På lunchen häromdagen började vi diskutera hur kunskap sprids och ökar. Det hela började när vi pratade om ämnet för min C-uppsats, nämligen begreppet HK som står för Historiskt Korrekt. HK används väldigt ofta i samband med historisk slöjd, när det pratas om historiska rekonstruktioner. Jag upplever att tack vare sammanhang som den facebook-grupp som jag studerade när jag skrev om HK, Vi som syr medeltidskläder, så sprids kunskap snabbt. Fler och fler blir medvetna om hur de tar reda på information om sitt intresse och hur de kan utveckla sitt slöjdande. I den här gruppen görs det också allt som oftast på ett vänligt och sakligt sätt, vilket var en av mina slutsatser i min uppsats: att när de pratar om HK handlar det oftast inte om att tvinga folk att vara exakt trogna ett original utan att göra folk medvetna om hur de gör tolkningar och hur de lär sig mer.

I den här gruppen planeras det för fullt för att fira att de är 2000 medlemmar, gruppen som startades av en intresserad men från början inte så kunnig person som hoppades på kanske 50 medlemmar är snart 2000 medlemmar. Det tycker jag är så fantastiskt häftigt, och jag ser det som ett bevis på hur bra den sortens sammanhang fungerar. Den sortens sammanhang där du både har möjlighet att vara entusiastisk nybörjare, kreativ utanför-lådan-tänkare OCH kunnig hardcore-reenactare.

De byggnadsantikvarier som jag satt och pratade med på lunchen kopplade den här utvecklingen jag pratade om till hur det såg ut för 30 år sedan när de var nyutexaminerade, i början på 80-talet. Då fanns ingenting, sa de, det fanns ingen som gjorde vettig färg, det var ingen som renoverade fönster på ett bra sätt (i ett stort perspektiv, företag och liknande, menade de, kunskapen fanns hos några individer). Men det finns nu och det är tack vare ett aktivt spridande av kunskap, vilket gjort att fler och fler blir medvetna om att det finns fel och mer rätt sätt att göra saker på. Fler och fler blir medvetna om hantverkets olika delar och kan sedan välja att ta ett eller flera avsteg från det. Precis samma sak som i det historiska slöjdandet. En av mina informanter för studien skrev att hen helst inte ville använda begreppet HK, utan istället prata om medvetenhet. Om du nålbinder ett par sockar för att använda på medeltidsarrangemang i ett tre-trådigt garn är det okej sålänge du är medveten om att tretrådigt garn inte nålbands med förrns på 1960-talet.

Mer kunskap och mer medvetenhet kring kunskapen och användandet av den. Helt enkelt.

Då jag bor i Göteborg och jobbar i Uddevalla och på Nääs blir det mycket resande. Jag har rest mycket tidigare också och en resa för mig är inte helt bra utan slöjd.

Såhär såg det ut på vägen från jobbet idag:

Påväg till jobbet såg det ut såhär, inget aktivt slöjdande men ändå:

Här är ett annat sätt att använda långa tågresor, blocka bubbliga yllebroderier:

Jag slöjdar nästan alltid när jag åker kollektivt och ser ibland andra som också gör det vilket gör mig jätteglad. Det finns en alldeles särskild njutning i kombinationen av en bra bok/bra musik i öronen och slöjd för händerna samtidigt som du tar dig genom landskapet. Mer slöjd i resande I say!

Det är galet hur snabbt tre år går. För snart tre år sedan fick jag reda på att jag kommit in på utbildningen Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk, då visste jag vad jag skulle göra de närmsta tre åren. Det var för mig då, en väldigt lång tid. Inte sen gymnasiet har jag haft så lång tid planerad. Men det gick ruskigt snabbt och det har hänt så mycket!

Efter de här tre åren har jag börjat kalla mitt intresse för slöjd och jag har blivit en slöjdare. Innan dess tyckte jag att slöjd hörde samman med skolslöjden, enbart. För många är det nog det slöjd betyder nu också, men jag har en önskan nu att ta tillbaka ordet. Det som lockar mig mest är själva ordet kommer från det fornnordiska ordet för slug: slöghþ. Den som slöjdar är slug, skicklig, händig. Och det är precis det jag förknippar med slöjd, problemlösandet och för min del, tillfredsställelsen när jag löst något som initialt verkat för svårt.

Under min första praktik i utbildningen mötte jag Jögge Sundqvist som gav mig en t-shirt med följande tryck som sammanfattar det hela:

Den dubbla negationen typiskt för Norrland gör det förstås ännu lite bättre.

Så efter tre år har på något magiskt vis ökat mitt intresse för slöjd, lärt känna fantastiska människor och den 5 juni tog jag examen. Galet. Och den 9 juni började jag jobba som hemslöjdskonsulent. Ännu galnare. Jag fick ett vikariat för Tobias Havaas hos Slöjd i Väst i Västra Götaland och nu sitter jag dels på Bohusläns Museum i Uddevalla och dels på Slöjd och Byggnadsvård på Nääs och lär mig ännu mer om vad det innebär att vara hemslöjdskonsulent.

Min tanke var att det den här bloggveckan får bli små funderingar kring vad jag gör om dagarna, vilka evenemang jag jobbar med och om det dyker upp något som jag känner att ni skulle bli glada av att veta mer om.

Idag har jag ägnat större delen av dagen åt att hjälpa min kollega Hillevi med förberedelser inför Barnens Kulturkalas i Göteborg som Slöjd i Väst ska vara med på. Det kan tyckas långt bort i tiden, ända in i mitten på augusti, men eftersom jag ska ha semester emellan (mitt livs första semester, wohoo!) så får en del förberedas nu. På kulturkalaset kommer slöjdklubbshandledare hålla till i Trädgårdsföreningen och det blir hela 700 kvadratmeter slöjd under tre dagar. Det blir slöjdstationer, kojbygge, vävning i mega-vävramar för att bara nämna lite.

Så idag har jag gjort beskrivningar och påbörjat lite förlagor som ska finnas bland de olika slöjdstationerna som det ska vara möjligt att besöka under kulturkalaset.

De andra dagarna på Kulturkalaset kommer Folk och form hålla i aktiviteterna i Trädgårdsföreningen, då kommer jag att visa fiskskinnsgarvning. Så för den hugade är det bara att droppa förbi och kanske skrapa lite fjäll eller gegga lite fiskskinn i äggula. :)

Man ska inte vara för snabb att torka upp saker man spiller i köket, finfina mönster kan det bli både i diskhon och på spisen har man ju lärt sig.

www.ClaraGlas.se

Gillar verkligen att plocka upp en gammal flaska eller annat skräp och förvandla det till något användbart. Är det hushållningsidealet, utmaningen eller snålheten tro?

www.ClaraGlas.se

Jag jobbar nästan uteslutande med återbruk och gör saker med funktion, men ibland går jag ifrån det där och gör smycken. Helt utan funktion, endast för utsmyckning och något jag sällan använder själv, men ganska fascinerande vad man kan få till av gammalt tavelglas och flaskor.

Smycke av vinflaska.

Smycken av gammalt tavelglas, bild från Butik Bravo.

Smycke av gammalt tavelglas.

www.ClaraGlas.se

Den här vanskliga sommarlunken, all tid i världen men inget blir gjort. Det är som att all luft och skaparlust går ur en när man helt plötsligt inte har några fasta tider och deadlines. Samtidigt så finns det ju så sjukt mycket inspiration att hämta om man bara tar sig lite tid att ta med kameran på en runda. Ser det här gästbloggandet som ett bra tillfälle att faktiskt försöka fånga kreativiteten även på sommaren och inte bara spela boll hela dagarna, odds på det?

www.ClaraGlas.se

Snart är det dags för mig att ta några veckors efterlängtad semester. När jag börjar jobba igen i början av augusti kommer det vara full fart med de sista förberedelserna innan Formex-mässan som drar igång 13 augusti. Därför försöker jag få så mycket som möjligt gjort innan semestern, så att jag ska kunna koppla av.

Mitt mål är att under de närmaste dagarna sammanställa en skalenlig modell av min monter. Jag har kommit ganska långt redan så det ska nog gå bra. Jag skulle såklart gärna visa er några foton på hur det kommer se ut, men det går inte utan att ni får se mina produktnyheter – och de ska vara hemliga till mässan öppnar. Det underlättar verkligen att bygga en liten modell, jag tycker jag får en mycket bättre känsla för hur man kan disponera ytan. I år kommer jag ha en monteryta på nio kvadratmeter, tre gånger tre meter. Det är en ganska liten yta med tanke på alla produkter jag vill visa upp, så det krävs en hel del planering för att ytan ska kunna utnyttjas till max utan att det upplevs trångt.

Posters, mattor och kuddar i blandade färger och mönster. Det är många produkter som ska samsas om nio kvadratmeter!

Såhär såg det ut för ett år sedan – till vänster syns min modell under arbetets gång, till höger den färdigställda montern.

Detta är tredje gången jag ställer ut på mässan, och det är verkligen något jag ser fram emot! Det är ett utmärkt tillfälle att visa upp sina produkter och träffa inköpare, stylister, press och inte minst andra formgivare att knyta kontakter med.

Med tanke på alla människor man träffar på mässan så gäller det att ha en stor bunt visitkort med sig. Jag har just beställt nya, och med tanke på att detta är mitt sista blogginlägg här på kravallslöjd så passar det ju bra att jag avslutar med en bild på det, ifall ni vill komma i kontakt med mig.

Då säger jag tack för mig, hejdå!

Jag vet inte hur många av er läsare som någonsin har skapat egna mönster. Som har ägnat lite tid åt att experimentera med vad som händer med olika bilder när man upprepar dem. För det är just det ett mönster är – en bild som upprepas på bredden och höjden. Bilden som upprepas i ett mönster kallas mönsterrapport. Att skapa en bra mönsterrapport är svårt, men när man börjar komma på knepen och få en känsla för hur det hela fungerar så är det vansinnigt roligt. Ifall du aldrig skapat egna mönster innan så hoppas jag att det här inlägget väcker lite nyfikenhet och skaparlust. Och jag vågar hävda att bästa sättet att lära sig rita mönster är att prova sig fram.

Jag tänkte visa hur det gick till när jag skapade en mönsterkollektion kallad Vika. Jag försökte skissa på nya mönster, men tyckte att jag hade kört fast. Jag satt med papper och pennor och tyckte att allt jag gjorde blev ganska ointressant och jag kände mig väldigt oinspirerad. Då bestämde jag mig för att testa en för mig helt ny skissmetod. Jag ville skissa helt utan pennor eller penslar, och kom att tänka på origami, där ljus och skuggor får vita papper att skifta så fint i gråskalans alla nyanser. Därför började jag vika enkla små pappersfigurer, som jag sedan ljussatte från olika vinklar och fotograferade.

De figurer som jag tyckte fick starkast uttryck valde jag att arbeta vidare med i photoshop. Genom att öka kontraster, lägga till och ta bort delar, vinkla och vrida och helt enkelt leka mig fram fick jag så småningom fram bilder som funkade bra att bygga mönster utifrån.

Tadaa! Till slut kände jag mig – efter mycket pillande och petande – nöjd. Just det här mönstret kallar jag för Lily, och det är bara ett av många mönster som jag formgivit med denna skissmetod. Ett par av mina mönster i Vika-kollektionen har jag satt i produktion i form av kuddfodral.

Vill du ta en närmare titt på kuddarna så hittar du dem här.

Hoppas detta spred lite inspiration till mönsterskapande!

Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka bor jag i Stockholm. Jag har ett tips till dig som uppskattar konst och design och som nån gång emellanåt befinner dig i Stockholm – åk tunnelbana! Åk tunnelbana bara för att åka tunnelbana. Hoppa av på en station bara för att se stationen. Åk vidare, se nästa station, åk vidare. Stockholms tunnelbanesystem förtjänar att betraktas som ett enormt galleri för konst, design och arkitektur. Många stationer är rent spektakulära när man börjar se sig omkring. Den konstnärliga utsmyckningen har verkligen fått ta plats på många håll, och det är lätt att hitta djärva och intressanta val av färger, målningar, kakel och skulpturer. Kanske har man vågat ta ut svängarna mer därför att tunnelbanestationerna är offentliga rum där man alltid bara är på genomresa. Man kommer dit med målet att ta sig därifrån fortast möjligt. Gör tvärtom – åk till en tunnelbanestation med målet att dröja kvar en stund!

T-centralen bjuder på fantastiska kaklade väggar.

Slussens skiljeväggar mellan perrongerna.

Stationen i gamla stan är fylld med enkla grafiska mönster och härliga färgskiftningar.

Ropsten är en av mina favoritstationer. De långa rullbanden är kantade med enkla lekfulla målningar som doftar 70-tal. Över plattformarna har det välvda taket målats i svartvita ränder med dramatisk effekt, och vid den ena utgången finns fantastiskt fint kakel.

Skriver man om utsmyckning i Stockholms tunnelbana så får man ju absolut inte glömma Östermalmstorg och Siri Derkerts ristningar i betong. Ta en promenad längs båda plattformarna och njut av hennes teckningar, porträtt och budskap.

Svartvitt golv i storskaligt mönster mot gula väggar – enkelt men väldigt effektfullt! Tyvärr blev jag lite osäker på vilken station det är. Jag gissar på Fridhemsplan – rätta mig om jag har fel.