I veckan kom jag på mig själv när jag lyriskt arbetade med ett projekt jag förmodligen inte hade tid med då tidsschemat som det är redan är fullsmetat. Varför är projekten som man inte måste göra alltid roligast? Hur som helst fanns lusten att experimentera med tekniken Udukuri som Jo Nagasaka är något utav en mästare på. Lager på lager målas och slipas av för att framhäva texturen i materialet. Jag använde mig av OSB-skivor, vilket visar på en viktig ingrediens i mitt skapande, att ge värde åt ett material som inte anses vara speciellt exklusivt. 

Såhär fredag och någon slags klämdag i ära tänkte jag komma med ett tips. Har ni vägarna förbi eller är
i krokarna så sväng förbi Marabouparken (två stenkast från pendeln Sundbyberg) det är det lätta värt ett besök. Just nu finns bland annat
utställningen ”Vår inre natur” som innehåller flera intressanta verk. Anna Lings avgju tningar av 60 miljoner år gamla hajtandsfosiler
blandat med avgjutningar av de frigolitbitar som också fanns i vid utgrävningen vid Limhamns kalkbrott. Man undrar ju,
vad händer efter att frigoliten slängts i naturen? Är frigolitbiten våran tids fosil? Som kommer att grävas fram om 60 miljoner år och säga något
om oss och våran tid här. Lars-Andreas Tovey Kristiansens film The Radiant City var också en favorit, filmen loopar runt några perspektiv över den
övergivna staden Pripjat där djur och växtliv fått härja fritt och ostört från oss människor sedan kärnkraftsolyckan 1986 i Tjernobyl. Hur skulle jorden se ut utan människan egentligen? Tanken är helt svindlande.
Djur måste verkligen tycka att vi är rätt märkliga många gånger. Trevlig helg /anton

Välkommen till min vecka här på Kravallslöjd. Jag tänkte rivstarta veckan med att (försöka) bena ut varför jag gör det jag gör. I grund och botten är det en drivkraft och en tro på något, något som inte har skapats enbart för att säljas och något som inte kommer slängas så fort man målat om för att följa nästa inredningstrend. Jag är liksom Julia som bloggade förra veckan en av deltagarna i projektet Slöjdinkubator som anordnats av Nämnden För Hemslöjdsfrågor. Under hösten 2013 och nu i år har vi bland annat arbetat med att utforska vårat ”why” – den viktigaste faktorn i ett företag, och inte minst för en kreativ verksamhet. Jag skulle förmodligen kunna fortsätta med att berätta varför jag håller på med det jag gör bra länge till, men poängen är ju att det ska vara lätt att förstå, så jag får nöja mig så just nu. När veckan är över kan ni fortsätta hänga med mig på

www.antonsjostrom.com

där ni kan klicka er till min blog, annar kommer länken här http://johnanton.tumblr.com/

ni hittar mig också på instagram: johnantonsjostrom

Mitt nästa projekt  jag håller på att utveckla är till en lampa. Jag anammar gärna slumpen och ett projekt kan inom ramarna utveckla sig åt många olika håll innan det färdiga resultatet.

Det började med idéer om just transparens, i saker och tings härkomst och framtagning. Det är många processer och metoder som slutkunden aldrig är medveten om och heller inte kan ta ställning till eller ha tid att ta reda på. Jag vill påvisa dessa aspekter och  jobba i råhud/pergament.  Jag upplever att det känns som ett mystiskt och vackert material som är svårt att få tag i och dyrt. Jag forskade  vidare inom fältet och kom i kontakt med en gammal teknik där man använder sig av svinurinblåsan. Jag har spenderat mycket tid i min stuga i södra skärgården där vi har året runt jakt på vildsvin pga av dess snabbt ökande population. Jag har haft kontakt med olika hemslöjdskonsulenter där jag fått tips och råd i utvecklandet. Jag har pratat med  jägare i trakten och inväntar nu min blåsa. Jag har gjort några tester i den bit råhud/pergament jag fick tag i från läderverkstan för att se hur materialet ter sig. Jag fortsätter  färdigställa min lampa i förhoppningen att den är klar för presentation på Slöjdprovningen i maj.

Jag avslutade sedan veckan med en AW på terassen.

Vi är en grupp på 10 professionella slöjdare och formgivare som ingår i ett projekt
kallat Slöjdinkubator som Nämnden för hemslöjdsfrågor samordnar med stöd från
Tillväxtverket, Jordbruksverket och kulturdepartementet. Slöjdinkubator syftar till att
utveckla våra egna verksamheter och stärka slöjden i Sverige.

Om oss:
SLÖJDINKUBATOR 2013-2014 är en nationell, platsobunden inkubator för unga
slöjdare/designer/hantverkare som ges möjlighet att hitta sitt unika
verksamhetsområde och rustas för ett företagande eller yrkesliv med slöjd och
hantverk. Slöjdinkubator har 10 deltagare som under utbildningen kommer att träffas
vid fyra tillfällen på fyra olika platser i landet.
Träffarna innehåller inspirationsföreläsningar, slöjdworkshops och uppdrag från
externa beställare samt affärskunskap. Deltagarna knyter en kommersiell fadder till
sig under perioden.

Vi som deltar är:

Sophia Lithell, Lotta Lampa, Petra Eriksson, Emma Frost, Julia Gamborg Nielsen,
Daniela Yevenes Zagal, Per Ingvad, Frej Lonnfors, Anton Sjöstöm & Felix Wink.

Projektledare är:
Sara Berg, Mats Reinhold, Marie Fagerlind & Rebecca Ahlstedt.
Under kulturhuvudstadsåret kommer vi anordna en Slöjdproving. Ett nytt sätt att visa
upp och konsumera hantverk. Idag vill många vara delaktig i skapandet av det man
konsumerar. Vi anknyter till det nutida och stora intresset för hantverk och
självhushållning. Genom att föra samman slöjd och mathantverk skapar vi delaktighet
och sammanhang. På detta sätt skapar vi gemensamt förståelse för värdet av gott
hantverk.

Vi har inlett ett samarbete med delikatessbutik och restaurang DUÅ samt även
involverat andra så som Kulturbageriet och andra aktörer runt en nybyggd innergård i Umeå.

Under evenemangs tillfällena kommer det finnas möjlighet att prova på olika typer av
slöjdtekniker och provsmaka olika typer av mathantverk. I samband med provningen
kommer det också finnas våra formgivna produkter kring det givna temat
mathantverk.

Vi hade i fredags ett möte med vissa deltagare för att konkretisera och utveckla konceptet i Nämnden för Hemslöjds frågors huvudkontor i Stockholm:

Ordet slöjd kommer från fornsvenska slöghþ,[1] motsvarande adjektivet slögher, ’slug, skicklig, händig, konstfärdig’
Det är något jag aldrig reflekterar över.
Men som kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Att kunna ta hand om sig själv, skapar makt genom att inte vara beroende av pengar och behöva köpa allt. Detta har varit en otrolig viktig insikt för mig.

Detta år har jag medverkat i ”Slöjdinkubatorn” som är i samarbete med Nämnden för Hemslöjdsfrågor och Tillväxtverket.

Att vara så närvarande i alla led i framtagningen av ett objekt är nått vi annars inte alltid har möjlighet att vara. Vi bakar sällan vårat bröd där vi inser hur lång tid det tar och att det skapas ur olika ingredienser från naturen. Att själv tex. få gå ut i naturen, välja sitt träd, kapa sin gren och tälja sin sked. För att man behöver den för att äta. Man har lagt tid på att skapa den och inser den tid, kraft och resurs som behövts för att ta fram den. Därför laddar man den även med ett affektions värde och kanske man inte väljer att slänga den i första taget. Att inse det förloppet i en produkts tillkomst är något många lever långt ifrån. Att bara kunna gå ut och köpa på sig den snyggaste senaste skeden för att man känner ett behov att köpa en ny, är något vi verkligen måste börja fundera kring.

Att vi inte inser var saker och ting kommer ifrån och vilka resurser som krävts för att ta fram det är något jag märkt att jag behandlat genom vall av mina material. Att mina senaste stolar varit i lammskinspäls, strutsskinn och fiskläder är inte ren slump. De har de eftertraktade strukturer som jag tycker är magnifika och vackra. De känns för mig spännande, oväntade och exotiska. Det är visserligen material från svenska gårdsstrutsar som garvats på Tärnsö och eklogiskta framtagna läder och skinn från Island. Det val av materialen kommunicerar är härkomst. Att tydligt påvisa var materialet har kommit ifrån och de resurser som behövts för att skapa objektet. Att skapa en stol med håren från lammet som sitter kvar eller där strutsslädrets hårsäckar tydligt syns och skapar mönster talar om att där satt dess fjädrar är något som känns viktigt för mig för att skapa en dialog kring. Just hur vi förbrukar naturen kring oss.

Om man skall kunna vara någon form av konstnär och jobba med abstrakt form måste man kunna tekniken och grunderna inom sin konstform. En bildkonstnär som bara kladdar har gått den långa vägen och ritat kroki och lärt sig perspektivlära. Så är det också om man skall kunna kalla sig smed. En smed måste kunna göra sin egen hammare och sina egna tänger. Det tycker jag i alla fall. Sedan. därifrån kan man laja iväg. Det har jag försökt anamma och vill gärna hålla igång med klassikt järnsmide ibland.

Smide av spik, på Youtube (nytt fönster)

Det tycker jag gäller även design. De flesta designmöbler är väldigt obekväma. Men bygger man stolar i glas eller stål eller betong måste de i alla fall GÅ att sitta i. Det försöker jag ha med mig när jag gör möbler. Nedan: ”Steelmöbel I”, ”Karl Johansstol” och ”Steelmöbel III”. Alla gjorda av begagnade skyltar från Majorna. Lagligt förvärvade. Förvånande bekväma.

Steelmöbel I och III; Karl-Johanstol

Steelmöbel I och III; Karl-Johanstol

Just nu håller jag på med en ny fjäril.

Har utställningar på gång på Järnvägsmuseet i Gävle, Tyresta Naturum Nationalpark, Gullholmens konsthall och Stenungsunds konsthall. Samtidigt är jag inbjuden som en av 15 metallskulptörer till ett skulptursymposium i Tjeckien i sommar och tänktemställa upp i uttragningen till Konstsmidesföreningens vandringsutställning i år. Det är ju kul. Men plötsligt har man produktionskrav. Djuren skall ju räcka till allt detta.

Vill göra en groda, en hummer, en sjöstjärna, något med järnvägsskrot och en domherre. Men jag är inte bara beroende av inspiration utan också råvaror. Jag har lyckats få ihop en bläckfisk till i sommar. Men den tog faktiskt två år att färdigställa. Inte för att den är så tekniskt avancerad, utan för att innan man hittar de skrot som behövs för att få fram det uttryck jag vill ha kan det gå mycket mycket tid. Och jag har kasserat bläckfisken ett flertal fånger under resans gång. Till slut var den där. Färdig. Men utan en enda av de första delarna jag hittade, och som i själva verket inspirerade mig till att bygga en bläckfisk.

Många undrar hur jag får inspiration. Allt som oftast är det skrotet. Ex. en kameleont jag gjorde poppade upp i huvudet på mig plötsligt när jag satt och pöste i fåtöljen i smedjan helt utan inspiration. Då såg jag två borrschuchar som låg och tittade på mig. ”En kameleont!” utbrast jag i mitt huvud och så var den vilan förstörd.

Ur skrotet klättrar djuren. Ibland skickar jag dem tillbaka. Men ofta blir de till för att stanna. Jag litar på skrotet även denna sommar.

Bi-metall-geting

dragonfile

En kompis, från andra sidan jorden, som är konstnär frågade mig i ett mejl hur hon skulle göra för att lyckas leva på det hon gör. Hur skall jag kunna veta det, undrade jag. Och hon hänvisade till separatutställningar och tidningsklipp.

SVT Halland på besök på utställning i vintras (t.v.) och boken Metall design international (t.h.). Boken är förlaget Hephaistos val av de 10 bästa inom smide och metallformgivning för året. 2014 hade jag den stora äran att väljas ut som en av tio. (Boken är till salu. Kontakta Niklas Fännick för ditt ex.)

Men jag har ingen aning. Däremot gillar jag ett  fint ordspråk. I Bibeln står det ”Ser du en man som är skicklig i sitt arbete? Han skall stå inför kungar.”

Är inte det sant?

Jo.

Jobba på det du är bra på. Och var bra på det du gör. Hitta din nisch. Hur liten den än är. Fick en gång rådet av en lärare att inte spreta för mycket i mina uttryck. Jag tyckte det lät rysligt tråkigt då. Man vill ju göra det som är kul! Men när jag betraktar duktiga och uppskattade skapare ser jag just det. De har sin grej. Och det funkar.

Om du gillar att göra grytunderlägg så gör grytunderlägg! När det gäller grytunderlägg kommer du vara den stora auktoriteten. Alla som vill ha ett grytunderlägg kommer vilja ha ett av dig. För du är känd för dina grytunderlägg. Och du kan din grej. Du skall stå inför kungar med dina grytundelägg. Om hundra år kommer dåtidens Knut Knutsson att prisa de fantastiska grytunderläggen du gjorde, just för att du var störst på grytunderlägg.

Fånga det folk berömmer dig mest för och utveckla det. Grytundelägg eller ej.

Eller så gör du det du tycker är kul nu och njuter av nuet. Grytunderlägg eller ej.

Konsten är inget plagg man tar på sig.

Se SVT:s om skrotdjuren (öppnas i nytt fönster)

Något man bestämmer sig för att gilla eller vara en del av. Det är som ens andedräkt. Den finns i en och kommer ur en. Ibland är den bra, ibland är den inget vidare. Men den är där.

Så argumentet att ge stöd åt konsten för att ”hålla en hög kvalitetsnivå”, eller för att få den skall frodas, som om den någon gång skulle försvinna från människan eller dö ut, är ganska töntig. Bra konst kommer ur dig oavsett om du får betalt eller inte. Vare sig du vill det eller inte.

Så är det med din konst. Och så är det med din andedräkt.