Efter en vårig, men lite blåsig promenad i solen hoppas jag hinna med ett litet pyssel innan lillskrutten vaknar. Idag får det bli quilling! En teknik som jag hittade för ett par år sedan via Yulia Brodskayas fina bilder. Väldigt roligt att göra och det enda som behövs är tunna pappersremsor och en runt föremål att snurra med. Och en massa tid för att det ska bli lika fint som Yulias, men rätt så nöjd blev jag ändå med min vårbild.

Och som sagt, vem har sagt att allt måste bli perfekt med en gång! Prova, släpp loss kreativiteten och ha roligt bara! Det får bli mina sista ord för veckan som gästbloggare!

Fortsätt följa mig på justgocreative.blogpsot.se

Nu menar jag inte den typen av päls som man har kardat och gjort till en garn utan den päls som sitter kvar på huden.

Har du en hud med päls på kan du sticka med den. Det gäller förstås att man klipper/skär den i ca 4 mm bred remsa först. Bredd bestämmer man beroende på vilket utseende man vill ha på stickningen. Du kan se hur man klipper/skär en päls på bild nedan för att kunna sticka med. 

Jag lärde jag mig att man kunde sticka med päls under LSP-utbildningen när vi fick i uppdrag att göra en accessoar att bära. Vi skulle använda oss av designprocessen och göra en portfolio.

Om jag kommer ihåg rätt fick alla i klassen var sit kort som inspirationskälla. På bilderna nedan ser du framsidan på portfolion och mitt inspirationskort. Portfolion är gjord enligt bokbinderiteknik och det fick vi också lära oss.

En designprocess har flera steg och den kan se olika ut för olika personer.

Här får du en kort sammanfattning i hur min process gick till:

Några av de delarna som jag gjorde var:

• Jag utgick från kortet och skrev upp alla ord som jag tolkade från bilden. Det var bland annat: vitt, smått, svart, fjädrar, tofflor, barn, mjukt, svävande, svart
• Ritade av kortet.
• Fortsatte med att rita en fjäder och undersökte mer hur en fjäder kan se ut.
• Jag gick vidare till att leta bilder i tidningar som jag tyckte passade ihop med orden som jag tolkade från kortet. Bilderna klippte jag sedan ut och klistrade in i portfolion.
• Nästa steg började jag skissa på olika accessoarer. Jag valde därefter den som tilltalade mig mest och fortsatte med att välja färg och mateiral.
• Därefter gjorde jag mönster och en toile.
• När jag hade jobbat igenom och kände att jag hade rätt mönster och form avslutade jag med att göra klart accessoaren i det material som jag hade valt.

Accessoaren som blev till är benvärmarna som du ser på bilderna nedan. Benvärmarna består av vanligt garn och av päls. Det bruna är pälsen.

www.vjexpression.com

Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.

Så har denna veckan gått, enormt mycket har hänt, om än allt annat än vad jag planerat. Men så kan det bli. Igår hann jag inte ens med att skriva något här. Jag ritate och ritade och ritade och sedan hann jag faktiskt hjälpa min kära vän Josefin att göra en present till sin kompis som fyllde 25 igår. Hon är duktig på att fotografera, min Jossan, så vi kläckte ideén att göra hemgjort brevpappersset. Så fint det blev, en blomma på bilden och fina tjocka rosa kuvert till. Så personligt och så enkelt. Jag funderar på att göra ett set till min strorebror när han fyller 45 om några veckor där jag kan skriva i ”Kära Lillasyster” längst upp så att han blir bättre på att höra av sig :-)), kanske jag tom daterar sidorna   hahaha

Men allvarligt talat så vill jag passa på att harva lite om det här med personliga presenter. Jag tycker det är jätteroligt att göra saker till vänner och familj till jul och födelsedag, eller bara ändå. När barnen går på kalas brukar vi göra egen designade väskor eller köpa enkla t-shirt och pimpa med applikationer etc. Jag tror att det är uppskattat, fast det kan ju vara så att folk bara är artiga. Min svägerska fick en av mina tygbitar sista gången, hon har spanat på den jättelänge, och nu vann glädjen att ge den över motståndet att skiljas från den. Hon blev jätteglad.

Tips på hemgjorda saker vi gett bort –

hemgjort memory med favoritbilder på hästar, eller ord för den som lär att läsa. På Bokia köpte jag spelkortssmå laminatfickor, skrev ut alla bilder och lånade laminatorn på jobbet. Tänk ett kortdäck med barnbarnen på, eller 20 olika bilder på favoritkatten. Låt fantasin flöda.

Kuddar med tryck på favoritband eller djur, igen bara att skriva ut och stryka, jättepoppis. Man kan ju också skriva en dikt eller så

Väskor och bärkassar i alla former för alla ändamål. Sy en rektangel, sy av hörnen om väskan skall ha volym och välj ett eller två handtag och hur långa de skall vara. Vill man inte vändsy ett handtag kan man köpa band och använda. Pimpa efter behag

Kankse det låter lite käckt, men jag hoppas att underbudskapet kryper igenom. Det behöver inte ta 40 timmar att göra något, och man behöver inte vara expert. Slöjd, sömnad och handarbete är till för alla på alla nivåer. Under min tid i symaskinscafeét har jag hört många kvinnor nedvärdera det de faktiskt kan, för att påpeka vad de inte kan! Jag vill att vi slutar med det och fokuserar på känslan det ger i kroppen när vi håller på! Någon sade till mig – jag blir aldrig lika bra som du på att sy….   Jag svarar varje gång det händer att så kan man inte säga innan man har lagt ned lika många timmar och år som jag på att sy, och det finns många som är mycket bättre än jag. Mitt nöje blir inte mindre för det. Jag stickar på en ok nivå, och är därför full av beundran för alla ni som övat och övat och blivit virituouser på det. Jag blir aldrig så bra, för min passion ligger inte i stickning, jag bara gör det ibland.

Några kanske har varit på hemsidan och sett att vi tagit beslutet att avveckla symaskinscafeét. Jag har helt enkelt för mycket frilans för att hinna med, och dessutom en önskan att få del av de pengarna privat. Det finns ett spirande intresse, för min verksamhet, absolut, men tyvärr inte så stor som behövs för komersiell bäraktighet. Synd men sant. Jag skriver det med ett sorgset leende, men ser samtidigt fram emot kvällar med familjen, pysselkvällar med vännerna i systugan och lite bättre nattsömn som en extra bonus. I förlängningen skall jag ta en anställning för att få den sociala aspekten, jag saknar tjötet runt lunchbordet och sammanhanget att jobba i grupp. Tänk vad man kan lära sig om sig själv i en halvkällare i Göteborg!!! Är det någon som behöver en sådan som jag är det bara höra av sig ;-)

Så säger jag adjö till alla er underbara kreativa skapare därute. Vi ses nog på ett forum eller on-line café någonstans i framtiden.

over and out / Jeanette

Vet inte om det går att beskriva med ord den där stoltheten man kan känna när man sytt något själv. Och tänk då när man också målat tyget!

Jag heter Mireille och bor i den fina staden Göteborg. Jag har det stora privilegiet att få jobba med min hobby och mitt stora intresse i livet. Ett av dom. Design. Desajn. Det låter flott. Men det är ju bara ett ord. Jag sa länge att jag pysslar. Men då sa en dam åt mig, på en mässa som jag ställde ut på: ”Säg inte pysslar! Du håller ju på med hantverk!” Och det gör jag ju. Det gör vi alla när vi skapar med våra händer, oavsett begåvning erfarenhet eller utbildning. Och det är precis det som jag vill att andra också ska få känna, så därför håller jag i kurser, workshops, inspirationsträffar och föreläsningar i just detta med att skapa och upptäcka sin egen kreativitet.

Och inriktningen jag har valt är att återanvända och återskapa från gammalt material. Jag gör det för miljöns skull. Inte bara jordens utan den inre miljöns skull också. Vår inre själsliga miljö. För man mår så bra av att hitta på något nytt. Vända och vrida på material och se det ur ett annat perspektiv. Som för någon månad sedan när jag höll i en helgkurs och deltagarna skulle sy om sin garderob och ta till vara det som bara hängde. Då vände vi på och klippte i en trikåbyxa och vips så blev det en bolero. DEN aha-upplevelsen liksom. Den är så skön. Och smittsam.

Jag har ett eget designmärke också. ’I min garderob’. Heter den. Och det började så. I min garderob. Jag sydde och skapade där. Plockade gamla plagg och gjorde nytt. Trasiga halsband blev örhängen. Ungefär så.

Den här veckan hade jag tänkt blogga lite om allt det här. Och hur jag får inspiration till nya kollektioner. Som det här med Jane Eyre. Jag såg den nya filmen i helgen och har bara dom vackra spetskragarna i huvudet nu. Och blöta, leriga hedar och nerbrända gods. Och det vackra i att inte vara snygg, utan bara vara sig själv.

Den här veckan är lite mer speciell än andra. Jag ska nämligen få min nya klänningskollektion fotograferad och stylad av ett riktigt modeteam på söndag. Det känns hur pirrigt och stort som helst. Så jag hoppas kunna dela med mig lite av förberedelserna kring det och smygvisa lite av kollektionen. Och kanske lite behind the scenes på söndag innan jag avslutar min bloggvecka här på Kravallslöjd.

Örhängena på bilden har jag gjort av gamla virkade dukar, och tofsarna har jag gjort av sysilke. Och dom finns här.

Ha nu en riktigt fin måndagseftermiddag och kväll.

Ojojoj vad mätta vi är efter dagens underbara middag här mitt ute i ingenstans. En underbar känsla som himlens månskära och skogens tystnad knappast försämrar. Semester. Avkoppling. Tur är det väl att dessa små djur då finns till var mans undsättning. Eller ja, i alla fall för dem som tror på dem =).
Högaktningsfullt, eddy

Det här är en av de vackraste färger jag vet. Min man fällde några alar som var i vägen för både solljuset och grannens traktorer. Efter bara någon timme hade det ljusa träet färgats rött. Det är gråal som växer här. Längre ut mot kusten ser man ofta klibbal.

På finska heter alen ”leppä”. Leppä är också ett gammalt ord för ”blod”. Blad, kottar och bark används för att färga textil och läder. När man färgar garn eller ull får man olika gula, bruna, gråa, gråblåa, gröna och rosa färger beroende på vilka betningsmedel och vilken del av alen man använder.

Jag har inga garner att visa, för jag växtfärgar egentligen inte alls. Men visst skulle det vara roligt att pröva någon gång. Det hade varit läge att ta litet bark nu, men jag vågar inte. Jag har rätt mycket att göra ändå. Visst, out of sight out of mind sägs det, men det funkar inte så för mig. Det som är undanlagt gnager, gör mig okoncentrerad och nervös. Så jag tänker bränna alen i vedspisen i vinter. Med bark och allt.

Hösten är den vackraste årstiden av alla. Naturen sprakar av eldiga och milda färger om vartannat. Mossor och stubbar får liv. Svampar dyker upp överallt. Två gamla björkstubbar är numera blickfång i vår trädgård. På hösten ändrar de färg varje dag.

Såna bilder använder jag som inspiration för arbetet vid kardmaskinen. Nu börjar det bli för torrt inomhus för att kardningen skall lyckas, men nästa sommar är det dags igen. Nu kammar jag ull, för kammarna tål vatten, och vatten tar bort den statiska elektricitet som får ullen att flyga runt eller klistra sig på kardbeslaget. I morgon får ni se kamning.

Jag tänkte avsluta bloggveckan med att ge mina bästa broderitips. Självklart utvecklas man hela tiden och även jag lär mig nya saker kontinuerligt, men det här är det jag brukar säga till folk när de frågar ”vad ska man tänka på?”

– Vad ska jag brodera?

Ja du, vad du vill. Det kan vara ett motiv efter ett fotografi eller en teckning, en kopia av en skånsk åkdyna eller ett litet mobilfodral. Det viktigaste är att det är nåt du verkligen vill omsätta till textil. Inspiration kan man hitta överallt och det är helt okej att sno och kopiera vad andra gjort tidigare, det är så man lär sig och det brukar ändå se annorlunda ut i slutändan. Alla har olika ”handstilar”.  Jag brukar tipsa om att det är bra att börja med ett mindre projekt, för att snabbare bli klar och inte hinna tröttna för lätt. Kanske känner man att ”nej, broderi var inte min tekopp”, men då har man iaf gjort klart nån liten grej istället för att ha lagt ner en hel del pengar på en stor dyna som hamnar halvfärdig underst i en hög.

– Hur för jag över mönstret till tyget?

Det lättaste när man är nybörjare är att brodera på ett ljust och inte alltför kraftigt tyg, dvs ritlinne eller vanlig lakansväv. Då kan man nämligen lägga sin skiss under tyget och rita längs konturerna med en hård blyertspenna eller märkpenna. Var ganska lätt på handen så att det inte blir för mycket färg på tyget. Tanken är ju att du sen ska täcka över strecken med stygn. Om man vill brodera på tjocka tyger, som vadmal, behöver man en specialpenna som är mer som en tuschpenna, för mörka tyger en vit sådan (brukar gå att hitta i välsorterade sybehörsaffärer eller på nätet). Man kan också föra över sitt mönster till typ en stadig plastficka och pricka hål i den med en grov nål längs alla linjer. Sedan lägger man plasten på tyget och duttar i textilfärg med en pensel eller svamp – voilà, ditt mönster är nu snajsigt upprickat på tyget!

– Hur börjar jag?

Välj garn efter vad du har för tyg (ullgarner funkar bäst på vadmal, bomull- och lingarner på bomull och linne, men det blir också fint att brodera med lin på ylle) och välj nål efter garnet. Tapisserinålar är bäst för broderi. Tänk på att ta en med så pass stort öga att garnet får plats utan problem. Det är nålen som ska göra hål i tyget, inte garnet. Stick ner nålen en bit ifrån där du tänker börja och stick upp den på linjen eller i formen du ska fylla. Fäst garnet senare. Börjar man med en knut är det lätt att det går upp vid ett senare tillfälle.

– Sybåge? Varför det?

För att det hindrar att ditt broderi drar ihop sig för mycket. Särskilt yllebroderi drar ihop sig så mycket att du i princip alltid måste spänna ut broderiet efteråt för att få det slätt, men använder man sybåge så underlättar man även det jobbet lite. Jag tycker också att det är lättare att hålla i bågen när jag broderar, istället för bara i tyget, men man måste sy på ett lite annat sätt. Istället för att ta stygnen ”i ett svep” jobbar man med handen både ovanför och under tyget (svårt att förklara i ord, men det brukar ge sig). Det är en vanesak, men jag tycker som sagt att det underlättar för att få ett jämnt och fint slutresultat.

– Hur spänner jag mitt färdiga broderi?

Jo såhär: ta en träskiva som inte är alltför hård och som är större än ditt broderi. Fukta ett stycke tyg (en handduk eller lakan t ex) lätt och bre ut det slätt på skivan. Lägg ut ditt broderi på det fuktiga tyget, gärna vinkelrätt mot ett hörn på träskivan, så du har raka kanter att gå efter. Fäst häftstift längs med alla kanterna på ditt broderade tyg. Börja t ex längst ner i mitten, sedan ett stift längst upp i mitten, på sidorna, hörnen… jobba dig runt och sträck broderiet så det ser rakt ut. Sätt häftstiften tätt. Värt att tänka på innan är att ha lite extra tyg, alltså att broderiet inte går ända ut i kanten. Häftstiften kan nämligen rosta lite, och då är det bra att kunna klippa bort det efteråt. När broderiet är rakt uppspänt lägger du ett fuktigt tygstycke ovanpå och låter allt torka. När du ska ta bort det är en tesked bra att bända upp stiften med. Fördelen med det här är dels att broderiet blir slätt, även yllebroderier, och dels att det inte blir så tillplattat som det blir om du skulle stryka tyget slätt. Men det är lite pyssel, så kanske mest för de stora, lite extra fina projekten.

– Är det nåt annat jag ska tänka på?

Ja, ha kul. Brodera för att det är roligt och blir fint och gör saker du kan ha användning av. Man kan sy på det mesta och med det mesta i trådväg. Brodera mycket så du kommer in i handlaget, hur hårt du ska dra åt garnet, hur olika material uppför sig när man syr på dem osv. Det kommer det gå lättare med tiden. Och titta mycket på gamla broderier: för att se hur andra har lagt stygnen eller kombinerat färger och för att se att det inte alltid var så jädra perfekt. Men fint ändå.

Lycka till och tack för mig!