Hej och välkomna till min bloggvecka!
Just den här veckan kan bli intressant för skrivande/läsande då jag är inne på andra veckan i mitt projektarbete (examensarbete).

Mitt projekt är att göra en kökssoffa, jag hade planerat en klassisk stil först – Gustaviansk.
Men efter en veckas skissande upptäckte jag att det inte var något av mig i den, så nu är jag inne på slutspurten på min nya ritning av en egendesignad soffa! Ikväll tänkte jag lägga upp en bild på den färdiga ritningen så ni får se.

Efter det kommer den här veckan bli mycket materialarbete men jag har tänkt dela med mig av lite äldre kreationer, skulle kunna börja med det. Här kommer ett smakprov!

/Emil

Glasgatusten i Rosengården

Jag är inte född i Österrike, Saltsjöbaden eller Moheda som resten av familjen, utan jag föddes i ”Sockerbagaren som bor i stadens” hus i Karlshamn. Alice Tegnérs sockerbagare i visan om honom. Jag gick dit häromdan för att se om jag kände igen den gamla innergården, jag var bara drygt 2 när vi flyttade därifrån. Kände igen det från foton, men inte i minnet. Däremot när jag gick runt hörnet om kvarteret rusade plötsligt lyckan upp i hjärnan när jag såg en helt anonym dörr, och jag kom plötsligt ihåg att där låg en godisbutik! Sådan kapacitet har hjärnan att komma ihåg dofter och smaker, särskilt goda, och därmed är den överlägsen kanske t om minnet som sitter i händerna? Eller kanske inte, för händerna var snabbt där och ryckte frenetiskt i handtaget…

Jag håller på att jobba med ljusförslag på tema Alice Tegnér, och även andra lekfulla interaktiva utsmyckningar som kan roa barn och glada vuxna, det är därför jag rotar lite i det förgångna. Vi har lyckats att få glasstenarna att reagera på rörelse, så att motiven aktiveras när man går förbi dem. Så småningom ska de också kunna reagera på ljud, så när man t ex sjunger en stump så aktiveras glasgatustenarna. Det kan bli både vackert och roligt tror jag.

Ibland lägger vi musik direkt till ljusinstallationerna, det ger en extra dimension, och så är det ju roligt att göra saker tillsammans  med glada kreativa människor. I sommar gör jag, Anton Ingvarsson och Niklas Gagner en ljud-och ljusinstallation i en gammal järnvägstunnel i Karlskrona när de har VIVA festival 1-2 augusti. Då skriver de fantastisk musik, så vi bygger upp en stämning som gläder många sinnen hoppas vi. Har ni vägarna förbi så passa på att få lite tunnelseende som hjärnan kanske kan minnas länge.

Att mixa och blanda olika kulturformer-musik, teater, konst, film, dans, rock, jazz, såpbubblor är kul och också nödvändigt tror jag, särskilt i mindre städer där för ”smala” kulturyttringar och arrangemang riskerar att få för liten publik annars. Men det kräver förstås lite nyfikenhet och generositet  att släppa in andra än närmaste grannen och moster Bettan typ.

Oj vad en vecka går fort! Nu ska jag stänga min Bloggalåda för denna gång. Hoppas vi ses i vimlet!

Ut nu och möt våren och sprid era fina alster frikostigt över nejderna! Frid och fröjd och mera slöjd!

Önskar/ Carin Pleininger

För 10 år sedan gjorde jag en kollektion med får målade på möbler och oblekt linnetyg. Den hette ”Very Sheep”. Alla bra idéer blir knyckta tycks det. Ok, men tycker den där telefonbaggen är jäkligt arrogant i sin framtoning. Får är snälla!
Det är kanske ett tecken på att man gjort något bra? Eller är det helt enkelt så, att man egentligen aldrig är först med en tanke. Miljarders miljarder människor i historien, hur troligt är det att man tänkt en helt ny tanke? Tänk bara på hur många piggtänkta kineser det måste finnas. Eller Bangladeschianer, om det nu heter så. Stötte på ”made in Bangladesh” i mina nybeställda ekologiska trosor från HM. Hur ekologiskt då, att skicka en oljetanker med trosor över hela världen??
Och är det små Bangadesiska barn som gjort dem?
Hoppas de isåfall åtminstone i sitt elände kan skratta åt hur stor en Europeisk rumpa kan bli!
Nej, man får väl göra som på 70-talet. Tova sina egna underkläder och färga med björksvamp.
Hänger ni på?
Kan heta ”very sheep and närodlat”?

Hej i Bloggalådan!

Så måste det väl heta på nysvenska? Min enda referens var ”Äggalåda”, ett nära besläktat ord. Tror jag.

Idag har Gatuglasstenen och jag varit på mycket seriöst budget och ekonomimöte på ett kontor i stan. Vi måste sörja för vår lysande framtid. Har du sett stenen? Den finns på min hemsida: carinpleininger.dinstudio.se

Nåväl, efter att ha grillat hjärnan kan man alltid gå ner i källaren och prata lite med Julbocken. Han bor där i väntan på nästa jul. Idag hade han emellertid en idé att komma med, han vill ommodulleras till Påskhare, för han tycker källarlivet är trist. ”Annars kommer jag att kalla dig Fritzl”, säger han, rätt bildat för att vara från en bock gjord av sugrör. Jag hade egentligen tänkt att ta resten av sugrörena och bygga lysande skatbon i äppelträdet, som skatorna sen skulle få sprida ut över nejden på skators vis, så blev det lysande skatbon i hela kvarteret. Men det kanske leder till bygglovskravaller och osämja med grannarna, så kanske bäst att låta bli.

Men för att gå Julbocken lite tillmötes så gjorde jag en film, som vi sprider här, som ett sätt för honom att söka arbete. Som Bock eller Hare. Han är snäll, kan blinka och är 100% rumsren, fast han är bock:  Julbockfilm

Hej på självaste kvinnodagen!

Här sitter jag och försöker bloggaloss, men min hund, snart tretton, tycker det är en dålig idé.  Hon vill ut och skåda den sista snön och de första snödropparna.

Idag är annars en ganska lugn dag, en start på en intensiv vecka som jag får förtälja om efterhand tror jag, annars kanske det blir rörigt i blogglådan.

Jag som var rätt liten på 70-talet har en den tidens syn på slöjd i min skalle, som brottas mot den nya, tycker jag, roligare synen. På 70- talet ägnade vi oss mycket åt att plocka svamp o färga garn, batiktröjor med Che Guevaras fejs infärgat i vax, potatisstämplar, och jag sydde min egen Palestinasjal. Det var dyrt med de äkta-dyrt att se ut som en fattig radikal. Jag hade näbbstövlar ända tills jag en dag fastnade med lädersnörena i stans enda rulltrappa framför parfymshoppen, och kanske såg ett annat perspektiv på saker och ting. Väldigt pinsamt när man var typ 14.

Men det är fascinerande det där med handarbete. Jag har i många år bedrivit ett Möbelmåleri, där jag arbetar mycket med lasyrer och tekniker som ådring och marmorering t ex.  Det kan ta lång tid mellan att man gör vissa saker, en typ av teknik, och då tror jag ofta att det där har jag glömt hur man gjorde…Så går man och drar på det, tills jag tvingar mig att göra det. Och då, hör och häpna, bara går det av sig självt.

Funderade mycket länge på hur det där egentligen fungerade, hur det kom sig att jag mindes. Så en dag efter en helt annan kurs hade vi avslutning på en lokal pub, och jag vågade fråga en konstprofessor om saken. Han sa: ”Carin, det dina händer gjort många gånger kan de nästan upprepa automatiskt, det är inte konstigare än att du kan skala en apelsin, eller sköta ett toalettbesök, utan att du egentligen tänker på det”. Vad skönt med en logisk förklaring! Men det funkar inte på samma sätt med skidåkning, fast det har nog mer att göra med kroppstyngdens omfördelning som sker efter några års frånvaro från backarna. Naturlagarna. Men händerna, de kan man lita på!

Allting ska ju handla om mat nuförtiden, på teve och överallt annars. Jag är helt värdelös på matlagning, mycket för att maken är kock. Vi har en otrolig bok som heter ”Die Österreichische Küche” av Lotte Scheibenpflug  tryckt 1976. Jag skulle kunna citera ur den, för att visa god vilja och verka modern…men jag väntar nog helst.

Jag kan ialla fall säga vad som e dagens hos maken på Ölhallen! Kåldolmar, gräddsås och kokt potatis. Eller Isterband med stuvad potatis.

Jag går i väntans tider – tror jag.

Lämpligt nog är mina föräldrar bortresta och jag misstänker att deras får nu ska till att lamma. Eftersom jag åtagit mig att sköta om djuren medan de är borta, blir det jag som ansvarar för eventuell avkomma och dess fortsatta överlevnad. Och jag som har hemtenta…

Att ha får innebär bland annat att ha tillgång till ett berg av ull varje gång de blir klippta. Jag får lite ångest av det där berget eftersom jag inte alltid tar reda på det och gör något med det. Jag vet vad man kan använda ullen till. Det finns tusen möjligheter. Samtidigt är det något bra med det där dåliga samvetet. Det betyder nämligen att jag har insikt i vilka möjligheter vi har att använda oss av det material som finns runtomkring, bara vi vill.

Dagens skola ska verka för hållbar utveckling. Hållbar utveckling kan ju innebära en massa olika saker som ett hållbart demokratiskt och jämställt samhälle, men också att ta till vara istället för att köpa nytt. Utbildning i slöjdtekniker ger insikt i hur naturens material kan användas och tas tillvara. Många tycker kanske att slöjd är ett kostsamt och onödigt ämne men tillsammans med hemkunskap kan man skapa  gyllene tillfällen att påverka attityder om hur vi kan hushålla med våra resurser. Som alla ämnen i skolan är det upp till läraren vad man väljer att ta upp och på vilket sätt. När jag tänker tillbaka på min egen skolgång innebar syslöjdslektionen att i första hand vara tyst och i andra hand sy på symaskin och att inte göra fel. I stället kunde jag ha fått lära mig en rad olika textila tekniker och utmanas i att skapa något nytt- Det fattar man ju nu när man kan en del…  Att återknyta banden till gamla tekniker gör också att dagens ungdomar ser värdet i bevarandet av gamla mönster, material och byggnader. Nu menar jag inte att alla ska bevara det gamla och att slöjd endast handlar om att använda naturmaterial – Men det finns ett värde i att framtidens vuxna kommer att bry sig om hur och varför något är producerat.

Nu känner jag att jag varit så seriös och vuxen i mitt bloggande så jag borde väga upp den här akademiska tyngden med något trivialt… men det kommer inget.

Hör och häpna, jag ska fylla 30 i år. Inte så att jag har någon kris, men det känns ändå lite konstigt att man snart kommit till 30-års dagen fast man känner sig som 20 (och ibland 10).

Jag önskar mig i alla fall en kurs i smide för det är så coolt och som alla vet måste man börja med coola saker när man blir gammal. Jag är uppväxt på en gård med alla möjliga uthus, bland annat en bakstuga och en smedja. Jag hade en period när jag var nere i smedjan ganska ofta och bankade på lite av varje. Det var ju hur kul som helst, fast det blev inte så mycket att spara. Det skulle kännas onödigt att inte lära sig smida när man har tillgång till en alldeles egen plats med ässja och städ som bara står och väntar på en. Synd att gården inte har en keramisk verkstad med en brännugn också.

Andra saker jag vill lära mig är för tillfället: att sy utan att behöva sprätta, tålamod, nålbindning och att resa i tiden.

Hallå i stugorna.

Fast jag betvivlar att så många av er bor i stugor. Känns som mest tomtar och Petter och hans fyra getter bor i stugor.Ännu en dag till ända, nästan i alla fall. När man har småbarn tar dagen slut ganska tidigt. I gengäld börjar också nästa dag tidigt vilket har väldigt få fördelar, om ens några.

Satt på mitt pendlartåg i dag och kom att tänka på klädseln på sätena. Vem gör det tyget? Vem är den skarpa designerhjärnan bakom? Det finns två varianter av sätesklädslar : De begripliga med symmetriska mönster i enfärgade nyanser – Sen finns de obegripliga som innehåller alla färger i lådan och har ett mönster som ser ut som någon har spillt, fast på 80-talet. Kanske finns kaos-mönstret för att det inte ska synas om någon kräks på det?

Det här med symmetri i mönster är intressant tycker jag. Jag läste en mattekurs för ett tag sedan där läraren bestämt hävdade att all storslagen konst är matematik och har proportioner enligt ”Det gyllene snittet”. Visste ni förresten att spiralerna i en kotte eller i solrosens mitt, alltid är ett ”Fibonacci-tal” till antalet.

Men riktigt så enkelt som att allt som är vackert är proportionerligt och symmetriskt är det inte tycker jag. Även om vi är biologiskt programmerade att känna oss lugna, attraherade eller tillfreds när vi betraktar proportionerliga bilder, föremål eller personer, så är vi i första hand kulturella varelser. Vi låter oss inte styras av biologi i samma utsträckning som av kultur. Därför kommer vår definition av vad som är vackert, tilltalande och intressant att variera beroende på vem och utifrån vilket sammanhang det betraktas.

Personligen gillar jag asymmetri och lite fulhet. Kanske för att jag aldrig lyckas tillverka eller skapa något som är utan fel eller fulhet. Om man tar många fula och ojämna saker och ordnar dem i ett symmetriskt mönster så blir det oftast skitsnyggt. Så gör jag ofta för att få till ett bra mönster. Det finns de som hävdar att islamiska konstnärer och hantverkare alltid har minst ett avsiktligt fel i sina alster eftersom det endast är Allah som är fullkomlig i sina skapelser. Jag gillar den tanken. Det är ju världens bästa ursäkt.

Hej Kära ni.

Efter en lång dag har jag äntligen tid att sitta ner och skriva lite. Livet i Glesbygden är ibland lite hektiskt när man studerar på heltid i en stad två timmar bort. Att pendla har sina fördelar, tänkte jag för tre år sedan. Tänk så mycket man hinner på ett tåg. Kanske lära sig sticka strumpor, eller brodera något tjusigt, eller läsa all kurslitteratur så man inte behöver sitta hela kvällarna. Sanningen är att jag sover så fort jag får tillfälle. Jag blir trevligare då.

Jag är ganska lat i allmänhet faktiskt. Det kanske låter lite konstigt men ibland måste jag tvinga mig själv att göra även det jag tycker är roligt, för annars kommer jag inte igång. Just nu tvingar jag mig själv att välja vad jag ska använda för bild när jag ska göra nya tryck till våren. Jag har en vision om att hinna sy lite barnkläder till försäljning i sommar. Valet står mellan:

1. En hårig apa som äter en banan (alternativt har tappat en banan och är lite arg över hela situationen).
2. Många små hus med verkliga hälsingegårdar som förlagor
3. Runda former ( låter skittråkigt, jag vet)

I mina ögon är ju apan helt klart en vinnare. Men samtidigt kan hälsingegårdarna bli ett fint motiv för de lite mer patriotiskt sinnade och de runda formerna går ju faktiskt att använda till vuxenkläder också…