I helgen har jag varit och hälsat på min mamma, och då fick jag den här klänningen av henne, som mormor sytt någon gång i mitten på femtiotalet. Min mamma blev mycket nostalgisk då jag hittade klänningen i en garderob, hon hade suttit under bordet och lekt med tygbitar när mormor sytt klänningen på sin sykurs. Det hölls tydligen mycket kalas under den här perioden, och mormor hade faktiskt en bra anledning att fira, hon hade precis blivit frisk och kommit hem från sanatorium, men var fortfarande mager efter sjukdomen, vilket man nästan kan se på den här klänningen. Jag gillar verkligen modellen på klänningen och dekorationerna med kontrasterande band, och att den som de flesta klänningar från den här tiden har ett skärp i samma tyg. Jag tänkte försöka mig på att sy en likadan, fast jag vill nog ha min kalasklänning i en annan färg än hallonröd.

Jag hade över en del lovikkagarn från en halsduk jag stickat som jag stickade en rektangulär lapp av som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av tills jag kom på att jag kunde använda en provbit i läder jag fått av min kusin och sy på som baksida.

Och så var min sittdyna född. Bestämde mig för att döpa den till ”Pålängedynan” efter min hemby och satte en slejf med tryckknapp på för att kunna rulla ihop och ta med mig den.  Den första varianten har jag fortfarande på en av mina köks stolar.

Nu använder jag gamla fula skinnjackor jag köper secondhand till baksidorna och svenskt lovikkagarn till framsidan.

Jag köpte garnet på plats i Morjärv tidigare men nu finns ju tyvärr inte ullspinneriet kvar mer…

Just nu håller jag på att börja sy tygleksaker av gamla fina tyger. Jag har gjort ett mönster till en tyggroda, inspirerad av en groda från en gammal mönsterbok, som min mamma sydde åt mig när jag var liten. Håller på att sy fast benen på prototypen för att se om jag behöver göra några ändringar i mönstret för att det ska funka bättre.

-Och det behövde jag för låren blev väldigt stora och jag måste göra mellanrummen mellan tårna på bakbenen mer v-formade istället för u-formade så det blir lättare när jag ska vända tyget.

Kommer nog göra någon groda i läder så småningom, kanske en punkgroda med nitar? Eller en i naturgarvat läder.

Har även tänkt sy rådjur och kanske något annat gulligt djur.

Prototypgrodan är sydd i lakansväv från ett gammalt trasigt lakan, stoppad med kapok fiber som jag hittat oanvänt secondhand och har gamla knappar som ögon. Simmhuden är sydd för hand.

Nu har jag modifierat mönstret och hoppas att nästa groda blir ännu bättre!

Jag tänkte försöka vara vardagsnära även om min vardag är ganska monoton och mest består av ett stilla ordlöst strävande. Idag består strävandet av att täcka en yta på undersidan av ett tredimensionellt flygplan. Det kan hända att jag blir klar med det arbetsmomentet innan dagen är slut och man kan säga att jag är förväntansfull inför avslutandet, kanske är det något av höjdpunkten tänker jag men ändrar mig till att det är att se den svarta ytan ta över den vita och tänka att jag räddar flygplanet och upphöjer det till funktion, om än fiktiv.

Jag bygger en stad i alla fall med omgivande natur och fortbeskaffningsmedel ingår, det här är mitt första tredimensionella även om det förekommit i bilder.

med förväntan inför kommande ihop montering

inför den första flygresan 1978

uppdaterat 1988

poff poff poff (med flygplan) (broderi)

 Hej, va tiden går! Två dagar utan blogginlägg. Det är ju så att man får skämmas lite grann!

Men med en ny snus under läppen och en ny kopp kaffe känner jag att livsandarna börjar komma tillbaka!

När jag ombads att gästblogga här på kravallslöjd stod det att jag skulle skriva om min kreativa vardag. Dessvärre är det ju så med kreativiteten att den inte alltid kommer när man bäst behöver den.  Men mina tankar kring den samma finns ju alltid med.

Jag är otroligt fascinerad av kreativitet. Det där flowet som plötsligt kan infinna sig när man inte kan se en slang, en krossad spegel eller ett tyg utan att det börjar klia i fingrarna. Ibland blir det fina saker som den här badrumslampan med krossat busskursglas. (värdens lättaste att göra. Rund badrumslamppa, krossat buskursglas och limpistol är allt som behövs! Glaset i busskurer är härdat, så man skär sig inte på bitarna. Jag har använt det materialet med mellanstaiebarn utan att några plåster behövdes! Tänk bara på att tvätta det innan.)

Men flowet är skört, och det krävs inte alltid mycket för att man ska tappa det. Jag minns en gång när jag var kanske tio år och hade upptäckt broderi. Jag broderade hela tiden. På kläder, på papper, på gladpack (funkar super bra. Lägg bara 5-6 lager ihop och använd spetsig nål).

Jag hade broderat en duk i korsstygn som jag gav till min mormor i julklapp, men mormor är av den gamla skolan och jag är inte säker på att hon ens tittade på rätsidan, utan vände på den för att se om stygnen låg rakt där. Jag klarade inte det provet och det dröjde ganska många år innan jag började brodera igen. (Nu för tiden monterar jag allting så inte avigsidan syns…)

Jag kan förstå min mormor nu, men särskilt pedagogiskt var det ju inte och flowet var klart brutet, för det här med att göra rätt strider mot flowet.  När jag nu för tiden är ute och håller workshops predikar jag PUNKSLÖJD.

Det jag kallar punkslöjd handlar om att låta kreativiteten flöda utifrån de förutsättningar man har och inte fokusera på det man inte kan, vare sig hantverksmässigt eller fysiskt. Om man inte har motorik för att sy med nål och tråd, så kanske man kan trycka på en häftapparat. Om man inte kan klippa med sax kanske man kan använda en skärmaskin. Finns det inget garn att virka med kanske det finns någon gammal kabel. ”Rätt” är inte alltid relevant.

Så har denna veckan gått, enormt mycket har hänt, om än allt annat än vad jag planerat. Men så kan det bli. Igår hann jag inte ens med att skriva något här. Jag ritate och ritade och ritade och sedan hann jag faktiskt hjälpa min kära vän Josefin att göra en present till sin kompis som fyllde 25 igår. Hon är duktig på att fotografera, min Jossan, så vi kläckte ideén att göra hemgjort brevpappersset. Så fint det blev, en blomma på bilden och fina tjocka rosa kuvert till. Så personligt och så enkelt. Jag funderar på att göra ett set till min strorebror när han fyller 45 om några veckor där jag kan skriva i ”Kära Lillasyster” längst upp så att han blir bättre på att höra av sig :-)), kanske jag tom daterar sidorna   hahaha

Men allvarligt talat så vill jag passa på att harva lite om det här med personliga presenter. Jag tycker det är jätteroligt att göra saker till vänner och familj till jul och födelsedag, eller bara ändå. När barnen går på kalas brukar vi göra egen designade väskor eller köpa enkla t-shirt och pimpa med applikationer etc. Jag tror att det är uppskattat, fast det kan ju vara så att folk bara är artiga. Min svägerska fick en av mina tygbitar sista gången, hon har spanat på den jättelänge, och nu vann glädjen att ge den över motståndet att skiljas från den. Hon blev jätteglad.

Tips på hemgjorda saker vi gett bort –

hemgjort memory med favoritbilder på hästar, eller ord för den som lär att läsa. På Bokia köpte jag spelkortssmå laminatfickor, skrev ut alla bilder och lånade laminatorn på jobbet. Tänk ett kortdäck med barnbarnen på, eller 20 olika bilder på favoritkatten. Låt fantasin flöda.

Kuddar med tryck på favoritband eller djur, igen bara att skriva ut och stryka, jättepoppis. Man kan ju också skriva en dikt eller så

Väskor och bärkassar i alla former för alla ändamål. Sy en rektangel, sy av hörnen om väskan skall ha volym och välj ett eller två handtag och hur långa de skall vara. Vill man inte vändsy ett handtag kan man köpa band och använda. Pimpa efter behag

Kankse det låter lite käckt, men jag hoppas att underbudskapet kryper igenom. Det behöver inte ta 40 timmar att göra något, och man behöver inte vara expert. Slöjd, sömnad och handarbete är till för alla på alla nivåer. Under min tid i symaskinscafeét har jag hört många kvinnor nedvärdera det de faktiskt kan, för att påpeka vad de inte kan! Jag vill att vi slutar med det och fokuserar på känslan det ger i kroppen när vi håller på! Någon sade till mig – jag blir aldrig lika bra som du på att sy….   Jag svarar varje gång det händer att så kan man inte säga innan man har lagt ned lika många timmar och år som jag på att sy, och det finns många som är mycket bättre än jag. Mitt nöje blir inte mindre för det. Jag stickar på en ok nivå, och är därför full av beundran för alla ni som övat och övat och blivit virituouser på det. Jag blir aldrig så bra, för min passion ligger inte i stickning, jag bara gör det ibland.

Några kanske har varit på hemsidan och sett att vi tagit beslutet att avveckla symaskinscafeét. Jag har helt enkelt för mycket frilans för att hinna med, och dessutom en önskan att få del av de pengarna privat. Det finns ett spirande intresse, för min verksamhet, absolut, men tyvärr inte så stor som behövs för komersiell bäraktighet. Synd men sant. Jag skriver det med ett sorgset leende, men ser samtidigt fram emot kvällar med familjen, pysselkvällar med vännerna i systugan och lite bättre nattsömn som en extra bonus. I förlängningen skall jag ta en anställning för att få den sociala aspekten, jag saknar tjötet runt lunchbordet och sammanhanget att jobba i grupp. Tänk vad man kan lära sig om sig själv i en halvkällare i Göteborg!!! Är det någon som behöver en sådan som jag är det bara höra av sig ;-)

Så säger jag adjö till alla er underbara kreativa skapare därute. Vi ses nog på ett forum eller on-line café någonstans i framtiden.

over and out / Jeanette

Lite mysko är det att skriva såhär, man har ju ingen aning hur många som ser det, eller som orkar läsa. Kanske är det bara morsan, isåfall hej mamma :-))

Skaparkraften har vi ju inom oss någonstans, men var kommer den ifrån. Själv blir jag matt av mig själv ibland. Jag har så många ideér och projekt jag vill genomföra att jag som blir sittande utan att kunna börja på nått av dem för min ”inbillade” arbetsbörda har blivit för stor. Dessutom skall man ju vara superhustru, vältränad, framgångsrik och världens bästa mamma med……. Fast det skall man ju inte.  Jag har i veckorna som gått tagit beslutet att lägga ned min verksamhet, och har haft extrem ångest över mitt ”misslyckande”, tills det plötsligt slog mig att visst det är tråkigt, men ingen katastrof. Jag ä r den jag är, jag har gjort vad jag kunnat och det faktum att detta äventyr inte blev en rungande succé gör mig inte misslyckad som person. Mina professionella mål här i livet står kvar… jag vill använda min kunskap och erfarenhet till att jobba för bätttre kvalitet och hållbarhet inom främst textilindustrin, som är ”min”, men på vilket sätt det kan bara framtiden visa. Jag väljer att se denna tiden som företagare som en extremt lärofylld period, vilka insikter jag fått, och vilka otroliga människor jag mött. Helt klart är jag som människa längre fram på min utvecklingsbana efter detta.

Helt klart finns det OTROLIGT många kreativa människor i Göteborg och i Sverige, kanske möts vi på något on-line stickcafé någon gång. Det är viktigt för människan att skapa, vilket forum man än väljer, den ofta repetetiva rörelsen i handarbete hjälper oss att slappna av och ibland hamna, i alla fall jag,  i ett transliknande tillstånd. Häftigt, hälsosamt och beroendeframkallande :-) 

Det som är synd med slöjdandet, är att det är så svårt att försörja sig på det. Ofantligt många hobbysäljer och drömmer, men så få kan leva på det. Jag undrar lite varför vi har så svårt att betala för hantverket. En vän till mig designar smycken, jättefina unika smycken, men får protester om hon vill ha 700:- för ett halsband. Samtidigt som det ju kostar lika mycket för massproducerat i gallerian, varför är det så och när skall trenden svänga? Hur många vill egentligen ha  samma som alla andra? Grejjen med dyra designerkläder är ju att de är tillgängliga bara för de som har råd, ibland i limited edition och då ännu dyrare. Visst är det kanske olika målgrupper, men jag undrar ändå varför det är så. Läser man i tidningar och trendrapporter så är det det originella som är inne, att ha sin egen stil, att plocka själv och på så vis uttrycka sin personlighet.  Min senaste modetidning innehöll massvis med bilder på designerkläder och väskor täckta av …..handbroderi. Just det. Försök sälja handbroderad väska på designmasrknad säger jag, eller broderad blus. Blir inte någon bra timpeng kan jag lova. Så istället för att köpa dyra designersaker, var trendig och köp ett smycke av Mireille på www.imingarderob.se  eller skaffa ett mönster och sy fast broderi frå loppisfynd. Ett enkelt nybörjarmönster med beskrivning  kan ni hitta hos göteborgsföretaget www.makeityourown.se eller gå till Emmaus eller så och köp udda blus och kjol och sy ihop dem.  Använder ni herrskjorta och klipper av ärmen kan jag rekommendera att göra dem till bebisbyxor som då får manchetter runt anklarna. En favorit hemma hos oss när Busan var pyttig.

När jag ändå är inne på att göra om saker lämnar jag er med en bild på mitt lappprojekt. Väska… kjol….kudde….täcke….. vi får se hur många lappar jag orkar göra. Traditienellt engelsk metod, tror jag. Man syr runt lapparna för att få krispiga hörn. Tar lång tid, men gillar man att sitta i trans gör ju inte det någonting.

Over and out  / Jeanette

Det här med små och stora projekt är ju något som kan vara lite klurigt. Under sista året på Sätergläntan var projekten väldigt stora och långa. Nästan så stora och långa så man inte såg slutet och nästan hann tappa sugen innan det var klart. Så var det med projektet med den gröna Sorundarocken. Jag och min klasskompis Emma som hade inriktat oss på folklig sömnad fick tillfälle att åka till Nordiska museet och mäta upp varsitt ytterplagg. Jag valde en vacker högtidsrock från Sorunda socken. Uppmätningen tog två hektiska dagar och sedan var det ganska mycket jobb kvar. Jag ville ju bara börja sy! Men först blev det mönsteruttag och sedan toileinprovningar och mönsterförändringar som pågick i veckor. Sedan skulle tygerna färgas. Veckor veckor veckor flöt iväg. Sedan var det provlappar som skulle göras på olika detaljer – något som jag egentligen lärt mig uppskatta och som är väldigt viktigt men, ni vet, egentligen vill man ju bara börja! När så den högtidliga dagen kom då jag skulle skära till alla delar (eller de två och en halv dagarna, vilket det faktiskt tog) kände jag en viss matthet sprida sig. Efter flera månaders jobb skulle jag nu sy ihop åbäket också! Herregud.

Detta kan ställas i kontrast mot det jag gör nu. På jobbet är det små projekt som gäller– tillfredställelse direkt för den som har lidit av aldrig-göra-klart-projekt-syndromet. Och jag märker vilken otrolig lättnad det är att bara kunna sätta sig helt otvunget (eller otvunget är det ju inte, jag måste ju slöjda, men ni fattar) och böja till en krok eller tälja en blompinne eller brodera en liten brosch som är färdig på en timme. Sen till nästa grej. Under tiden pratar jag med besökare, springer lite fram och tillbaka, plockar fram material eller visar någon teknik. När varje arbetsdag är slut är det väldigt spännande att gå runt bland borden och se vad för roliga och fina saker folk har gjort och lämnat kvar. Speciellt på luffarslöjdsbordet brukar det ligga en hel hög med små konstiga figurer, blommor av gamla kapsyler eller hipp-som-happ-trädda pärlor på en liten tråd. Och jag själv kan spika upp några småsaker på den stora inspirationsanslagstavlan.

Nackdelen med att under några månaders tid ha spottat ur sig småsaker är ju den att jag helt plötsligt tycker att ALLT ska gå fort. Försökte sy ett par byxor till mig själv härom veckan men det gick inte. Jag tror att jag hade hoppats att det skulle ta en timme ungefär men det gjorde det inte och då blev jag sur. Men innerst inne växer längtan efter ett lite större projekt. Ett redigt handsömnadsprojekt kanske.  Det är nog kanske så att lagom är bäst och man får hitta den där balansen mellan slöjdprojekten för att behålla skaparlusten och glädjen, och samtidigt inkassera tillräckligt mycket yessss-det-är-klart-energi!

Sedan vi började stå med makeityourown på olika designmarknader har vi mött så många sysugna och en del väldigt syerfarna människor. Att sy sina egna kläder engagerar många och lika mycket som vi ger syinspiration får vi tillbaka. Det är nog det bästa med makeityourown.

Vi gillar allra bäst då vi får respons genom att någon skickar stolta bilder på det plagg hon har sytt. Men vi märker också hur många olika anledningar det finns till att vilja sy. En del vill sy för att skapa sin egen stil och kanske bli designer en dag medan en annan gör det av avslappningssyfte. Någon gör det av miljöaspekten och återanvänder mycket tyg och en annan gör det för att skapa kläder efter sin egen kroppsform.

Hoppas vi möts en dag och får prata syinspiration ihop.
Tack för oss den här veckan.

/Elin & Hanna, makeityourown

p.s följ oss gärna vidare på vår blogg www.makeityourown.se

Idag har vi haft syworkshop på Frölunda Kulturhus i det finaste rummet av alla. Vi var omringade med bland annat virkade bäckenben, en livmoder och en vagina som Sandra Magnusson ställer ut under namnet ”Virkligheten”. Så härligt att sy bland den enorma inspirationen omkring sig och de ljusa öppna ytorna med andra sysugna. +  att det kom in spontanbesök som gärna ville prata sömnad med oss medan vi skapade tröjor, A-klänningar och halvcirkelkjolar.