag inte vill åka hem, för det vill jag verkligen, jag älskar snö, Norrbotten, och min familj och vänner. Men, det betyder att jag måste vara färdig med min väv som jag håller på med. Och då blir det panik i kroppen. Jag tror att jag kommer att hinna, men riktigt säker är jag inte. Ibland går allt bra och då är det toppen att väva, medan ibland så är det något som inte går som det ska och då kan det trassla till sig ordentligt..

Kursen jag går heter fördjupning och profilering i eget valt material och går på hela denna termin. Det måste ju vara lugnt kanske du tänker, men jag har varit på praktik i sex veckor, Grekland en, och då försvinner mycket vävtid. Det är ju också nu som det känns som att jag har kommit igång, som att jag vet vad jag gör. 

För nästan tre år sedan gick jag på Dalkarlså folkhögskola, och då skulle jag väva terminen efter jul. Men jag var så himla omotiverad och trodde att det skulle vara jätte tråkigt och att jag med mitt dåliga tålamod inte skulle klara det. Det gjorde jag, och jag tyckte om det enormt!

Nu har jag en relation med min vävstol Östen. Vi väver provlappar för att jag ska kunna få en stor materialbank i material och tekniker. Problemet med Östen är att han inte vill följa med mig till min lägenhet, utan vill vara kvar på Universitetet. Det ställer till problem för mig ibland, när jag känner för att vara hemma och arbeta. Så denna vecka kommer jag att tillbringa ganska mycket tid me Östen, men jag ska försöka få några bloggar om mina tankar gällande slöjd, hantverk och sådant som finns runt om kring mig ..

Östen

antirevolutionär?

Vit är den ljusaste av alla färger. anledningen är att den reflekterar alla färger (rött,blått och grönt) och då blir blandningen vitt.

Vit används bildligt i flera betydelser som anknyter till oskuld och renhet, bland annat för oskyldig, laglig, nykter och drogfri (vit vecka). Historiskt har det även använts i betydelsen antirevolutionär, som i exempelvis uttrycken vita arméer och vit terrorunder inbördeskrigen i Finland och Ryssland på 1910- och 1920-talen.

Så nu kanske jag kan börja om som en antirevolutionär oskyldig oskuld?

Or just plain boring??