Julen är den tid på året som lockar fram hantverkaren i dom flesta av oss. Det stickas sockor och vantar och mössort och tröjor att ge bort i julklapp. Vad är väl bättre än att få något som tillverkats med kärlek och omsorg, inte för att jag var särskilt tacksam för mormors yllesockar eller vantar. Inte då, men nu är jag det för de var ju beviset på att hon brydde sig om mig. Hon hade lagt ner timmar av sin tid på att sticka och ibland även broder på mina vantar, hon ville att dom skulle vara fina och varma så att jag inte frös.

Nu gör jag likadant, jag stickar till barn och barnbarn och vet att i alla fall barnbarnet inte är så himla imponerad.

Det har dessutom nästan blivit en liten industri att virka igen och då inte bara fina dukar och grytlappar. Nej nu ska det vara små dockor och djur eller godisbitar, bakelser och bullar. De finns överallt på nätet dessa vansinnigt söta små figurer som kallas amigurumi och tänk så mycket roligare det är att göra nåt sånt när man ska lära sig virka. Men får ungarna göra det i skolan nu för tiden? Inte i den lilla by i urskogen där jag bor i alla fall, min son kom hem för ett par år sedan med en läxa från  textilslöjden. Ett garnnystan, en virknål som inte passade garnet och en ca. decimeterlång lufmaskkedja. Den skulle han under lovet virka till minst en meter. Ja men hallå! Att virka med ganska tunt garn och en alldeles för kraftig virknål var ju inte precis nån höjdare, att dessutom virka luftmaskor i en oändlighet var inte precis inspirerande. Man formar inte direkt framtida slöjdare och hantverkare på det sättet. När jag frågade om alla skulle virka en meterlång mask till ingen nytta svarade han att tjejerna kunde ju redan så dom fick göra roliga grejor. Min personliga teori är att hon satte grabbarna på ett evighetsarbete med den fromma förhoppningen att det skulle ta hela terminen och hon skulle slippa ta itu med invecklade förklaringar av förkortningarna i ett mönster t.ex.

Sjäv gick jag i skolan för hundra år sedan ungefär men då fick vi i uppgift att virka en liten lapp, ungefär 5*5 cm. Om det var lika många fastmaskor på sista varvet som på första så fick vi välja något eget att virka. Jag gick i tredje klass så jag virkade en väska till Barbie, när min fröken påpekade att väska var vidare upptill så påstod jag helt fräckt att det var en strandväska och den skulle se ut så. Det var det enda frivilliga jag tillverkade under hela skoltiden. Däremot både virkade jag och stickade hemma för där fick jag större frihet att välja. Även som tonåring var mitt förhållningssätt detsamma, jag maskade och bråkade på lektionerna för att sedan gå hem och sy mig ett par byxor i ett tyg som jag själv valt efter ett mönster jag själv valt. Visserligen kanske mina problemlösningar var en smula oortodoxa och avisidan på mina plagg kanske inte gått igenom nålsögat hos min stränga lärarinna. Men dom höll ihop och funkade utmärkt.

Jag kan bara hoppas på att man får större frihet att välja i skolslöjden i framtiden, både killar och tjejer och att man får lärare med en ängels tålamod för det behövs när man har med barn att göra. Speciellt uttråkade pojkar som roar sig med att försöka pilla in så många knappnålar som möjligt i spolhuset på skolans nyaste symaskin.

till jul passar det väl med virkade hjärtan och snöstjärnor

I dag är det alltså måndagen den 15 december och julpaniken har fått tag i mig. Egentligen finns ingen anledning till julpanik, julklapparna är köpta så det är bara maten och det som ska lagas till görs med fördel dagarna före julafton. Egentligen tror jag att julpaniken är ett resultat av en mångårig vana.

Jag har, som så många andra kvinnor i min ålder, varit ett offer för myten om den perfekta julen. Huset ska vara städat från källare till vind, minsta skåp ska vara putsat in i hörnen, juldukar och gardiner ska vara strukna och sättas upp i god tid. Bullar och 7 sorters kakor för att inte tala om all mat som skulle lagas. Allt skulle göras för hand i samma tradition som mamma och mormor och mormorsmor trots heltidsarbete och barn. Dessutom förväntades man ju julpyssla med barnen så det gjorde jag med besked, jag pysslade med barn och vänner hemma, jag anordnade pysselkväll på skolan, på dagis och på kvarterets ugndomsgård. Jag har ingen aning om hur jag orkade och egentligen så tror jag inte att jag orkade heller för på julaftons morgon var jag helt slut. Kulmen på all julhysteri kom det år jag fick mitt tredje barn och omständigheter som flytt, sjukdom och spädbarn gjorde att jag helt enkelt inte hade hunnit handla färdigt i anständig tid. På julaftons förmiddag åkte jag och barnen till närmaste köpcentrum för att avsluta julklapps och matinköpen. En nybliven hormonsvajig mamma med ett tonårsmonster, ett mellanstadie-trotsbarn och ett spädbarn i ett köpcentrum fullt med andra halvgalna människor kan bara betyda en sak. Katastrof!

Det slutade med att jag och mellanstadiebarnet grät av ilska, tonårsmonstret skrek av ilska och spädbarnet sov som en stock, gudskelov. Vi fick i alla fall inhandlat allt som behövdes plus en hel del som inte behövdes, åkte hem under tystnad och väl hemma lovade jag barnen att sluta julstressa på detta oerhörda vis. Det löftet har jag också hållit under dessa 20 år som gått, fler och fler maträtter har fått stryka på foten, julpysslet inskränker sig till det jag och barnen tycker är roligt och det görs inom hemmet. Bakningen har förenklats och matlagningen likaså, allt behöver inte göras hemma, det finns trots allt en hel del färdig julmat att köpa. Trots att jag är motståndare mot alla tillsatser som finns i färdigmaten så anser jag att vissa rätter äts så lite av under julen att det inte spelar nån roll.

Trots det intar alltså julpaniken scenen sista veckorna före jul men skillnaden mellan nu och då är att jag håller den i schack. Jag tillåter mig inte att fara runt som en skållad råtta för att få allt tip top, jag är fräck nog att tro att familjen älskar mig om än inte allt är genomstädat. För att råda bot på den värsta paniken tar jag fram garn och stickor och stickar lite tomtar. En lisa för själen och en glädje för de som har turen att få en liten tomte i julklapp. Det är i alla fall ingen som blivit besviken….än:)

Idag som även är min sista bloggdag tänkte jag skriva lite om min inspiration.

Nationalencyklopedin menar att inspiration kan vara en ingivelse eller påverkan som förlöser den skapande förmågan speciellt i konstnärliga och religiösa sammanhang.

För mig betyder inspiration en känsla, något som berör mig och får mig att vilja prova nya idéer.

Min största inspirationskälla just nu är Norrbotten och snö, helst snöstjärnor. Jag försökte vid en uppgift om Ellen Key sammanföra något från henne och något från mig till ett objekt. För att veta vad delen med mig skulle vara fick jag börja fundera vad som kunde representera mig. Och jag kom fram till att även om jag trivs i Linköping så kommer alltid Norrbotten och Luleå vara nummer 1! Och jag älskar vintern och snö, så då kom jag fram till att snöstjärnan är jag väldigt fascinerad av och försökte gör mina egna varianter. Jag tog hjälp av en jättefin bok som heter The Little Book of SNOWFLAKES, skriven och fotad av Kenneth Libbrecht. Om du är intresserad av snöflingor/stjärnor, kolla absolut in boken!

Jag klippte ut snöstjärnor i papper, och först blev de åttakantiga, men när jag läst Snowflakeboken insåg jag att de aldrig är de. Så jag började klippa nya. Så här ser några ut som jag har användt.

Några produkter som jag har gjort med snöstjärnor tänkte jag också visa.

Smycken i silver och plast.

 sadelskydd med snöstjärnor på.

Detta var lite av min inspiration. Tack för denna gång!

Jag funderar på om jag ska ta en vilodag imorgon. Mina axlar och rygg håller på att kollapsa. Har sådan värk i högeraxel, jag har i och för sig vävt mest med högerarmen. Men om jag vilar (från vävningen) så kanske jag kan väva lite på söndag och hinna färdigt på måndag innan tåget går norrut.

Denna vecka har jag suttit i många timmar per dag och vävt. Och det är absolut något som jag vill fortsätta med när skolan tar slut till sommaren. Men om jag får sådan värk av att sitta många timmar en hel vecka, hur ska jag då orka sitta och väva och eventuellt försöka försörja mig på det? Även om jag kanske inte bara kommer att väva, skulle jag nog vilja väva ganska mycket.

Hur klarar yrkesvävarna sig? Och tänk alla kvinnor som suttit i stugorna och vävt tyg för att sy kläder av, de gnällde nog inte som jag gör, och de gjorde nog ganska mycket mer på en dag. Det kanske är så, man måste variera sig, väva lite och sedan göra något annat för att kroppen ska orka.

 Jag har ganska många år kvar som jag vill arbeta kreativt, antingen om det är vävning eller sömnad, men då måste ju kroppen hålla.

Jag lägger upp några bilder på provlappar jag har gjort  för att visa vad jag håller på med..

   

 Rosenkrans på åtta skaft, tio trampor, för att kunna väva tuskaft också. Sovlat i rosenkrans och raktgenomgående. Dessa prover är trampade i rosenkrans

Det är ju ett välkänt uttryck från Alfons Åberg. Men även jag brukar använda mig av det uttrycket.. Ofta när jag skapar, jag ska bara sy klart denna söm, jag ska bara fixa denna lilla grej eller jag ska bara väva en rapport till innan jag slutar för dagen. Så var det idag. Planen var att åka hem kring sex, men då kroppen började säga ifrån tänkte jag sluta lite tidigare, kring fyra. Jag skulle bara väva en rapport till. Men då började tjorvet. Jag insåg att någonstans i min väv har det blivit ett fel, jag får fel trampa på fel sida när jag ska skjuta in inslaget. Istället för att sluta för dagen och göra rätt imorgon så började jag riva upp.. Och det var inte lite heller. Jag var less och trött. Men jag skulle bara göra färdigt. Jag hittade felet och rättade till det, genom att väva tillbaka allt jag dragit upp. När klockan var klockan efter fem, då gick jag hem.

Det var egentligen inte detta jag hade tänkt skriva idag. Här kommer några funderingar jag har haft:

I en diskussion vi hade i klassen när vi hade skrivit en essä om utställningen Under samma tak fick jag några tankar jag tänker dela med mig.

Under samma tak är en jurybedömd salong för bildkonst, formgivning, konsthantverk och slöjd. Vi diskuterade kring ett verk som var maskinbroderat, och det var delade meningar om det verket på grund av tekniken.

Är det hantverk även om det är maskinbroderat?

Eftersom denna utställning går ut på att blanda konst, hantverk och slöjd så är det svårt att veta vad personen bakom verket anser det som.

Jag som gärna syr på maskin, kläder, väskor, sadelskydd, frihandsbroderi på maskin mm, vad kallas det?

Jag har egentligen inget svar just nu. Kanske om jag funderade lite, men för kvällen har min hjärna tagit ledigt.

Om en och en halv vecka åker jag hem, och då är du redan hemma säger min sambo, och menar att då är vi båda uppe i Luleå för att fira jul. Han säger det med glädje och längtan i rösten, medan jag känner panik!

Inte för att jag inte vill åka hem, för det vill jag verkligen, jag älskar snö, Norrbotten, och min familj och vänner. Men, det betyder att jag måste vara färdig med min väv som jag håller på med. Och då blir det panik i kroppen. Jag tror att jag kommer att hinna, men riktigt säker är jag inte. Ibland går allt bra och då är det toppen att väva, medan ibland så är det något som inte går som det ska och då kan det trassla till sig ordentligt..

Kursen jag går heter fördjupning och profilering i eget valt material och går på hela denna termin. Det måste ju vara lugnt kanske du tänker, men jag har varit på praktik i sex veckor, Grekland en, och då försvinner mycket vävtid. Det är ju också nu som det känns som att jag har kommit igång, som att jag vet vad jag gör. 

För nästan tre år sedan gick jag på Dalkarlså folkhögskola, och då skulle jag väva terminen efter jul. Men jag var så himla omotiverad och trodde att det skulle vara jätte tråkigt och att jag med mitt dåliga tålamod inte skulle klara det. Det gjorde jag, och jag tyckte om det enormt!

Nu har jag en relation med min vävstol Östen. Vi väver provlappar för att jag ska kunna få en stor materialbank i material och tekniker. Problemet med Östen är att han inte vill följa med mig till min lägenhet, utan vill vara kvar på Universitetet. Det ställer till problem för mig ibland, när jag känner för att vara hemma och arbeta. Så denna vecka kommer jag att tillbringa ganska mycket tid me Östen, men jag ska försöka få några bloggar om mina tankar gällande slöjd, hantverk och sådant som finns runt om kring mig ..

Östen

antirevolutionär?

Vit är den ljusaste av alla färger. anledningen är att den reflekterar alla färger (rött,blått och grönt) och då blir blandningen vitt.

Vit används bildligt i flera betydelser som anknyter till oskuld och renhet, bland annat för oskyldig, laglig, nykter och drogfri (vit vecka). Historiskt har det även använts i betydelsen antirevolutionär, som i exempelvis uttrycken vita arméer och vit terrorunder inbördeskrigen i Finland och Ryssland på 1910- och 1920-talen.

Så nu kanske jag kan börja om som en antirevolutionär oskyldig oskuld?

Or just plain boring??

Jag håller på att renovera min lägenhet.

Nu har det gått 8 år i sedan vi flyttade in i vår lägenhet och jag har försökt byta vår hyresrätt de senaste åren.

Det är nämligen bara ett rum och vi är tre. Jag och mina barn som snart ska bli tonåringar.

Jag förstår inte varför den är så svår att byta. Det ligger centralt och bland söders finaste kvarter.

Det är ett äldre hus med högt i tak, fiskbensparket o bladibladibla.

Vi kan tänka och att bo i förorten men trots alla försök får vi inga napp.

Ett par av mina vänner har antytt att jag borde home style-a min lägenhet. Att mina cerise och turkosa väggar inte går hem hos de flesta.

Jag har vägrat o tro att väggfärger och inredning kan ha så stor betydelse och kämpat på utan napp.

Tills nu.

Nu har jag varit hos färghandeln och köpt hinkar med vit färg. Jag har även slängt säckar med saker jag inte längre har någon betydelse.

Denna utrensningsperiod har förvisso hållit på det senaste två åren och mina målade röda rosor och turkosa fondvägg i köket förvandlades till äggskalsvitt redan förra vintern. Den röda väggen med vita sträck i genomgångsrummet rök redan förra sommaren.

Sakta men säkert har mina attribut från mitt gamla jag rensats bort.

När jag väl var rätt nöjd med mina framsteg trots mina barns förtvivlan som hatar vita väggar, kom en ny vän hem till mig för första gången.

När hon klev in igenom ytterdörren gapskrattade hon åt min ”hysteriska hall som såg ut som det har varit orört sedan 70-talet”!

Jag fattade ingenting. Vadå 70-tal?? Jag har aldrig tänkt på att inreda i 70-tal!?!

Sedan gick hon runt o kommenterade att jag hade så mycket saker.

Hon har då verkligen inte varit hemma hos mig tidigare!

Well, tänkte jag o insåg att den sista avtrycken av mitt förflutna måste bort.

Molnväggen i hallen.

Lite vemodigt har jag plockat fram den vita färgen nu.

Min son blev arg på mig som lyssnar så mycket till vad andra säger.

-Bara för att alla andra är så jävla tråkiga och har så dålig smak att de vill ha vitt på väggarna behöver väl inte vi ha det så? Om det var populärt med bara röda väggar nu skulle du måla väggarna röda! Varför ska vi behöva bo som alla andra??

Han har rätt.

Men vi behöver verkligen få en större lägenhet.

Och jag tror kanske att jag har vuxit ifrån molnväggen… Eller har jag bara blivit tråkig o mainstream?

Hej då molnet...

Jag är helt slut efter vår julmarknad i helgen.

Jag trodde aldrig att det skulle komma några förutom nyfikna grannar och min mamma som hade lovat att komma men när det väl var dags kom den ena efter den andra. Det visade sig att Mitt i och DN på stan hade skrivit in ett inlägg utan att vi hade någon aning.

Det blev lyckat och jättekul. Vi kommer att göra om det nästa vecka för alla som missade denna helg.

Så här lyder inbjudan:

Nu är det jul igen

Är du trött på julmarknader med garntomtar och stöpta ljus?

I så fall är du varmt välkommen till METALLKOLLEKTIVETS premiär och kreativa julmarknad i metallens tecken i genuin hantverksmiljö. Vi erbjuder försäljning av handgjorda och originella smycken i ädla material tillverkade av framtidens designers.

Kom och upplev smyckestillverkning live när vi arbetar i vår verkstad under dagen. 

Unik möjlighet! Designa ditt eget smycke på plats. Du väljer delarna till smycket som vi sedan monterar medans du väntar. En perfekt julklapp!

Kom och dela vår julstämning med glögg, pepparkakor och annat gott.

Cash Is King

METALLKOLLEKTIVET består av unga silver och guldsmeder verksamma i Gubbängen.

Datum: Lör 29 & Sönd 30 November 2008

samt Lör 6 & Sönd 7 December 2008

Tid: 12-16

Plats: Knektv 4, egen ingång från gaveln, Gubbängen

Åka dit: Gröna linjen mot Farsta Strand. Utgången mot centrum. 2 min från T-banan

Varmt välkomna!

Så! Nu har jag gjort reklam.

Vad gör men inte för att få mat på bordet o pengar till hyran?

Har jag släppt min stolthet eller min konstnärliga integritet genom att bli så här kommersiell?

Min assistent uttalade att hon inte tyckte om att ”säljig” under julmarknaden. Jag gick igång på det och frågade om hon trodde att jag alltid hade varit såhär??

Det kändes som värsta förolämpningen samtidigt som jag ville läxa upp henne och tala om att verkligheten kräver det. Min reaktion skvallrar om att det är en öm punkt som jag själv borde bearbeta.

Det väcktes två frågor under den här helgen:

Varför känns det fult att försöka sälja saker?

Är det fult att tillverka säljbara saker för att få in pengar om man gör grymma grejer vid sidan av?

                                                     ……………………………

Idag fick jag reda på att jag har fått lokalen på Grindsgatan som jag har önskat mig.

Den är perfekt! Inte så att det är en lokal med 10 meter i tak o marmorgolv utan helt perfekt för min verksamhet.

Jag har länge letat efter en lokal med en liten butiksyta och en större verkstadsyta under markplan för att få ner hyran. Och nu har jag en snart!

Det är lustigt eftersom jag hade precis börjat trivas i Gubbängen och finna mig i att ha min verksamhet ute i förorten när min drömlokal dök upp.

Det verkar som att önskningar förverkligas först när man har blivit nöjd och accepterat sin situation. 

Fredag

Dagen började med ett besök på bilverkstan. En bump i baken, helt enkelt. – Jovisst, det här kan vi göra något vackert av, kommenterade plåtverkmästaren Conny. Ett som jag tycker genomkonstnärligt uttalande av en bohemiskt lagd hantverkare. Dom bjuder på gott kaffe och nya nummer av DN också.

Varför finns det inget knitting factory i Stockholm? Alltså en klubb för hantverkare, slöjdare och andra sköna, jordnära individer med höga ambitioner? Då menar jag inte ett sånt där ställe som efter öppningskvällen tas över av några genomhippa klubbarrangörer. Eller som kulturhijackas av etablerade skapare som uttrycker sig som vore det en ansökan till Kulturrådet eller Konstnärsnämnden. Lät jag avundsjuk nu? Kapsylen kanske kan vara ett knitting factory, men i såna fall så behövs ett till.

Mosebacke är knappast ett k.f. men på söndag 7/12 ska du ta dig dit. Fri entré är det och du får stifta bekantskap med Daniel Norgren. En unik musikslöjdare som kan förgylla ditt liv. Kola in Daniel på; http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=144108445

Kravallslöjd sprang jag på i Kungsan 2007. Jag blev imponerad. Några slitna tält som luktade terpentin, svett och uppriktigt uppsåt. Människorna som befolkade tälten var allt annat än slitna. Dom flest log. Behåll det där leendet…..

Allt gott,

Ulf Kjell Gür