Hej hopp!

Då var det dags för det första inlägget som gästbloggare. Kul!

Jag tänkte börja med att dela med mig av min histora kring läderhantverket.

Jag har tidigare alltid tyckt om att skapa, men jag gjorde mycket sporadiskt till för ca 6 år sedan. Då började jag sy kläder till mig själv, men mest för att jag hade svårt att hitta kläder som passade min långa kropp. Jag upptäkte flera positiva och roliga fördelar med att sy helt nya plagg. De blev unika, jag visste att ingen annan hade ett likadant plagg samt att jag självklart tyckte det vara roligt att skapa något med mina egena händer. Då bestämde jag mig för att ta det ett steg vidare och utbilda mig.

Jag sökte flera olika utbildningar med kläder som inriktning, bland annat till Stenebyskolan i Dalsland. Därifrån fick jag besked att jag hade hamnat på reservplats, men jag fick också ett alternativ. Jag kunde istället söka till deras utbildning som heter Läder, skinn och päls. De förklarade att den skulle vara snarlik, man fick lära sig att göra kläder där också. Sagt och gjort, jag tog den möjligheten.

Jag är väldigt glad att jag fick den möjligheten. Jag lärde mig att göra både kläder och accessoarer i olika material. Det jag tyckte om särskilt var att jag lärde mig mycket olika saker, det var stor variation och det älskade jag. Hade jag gått den utbildningen som var tänkt från början hade jag ”bara” lärt mig att göra kläder i textil.

Det var en väldig kul och lärorik tid på flera olika sätt och jag lärde mig även mycket om mig själv.

Läder, skinn och päls är så otroligt härliga material att jobba med. Det kan formas på många olika sätt och göra så mycket med att det bara är fantasin som sätter gränser.

Under eftermiddagen/kväll kommer jag dela med mig av några bilder från min tid på Läder,skinn och päls utbildningen på Steneby.

www.vjexpression.com På hemsidan hittar du en del smycken/accessoarer i skinn som jag säljer.

www.vjexpression.blogspot.se Kika in på bloggen, där kan du se en del av det som jag har gjort under utbildningen och efter.

/Veronica

Designer, Fotograf och Makeup artist.

Det där med att hitta sin kärna, det som är betydelsefullt och det som engagerar. Drivet, kreativiteten och lusten. Det kan vara en ganska bra grej att fundera på tänker vi. Vad gillar jag att skapa, för vem och varför? Vad är kreativitet för mig? Vill jag förmedla något särskilt och vill jag beröra någon särskild? Vi tror att det kan vara fiffigt att formulera det för sig själv, så att det just är den inre lusten och känslan som får utrymme och får styra.

Vi i Jabbo har funderat, pratat och agerat i skapandet av Jabbo, om och utifrån det som har betydelse för oss. För att den känslan och de värden som är viktiga för oss ska vara närvarande hos Jabbo. Våra samtal kommer att fortsätta och ständigt vara i rörelse, men kärnan som vi återkommer till är:

Generositet – mot sig själv, andra och vår miljö. I sitt mod att skapa och visa upp det, om sin historia, i sitt pepp till sig själv och andra. Med sina tankar, idéer, smarta lösningar och information.

Drivkraft – att göra, sätta igång, inte vänta tills alla tankar är färdigtänkta. Utan att utveckla och lära längs vägen. Det handlar också om det unika och det småskaliga. Det som ger alternativ till de vägar som redan är utstakade, det som är de små stigarna.

Kreativitet – det som bubblar inuti och i kontakt med andra som bubblar på samma eller annat sätt. Om lust och passion. Att följa känslan och viljan. Det som blir fysiskt genom skapandet med händerna, det unika handgjorda.

Så vilka är dina ord, de som du vill förmedla genom ditt skapande?

Med detta sista inlägg för veckan vill vi i Jabbo tacka så mycket för oss här på Kravallslöjds blogg och önskar lycka till och mycket nöje till nästa veckas bloggare.

Ha det gott, vi ses och hörs snart igen hoppas vi!

Jabba* lugnt hälsar Sara, Kristin, Carmela och Marie

*Jabba betyder lustfyllt skapande

Sårade soldater fördriver tiden med att sticka på ett militärsjukhus i Washington DC 1918. Bilden har vi lånat från http://www.shorpy.com/node/7100.

Tjejer gör mjuka saker av tyg och garn, gärna i grupp på stickkaféer och syjuntor. Killar täljer och smider, allrahelst mol allena. Så ser normen ut för kvinnligt och manligt skapande. Men varför är det egentligen så?

Anställda på General Electric stickar sockor och halsdukar till soldater under första världskriget.

Visste ni att vävning, stickning och virkning historiskt sett varit sysslor som lika självklart utförts av män som av kvinnor? Tids- och tålamodskrävande arbete som stickning och virkning passade bra som tidsfördriv för sjömän, fiskare och fåraherdar. Och i många kulturer är det än i dag männen som ses som de främsta vävarna.
När den industriella revolutionen och de två världskrigen gjorde att männen lämnade hemmen föll allt mer handarbete på kvinnornas lott. Och precis som att lönerna ofta sjunker i yrken där kvinnor hamnar i majoritet, så förlorade textilt hantverk sin status när kvinnorna tog över. Det vi ser som traditionellt kvinnligt, textilt hantverk har de senaste decennierna ofta föraktfullt kallats ”förspilld kvinnokraft”.
Men något har hänt. Nu, när ingen behöver sticka raggsockor tills ögonen blöder, när hålsömsbroderi på finaste kritvita linne är en lyx, när virkning och mindfulness nämns i samma mening – nu är det plötsligt coolt och kreativt att skapa med händerna. Tack för det, säger vi på Jabbo. Men vi tycker att det vore roligare om ni killar också var med och fick vara coola och kreativa.
Eftersom vi gissar att män gärna väljer manliga förebilder (varför det är så kan vi diskutera en annan gång) så tänkte vi bjuda på en liten kavalkad av kreativa män att inspireras av.

Sverre och Kaj.

Först ut är extremskidåkarna Sverre Liliequist och Kaj Zackrisson som började virka för att de inte hittade några mössor de gillade. Och som de virkade. ”Så fort vi är på resa åker virkningen fram, det är som ett gift”, förklarade Sverre i en intervju i SvD för några år sedan. Kreativiteten sprudlade under de långa bussresorna mellan olika skidorter. ”Jag kom ihåg en gång när vi körde mellan Boston och Squad Valley, då gjorde jag fem mössor”, berättar Kaj i en annan intervju.
Nu driver Sverre och Kaj mössföretaget Kask ihop, och deras liv har precis blivit film.

Gustaf V broderar viggsöm. Till höger en detalj ur hans sista, oavslutade broderi.

Gränsöverskridande på fler än ett sätt var Gustaf V. Vår kanske genom tiderna mest fåfänga kung var klädd som en dandy, spelade tennis som en gud – och kopplade av genom att brodera. Han ägnade sig åt viggsöm, en tidskrävande broderiteknik  med diagonala stjälkstygn som formar ett zigzagmönster. (Och ja, visst är det väldigt Missoni?)
Gustaf V:s sista broderi, och ett urval av hans eleganta klädesplagg, visades i vintras på Livrustkammarens utställning Manligt – ur Gustaf V:s garderob.

Rosey Grier har sytt många stygn.

”Needlepoint for men” heter en kultförklarad bok från 1973. Författaren Roosevelt ”Rosey” Grier är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som, förutom att ägna sig åt broderi och makramé, även varit skådespelare, sångare, frikyrkopastor och livvakt åt Robert F Kennedy. I baksidestexten på hans numera hett eftertraktade bok förklarar han sin kärlek till broderiets konst:

”Om någon skulle ha sagt att jag skulle gå från att spela fotboll till att börja brodera, så skulle jag ha skrattat dem rakt i ansiktet. Det hela började faktiskt som ett skämt, men det har blivit något av det mest lustfyllda och tillfredsställande jag någonsin ägnat mig åt. Var jag än är – oavsett om det är killen som sitter bredvid mig på planet, eller någon jag träffar bakom kulisserna när jag filmar – så försöker jag få andra killar att börja brodera. ’Du kan le så mycket du vill’, säger jag till dem, ’men när du väl har börjat så vill du bara ha mer’, och det är dagens sanning, brother.”

Så hör upp killar: Alla ni som längtar efter en hobby. Som inte vill gå i terapi men letar lugn i själen. Som behöver varva ner. Som behöver varva upp. Alla ni som i hemlighet tyckte att syslöjd var roligare än träslöjd. Som blir glada av en ny mössa. Som vill ge den ni älskar något alldeles speciellt. Som vill ta en paus från datorn. Som tröttnat på surdegsbaket.
Kom igen – ni vill, ni kan, ni törs!

Tänk så trevligt det är att brodera tillsammans!

Fler killar att inspireras av: stickbloggaren Johan och världens mest lästa manliga sybloggare Peter. Och hör upp stickande män – här finns ett stickforum bara för er.

Det här inlägget har tidigare publicerats på Jabbos blogg.

Förebilder är livsviktigt. Utan förebilder navigerar vi i dimma, utan aning om var vi kommer hamna. När vi startar ett företag är det jättebra att ha förebilder. De fungerar som riktmärke när vi börjar irra runt och de ger en injektion av energi när vi är missmodiga. ”Om de har klarat detta så kan vi också”, typ.

Men det är inte lätt att hitta bra förebilder. Entreprenörskap, IT och investeringar … fokus hamnar hela tiden på pengar – och ofta på bekostnad av ett långsiktigt, hållbart tänk. Men Jabbo vill utgå från skapandekraften, generositet och att vi ska ha roligt. Går det ihop? Var hittar vi våra förebilder som är i linje med detta?

Galenskap är inspirerande. Leslie Hall är rolig, galen och gör grymma saker. Kolla in en av hennes videos så får du också lust att skaka rumpa, göra byxor och … driva eget.

Ofta finns de små berättelserna där som förebilder. En kulen höstmorgon inspirerades Jabbo av de två kompisarna som tagit fram en cykelhjälm som fäller ut sig själv. Kolla in filmen om Hövding här:

Det finns också riktigt stora berättelser som har en makalös kraft att inspirera oberoende av epok. En sådan är Frida Kahlo. Jabbo frågar sig hur denna kvinna kan vara så queer, så banbrytande, sååå 2012 – fast det var för snart hundra år sedan?

Det måste vara för att Frida Kahlo hade mod, var orädd, var känslig och vågade krydda med en smula galenskap.

Frida Kahlo – Two Fridas (1939)
Foto: Cea/Flickr.com

Vi vill börja vår bloggvecka med att filosofera över hur man berättar en historia. Sedan Jabbos begynnelse har vi klurat på vad konsten med en riktigt bra historia är (PS. storytelling). Vilka är ingredienserna? Är det vad som sägs, är det hur det sägs eller är det vad som inte sägs? Filosoferandet idag kanske inte leder till några absoluta sanningar (du kanske till och med bara blir förvirrad) men lägg alla tråkiga måndagsbestyr åt sidan ett tag, skit i att vara effektiv för ett ögonblick och ägna lite tid åt att spåna loss. 

Här är en bra historieberättare, Steve Jobs. Han var så skicklig i sitt berättande att det var på gränsen till manipulation. Hans kollegor kallade det för Jobs förvrängningsfält – man var motståndslös och allt Jobs sa lät som en fantastisk idé. Men kärnan i Jobs förmåga att nå ut måste ha varit hans passion.

En bra historieberättare kan också vara en plats. Till exempel torget Djemaa el Fna i Marrakesh, Marocko. På kvällarna samlas historieberättare från landets alla hörn. Åskådarna blir underhållna, skrattar och gråter. Historieberättarna får hjälp av den suggestiva stämningen på torget och berättar med inlevelse och röst. En riktigt god historia får oss att resa i tid och rum.

En bra historia måste berättas på rätt sätt. Inom dramaturgin finns det tusentals böcker om hur man berättar en historia. Men huvudtemat är väl att det ska finnas en början. Vi lär känna de som är med i historien. Historien ska följa en dramatisk utveckling. Det måste hända någonting. Någonstans i historien sker en konfrontation eller en upplösning av något slag. I slutet av historien löses konflikten upp och alla obesvarade frågor får ett svar. En klassiker! Det får mig att tänka på 70talisternas första klassiker:

När man har jabbat ihop i ett och halvt år som vi fyra i Jabbo har så börjar en historia växa fram. Och det finns flera historier i historien. Men vilken historia ska vi välja för att beröra dig? För att ge dig kunskap, få dig att minnas oss och för att du ska förstå vem Jabbo är? Räcker det med en filmsnutt?

Jabbos kärna är ju handgjorda saker. Jabbo finns för att köpa och sälja handgjort men också som community där vi kan inspireras av varandra. Vi vill jobba mycket med storytelling. Både vi som driver Jabbo men också alla som öppnar butik och säljer sina egna, handgjorda saker. Att var och en ska kunna berätta just sin historia, om varför man skapar, vem man är och vad man brinner för.

Nu är min vecka slut här på kravallslöjd. Kika gärna in till mig irl i Kivik, www.lisatofft.se på nätet eller Lisa Toffts Atelje på Facebook. Ha det fint alla vänner. Kram Lisa

Hur är det egentligen. Får man stjäla idéer?
Får man kopiera? Får man låta sig inspireras?
Nu har jag jobbat ganska länge i den här branschen och hört frågorna många gånger, ställda på många olika sätt.
Med tiden har jag börjat se lite mönster i hur man tänker.

I början av sin utbildning eller karriär funderar man ofta väldigt mycket på det här.
Man är väldigt rädd. Rädd för att inte vara tillräckligt originell själv. Rädd för att bli kopierad. Rädd för att man härmar. Rädd för att vara förutsägbar. Med tiden avtar som tur är rädslan.

Jag tror att ju säkrare man blir på sitt eget uttryck desto mindre rädd blir man. Det är inte hela världen om saker blir lite lika. Man är inte bara resultat av sina egna uttryck utan också del av sin tid.
Därför blir vi ofta ganska lika varandra. Själv ser jag likheterna mellan det jag gör och t ex Camilla Martelius och Bengt och Lotta som gick ut samma år som jag från konstfack. Det finns likheter, men vi är inte samma.

Och visst får man bli inspirerad! Ofta ser man ju någonting som sätter igång ens tankar och vilja att skapa. Det ska man verkligen inte vara rädd för. Jag såg ögonen gnistra hos min 7-åring när vi gick på Leksaksmuseet en gång och hon såg ett underbart detaljerat dockskåp från förra sekelskiftet. Jag frågade henne -Vet du vad ordet ”inspirerad” betyder? -Nä, sa hon. -Det betyder ”NU FICK JAG LUST ATT BYGGA NÅGOT! -Ja, sa hon, då vet jag att det är INSPIRERAD jag är nu!

När jag nu har vandrat omkring i London och sett en hel del ny design är jag verkligen inspirerad. Jag ska inte göra sådana här saker och sälja själv, men jag fick igång lite nya tankar och blir verkligen sugen på att jobba.
Fast en fjäderlampa vill jag så gärna göra och ha hemma, kanske med rosa fjädrar… eller skatfjädrar.

Jag har ett tips också. Om du ser något som du tycker är så bra att du genast vill göra en EXAKT likadan själv, titta då bort på en gång.
Du har redan sett tillräckligt för att göra en helt egen. Man känner sig fånig som kopierar så ogenerat men när man är klar kommer det visa sig att resultatet inte alls är likt den där man såg.
Då kan du gå tillbaka och titta. Den impuls du fick behöver inte alls vara lik det du verkligen såg.
Ser du en fin sak och vill kopiera och börjar titta efter noga hur det är gjort, fotografera och ta mått, då är det värre, det är att kopiera. Det är inte alls lika roligt och resultatet har alldeles för lite med dig själv att göra

Ojojoj. Här går jag omkring i London och ser då mycket fint! Så mycket roliga ideer och saker. Jag tar en massa bilder, men datorn haltar, så ni får vänta på bilderna ett par dagar!

Att leva på konsthantverk ska gå!
Sa jag till mig själv.

Första dagen i skolan, det var på Nyckelviksskolan höll läraren ett långt och tämligen upphetsat tal. Det handlade om att vi skulle minsann inte tro att det här var någonting lätt. –Det är inte lätt att lära sig silversmide! Och –Det är inte lätt att leva på konst! Det går inte alls egentligen! Tro ingenting! Ni kommer aldrig att lyckas!

Vad kul! Välkommen till världen.

Men tänk om man hade vänt på det han sa då? Tänk om man hade sagt att dom där som lyckas… dom kanske inte undervisar dom på konstskolorna… Det har dom inte tid med nämligen.

Första dagen i nästa skola, det var konstfack det, satt vi 8 nervösa elever och väntade på vår blivande lärare. Vi pratade lite nervöst om ditt och datt när en av killarna sa. –Jaha, åtta elever… två kommer lyckas. Vi stirrade på varandra.
Det var så bra att han sa det där den där första dagen. För i de kommande fyra åren hade vi en ständigt pågående diskussion om vad han hade menat.

Vad menar vi med att lyckas?

Jag har mer och mer börjat kalla det för konsthantverksliv. Att få ihop ett konsthantverksliv som fungerar. Som man faktiskt kan försörja sig på. Lyckas.

Nu har det gått 25 år sedan den där dagen i klassrummet.
Jag funderar fortfarande på vad lyckas betyder. Jag tror att det betyder leva.

Jag slutade konstfack 1992. Det var 10 år efter att jag slutade gymnasiet och det var liksom då kris på arbetsmarknaden. Krisen 1982 var bedårande söt med dagens mått mätt. Den innebar faktiskt att det inte var helt säker att ungdomar fick jobb direkt efter gymnasiet. Oj vad det var länge sedan…

Vi som slutade konstfack i början av 90-talet fick rådet att GENAST anmäla oss till arbetsförmedlingen.

Jaha, då gjorde jag väl det då. Väl där blev jag strax erbjuden jobb i närmsta korvkiosk eller på långvården. Varsågod!

Ibland är de där stunderna viktiga.

Jag satt där med en välmenande förmedlare och fick oerhört klart för mig hur jag ville att mitt liv skulle vara.

Jag var väl inte arbetslös! Jag är ju nyutbildad formgivare. Silversmed. Konstnär.

Jag har inte tid med korvkiosker. Jag ska ju jobba.

Så kom det beslutet. Starta eget.

Jag hade minimalt med verktyg. Ingen lödutrustning.

Jag gjorde en rad med broscher som jag nitade ihop. Silver hade jag så klart inte råd med så i stället blandade jag koppar, mässing och aluminium och utnyttjade metallernas färger. Jag tänkte att någon fin butik kunde nog ta in de här på kommission. Eller det kanske är bäst att prova med en ful butik först. De där fina verkar ju så läskiga.

Men där någonstans fick jag en riktigt glasklar tanke. Varför börja med en skruttig butik om det är den fina jag helst vill in på. Jag gjorde en önskelista på ställen där jag helst ville synas. Det var butiker där jag själv gärna gick och suktade och tänkte att dom där, som har sina saker där, dom är verkligen lyckade!

Överst på listan hamnade Moderna Museets bokhandel. Jag hade sett smycken där i en monter och tänkte att där, där vore det smaskigt att ligga och glänsa.

Jag hamnade i den där montern så småningom. Med bultande hjärta gick jag upp på museet och pratade med inköparen. Han tog in sakerna. De fick ligga där på kommission, dvs jag fick skicka faktura först när något var sålt och sedan vänta 30dagar på att få min lilla hundring.

Det blev som vem som helst förstår inte mycket till business, men ALLA såg mig där. Alla gamla klasskamrater och lärare gick förbi den där montern, alla som jag ville imponera på såg att jag, jag fanns på Moderna Museet.

Det hör betydde att jag redan från början i karriären har fått höra att det ”går bra” för mig.

Om det har inneburit pengar eller inte, det var ju bara jag. Men jag har fått med mig en bild av att vara framgångsrik i min lilla lilla ankdamm. Och det är faktiskt ganska skönt.

Ytligt. Men skönt.