Jag har haft syjunta här idag för två pysseltjejer som jag lärt känna via min riktiga blogg. Meningen var att vi skulle handarbeta tillsammans med olika saker, men ska jag vara riktigt ärlig så  spenderade vi större delen av tiden till att bara surra och dricka kaffe.

Ewa ville pröva att sy en av änglarna som jag brukar sy så jag satte henne i arbete direkt efter fikastunden. Hon ritade av alla mönsterdelar till både kropp och kläder, klippte ut, sydde och hann till och med att vända delarna innan vi gjorde kväll.

Här får ni se lite bilder från mitt nya arbetsrum som blev klart i dagarna.

Det är så lyxigt att ha ett speciellt rum där man kan breda ut alla sina projekt.

Från och med nu så har jag förbud på att jobba någon annanstans än här inne. Tyger och garn är definitivt förbjudet på vardagsrumsgolvet.

Var sak på sin plats och gamla kakburkar är inte bara dekorativa utan perfekta att till exempel förvara rundstickor och moulinégarn och annat i.

Jag är en påbörjare och ingen avslutare, jag älskar att dra i gång nya projekt och lära mig nya saker. ”Vad fin den där kudden är”, tänker jag, ”Undrar hur man gör en sån. Det måste jag prova.” Och så gör jag det. Tar fram material, klipper till, skissar upp hur jag har tänkt att mönstret ska se ut, tar fram nål och garn och börjar att brodera. Tar fram böcker för att pröva nya, för mig, broderistilar och testar. River upp, får inte riktigt till trådarna, det ser inte lika fint ut som i boken, knutarna blir inte så stora som jag vill ha dom, så jag freestylar lite, hittar på egna sömsätt och blir så nöjd till slut. Tänker att där det blev lite för mycket luft så skulle det passa med en liten applikation i form av en fågel. Under tiden som jag letar ulltyg till applikationen så hittar jag en vit plastask jag inte har sett på år och dagar.

Jaaa, mitt tennarmbandsmaterial, som jag har letat så efter. Sätter mig ner på golvet och öppnar asken och tar ut oanvänt och halvfärdigt material. Åh, så kul att sy tennarmband tänker jag och tar med mig asken in i vardagsrummet och knuffar broderiet åt sidan och börjar glatt att fläta tennflätor.  Telefonen ringer och syrran frågar om jag har fått tag på personen som har hand om marknadsplatserna till julmarknaden. Det har jag inte, men jag blir påmind om alla snöänglar och isprinsessor som fortfarande inte är klara och som ska iväg om en vecka. Dom sitter så fint uppradade på soffans ryggstöd och väntar på vingar respektive skridskor

Efter samtalet går jag genast för att ta fram material till skridskorna. Jag hinner inte ens börja klippa i skinnet så ringer telefonen ännu en gång. Vännen på andra sidan linjen frågar hur det går med måleriet, har jag målat klart tavlorna hon såg senast hon var hos mig. ”Nästan”  säger jag. Om sanningen ska fram så har jag inte ens öppnat en färgtub på flera veckor. Tavlorna har jag helt glömt bort. Men nu kommer jag plötsligt på dom och stiger upp för att leta fram skissblocket som jag använder för att skissa upp bilder som jag får i huvudet och vill måla. Jag sitter och skissar ett tag och en skiss blir så himla bra att jag genast vill se den i större format. Jag tar fram den största duk jag har och kol och skissar upp motivet. Jag tittar på de påbörjade dukarna jag har som står lutandes mot väggen.  Jag har lovat mig själv att inte börja med en ny duk innan jag har gjort klart de jag har påbörjat. Jag ska bara grundmåla lite tänker jag, Det är bra, då har jag gjort bort det och så tar jag fram pensel och färg och börjar att måla…

Det är extremt dimmigt ute idag. Jag funderar på att ta en promenad bara för att gå omkring och känna mig instängd och befriad samtidigt.

Igår gick jag och pojkvännen och såg Klungans ”Det är vi som är hemgiften”. Hysteriskt rolig och konstig. Sorglig fast man skrattade ändå, och kände sig lite dålig för att man gjorde det. Jag älskade alla gångstilar och skägg och solfjädrar. När jag vaknade imorse gjorde det ont att andas, så mycket hade jag skrattat dagen innan. Tack Klungan.

Någonting jag ofta tror mig ha tappat är min inspiration. Jag kan sitta med blocket i hand månader i rad, utan att det blir något av. Det är stor skillnad för mig mellan hantverk och konst. Hantverket blir en tillflykt när jag inte har inspiration att teckna. Virka kan jag alltid göra, teckna är en helt annan sak. Nog för att jag kan inspireras till att virka eller sticka någonting, men det är enklare och mer konkret.

Mina bilder har alltid en djupare mening.

Vantar har man på händerna.

På DeviantART kan man hitta de mest fantastiska människor.

Marina Bychkova

Just nu är det julklappar på gång, det är vad jag gör och lever för. Jag tycker verkligen om att ge bort saker jag har gjort, men vid själva gåvo-tillfället vill jag helst bara kasta presenten på personen och springa iväg.

Det går ju inte.

Två tidiga julklappar gavs i helgen till min kära vän Henrietta, och jag skulle ha tagit kort på henne med presenter och allt, men på grund av min förmåga att glömma blev det aldrig av. Därför visar jag enbart bilder av presenterna:

screw it, nu publicerar jag.

Solen stiger precis upp över landskapet som susar förbi utanför fönstret. Sittplats på nattåget mellan Umeå och Göteborg är ganska tråkigt. Över femton timmar tråkigt… För att slå ihjäl tiden hade jag tagit med mig utskruna läderbitar till ett antal läderflaskor, syl, nål, tråd, vax och tång. Min lilla verkstad skapade ju en del höjda ögonbryn, och lite frågor. Någon gång på morgonen, kanske runt Hallsberg, så äter jag mitt lilla äpple och tar en paus i sömnaden. Funderar på att sova en stund…
Då frågar damen på andra sidan mittgången vad jag jobbar på. Jag räcker över en flaska och förklarar vad det är, och hur de funkar. Hon berättar glatt att hon själv hade sysslat ganska mycket med slöjd genom åren. ”Jaha?” frågar jag ”vad gjorde du då?”

Kvinnan ser helt oföstående på mig och säger ”Ja, halmslöjd och korgmålning såklart.” Det var slöjd.
Jag blev lite överrumplad av denna självklarhet, jag hade alltid trott att slöjd var ett större begrepp än halm och målade korgar. Jag menar, vart tog smörknivarna vägen?

Hur som helst så drev jag inte den frågan vidare, utan tänkte i mitt stilla sinne att ”det här kan jag ta upp på någon slags slöjd-blogg om något år…” Men, en tidig morgon någonstans i Sverige, började vi prata lite om vad det betyder för människor att skapa saker. Och detta tänkte jag avsluta min bloggvecka med.

Jag tror att människor behöver skapa. Detta har vi alltid gjort, till en början för vår överlevnad. Men också för skönheten och för nöjes skull. Och någon gång, för säg 200 år sedan, så började maskiner göra saker åt oss istället. Industrialiseringen har varit totalt omvälvande för vårt samhälle, speciellt om man ser till den materiella kulturen. Hantverk behövdes inte på samma sätt längre, åtminstone inte på det sätt som man var van vid. Kanske ser vi flera sorters nya hantverk växa fram i kövattnet av industrialiseringen? För ingenjörskonst är ju också ett hantverk, många av de uppfinningar som kom under 1800-talet kan man betrakta som hantverk. Så hantverk levde vidare, men på andra premisser.

Men hur är det idag? Jag tror att människor har samma behov av att skapa även idag. Inte för vår överlevnad, men för att känna sig tillfreds med sig sjäva. För att känna stoltheten över att göra något. Sen spelar det inte så stor roll vad man gör, vissa mekar med bilar, andra målar tavlor. Andra stickar halsdukar och en del designar hemsidor. Det handlar inte om vad man tillverkar, det handlar om vad man lägger för värde bakom det. Det som är vardagssysslor för den ene kan vara ett livskall för den andre. Men behöver inte hålla med andra människor om vad som är viktigt och roligt att syssla med. För jag tror i grund och botten om allt handlar om skapande, det tar sig bara olika uttryck.

Under veckan har jag gått in lite på vad jag skapar, min lilla del av skapandets stora värld. Resan har gått från det fjärran (fiktiva) landet Mandolia, via Bockstens mosse i Halland och ända till nattåget mellan Umeå och Göteborg. Och överallt finns hantverket och skapandet närvarande…

EDIT: Det blev en ganska långt inlägg, men det är jätteintressant… jag lovar…

Min bloggvecka börjar lida mot sitt slut, men jag har fortfarande lite att ta upp. Nu har turen kommit till historiskt hantverk. Steget mellan lajvhantverk och historiskt hantverk är inte långt, och för mig var det väldigt naturligt. Men vad innebär historiskt hantverk?

Framförallt under mitten av 90-talet så var medeltidshysterin enorm här i Sverige. Varje stad skulle ha egna medeltidsdagar och marknader, Salve sändes som sommarlovsmorgon och detta har satt spår. Historieförfalskningen var enorm, och ja, historieförfalskning är rätt att säga. Tyvärr så har detta lett till att många människor har en någorlunda skev bild av medeltiden. Grovt generaliserat så skulle jag tro att den bilden består av linne-tunikor med olikfärgade kilar, knäckäpplen och visan ”Ridom ridom”.  Tyvärr så är det mesta i denna bilden fel… påstår vissa, för historia är ett knepigt ämne

När det kommer till historia så bygger så gott som allt på gissningar. Gissningarna kan vara mer eller mindre välgrundade, men likväl gissningar. En klok antikvarie vid Kalmar Läns Museum sa en gång till mig att ”det enda vi vet om historien är att den har funnits” och jag håller väl med honom. Men vad har vi då för källor till historiskt hantverk? Jag kommer försöka hålla mig till medeltiden, även om mycket av detta gäller för andra peridoer.Normalt sett brukar man väl säga att vi har tre olika sorters källor:

1) Bildkällor. Genom målade bilder, kyrkomålningar, illustrerade böcker gravstenar etc kan man få en ganska övergripande bild av dräktens utformning under en viss period. Man kan få information om kläder från olika samhällsklasser, exempel på frisyrer, färger etc. Men det man ska tänka på här är att de medeltida bilderna ofta är packade med symboler. Vissa är mer lättolkade, man kan utan vidare kunskap dra slutsatsen att riddare under 1300-talet inte hade för vana att stå på lejon bara för att killen på denna bilden gör det. Istället är det en symbol för styrka/makt, har jag iaf för mig. Vågar inte lova…  Likaså kan man inte utgå från att allt man ser på bilden verkligen fanns. En bild står inte ensam som ett bevis. Går man på det spåret så fanns det både änglar, bevingade kor och lejon, samt en hel del andra roliga saker.

2) Skriftliga källor. Genom till exempel testamente och lagar kan man få information om namn på olika plagg, dess värde, färger etc. En bok som jag verkligen rekomenderar om man är intresserad av detta är Eva Anderssons ”Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge”. Den borde finnas på ditt lokala bibliotek.

3. Bevarade kläder. Dels arkeologiska fynd, men också plagg som verkligen har bevarats ovan jord. Dessa är det ont om i Norden, framförallt det sistnämda. Alla som har något intresse för medeltida kläder har ju hört talas om Bockstensmannen. Dessa fynd ger en ovärdelig bild av kläderna, man kan se konstruktion, sömnadsteknik, material, vävsätt och mycket annat. Bockstensmannen är idag så genomforskad att man till och med har fått fram ett rimligt utseende på själva ansiktet. Den senaste gissningen på hur han såg är denna, medan den äldre tolkningen var något mer som detta.
Grönland har däremot tillfört otroligt mycket på detta område. Fyndplatsen Herjolfsnes (bokstavera det snabbt fem gånger i rad…) uppvisar många välbevarade plagg från olika perioder av medeltiden. Anledningen till detta är väl, som jag har förstått det, att de har legat bevarade i permafrost, och alltså varit djupfrysta i sådär en 700 år. För er som är intresserade av detta rekomenderar jag denna sidan där det finns mer eller mindre utförlig information om väldigt många medeltida fynd.

Dessa tre källor kan tillsammans ge ganska bra underlag för gissningar om hur man klädde sig. Men som sagt, man måste förhålla sig kritiskt till sina efterforskningar, åtminstone om man vill hålla på med historiskt hantverk. En väldigt bra grundfråga att ställa sig när man vill lära sig något om historiskt hantverk är ”Var och när?”. Att påstå att man klädde sig på ett visst sätt under medeltiden (olikfärgade kilar och knäckäpple i högsta hugg) är väldigt vanskligt. Medeltiden i Europa spänner över en period på närmare 1000 år. Och självklart såg man inte likadan ut under hela denna perioden, för att sen flippa ut totalt när renässansen kom.
När man väl bestämt sig för en viss period och geografiskt område får man försöka hitta information om detta. Eftersom källmaterialet är ganska tunt från äldre tider så kan det vara klokt att ändå ta ett ganska stort område. ”Norra Europa under tidigt 1200-tal” är lättare än ”Träskboda socken under april månad 1415”. När man väl hittar information som är relevant så börjar man se mönster. Man ser ett mode, och det här brukar vara riktigt roligt.

Och även om man inte allt gillar historiskt hantverk, om man har noll intresse av gångna tider, eller om man tycker att det verkar för ”styrt” så kan det vara kul att kolla igenom t.ex. bilder. Det finns många roliga detaljer i dem, och gamla hantverksmetoder och formspråk kan även användas för att skapa helt nya saker. Kanske en jeanskappa som till modellen är skuren som en av Karl XII’s justacorpses som finns på livsrustkammren?

Ibland får jag för mig att jag har för mycket fritid, och börjar handsy ett helt plagg. På sätt och vis gillar jag handsömnad bättre än maskin, känner att jag inte har samma kontroll på maskin. Problemet är ju att det tar sån fruktansvärd tid. Igår kväll kollade jag på en lång film, ca 3.5 timmar och sydde på en tidigmedeltida kjortel och sydde under tiden. Jag han sy ihop en ärm och fälla den sömmen, fälla sömmen runt ärmhålet och sy en bit längs sidosömmen… Men man blir ju glad när det är klart…

(här skulle det ha varit en bild på arbetet, men jag hittar inte kamerasladden, ska se om jag kan lösa det under dagen)

Edit: Och här har vi bilden…

Eftersom alla har läst förklaringen i mitt tidigare inlägg så vet ju alla vad lajv handlar om (tror jag i min enfald). Så nu tänkte jag gå in lite mer på hantverk i samband med lajv, och lajvsaker.

Lajv handlar om att gestalta en person, spela en roll. Detta gör man genom sitt beteende, agerande men framförallt (enligt mig) sina atribut när det kommer till kläder, tillhörigheter etc. Inför så gott som alla lajv gör arrangörerna upp en beskrivning av den materialla kulturen på lajvet. Denna kan vara väldigt varierande beroende på hur mycket arbete arrangören lägger ner/hur mycket arrangören vill styra. Ibland kan beskriviningen lyda ”medeltida fantasy” vilket brukar resultera i en salig röra av fantasy-kreationer, vikingatida pösbyxor, den klassiska pös-skjortan och andra mer eller mindre fantasifulla kreationer. Detta är förstås ett väldigt inkluderande arbetssätt, eftersom kraven blir väldigt låga, och de flesta människor kan få ihop något som går under ”medeltida fantasy”. En typisk dräkt från ett sådant lajv skulle kunna se ut ungefär såhär:

Som sagt, den klassiska pösskjortan, och en liten läderpung direkt i bältet. Vadmalsvästen är även den klassisk , och linnebyxorna är riktigt opraktiska att ha i skogen. De är inte varma, men däremot väldigt bra på att suga åt sig fukt.
Som jag ser det så är det största problemet med vaga beskrivningar av den materiella kulturen att fiktionen blir väldigt svag. När man ser en blandning av allt möjligt på ett lajv, så får man inte känslan av en kultur. Förvisso får fler deltagare och kanske framförallt nybörjare chansen att vara med utan direkta krav på att prestera specifika saker. Pöskjortan på bilden är faktiskt det första plagg jag sydde själv, resten fick min mamma hjälpa mig med. Killen på bilden är alltså jag i april 2004.

Sen finns det de lajv som är fruktansvärt styrda vad gäller det materiella kulturen. Man går inte bara in på material och inspirationskällor, utan man tar med en hel hög med andra saker. Det kan handla om lokalt mode, symbolik i dräkten, sömmar som är att föredra, krav på t.ex borderier, matierial etc. Något som man ofta ser detta på är lajv som vill vara så historiskt korrekta som möjligt. Ett exempel på detta (som jag tyvärr inte har hittat bilder från) skulle kunna vara ”Finkelboda nästa” som utspelade sig 1943 ombord på ett livs levande tåg med ånglok. Kommer någon i yllemantel här, eller för den delen kläder från 1960-talet så vore det fel. Därför måste arrangören vara tydlig och våga sätta gränser om man vill uppnå sin vision.

Självklart finns det otroligt många lajv däremellan, som alla har en mer eller mindre styrd materiell kultur. Båda polerna har sina för- och nackdelar, men något som är sant är att kreativiteten flödar oavsett som vilket lajv man åker på. Nedan kommer jag lägga upp lite bilder för att visa exempel på hantverk i samband med lajv. Och jag vill påpeka att så gott som allt ni ser, från kläder, hattar och skor till pilbågar, musikinstrument,  ja, till och med hus är tillverkat av lajvare och för lajvare