Björk är verkligen en av mina stora favoriter alltid även som svan eller mitt i dalsland. jag tittar och lyssnar på allt hon gör med stor fascination. det är befriande att se på de som vågar.

i morgon morgon ska jag till junkstyle och klippa mig. har letat som en toka efter bra frisyrer som innebär någon förändring. beslutade mig för att jag ska färga allt eldrött och permanenta det. INGEN tyckte det var en bra ide. men jag tänkte nog gå min väg ändå. men ack det föll då min frisör inte permanentar. så i går kom jag på det. såhär som björk ska jag klippa. det borde innebära att jag  får en skjuts fram i kreativiteten. jag är helt övertygad.

i dag försöker jag hitta på ett tryck som jag ska kunna göra stora och små väskor av. jag tror att det är opraktiskt med vita väskor eller vitt bottentyg under trycket så nu försöker jag komma fram till en lagom färg att ha under… men det är jättesvårt det ska ju gå bra att trycka alla färger på eller någon iallafall… det finns så många. det känns jobbigt att beställa sju meter tyg och sen ångra sig… ååå nä det blir nog vitt ändå. jag får väl trycka stora ytor…. jag ska nog satsa på den första instinkten. eller…

men mest kreativa sida kommer fram då jag gör saker av sånt ingen vill ha, skräp. bästa skräpet är rostigt skräp för det är en så skön färg. det går inte att misslyckas. det kan bara bli bättre eller skräp igen. den här hänger som en tämligen instabil hylla på lilla b i öviks skärgård. där borde man ha hantverkskollo.

jag har påbörjat en serie rakstyngsbroderitavlor för att öva på att göra flera. varje tavla är en färg. en del färger är lätta men grå som är en favoritfärg när jag gör möbler visade sig vara oväntat svår så nu har jag kört fast. här är en bit ur den gröna i allafall. något blekare då min scanner lyser igenom textilen och jag inte la nått på. egentligen borde det inte var så svårt att göra grå saker i dag himmelen är grå som pölsa ute….

det är assvårt att göra som jag själv vill och på mitt sätt. omedvetet tar jag in massor av styrningar, saker jag tror bör och påståda måsten. jag vet att jag får göra precis som jag vill och att när jag gjort nått enligt mig riktigt roligt och tokigt så uppskattas det mest. det är ju då det blir som inget annat. nytt och bra. skönt och tufft. ändå är det så svårt. för drygt ett halvår sen pratade jag med en god vän. jag hade bestämt mig att börja göra tio saker av allt jag gör, tio tavlor tio väskor tio smycken. men problemet var att jag är lite trögstartad så det är typ den tionde som blir bra riktigt bra, inte överarbetad inte feg. vi kom fram till slutsatsen att jag inte ska göra tio stycken samma utan 10-20 stycken. inte tjugo stycken utan de mellan tio och 20. börja på den tionde. och jag tror det funkar. jag blir nöjdare iallafall.

men en ny självinsikt blir tydlig. jag är lite slö på att slutföra allt. men så efter en slapp söndag och lite tankeverksamhet kom jag på det. inspirerad av du är vad du äter programmet. jag ska börja göra saker i åtta veckors perioder. jag ska sätta upp ett rimligt om åtta veckorsmål. jag tror det kan bli en bra skjuss. jag behöver pressas lite för att göra bra saker.

jag tror jag har nått på gång….

stoppningen

hej. i dag måndag. projektet är att städa och att göra en ny stoppning istället för den här ovanför. i linne och tagel ett riktigt traditionellt tapetseraruppdrag. en gammal amerikansk gungstol är det. det är kul men lite svårt gå den gungar heeeeeeeeeeela tiden…

är det någon som har nått tips på inspirationskällor för en textilare med möbelinriktning please dela med er?

nu skaj ag städa och feja i ateljen och se om vi fårå någon ordning på den här veckan till dylan så klart husguden på Tusen nålar.

I jakten på ro i tillvaron sökte jag i morse på nätet efter ekologiska jeans. Och fann en sida med snygga ekologiska och fair trade-jeans som finns hos en återförsäljare här i stan. Dock hade de inte just den modell jag var ute efter, men rekommenderade en snarlik från herrsidan. Den modellen passade faktiskt bra, till skillnad från ”tjejjeansen” som, på grund av mina kvinnliga kurvor inte går på mig. Ironiskt, inte sant?

Det började i högstadiet med att jag var trött på att aldrig hitta byxor som var smickrande, välsittande och bekväma i ett. Det var då jag bestämde mig för att ordna sådana själv och sökte in till hantverksprogrammet, och kom in. Det var i och för sig ingen bedrift eftersom de flesta andra sökt, och kommit in, för att de inte annars visste vad de skulle göra. Under de tre åren på gymnasiet sydde jag ett par byxor, ett par jeans, gick snabbt ned i vikt, sydde in dem, och gick snabbt upp i vikt igen. De gavs bort till ett magert popsnöre och idag har jag ingen aning vad de haft för sig sedan dess. Det jag istället tyckte var så roligt var materialkunskapen, och den genuina slöjden. Hela tvåan vävde vi och det var alldeles förlösande! Att få kombinera färger, tekniker, grovlekar och material, och se från tråden på spolen ett tyg växa fram i mina händer. Det var stort! Och att, med sådan kraft, få det att växa från varp till väv. Det fick mig till sist att gå till skolkuratorn.

I åttan hände något i mitt huvud som jag inte kan sätta konkreta ord på och som jag inte fått herraväldet över sedan dess. Jag sökte fosterhem men fick det inte med motiveringen att jag ändå snart var myndig, och skulle kunna ta vara på mig själv. Jag fick gå till BUP istället. Där satt jag brevid en människa jag inte kände som tyckte att jag skulle prata med mina föräldrar. Hade jag kunnat det hade jag inte behövt sitta där. Så jag slutade. Ett år senare vart jag uppringd i uppföljningssyfte och fann förtroende för människans röst, så jag började träffa henne. Efter regelbundna träffar över en tid var hon försvunnen, hon hade flyttat tillbaka till Gotland utan att säga något. Så här har det sett ut. När jag flyttade till Stockholm började jag sticka för att hålla mig sysselsatt och det har hjälpt mig mer än dessa avklippta kontakter med psykiatrin. Så mycket att jag började missbruka stickningen.

Jag var ”drabbad” av inspiration. Jag vaknade på nätterna med önskeprojekt snurrande framför ögonen och dunkande i bröstet. Och jag kom inte till ro om jag inte startade upp dem.  Symaskinen stod precis utanför sovalkoven så det var i princip bara att svinga benen över sängkanten i. När jag flyttade hit lämnade jag den kvar i källaren, jag jobbar på att avgifta mig.

Under mina år ute i världen;-), till skillnad från att vara isolerad i Krokom, har jag träffat på diverse människor. Det har väl alla, eller hur? Jag har träffat flera med neuropsykiatriska funktionshinder av något slag. Och börjar mer och mer känna igen mig, i dessa människor, av olika anledningar. Efter mycket tjatande hos landstingspsykologen jag var tilldelad i Skärholmen och Allmänna psykiatriska mottagningen här på NUS har jag fått till stånd en utredning för ovan nämnda handikapp och lite andra skumma diagnoser. Skönt, i och för sig, att ha kommit så långt, men det är ju nu det börjar, på allvar. Trodde jag, och så är det bara lekstuga alltihop!

Jag håller på att gör slut med min lägenhet i Vårberg, Skärholmen. Det är lite bökigt eftersom jag befinner mig 88 mil bort. I källaren står bananlådor med vackra, ärvda, många gånger handvävda tyger. De ska staplas på ett flak och fraktas till Mor & Far i Jämtland med hjälp av en ”privat flyttkarl”. Några möbler ska min nuvarande hyresgäst ta med sig och resten får väl gå till Myrorna eller stuvas in hos vänner och bekanta. Helst vill jag bara sätta uppskygglapparna och sticka sockar för brinnande livet. Gå ut i skogen och bara lyssna på fåglarna och suset och gå gå gå.

När räkningarna ska betalas börjar tankarna vandra och snurra och då kan det låta så här: ”Om jag stickar tillräckligt fort kan jag hålla mig varm i vinter med rörelseenergi och tjocka sockar, och sälja överskottet. Det är skralt på kontot och jag vill inte gå in på nätbanken och ta reda på HUR skralt, jag stickar istället. Jag kanske inte har råd att betala räkningarna, jag vågar inte gå in och kolla, jag kanske inte har råd att köpa mat, jag går ut i skogen och plocka bär istället, som jag kan koka sylt på, socker är ju billigt, och leva på i vinter. För att klara att vara ute i skogen på hösten behöver jag varma sockar, och vantar, och en bra mössa, och…” En människa jag träffade en gång sade att han hade ”finansfobi” och jag adopterar det begreppet och gör det till mitt. Allt är mycket bättre nu men fortfarande kan trängda ekonomiska situationer få mig att spruta av inspiration. All frustration och rädlsa omvandlas till en virvelstorm av färger, former, handlingskraft (vad gäller annat än det faktiskt aktuella) och lust. Det ska jag en dag lära mig att kanalisera till något konstruktivt och samhällsnyttigt.

Godnatt

Sockor

Igår skrev jag ett långt fint inlägg som jag var nöjd med men när bilden skulle infogas stötte jag på problem och allt åts upp av tid och hopplöshet. Jag har en fin ny och avancerad dator som är så mycket mer än vad jag rår på. Nåja, idag tar jag nya tag och har kollektivkompis Tove på min högra sida som privat datasupport.

Igår morse var jag hos psykologen och lekte med klossar. Det var roligt. Ännu mer färg och form i samspel. Dessa tillfällen är ju hur lätta som helst och fortsätter det så här tror jag han driver med mig. När allt kör ihop sig och jag behöver få utlopp för torktumlaren i huvet tar jag ju till händernas och ögonens vilja att konstruera, kombinera färger, former, material och tekniker. Det är då hjärnan fungerar som jag vill.

Ikväll är det stickcafe på Schmäck och jag ska dit med mina mastodontlånga sockar. Den vänstra är färdig så nu har jag bara den högra sockans 17 flätor långa skaft kvar innan jag får kasta mig över hälens monogram. Vänster häl har ett ornamenterat M för Maya och höger får ett lika smyckat H för Hallström. Hälarna är roligast, de får mig att skratta! ;-)) Jag har ett par färdiga sockar med en vinterros i vitt på växlande växtfärgat garn, på hälarna. Skaften är efter farmor och foten stickad av ett underbart grönt garn jag hittat på loppis. Verkar outslitligt, trots ren ull. Att mönstersticka hälarna är ett genidrag för att de ska hålla men många tror att det är slöseri med garn och tid.

Förra helgen var jag i Stockholm för att fixa en 30årsfest till en kompis som dessutom firar ny examina i nutrition och femton år som vegan. Maten var vegansk och ekologisk och gick hem hos alla! Det var en rolig fest och jag passade på, när jag ändå masat mig ner till storstan, att ta en tur till Hemslöjden. Det ovan nämnda garnet har mycket hög glans och påminner om Wåhlstedts tvåändsstickningsgarn och jag tänkte försöka få tag på lite ofärgat, så att jag kan svampfärga det. Väl där fanns det bara senapsgult kvar och det var inte så upplyftande men damen i kassan gick bakom kulisserna och hämtade fram några härvor med den höga glansen! Hon visste ingenting om bakgrunden men gissar på ett beställningsjobb, det hade blivit inlämnat till försäljning av en medlem. Jag gick därifrån många slantar lättare och med en grön och en röd härva av garnporren. Plus en grå och en oblekt vit härva Borgs rya, att färga.

Kia, som bor här, är svampnörd. Hon plockar svamp, äter svamp, läser om svamp, torkar svamp, har kläder med svamp och färgar garn med svamp. Och stickar sedan med det garnet. Det vill jag också så jag gick ut i skogen imorse för att leta rödskivig spindling. Inte ens en skrumpen liten hatt i sikte! Jag är för sent ute. Däremot sprang jag av en slump på trattisar, som jag snabbt stekte när jag kom hem, och fann en del rödgul trumpetsvamp som jag hört ska vara lyckade att kandera.

När jag satt där ute i skogen och drack lite te kom det till mig en text jag har från en skiva med Sofia Karlsson, skriven av Dan Andersson. Hemlängtan heter den och säger precis vad jag tänker. Den var till stor hjälp när jag skulle flytta från Stockholm och följer mig tätt även nu. Jag sjöng den rätt ut alldeles ensam där vid berghällen och det passade så bra! ”Jag är trött, jag är led på fabriken/jag vill hem till jordhöljt bo/ till min koja vid Blodstensmyren/ vid de gröna gömmenas ro. Jag vill leva på bröd och vatten/ om jag endast strax får byta/ allt gasljus och larm mot natten/ där timmarna tysta flyta.”

Det finns så mycket roligt, spännande, viktigt och hänförande att vara med om men ute i skogen eller med en stickning i händerna kan jag tänka klart.

Nu har jag jobbat färdigt för ikväll, ska gå på jourpass alldeles strax. Tidigare idag var jag och fick gratis makeuprådgivning på The Body Shop och målades lite avogt av en 16åring som bestämt sig för att bruna skuggor passar till blå ögon, oavsett hår eller hy. Sedan for jag hem och vart fotograferad av grannen, som bestämt sig för att upplättningsblixt är det enda rätta till porträttfotografier. Detta födde diskussion om former, vinklar, skuggor och tycken. Jag brukar anse att jag har bra färgseende och får ihop välanpassade strumpor och vantar. Allt kretsar kring dessa former, vinklar och färger. Dagens analyser har varit intressanta men inte glädjande. Det börjar bli kallt här och det finns ett par påbörjade yllesockar som ropar på förfärdigande, de är hopknåpade av restgarner i flera olika färger och nyanser men de passar fint ihop, tycker jag. Imorgon kommer fotografi. Sov gott nu, det ska jag:-)

Tänkte att jag borde lägga upp lite bilder på hur trädgårdarna tillslut blev när dom stod klara, prunkande och gröna.

Om man vill läsa mer om vårat arbete med idéträdgårdarna i Enköping kan man gå in på www.tradgardenkoping.blogg.se där har vi bloggat lite under tirden som vi byggde upp våra trädgårdar. Och känner man att man är sugen på att kanske utbilda sig till trädgårdsmästare så kan man läsa mer om det på www.ky.enkoping.se 

Här kommer bilderna.

Det var allt från mig slöjda duktigt.

Ingela