Jag spionerar ofta. På allmänna platser finns det mycket att studera. I mataffären, på väg till jobbet, på stan. Samtidigt som jag rör mig i min vardag noterar jag i hemlighet allt som sker. Observerar, skissar och skriver.

I mitt arbete om HDK skrev jag nästan en hel bok om dagen. Vilket resulterade i över 20 st loggböcker med upplevelser och betraktelser från huset.

Utdrag ur loggbok, 27.02.03

Jag tänker ofta på hur människor rör sig. På hur väggar, dörrar och golv – ja hur själva arkitekturen påverkar människors rörelser på en plats.

Här är en rörelseskiss över morgonaktiviteten på HDK. Det var mycket trafik till kafét den morgonen.

Tidigare i våras, i en utställning på Nääs Konsthantverk arbetade jag med ett rörelsemönster som jag upptäckte fanns i själva utställningsrummet.
Arbetet resulterade i en rumslig installation av hängande trådar, en korridor på vägen till kontoret.
Läs mer om Corridor 17m2 här.

I morgon kommer jag att berätta om att mäta byggnader och att räkna steg.

Jag började min undersökning på HDK, Högskolan för Design och Konsthanverk med att sitta ned på en bänk i korridoren.

Jag satt där en hel dag, var 15:e minut tog jag ett foto. Mycket kan man upptäcka bara genom att sitta still. Små detaljer som annars går en obemärkt förbi.

Hur ljuset långsamt förändras under en dag.

Vilka som rör sig på platsen.

Detaljer i rummets arkitektur.

Jag fortsatte i en hel vecka.
1,2,3,4,5
En ny våning för varje dag.
På samma position i höjdled arbetade jag mig igenom husets olika plan.

Att sitta på en bänk en stund är en ganska vanlig sak att göra, ingen lägger märke till dig. Men när det börjar närma sig en hel vecka har du plötsligt blivit synlig. Avslöjad som hemlig spion. I morgon ska jag berätta mer om att spionera på människor.

Den här veckan ska jag berätta något om platser.
Om att spionera på sig själv och andra.
Om att låtsasåka buss eller att sitta på en bänk underligt länge.
Om att mäta sträckan mellan klassrummet och entrédörren med tumstock.

Jag heter Hållams Linnea Henriksson och arbetar med att undersöka platser. Genom att umgås med platsen skapar jag verk som möblerar om och smälter samman med den befintliga miljön.

För att skapa en relation till de rum jag möter behöver jag uppleva dem. Genom att känna, lyssna, titta, röra mig omkring skaffar jag mig rumsliga erfarenheter. En process som kan vara under ett kort ögonblick eller en lång period av undersökande. Sinnliga och kroppsliga upplevelser som blir startpunkten i arbetet, ibland blir de själva arbetet.

Öppen för vad som än kommer till mig låter jag undersökandet styra arbetet. I början av en process vet jag inget om hur något skall ta sig i uttryck, växlande mellan olika medium, material och tillvägagångssätt. Arbetsprocessen skulle kunna delas in i olika steg som ständigt flyter in och ut ur varandra. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända eftersom jag arbetar i nutid, med det som sker just för stunden.

Jag arbetar ofta i min egen närmiljö, med upplevelser hämtade ur vardagen. I våras, vid tiden för mitt examensarbete hade jag behov av att få vara på en plats där jag kände mig hemma. Jag hade just kommit hem från en utbytestermin på Konsthögskolan i Bergen och kände mig ganska splittrad. Jag bestämde mig för att vara på HDK, platsen där jag spenderat större delen av min vakna tid under 3 år. Med nya perspektiv kunde jag komma tillbaka och lära känna en bekant plats på nytt. I morgon kommer jag att berätta mer om detta.

Bilden ovan är tagen i samband med projektet Eventtältet

Då var det dax för veckans sista blogginlägg och jag plockar fram ett annat av mina hjärteämnen – återbruk. Ett ämne som är hur stort som helst, hur aktuellt som helst och hur rätt som helst. Som ”textilslöjdare” är det lätt att bli ekorre, ett fenomen som jag läst om hos andra gästbloggare. Tygbitar, trådar, knappar m.m samlas på hög – kan vara bra att ha i något framtida projekt. Detta beteende är för mig ingen nyhet men äntligen känns det som tiden kommit ikapp och intresset för återbruk ses i både väntade och oväntade sammanhang.

En aspekt av återbruket som jag intresserat mig för under flera år är de ”tysta historieberättarna”, 2010 gjorde jag ett jubileumsverk för Skånemejerier i Lunnarp som jag döpte till ”Tingen talar i tystnaden”. Verket är en konstnärlig gestaltning av deras samling av gamla mejeriföremål – du kan se ett bildspel över verket på min hemsida www.textilannika.se.

I år har jag tillsammans med två unga kreativa personer, Stina Broström och Tim Persson, åter upplevt spänningen av att arbeta med föremål laddade med berättelser. Under projektnamnet ”Ordensflyn” med underrubriken ”gör ej karriär på våld och mord” har vi tagit oss an gamla militärkläder i ett fredsbevarande syfte. Det blev en väldigt stark upplevelse för mig när jag dekorerade en gammal vadmalsjacka ,som många unga män haft på sig när de tränat sig för krigshandlingar, med ett stort peacemärke av knappar.

Vi deltog i slöjd och konsthantverksmarknaden i Kronhuset i Göteborg i september, under två dagar satt vi och arbetade på olika delar av projketet samtidigt som vi fick möjlighet att diskutera med besökarna. Frågan är hur skulle världen se ut om alla höll på med textil? Bättre tror jag! Tack för mig.

Tim och Stina jobbar på Slöjd och Konsthantverksmarknaden

Vadmalsjacka med peacemärke av knappar

Stinas katter – make art not war

Dagskjorta i ny tappning

Om finnväv är min passion idag så var min förra passion slarvtjäll – en teknik jag fortfarande hyser starka känslor för och gärna vill dela med mig lite av. Ämnet känns extra aktuellt eftersom jag denna helgen ska hålla en workshop om slarvtjäll i en vävstuga i Göteborg.

Att jag fastnade för slarvtjäll beror främst på teknikens frihet och möjligheten att bygga mönster och strukturer. Om du läste mitt inlägg i måndags så vet du att byggande i alla former står högt på min lista.

Slarvtjäll är enligt wikipedia en vävteknik i tuskaftsbindning där tygtrasor skyttlas in och mönster skapas genom att i väven plockar in tygtrasor vars ändar får ligga lösa ovanpå och utanför varpen. Slarva är dessutom ett annat ord för trasa.

Eftersom mattan är länge varit min utgångspunkt har det blivit många slarvtjällsmattor genom åren, alla har dock inte varit lämpliga för golvet. Jag har utforskat olika material i ”slarven” allt från små bitar bomullstrasor till handgjort papper. Jag har utforskat hur olika former och mellanrumsformer bygger mönster. Och sist men inte minst har jag utforskat färgens betydelse i mönsterbyggandet. Jag rekommenderar starkt att prova denna genialiska teknik för mönstring av enkla tuskaftsvävar – det känns som att väva och brodera samtidigt.

Här kommer lite bilder att inspireras av.

matta täckt med slarv i sprutmålad vadmal

matta till Bohusslöjds 100-års jubileum

slarvtjäll i viskosbast – till Lerums kommunhus

matta till utställning i Åbo – alla slarv är i vadmal färgat med restprodukter av mat

Som handvävare har jag en förmåga att få ett passionerat förhållande till olika tekniker. Att göra djupdykningar i en tekniks möjligheter och utmaningar är bland det bästa jag vet. Just nu bultar mitt hjärta extra starkt för finnväven, en teknik med uråldriga anor. I Norden är de äldsta bevarade finnvävarna från tidig medeltid och tekniken har fortlevt som folkkonst framförallt i Bohuslän och Jämtland-Härjedalen. Finnväv var en populär teknik till bland annat offentlig textil så sent som på 1970-talet, men därefter har den tyvärr blivit alltmer osynlig.

Finnväv är en tekniskt avancerad vävteknik. Tekniken innebär att man samtidigt och parallellt väver i två lager, genom att låta lagren byta plats uppstår mönsterbilden, detta sker genom att mönstret plockas för hand i väven. Äldre finnvävar är ofta rikt dekorerade med mönsterbilder hämtade från tex importerade sidentyger – ett överdåd av symboler hämtade från olika kulturer som beskriver hur dialogen mellan kontinenter alltid funnits inom slöjden och konsthantverket.

I mars 2008 tog hemslöjdskonsulent Susanne Harrysson initiativ till en grupp som skulle arbeta med att väcka nytt intresse för finnväven i Västra Götaland och jag fick frågan om att delta. Detta blev början på passionen. Gruppens arbete med finnväv ledde fram till en utställning som först visades på Bohusläns Museum i Uddevalla och som därefter turnerat runt på bl.a Textil muséet i Borås och Åmåls Konsthall.

Inför arbetet med utställningen bestämde jag mig för att arbeta med tapeter som utgångspunkt. En tapetvåd är idag ca 50 cm bred och täcker utrymmet från golv till tak, historiskt har vi klätt väggar i slott och palats med ”textila tapeter” och min tanke var att väva ett antal tapetvåder som kan ingå i ett rums utsmyckning. Jag vävde två tapetvåder, helt i handfärgat ullgarn, täckta med ett upprepat stjärnmönster. Det är teknikens möjlighet att arbeta i två separata färglager som fullständigt tagit tag i mig.

mina två tapeter på utställning

Efter arbetet med tapeterna blev det åter en matta (i finnväv) på uppdrag av Slöjd i Väst. Mattan är inspirerad av en äldre matta som finns på Bohuslänsmuseum och finns som gör-det-själv mönster på www.textilhemslojd.se

de gamla mattorna på museét

min sängmatta inspirerad av de gamla

Nu är det åter tapeter i vävstolen. Den 15 februari 2014 har jag vernissage på en separatutställning på Nääs Konsthantverk vid Nääs Slott. Det är fantastiskt roligt att sitta i vävstolen och se mönsterformerna växa fram men oj vad långsamt det går…………………

Just nu inspireras jag mycket av en husfasad jag såg i Barcelona.

I veckans första blogginlägg vill jag berätta om min textila byggsats som jag gjorde till Hemslöjdens 100-års utställning på Liljevalchs förra sommaren.

Jag blev inbjuden att göra ett textilt verk till rummet med ordspråket ”Undantaget som bekräftar regeln”. Ett ordspråk jag hört många gånger men aldrig riktigt reflekterat över dess betydelse. Uttrycket härstammar från Cicero och romartiden och användes i juridiska sammanhang. Översatt till begriplighet hittade jag detta exempel – ”Om man ser en skylt ”Parkering förbjuden på söndagar” så utgår man ifrån att parkering är tillåten övriga dagar – trots att ingenting sägs om detta. Man utgår ifrån att det som utannonseras är ett undantag. Det är det undantaget som bekräftar regeln”.

SÅ hur skulle jag förhålla mig till detta i skapandet av ett textilt verk? Jag beslutade mig för att tolka ordspråket lite friare och översatte undantaget med den oväntade möjligheten.

Att bygga ihop eller sätta samman olika delar har alltid intresserat mig, allt från legobygge till pussel så varför inte göra en textil byggsats. Trasmattan har jag sedan tidigare utforskat en hel del så varför gå över ån efter vatten. Detta fick bli min utgångspunkt.

Under några intensiva veckor vävde jag 10 långsmala trasmattor, ca 40 x 200 cm, i olika färger. Alla enfärgade i handfärgade bomullstrasor. Av dessa remsor byggde jag ihop 8 olika mattformationer som fotograferades av Hillevie Nagel. Jag valde 8 mattformationer och titeln 8-days a week eftersom den ”åttonde dagen” får stå för det som tänjer på gränsena, går utanför ramarna. Naturligtvis går det att bygga ännu fler mattformationer av remsorna och just lekfullheten i att bjuda in en publik eller köpare i verket känns intressant och spännande.

På Liljevalchs presenterades en av mattformationerna live och vid sidan av ett par av bilderna, på grund av platsbrist fick inte alla vara med – men här har du nu möjlighet att ta del av hela verket.

De senaste åren har jag färgat mycket garn och får ofta frågan om hur jag gör. Svaret är både enkelt och komplicerat, jag följer fabrikantens rekommendationer i mitt tillvägagångssätt, det är inte svårt alls. Låt det sen ta tid, ullgarn och andra animaliska fibrer som jag färgar är känsliga och har svårt för temperaturväxlingar. Därför skall det gå långsamt, dvs jag använder inte mikrovågsugn. Färgar i gryta eller i vattenfyllda kärl i vanlig ugn.

Svårigheten tycker jag är att hitta färgtonen och enda sättet att nå dit är att jobba och gneta.

En väldigt bra hjälp är att föra bok dvs. anteckna vad man gjort, spara ett prov att ha som referens senare. Mina färgböcker är mina skatter. Lycka till! med hej fr. Tant Kofta

Ända sen jag var liten har jag gillat att plocka med knappar och jag är inte ensam, jag möter alltid nya knappfantaster. Tar man fram en burk med knappar och häller ut dem på ett bord börjar nästan alla genast att leta efter den finaste och sen sorterar man i högar, stora små, fina, fula, efter färger eller material. Jag funderat vad det beror på, är det minnet av mormors knappburk som väcks till liv eller vad är det.

Känslan av att hitta en extra fin knapp är härlig och i alla fall jag känner mig rik, kanske är det som en slags små mynt.

Allra finast är pärlmorknappar, de som har en fin tyngd och får gärna vara lite nötta, så de är perfekta att fynda på loppis. Under senaste året har jag köpt ett par lite större lager av gamla knappar som jag nu har i min koffert. De är från 50talet och fram till idag, nästan 900 olika. Varje gång jag grejar med mina knappar blir jag i farten och tänker att den HÄR är extra fin, men så ser jag en till.

För att få den presenterade mer överskådligt har jag monterat dem på små skivor, den här kallar jag ”Prussiluskan”, här finns också Kulturtant och vanlijsås, Tvkanna och kortkort, Städrock och papiljott och Space invader.

Här är några som jag tycker är extra fina, äkta plast 1950 – 60 tal.

Så ge dig ut nu på knappjakt.

Med hej från Tant Kofta

Ps. Vad man skall ha knappar till förutom att leka med dem, sy fast dem på vantar, gör fina ringar eller knäpp din nystickade kofta! ds.

Jag tycker att våra barn ofta får så dåliga grejer att leka med. Det är mest plast och syntetfibrer, stackars ungar som får gå och krama en nalle som egentligen är en skvätt olja. I Sverige finns en väldig massa får som håller våra ängar öppna och ger oss kött men när det kommer till ullen finns en liten efterfrågan. Mycket ull slängs utan att komma till nytta och glädje.

Här kommer mitt bidrag för att ändra på detta. Katten som ännu inte har något namn. Men en liten omröstning sker just nu på Instagram och facebook, där du kan vara med och rösta om du vill. Sök Tant Kofta så hittar du mig. Katten är stickad av ullgarn från Värmländskt skogsfår, en oförädlad ras som räknas till gruppen allmogefår. De finns i olika färger, så allt garn jag användt är naturfärgat. Katten som också kan användas till sovamiddagkudde är fylld med ull från en fårras som heter texel. Dess ull är vaddig och spänstig och filtar inte hop sig, perfekt att fylla dockor, kuddar och annat med.

Kattens kropp och huvud är stickad stickad i fyra rundlar inifrån och ut, ben och svans rundstickade och varje örons är stickat i två delar och sen ihopsytt.
Det tog lite tid att få ansiktet färdigt, jag ville inte ha det så sött, var ute efter lite mer attityd. Broderiet är gjort med loppisfyndat moulinegarn.

Även en katt kan behöva värma magen när solen tittar fram.  med hej fr. Tant Kofta