– How’s it hanging?
– Jotack, nu hängeren som den ska. Och imorgon är det vernissage – Välkommen!

Som textilare (det är en sådan dag idag) för man ett tvåfrontskrig; på ena sidan funktionsfetishismen “Åh vad fint det kan bli gardiner”.

På den andra stranden: finhetsivrarna.

De sistnämnda förlorar alltid mot ullen; har du försökt tova en blomma av Guteull någon gång? Ett favoritcitat från en kursdeltagare är “Jag vill göra fina saker, inte sådna där som du gör”. Vill minnas att det var en kurs i nåltovning. Om figurer har mer än ett öga bör de vara olika stora, eller åtminstone riktade åt olika håll. Hur ska man annars kunna se skillnad?

Själv arbetar jag alltid strikt naivistiskt, jag tror det skapar ett direktare tilltal och blir svårare för en åskådare att främja sig ifrån. Samtidigt kan jag fascineras av konstnärer som H.R Giger och Annika Ekdahl som arbetar i det näramest fotorealistiskt. Det mest inspireirade för mig är dock de människor som påminner mig om att allt är tillåtet, att det inte finnsn ågra färdida vägar, tekniker teman eller processer. Damien Hirst är ett skrämmande. bra. exempel på detta.

För den som söker användbarhet i textilierna (både den i mig och andra) har jag hittat den perfekta icke-produkten: ETUIET!

Inte för att det saknar funktion, men gör man det utan att bry sig om vad som ska ligga i det kommer inget att passa riktigt bra. Utan någon stänganordning riskerar allt att falla ur.

Jag har sytt några etuier av mina sidenlappar, på en del har en karaktär som jag kallar för “Mannen i masken” uppenbarat sig. Han har en låda på huvudet och snabel.

Kompis med naivismen är innerligheten, den kan man ana i allt handens arbete. Jag tror det beror på att när vi slöjdar så tänker vi, och tankarna far genom kroppen från hjärnan och ut i handen, där de manifesteras i det där föremålet vi höll på att skapa. Men på vägen dit -mellan hjärnan och handen – där sitter hjärtat.

Att arbeta konstnärligt handlar om att skapa mening och begränsningar.

Tänk att du får göra vad du vill.

Tanken svindlar.

Du sätter dig, dricker lite kaffe, tänker tänker tänker.

Inget blir gjort, det går inte att skapa om man inte först bestämmer sig.

Alla lekar har regler.

När jag lekt leken Blomstergraven har regeln varit att all färg som jag använder måste komma från naturliga källor. Alltså typ växter, metaller, mögel osv.

Regel nummer två är att bara använda naturmaterial, gärna återbruk i den mån det är intressant.

Sista regeln: det ska finnas en blick och en riktning.

Det går olika modeord inom konsten, ena året ska det gestaltas, nästa undersökas.

Jag vill inte undersöka eller gestalta – utan sy.

Och färga.

Men lekens riktning är mot er. Ni finns med i allt.

Mer än så har språket förbjudit mig att säga.

Jag arbetar alltid uppenbart textilt. För mig är det viktigt att visa att jag inte vill göra imitationer eller arbeta naturalistiskt – stygnen ska synas. Ett led i detta är att nästan bara sy med svart sytråd, oavsett vilka färger tygerna har som  jag syr i. I det fria broderiet blir detta också en utmaning  att se hur uttrycken kan varieras och vad som kan sägas. Det finns något grafiskt i de tunna linjerna men också något darrigt, lätt nervöst och, såklart, skört.

Det är också spännande att arbeta med gamla bomullslakan. Dels är det ett material som är både lättåtkomligt och billigt på  exempelvis secondhandaffärer. Ska man färga på bomull är det också bra att den är något nött, lite luddig och har tvättats många gånger, då suger den lättare till sig färgämnena. Därutöver finns det en spänning i att arbeta med ett material som andra människor tillbringat så mycket tid och stor del av sin kropp på. Att inte veta vem eller vad som har hänt med tyget innan jag får tag i det. Det ger en känsla av att det här bara är en station på vägen, jag vet inte vad som kommer att hända med mina verk i framtiden heller. Kanske kommer någon åter att sova på dessa lakan.

Porten

GOD MORGON!!!!!!

Idag åker jag till Rydal för att börja hänga upp utställningen. Två museitekniker ska hjälpa mig och jag hoppas att det ska räcka med ett par dagars arbete för oss. En sak som är bra med textila verk är att de kan vara ganska lätta att hänga upp; bara nåla eller spika direkt i väggen. Bilder som måste ramas in verkar mycket krångligare, och tyngre.

En sak som kan vara mindre bra är dock att jag gjort ganska många verk. Bara sidenskallarna är runt 500, kanske räcker det att nåla upp dem.

Ett annat projekt jag arbetat med under ett par års tid är att försöka måla ett självporträtt i veckan. Ungefär. Till varje målning har jag också skrivit ner någon rad för att summera mina känslor eller tankar där och då. Det tog ett tag innan jag förstod att det var självporträtt jag gjorde och en del av dem är ganska jobbiga. Jag tror att de ska få komma med också. Men inte just idag.

I utställningshallen tänker jag att dessa självporträtt ska sitta mitt emot sidenskallarna som jag pratat om här ovan.. Målningarna får stå för den direkta, definierade upplevelsen och känslan. Medan de sydda skallarna representerar våra minne så som de finns kvar efter tid och annat trumlat dom lena.

Och detta andra, som varken är den direkta upplevelsen eller ett polerat minne, det får resten av utställningen vara.

Bortom alla huvuden och ansikten finns det Vita rummet. Som ett före och efter, därifrån vi kommer och dit vi återvänder.

Idag kommer Petra från Museet och hämtar mina grejer. Vi enades om att det borde räcka med en vanlig personbil men efter att ha packat ner allt i kartonger och kassar under helgen vete tusan…

I värsta fall får jag väl ta med det sista på bussen imorgon.

Ganska tidigt, ungefär för ett år sedan, bestämde jag mig för att jobba med växtfärgning i den här utställningen. Då hade jag hållit på med det i ett år ungefär. Jag har använt mig av olika tekniker, från att med hammare banka in blommor och blad i tyg, till ånging och föruttnelse. Just denna föruttnelseteknik har fått bidraga till namnvalet av utställningen: Blomstergraven.
Ett ord som syftar dels på att varje tygbit blivit en sista vila för växtens färger.  Men jag har också lånat av Dan Andersson,  från Peter Greenaways filmer,  liksom Tom Wait´s strof
-Who puts a flower on a flowers grave?

Jag tänker också på viljan att bevara något, konservatism, som bara leder till att saker ruttnar och blir bruna.  För just den bruna färgen verkar ofta bli resultatet av förruttnandet.

Det material jag arbetat mest med är tygbitar av siden, cirka 15 x 15 cm. Ett behändigt format, man kan precis linda in lite bär och knyta till. Av varje liten provlapp har jag sedan sytt ett djurhuvud, fritt, utan förlaga eller mall. En teknik som jag själv kallar för sydd origami. Det har blivit ett och annat huvud och för mig är dessa “Sidenskallar” det centrala verket i utställningen.

En sak jag märkt är att jag inte längre kommer ihåg vad jag använde för att färga tyget. När jag väl har sytt ett huvud av det. Det är som att tyget återföds och vad det varit med om innan spelar inte längre någon roll.

Blomstergraven har på så sätt kommit att handla om minne och föränderlighet.

Jag ska ärligt erkänna att det varit mycket den här veckan och det har tyvärr inte blivit så många blogginlägg. Men välkomna att titta in på min hemsida och blogg när som helst: http://www.mariaandersson-konsthantverk.se/ 

På onsdag den 21 maj mellan kl 17.00 – 20.00 öppnar klassen examensutställningen med en vernissage.På kvällen kommer BillyMomo och spelar livemusik, det blir jättekul! Ni är varmt, varmt Välkomna på Vernissagen, på Almgrens Sidenväveri Repslagargatan 15. Utställningen håller på hela sommaren till den 31 augusti.

Nu är en av veporna helt klara, känns som att det kanske kan gå det här. Bilden nedan är på en av veporna men på bild inte helt färdigmonterad. Jag har inspirerats av en man som heter Collingwood, han har gjort helt galna vävar, jättevackra och inspirerande. Kolla in Collingwood: https://www.google.se/search?q=collingwood+weaver&client=firefox-a&hs=fJj&sa=X&rls=org.mozilla:sv-SE:official&channel=sb&tbm=isch&tbo=u&source=univ&ei=R8Z4U4jkN4KM4gSS1IGAAQ&ved=0CFEQsAQ&biw=1006&bih=590

storlek: 250 x 100 cm

Tack för mig! :)

…eller ja, kl är redan 11.30 och jag tog sovmorgon efter en sen kväll på skolan igår. Idag hoppas jag bli klar med resten, montering av veporna med varpförflyttning.

Har laddat med frukost och P3.

På em blev jag klar med väven och klippte ner. Det blev en rejäl urladdning, hade utan problem kunnat somna!! Men jag köpte en glass, kaffe och satte mig vid vattnet en stund och ladda på energin.

Idag börjar jag på riktigt inse att de bara är några dagar kvar tills hängning av utställningen och nån vecka därefter slutar plugget. Folk i klassen börjar bli klara och jobbar hemifrån, vi är några få som är här i skolan idag. Trots att det har varit, och fortfarande är en intensiv period där all vaken tid går till att jobba så är det roligt, jag tycker verkligen om att jobba på intensivt och mycket, det blir mer gjort och lättare att få fokus. Tyvärr får mina kära vänner och familj stå vid sidan, men det är trotts allt en tidsbegränsat period. Kort sammanfattat så ska det bli skönt när allt är klart, men samtidigt lite tråkigt.

Det som återstår inför helgen är montering, montering och åter montering. Ikväll ägnar jag mig åt det två ikatvävarna, klipper av lösa trådar, syr in varptrådar och fållar.

…nästan klar med hela motivet.

…här kommer första tjejen i publiken, hennes mun, halva näsa och öra.  Efter henne kommer resten av publiken, ska bli riktigt kul och spännande att väva idag.

Under förarbetet med inslaget använde jag mig av ett nytt vax, fyllde på de gamla med några flingor nytt bivax. De lilla påverkade vaxningen jättemycket! De reserverade delarna är i princip helt intakta, inget av färgbadet har trängt igenom. Vet inte än om jag gillar det, kan tycka om att de gröna färgbadet till viss del bryter ner vaxlagret. Men får utvärdera när hela väven är klar.