[14:16]

tjoohoo! bloggandet börjar tyvärr inte på topp denna vecka, har precis vaknat upp efter 22 timmars sömn. har varit magsjuk tre dagar i rad och har efter det sovit så där länge. Har med denna vecka tänkt visa lite vad jag sysslar med för slags skapande; och som förhoppningsvis blir inspirerande för er andra.

uppdatering kommer om en timme eller så!

Jag måste säga att det har hittills varit väldigt lyckat att jag fått blogga denna vecka. Det jag tänker mest på är att jag hunnit med en vernissage och nu även en hembyggdsutställning i Åsele. Utställning var av textiler mest i form av kläder från förr i tiden, mycket från slutet av 1800-talet och frammåt.

Det som jag reflekterade över mest är hur mycket man smyckade sina kläder och lade ned tid på detaljer. Detaljer både på finkläder, men även på kläder som man nästan inte visade för någon annan, så som nattlinnen tillexempel. Eller hur man broderade en haklapp, som ändå skulle geggas ned av en liten unge.

En svart krage med  mycket volang får mig att tänka på Helena Hörstedts kreationer.

Det fanns så mycket att titta på på ett relativt litet utrymme. Vissa textiler var placerade i lådor med glaslock. Lådor som man själv fick gå och dra ut. Jag skulle kunna vara där mycket längre än de 1 timme och 40 minuter jag var där, om man verkligen vill se allt.

Denna underbara duk man ska torka sig med efter att man rakat sig hittade jag i en av glaslådorna.

Senare på dagen började jag sticka en mössa. Om man har stickat tidigare kan man göra en ”Åremössa” på en kväll.

Min mamma och min pojkvän är de sötaste människorna jag känner. De är framförallt så söta tillsammans när de sitter framför tradera och tittar på garn eller försöker tyda virkbeskrivningar. De är båda helt insnöade på att virka mössor. Såhär ser deras mössor ut!

Vi har varit lata och inte tagit bort julpyntet förs än idag… Då ville jag passa på att spika upp en ren jag tovat ihop för snart ett år sedan. Medan jag höll på att fixa med spikar och grejer kom jag på att gröten jag kokade i köket, säkert hade kokat upp vid det laget. Så då skyndade jag mig att springa till köket i studentkorridoren. När jag då stod och rörde i grytan hörde jag hur det spikades och hammrades i rummet… När jag kom tillbaka var renen uppe!… Det var min pojkvän som inte hade förstått genusperspektivet i förhållandet! =/

Denna dag har varit den händelserik dag. Jag hade min sista dag som ”lärarkandidat” samt att jag var på vernissagen ”Cyberspace” som de som har läst vävdesign har ordnat på Cafè Station. Bilden nedanför är bara en av alla coola grejer som finns där.

Jag vet att killar och tjejer är lika bra på textilslöjd. Men det verkar som att det fortfarande finns vissa tjejer som känner sig osäkra på träslöjden och vissa killar känner sig bortkomna på textilen.

Men det kanske inte är så konstigt när mestadelen av inlärningsmaterialt på den textila delen; böcker,filmer och mönster är riktade till flickor och kvinnor. Då verkar det ju som att vi inte alls har några förväntningar på att killar ska fixa det här över huvud taget.

Sedan tror jag även att statusen måste höjas för textilt hantverk och slöjdhantverk över lag. Vi måste bli beredda att betala för vad hantverket är värt för materialet och en bra timpänning. Men jag har en känsla av att det kommer ta tid innan vi inser att priserna de tar vid souvernirbutiken vid ishotellet i joukkasjärvi är de priserna alla bör ta för sina brickband och vadmalsjackor. Kanske ska jag be farmor att sälja sitt nya par stickade sockar på en hipp klädbutik istället för att ge dem till mig…..

Dessa tofflor har jag virkat..

Jag ser slöjd, blid, musik, dans och drama som ett universellt språk.

Ett sätt för oss att uttrycka oss när orden inte längre räcker till.

Ett sätt för oss att förstå och tolka varandra när orden inte kommer till oss.

Idag kollade jag på massa intressanta bilder i en bok som heter Spoon. I boken har man samlat bilder av udda design, allt från kläder och skor till motorcyklar. En av designerna som fångade min uppmärksamhet extra mycket var en man från Barcelona som heter Emilio Padros. Han hade skapat olika skulpturer som kallas ”Shadow play”. Det var olika motiv som med hjälp av solen skulle reflektera bilden på marken. Det är väl höjden av kreativitet! Han har slagit ihop skuggbilder med skulptur och skapat en ny produkt!

Det svåraste är inte att göra, det svåra är att skapa något nytt av att slå ihop två idéer med varandra.

Detta är mitt sätt att föra ihop två idéer med varnadra. En väggmålning omvandlad till Broderi/tryck på en ryggsäck.

Min tanke med denna ryggsäck var förstås att man skulle ha den på sig när man är ute och reser. Vilket blir ett mobilt sätt att sprida sitt budskap. Lappen med den broderade graffitin sitter fast med knappar på båda sidorna så att man ska kunna göra nya motiv och byta ut och ständigt uppdatera sig.

Försöker du påverka utformandet av det offentliga rummet och i så fall på vilket sätt? (Jag skulle gärna vilja höra lite olika uppfattningar om detta, så kommentera gärna)

Slutligen handlar det ändå om vem det är som bestämmer hur det offentliga rummet ska se ut, och vem detta ska vara till för, hur stor plats enskilda och grupper ska tillåtas ta.

Jag är av uppfattningen att i takt med att det offentliga rummet privatiseras och kommersialiseras, inte bara i städerna, utan även på landsbygden, så minskar utrymmet för medborgarna, då jag tror att för att känna sig bekväm och hemma i offentligheten också måste känna sig trygg, och trygg tror jag att man känner sig när man känner att det är tillåtet för mig som individ att ta plats i offentligheten. Att ta plats i offentligheten (här menat det offentliga rummet) bör sträcka sig längre än att ta en plats i form av passiv mottagare och konsument, kanske som påverkare, kanske som aktiv konsument, eller vad det nu må vara. Alla roller bör uppmuntras för att skapa ett rum för de medborgarna och som bygger på dessas intressen och på dessas olikhet.

Personligen blir jag ofta inspirerad av att se hur någon på ett kreativt sätt använt sig av det offentliga rummet för att framföra budskap, eller kanske bara beröra eller uppröra. Jag anser att det är en rättighet, självklart följt av vissa skyldigheter, att kunna påverka sin livsmiljö och att den rätten är något mycket viktigt för att individen ska kunna känna trygghet i sin vardag. Då krävs att det offentliga rummet tas i besittning av medborgarna och görs till något för medborgarna, inte något påtvingat som passivt ska accepteras och som inte kan påverkas och inte heller förändras. Medborgarinflytandet anser jag skulle göras till regel mer än till en aspekt i utvecklingen av det offentliga rummet. Medborgarinitiativ och liknande finns runt om i landet, men jag anser att det behövs ett större demokratiskt inslag för att tillfredsställa de många individerna som varje dag vistas ute och deras behov och önskningar.

Så dagens uppmaning handlar väl om att använd din ställning som medborgare och försök påverka rummet omkring dig åt det håll Du vill.
Ja, det var väl dagens fundering.

Frid!

Maskerade KultutAktivisten

Julen är väl på något sätt förknippad med ljus, trots, eller kanske framförallt beroende på att det är den mörkaste tiden på hela året, i alla fall om man bor i det geografiska område som kallas Sverige.Julens ljus kan förknippas med världens ljus och bla bla bla, ja, ni hänger med antar jag, ljuset som symbol, ett ljus i mörkret och ännu mera bildspråk.

Jag funderade lite på detta med ljus i denna tid av mörker (Obs! Detta kommer förhoppningsvis inte urarta till någon väckelsetext, inte är avsikten sådan i alla fall) när jag lyckades ta mig ut, utanför allt artificiellt och påträngande ljus när jag under julen under en promenad en sen kväll med tämligen bestämda steg styrde mot en skog. Där fanns inget påträngande ljus, knappt något ljus alls, det som fanns var stjärnorna, och dessa lyste inte tillräckligt för att jag skulle kunna undvika att snubbla runt ute i mörkret med mitt illa tränade mörkerseende som hjälpmedel. Ändå var det befriande att slippa att ständigt vara bländad av allt ljus som annars alltid omger en.

Hur ska jag nu koppla detta till det jag påstått att jag ska blogga om nu då, alltså offentlig konst, som är något av ett favoritämne för min verksamhet. Vi får se hur jag lyckas…

Är det verkligen sunt med ständig upplysning av alla offentliga platser och offentlig konst, och bidrar den offentliga konsten till mer ljusföroreningar som jag anser börjar bli något av en styggelse? Detta har jag funderat på en del och måste säga att det är en ganska osund inställning till ljuset som finns, allt ska upplysas, allt ska ständigt vara tillgängligt. Är inte lite av charmen med allmänna platser, allmän konst, det allmänna vad det nu må vara, att det ska vara föränderligt, att det ska finnas liv och vara till för oss medborgare, att det ska formas, inte presenteras och påtvingas? Jag är av uppfattningen att svaret på min egen fråga bör kunna vara ja.

När det överallt talas om att vi ska spara energi och ställa om vår livsstil för att tära något mindre på jordens resurser kan det tyckas lite märkligt att det vid denna tid av året uppmuntras och tas för givet att allt ska vara upplyst. Vad försvarar ett sådant tänkande? Att allting alltid ska vara upplyst och tillgängligt skapar inget utrymme för åskådaren, för betraktaren, för flanören, för de förbipasserande, allt trycks upp i ansiktet på en. Ljusföroreningar är något som det börjat talats allt mer om, det moderna samhällets överflöd av ljus och avsaknad av mörker. Offentlig konst upplyses ofta på ett eller annat sätt, ljussättning av konst blir allt vanligare, men jag anser att detta är något som i viss mån borde motarbetas. I och för sig kanske syftet med utställande, utplacerandet eller vad det nu må röra sig om är att det objekt, den text, den färg som utplacerats ska upplysas, då har jag inte samma invändning, men likväl bidrar det till mer upplysning och mer ljusföroreningar.

Kanske är det inte så att den som skriker högst har rätt, kanske är det då inte heller så att det som påtvingas folk är det som dessa uppskattar, kanske är det snarare så att konst, installationer, manifestationer som har ett värde för den enskilde är sådana som berör, och att det berör olika när det finns en dynamik, när inte konceptet är färdigpaketerat, presenterat och statiskt. Förändringar och de känslor som det medför anser jag är det som gör konst intressant. För att motargumentera lite så finns det självklart säkerhetsaspekter på upplysning av offentliga platser, men jag tror att det mycket av upplysningen är för väl tilltagen.

Så slutligen blir dagens tips: Gå ut och njut av det mörker ni lyckas hitta, motarbeta en alltför långtgående upplysning och ljusförorening, träna ert mörkerseende och tänk på att snart återvänder det naturliga ljuset som är bra mycket bättre än allt artificiellt ljus som tvingas på er hela tiden.

Kom gärna med synpunkter också, det är sådant som för utvecklingen framåt.

Frid!

Den Maskerade KulturAktivisten

Den är inte alls märkvärdig och storslagen men jag skulle vilja starta en liten hantverksrörelse.

En liten lokal med plats för mitt och andras hantverk, det ska helst finnas plats för en liten verkstad i lokalen så att jag kan jobba med mitt mellan kunderna. En hemsida vill jag naturligtvis ha, om man som jag inte precis bor i storstaden så måste man kunna göra lite reklam för sig. Nu tror ju jag i och för sig att det skulle kunna bli svårt att leva på det året runt här. På sommaren när vi har mycket turister skulle det väl gå men man måste ju leva året runt.

Om man är påhittig och kan hitta flera ben att stå på så borde det gå. Men tyvärr är det ju så att när jag drömmer som bäst knackar verkligheten på dörren och talar om att jag är just en drömmare. Så jag fortsätter att sy mina djur, sticka vantar, halsdukar, strumpor , pulsvärmare och annat man tänka sig producera med stickor och garn. Jag gör mina collagetavlor, virkar och skinnslöjdar mest för mig själv och mina närmaste, men också för en och annan hantverksmarknad.

Tro inte att jag är missnöjd med det för det är jag inte men det är ju så givande att få bekräftelse på det man gör och det får jag när någon tycker om det jag gör och vill beställa något. Någon som inte är min vän eller min släkting för vänner och släktingar tycker ju om allt jag gör, även det jag inte tycker om själv. Dom har sina rosa glasögon på sig när dom bedömer mitt hantverk. Obekanta människor har inga rosa glasögon dom har nyktra ögon som bedömer utifrån helt andra grunder än kärlek och vänskap. Man behöver både rosafärgade kärleksfulla och helt oberoende omdömen för att växa.

Jag hatar att sy!! Jo, så är det men jag älskar att sy…också. Det är väl sånt som kallas ambivalens.

Att sy nyttiga saker som kläder och gardiner och sy i dragkedjor är såååå mördande tråkigt att jag kan dö. Men om jag får sätta mig och sy dockor, nallar eller ännu hellre lapptäcken, då kan jag bli sittande tills kroppen är stel och hungern sliter i tarmarna.

Vad är det som får mig att tycka om att först skära sönder ett tyg i småbitar för att sedan sy ihop allt i mer eller mindre invecklade mönster. Jag tror att det är själva hantverket som är grejen för mig, utmaningen att kombinera rätt färger och mönster till en ny helhet. Det är det som gör att jag kan sitta hur länge som helst. Att sy ett av lappar är dessutom miljövänligt, det handlar om återvinning, att använda saker flera gånger till helt nya ändamål. Mina sommarblusar och en gammal gardin kan bli en väska och en duk, barnens urvuxna kläder blir ett nostalgitäcke där man kan följa hela barndomen.

Visst kan man använda nya tyger också, själv brukar jag ofta använda både och för att få dom rätta färgerna och valörerna. Man kan leka med skuggor och former i all oändlighet men man kan också bara sy den vanliga blockhusrutan utan krusiduller. Jag  kan sy nästan vad som helst i lappteknik, det är bara fantasin som sätter gränser och till och med en gardin blir rolig att sy om jag använder lappteknik.

Vilka tyger och mönster jag än använder så lägger jag ner en del av min själ i arbetet. Så blir också resultatet så mycket bättre än  om jag måste tvångssy ett par arbetsbyxor som jag inte känner något för.