Citatet ovan kommer ifrån Sylvia Plaths roman glaskupan, en av mina favoritböcker. För sin tid var det en väldigt viktig bok, då den behandlade ämnen som psykisk ohälsa och sjukhusliv, vilket man inte gärna pratade, eller för den delen skrev om i 60-talets Amerika. Utöver det så har den ett väldigt melankoliskt och poetiskt språk, vilket förmodligen är det som berör mig mest, vilket det där citatet är ett utmärkt exempel på.

Stillbild från filmen Jane Eyre.

Jag är själv en ganska så melankoliskt lagd person, jag fascineras och inspireras ofta av det som är sorgligt, skört och vemodigt, som  den där historien jag läste i The New Yorker om kvinnan som blev utskriven från ett mentalsjukhus i New Hampshire, oktober 2007 för att sedan bosätta sig i ett övergivet hus och leva på äpplen från ett träd på gården. Hon avled av hypotermi och svält nån gång i januari 2008.  Hennes dagboksanteckningar från den tiden tyder på att hon var medveten om sitt tillstånd och det faktum att hon inte skulle överleva så länge till. Men hon stod inte ut med tanken på att bli institutionaliserad igen utan levde hellre sina sista dagar där, i det övergivna huset, på bara äpplen. Så otroligt sorgligt.

Utsnitt av foto av Tim Walker.

Eller den där historien som en vän berättade, om en svan med brustet hjärta som hängde sig i en trädklyka, efter att dennes partner dött. Så hjärtskärande att det känns som att hjärtat går i tu bara man hör om det. Samtidigt som det finns något väldigt vackert i en kärlek och vänskap så stor, att man inte vill leva kvar utan den andra simmandes vid sin sida.

Ballerinan Anna Pavlova med sin svan Jack.

Kanske kommer det inte som någon större överraskning när jag berättar att mitt examensprojekt från HV-skola handlade om döden. Förr i tiden var det vanligt att man fotograferade sina avlidna, något som för oss idag kan framstå som väldigt makabert. Vad man får ha i åtanke var att fotografiet var både ovanligt och kostsamt, och då man inte hade något foto på den älskade i livet så föll det sig nog ganska så naturligt att efter döden anlita en fotograf som kom till hemmet och förevigade personen i fråga på bild, inte sällan omgiven av övriga familjemedlemmar. Ofta arrangerades människorna i olika livfulla positioner, så att det inte skulle vara så uppenbart att denne inte längre var vid livet. Man hade till och med särskilda ställningar för att hålla kroppen uppe.

Post-mortem foto, okänd källa. Kvinnan i stolen är avliden.

I mitt arbete så vävde jag ett nytt möbeltyg till tre gamla stolar, min utgångspunkt blev att fundera över stolarnas ursprung och historia, vad hade de varit med om och vilka minnen bar de på?

 Överlag så tycker jag väldigt mycket om att inkorporera äldre ting i mina verk, det ger en bra grund att utgå ifrån. Kanske är det något så konkret som en form, eller något mer abstrakt som en viss känsla man vill utforska. Jag är något av en samlare och går ofta och gärna i gamla antikaffärer, ibland på jakt efter något specifikt men oftast bara planlöst strosande tills jag dyker på något som jag känner att jag antingen vill ha i rent dekorativt syfte, eller, ännu bättre, vill arbeta vidare med.

Del av mitt examensarbete. Tyget är vävt i tekniken pseudo-damast.

Säkerligen blir det någon antikrunda denna vecka. Just nu är jag på jakt efter äldre ramar till lite broderier som jag jobbat med den senaste tiden. Det är ganska så enkla, svarta siluetter, gjorda i väldigt små korsstygn. På håll liknar de nästan pappersklipp, men när man kommer närmare så ser man att det är minimala korsstygn. Det är nästintill provocerande tidskrävande att sitta och fylla i stora ytor med bara svarta stygn och man kan kanske tycka att det vore mer rimligt att använda sig av en annan teknik, som tex. applikation eller intarsia. Men det är något så delikat och sprött över dessa små stygn som gör att jag ändå tycker att det är värt tiden.

Broderade fågelskelett i äldre ramar.

Ja, så var det dags för det sista inlägget då! Det har varit spännande att sticka nosen utanför den egna, vardagliga bloggsfären för en gångs skull. Nu kanske någon undrar hur fasen just jag hamnade här. Jo, det hela har att göra med att jag deltog i 365 saker du kan slöjda:s sommartävling och hur det nu än var, ledde det mej hit.

Så här såg förresten själva bidraget ut, ett återbruk av tomma schampo/lotionflaskor:

Och beskrivning för hur dessa glasögonfodral kan tillverkas finns här.

Tack för mej och trevlig höst!!

/lopplisa

Utmaningar

I det här nästsista inlägget stolpar jag helt enkelt upp de smärre svårigheter som jag stångas mot i min vardag. De flesta är säkert av allmänpysslig art.

• Tiiiiden! Jag säger bara det: tiiiiden!! Den räcker liksom inte till, till allt jag vill göra! Man måste ju också lönearbeta! Få in lite cash för överlevnad.

• Att hela tiden göra saker, i stället för andra som egentligen borde bli gjorda. Ja, då tänker jag inte på hemmet och tråkiga städsysslor och sådant. Nä, jag tänker pyssel, eller snarare att 1. rita och att 2. rita och screentrycka (ska ses som två skilda aktiviteter alltså, med olika ändamål) . De skulle jag vilja utöva mer och det finns idéer att fylla, men hela tiden går annat före!! Jag ska bara göra det och det, men sen så…. osv i all evighet vad det verkar. Men nu!! Nu snart så… Jädra dålig köintendent förresten!

• Att inte samla på sig för mycket prylar och material… svårt i lägenhet! Nä, en väl parfymerad återvinningscentral med tillhörande ombonad vrå med plats för en bekväm schäslong, dator och en espressomaskin, det vore ett gott habitat för en pysselmaniker som jag själv. Ja, och så en rymlig, välutrustad ateljé, med maskinpark och handverktyg – det vore grejer det!

• Symaskinssömnad!! Min absoluta akilleshäl! Där finns brister att jaga! Jag vet inte hur länge till jag kan komma dragande med min gamla syslöjdslärare, som älskade att göra narr av nervösa små barn och aktivt jobbade för att snarare stjälpa än hjälpa utsedda elever på vägen. Tur att jag i alla fall kunde både sticka och virka flytande innan mellanstadietiden tog vid.

• Att inte ha för många järn i elden! Det jobbar jag aktivt med!! Det är ju så roligt med börjor!!! Ibland får jag också för mej att jag egentligen borde hålla mej till ett enhetligt område i taget och utforska detta lite mer grundligt innan jag går vidare. Ja, istället för bara att flänga runt och endast peta i utkanten av ett litet gäng områden. Bli lite proffsigare på något helt enkelt!

Listan skulle förstås kunna göras längre, men jag tror vi slutar där. Istället tänkte jag visa lite nytillverkade återbruk, några smycken.

Prima pärlemorknappar från loppis lockade till att göra dessa rundmagade änglar.  De skira vingarna är utklippta från en tom pumptvålsförpackning. 

Att göra återbruk av gamla träpusselbitar är en ny hobby jag har. Dessa är målade vita och sedan ritade på med en svart, tunn, vattenfast penna. 

Och slutligen ett halsband av pusselbitar. Vill du se ett par pyssel till av pussel, kika då här och här. 

På återseende på söndag!

Konstruktören

Rubriken till detta andra inlägg fick bli konstruktören. Fast jag vet inte om konstruktör egentligen är rätt benämning, men när jag sysslar med hantverk känner jag mej många gånger närmast som en sådan. Detta oavsett om det handlar om att matchmejka grunkor och/eller skräp (eller kanske bara delar av dem) eller när jag t ex lyckas jobba fram något dugligt virkalster från scratch, utan förutsagt mönster och till synes från egen idébank. Då konstruerar jag, är min uppfattning.

De mesta börjar som en bild i huvudet. Inget ont om skissande och om att göra ritningar etc . Det kan vara bra om man själv inte ska göra jobbet med att färdigställa idén, eller är flera stycken inblandade i projektet, eller sysslar med mer komplicerade saker, men det är inte min kopp te direkt! På den punkten sätts nog någon adhdliknande gen i sändning.. är bilden klar i huvudet, då är det bättre att bara att dra igång! Knappt jag orkar sätta tid till att ta före-bilder vid någon make over till exempel! Eller egentligen… innan jag hunnit tänka tanken, är det ofta redan försent!! Genen är i alla fall bra att ha som katalysator, annars skulle jag väl aldrig få arslet ur vagnen!! Men som tur är stannar det inte vid att jag bara startar en massa projekt, utan att komma vidare.  Visst en del så kallade unfinished objects, UFO’s, vilar förstås också på mitt samvete, det kan jag villigt erkänna,.. men knappast så många fler än hos medelpysslaren, skulle jag nog vilja påstå.

Nåväl, i denna konstruktionsprocess gäller det att inte bara följa ursprungsbilden i huvudet (kanske är det därför jag aldrig skissar på papper?). Nä, här gäller det att också kunna följa nya ingivelser och bättre lösningar under resans gång, göra nya mentala skisser och inte minst att också kunna uppfatta och ta vara på slumpmässiga händelser, om de uppstår och verkar bra. Ett förfaringssätt som passar mitt kynne väl.

Äsch! Det blir mycket pladder, märker jag.. För att inte bli lika långrandig som sist så.. dags för ett pyssel till, det skulle väl inte skada!?

Beskrivning

Bladmetall är materialet för dagen! Fantastiskt att jobba med, eftersom det är lättarbetat och resultaten ofta blir bättre än förväntade. Ställen att hitta prylar som gör sig bra att pimpa på detta vis, kan var i barnens avlagda leksakssamlingar eller på loppis. Plastkamelen är uppåt 11 cm hög utan ljushållare. Jag spikade ett litet hål i varje puckel, klämde i lite lim och skruvade sedan dit de små ljushållarna. Ljusen är av julgransljustyp.

Bladmetall finns i hobbyaffärer. Detta guldfärgade kommer härifrån. Enligt förpackningen går det att limma med decoupagelim, men då får man vänta på resultatet till dagen efter, om jag har förstått det hela rätt. Själv använder jag detta lim i stället, vilket används på ett lite annat vis och så torkar det snabbare. Hur man gör står på förpackningen.

För att detaljer ska synas bättre avslutar jag arbetet med att pensla på svart akrylfärg, som omgående torkas av och endast lämnas kvar i ytskiktets fördjupningar.

Här är några bilder till på annat som också fått sig en omgång av bladmetall.

Nästa inlägg planerar jag till på fredag! På återseende då!!

För en tid och några uns sedan blev jag tillfrågad om jag ville gästblogga här på Kravallslöjd.. och det ville jag naturligtvis! Vilken ära!! Önskemål fanns att jag skulle ta upp lite om hur jag arbetar i min kreativa vardag och exempelvis om vilka utmaningar som kan finnas på vägen. Att det var en god idé, kom jag snart fram till. Jag har nämligen själv inte reflekterat särskilt mycket i frågan.

Ja, nu hoppas jag förstås att detta ”pysselprocessernas navelskåderi” kommer att bli intressant för fler än för bara mig själv… eller, det utgår jag ifrån! För är det ett som är säkert, så är det förhållandet att nätet fullkomligen kryllar av likasinnat pyssliga tokar som jag själv! Och det är förstås fritt att komma med inlägg och instämma, fylla i, komma med andra synvinklar och/eller bestrida allt vad jag skriver! Var så varmt goda!!

Varför pysslar jag?

Till mångt och mycket handlar detta evinnerliga slöjdande om att tillverka artefakter, att få fram slutprodukter av några slag – fast det innebär ju också att utmana mig själv, utforska material och/eller tekniker, utveckla manuella färdigheter, testa gränser, lämna avtryck, fördriva kvalitetstid, att tålamodsträna, tillfredsställa mig själv, få bekräftelse och inte minst att ha något praktiskt att göra för händerna.

Och när jag sysslar med nyskapande av något slag, då innefattar det också förstås att utveckla och färdigställa idéer (med idéer menar jag snarare formgivning… jag uppfinner ju inga hjul precis). Ja, och det där med idéer, de är nog en tromblik drivkraft i sig!

Idéuppkomster

En ypperlig grogrund för att komma på något att göra, är att vara i färd med att färdigställa andra idéer, då är idétillväxten ofta stor, men det kanske säger sig självt. Hur som helst, ställer sig idéerna direkt i kö efter uppkomst hos mej, eller kanske lägger sig i någon mental byrålåda och kokar ihop sig med innehåll från andra lådor – utan att jag själv behöver göra eller tänka så mycket aktivt och konkret. Jag går omkring och gör annat, medan idéer knådas i bakhuvudet helt enkelt och det händer att jag halvgrunnar på någon idé i flera månader. Jag vet att de är på gång, men vet inte först när de är färdiga att plocka fram i ljuset, förrän de är färdiga, så att säga. Ja, åtminstone färdiga att börja arbeta med.

Ibland behövs bara lite ny input från omvärlden och så kristalliseras en hägrande bild av flertalet lådinnehåll tillsammans med nytillkommen inspiration. Jag antar att det i grunden handlar om associationsförmåga på pysselnanonivå och att man har gott selektivt minne till att kunna fylla sin egen inre chiffonjé med allsköns halvfärdigt tankebråte. Men stundom kan det också vara så att bara åsynen av ett material plötsligt generar en idé. Och småfuskar man inom flera områden, då antar jag att chansen till idérikedom bara ökar!

Sedan finns det förstås även gånger när en idé tycks slå ner i huvudet som en blixt från ovan!  I ett slag står allt klart! Då kan det vara svårt att härleda ursprung, men jag ger mej sjutton på att chiffonjén också innehåller gömmor likt lönnfack, som plötsligt bara går upp av sig själva och VIPS! står en innan oförmodad idé, i ljuset av hjärnans strålkastaranordning! Och antagligen är det strålkastarljusets ofantliga styrka som gör att det hela kan upplevas vara en utomhuvudsk upplevelse. Hm.. här kom jag plötsligt att tänka på auror och sådant, typ ryska ikoner, men det kanske vi inte ska blanda in.. När, var, hur lönnfacken hur som helst en gång fylldes, är svårt att hålla koll på.

Nåväl, det finns mycket att orda om i ämnet idéuppkomster och det finns förstås många fler sätt som idéer blir till på! Men hur än detta går till, får idéerna som sagt snällt ställa sig i kö hos mej.. och köintendent, det är jag!! Det är jag som bestämmer turordningen och på den punkten råder anarki vill jag lova! Här finns inget rättvisesystem baserat på kötid – endast lust och nyfikenhet! Quick fix relaterat pyssel får till exempel ofta förtur, bara av den anledningen att det är snabba att göra!

Nä, fasen! Nu får det vara nogordat för dagen!! Vi tar väl ett exempel på lite pyssel?? Ett pyssel som faktiskt bygger på en idé uppkommen tillsynes bara av grundmaterialet i fråga – en tub, en gång innehållande något ätbart, dess begränsade storlek och lusten att klippa i metall!! Det är en särdeles speciell känsla att klippa i det materialet, snittandet blir liksom mer distinkt på något vis, till skillnad från om kan klipper i tyg eller papper.

Detta är alltså ett halsbandshänge som jag gjorde klart så sent som igår. Själva bilden på bilen är ursprungligen ett foto taget i Oslo, som jag sedan arbetade om i datorn. Messmörstuben tömde jag på sitt mumsiga innehåll under en rad frukostar. För att klippa i en tub som denna, krävs inte mer än en oöm sax faktiskt, men har man en guldsmedssax eller liknande är det en fördel!

Ett glasartat/plastartat hölje ligger över bilden och är av, som sagts mej, ett ofarligt resin, vilket härdats av UV-ljus. Att härda resinet i fråga kräver antingen goda solförhållanden eller en UV-lampa.

Hehe.. nu råkade ju bokstäverna på ”ramen” hamna upp och ner, men fasen.. bättre lycka nästa gång då!! Ja, för någon gång till blir det nog att jag testar att göra ungefär samma sak. Tack för idag! Slut för idag! På återseende på onsdag!

Rebecca och jag konkar överblivet material till kontoret, huvudet fullt av intryck.  Vilket skönt gäng vi har i SLÖJDINKUBATOR. Alla löser uppgifter på sitt eget personliga sätt, med driv och engagemang. Fredag eftermiddag, gruppen är skingrad för vinden, ser verkligen fram mot nästa träff om en månad.

I helgen ska jag ställa undan utemöblerna men sätter  mig först ner en stund och ta en kopp kaffe i höstsolen. Det har varit en hektiskt start på hösten, det behövs pausar för att man ska vara kreativ. Efter kaffet röjer jag i trädgården, hasseln behöver gallras så det blir nog lite färskt virke över till att slöjda, ett utmärkt sätt att sortera tankarna och förfina sina idéer.

Stockholm visar sig från sin bästa sida när vi tar oss från Skeppsholmen till Dieselverkstan i Sickla. Inspirerande miljö och funktionella lokaler.

Jonatan Malm leder dagens workshop – Jag är ett träd eller 5 skäl att slöjda.

Det jobbas koncentrerat i rummet när självporträtten stiger fram i doften av potatis, kålrot och rågsiktsgröt. Med schabloner och stämplar går det att göra både enkla och komplicerade bilder, det gäller bara att bestämma sig hur mycket man vill jobba och när man är klar. Arbetsmetoden signalerar tydlig slöjdidentitet.

Vi kommer fram till att … gilla läget i det man har öppnar för något nytt … att göra enkelt kan ge mervärde … fokus på process istället för produkt är nyttigt för skapandet …

Frågor jag tar med mig härifrån … Har slöjden en doft av rotfrukter? Vad är ett typiskt skandinaviskt uttryck? Vad är det för mig och vad är det för andra? … och så kurrar det i magen … Vad ska jag äta till middag?

Första dagen känns verkligen som en dag fullmatad med intryck, ändå började vi först efter lunch. Gruppen är redan igång med frågor och diskussion kring hur, vad och varför de slöjdar. Härligt! SLÖJDINKUBATOR kunde inte önska sig en bättre start.

Tillbaka i rummet på af Chapman efter en kvällspromenad på Skeppsholmen. I korridoren utanför mitt rum sitter ett porträtt på en av mina stora slöjdarförebilder. Gunnar Fagerlind tjänstgjorde som skeppsgosse på af Chapman 1936. Med en rejäl kunskap om livet i allmänhet och knopslageri synnerhet gick han i land efter andra världskriget. Han har sedan dess ständigt jobbat med att utveckla sina knoptekniker, förfinat redskap, metoder och produkter. En sann och skicklig slöjdare.

Åtskilliga är de timmar jag suttit bredvid, lärt och lyssnat på sorgliga som dråpliga historier medan han trensat rep runt flaskor och slagit fockerdrevsuddar. Splitsat, taglat och tightat. Slagit valknopar, aphänder och fallrepsknopar.

Att förebilder och uppmuntran är värdefulla för att höja sitt self efficacy, så att man ökar kvalitén i inställning, uthållighet och prestation har vi fått lära oss idag. Det känns då extra bra att somna och veta att min förebild vaktar utanför  dörren i natt.

I veckan kör vi första träffen av SLÖJDINKUBATOR 2013/14 – faktiskt första SLÖJDINKUBATORN någonsin.

Redan för ett år sedan började jag och Rebecca Ahlstedt, som jobbar som konsulent för näringsfrågor hos Nfh, planera för ett projekt för unga vuxna slöjdare.

Vår tanke är att SLÖJDINKUBATOR- processen kommer hjälpa den som vill försörja sig på sina slöjdkunskaper att hitta sin slöjdaridentitet.

Vi kör detta som en pilot under ett år och hoppas att konceptet kan vara användbart för att få fler att sysselsätta sig med slöjdföretagande. Sara Berg och Mats Reinhold, fungerar som projektledare, de har i The Power of Why, på Umeå Universitet jobbat med liknande processer.

I våras hade vi öppet för ansökningar. Av de sökande valdes tio slöjd-, konsthantverk- och designutbildade unga vuxna ut.

Första träffen sker på Skeppsholmen i Stockholm. Vi jobbar i dagarna hårt med förberedelserna och ser med förväntan fram emot att träffa våra deltagare som kommer till tvådagars fullmatat program med föreläsare, workshop och utmaningar där deras drivkrafter ska testas och förhoppningsvis också utvecklas.

Under dagens inlägg vill jag uppmärksamma mina mest kära kreationer.

Först upp är pärlpixelplantan som har fått stor uppmärksamhet. Den är ständigt under utveckling och i framtiden kommer jag försöka hitta ännu fler variationer på den. Det hela började med midi-pärlorna och utvecklades sedan till miniplantor á la mini-pärlor. De blir så himla detaljerade som små – en färgchock på hyllan eller i fönstret. Jag bifogar några bilder på hur mina plantor ser ut.

Här nedan kommer ett gäng bilder på smycken och nyckelringar jag gjort. Det mesta är gjort i mini-pärlor men använder även midi-pärlorna för smycken. Ringar, örhängen, hårspännen och nyckelringar.

Som sagt innan, är jag ständigt ute efter nya ideer och kreationer och testar mig gärna fram tills det blir bra. Jag kommer att fortsätta pyssla och sätter inga gränser. Kreativiteten går alltid upp och ner – men det tror jag bara är bra på ett sätt. Så man inte tröttnar på det man gör.

Jag vill gärna inspirera andra till att pyssla och delar gärna med mig av tips. Ni kan lätt hitta mig på facebook eller skriva via mailen.

Hemsida
Facebook
Mail: Sandrymeow@gmail.com