För ett tag sedan så hittade vi detta underbara lilla klipp från Sveriges Radio. I vårt tidigare inlägg så delade vi med oss av en form av erotisk novell och här har vi en kvinna som finner en stor lust i att lyssna på en taltidning om, ja just det, en vävstol från 1852.
För slöjdporr kan vara just det, att bara höra om en teknik, ett instrument, ett material. Att själv få leva sig in i den beskrivna bilden, en riktigt gammal vävstol med en vacker varp… ah… En typ av upphetsning som alla kanske inte kan (vill?) förstå.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2640&artikel=4999107&play=3807016&playtype=Ljudklipp

Häromdagen satt jag på bussen och tänkte på just ingenting, då ett par fantastiskt fina yllebyxor kom och satte sig mitt emot mig. De var randiga i en mycket smakfull variation mellan brunt/grått/vitt, och där satt jag nu och plötsligt var mina tankar uppfyllda av en enda tanke som snurrade runt; “vilka fina byxor, vilket fint material det verkar vara, undrar hur det känns att ta på…” Jag hade hunnit ta av mig vanten och röra handen lite, lite i riktning mot byxorna innan jag insåg att det nog inte vore så lyckat att slutföra rörelsen. Vid nästa hållplats gick sedan byxorna av, med ett sällan skådat vackert fall och uttryck runt knän och lemmar. Sent kommer jag glömma dessa yllebyxor!

/Malin

Slöjdporr, kan man säga, är ett samlingsnamn för en rad olika företeelser som spretar åt olika håll. Jag ska försöka sammanfatta dem:

Slööööööööjdporr nr 1: Slöjda till sängen!

Per Johan Lust Kärleksaker (vill du veta mer, googla)

Här illustrerat av svarvade kärleksaker men kan lika gärna vara någonting annat som… jag vet inte: brickvävda bondageband kanske! Din fantasi = dina gränser.

Definitionen av slöjdporr nuuuuuuummer 2: Slöjda snuskigt!

Okänd konstnär

Alltså, slöjda med snuskigt motiv! Illustrationen här blir i form av en mössa med motivet två humpande renar, men finns miljarder exempel. En gammal klassiker är den här gamla bonaden:

Slöjdporr, definition 3: Slöjda för att förföra!

Friargåva, känningsgåva, förförelseslöjd. Kärt barn har många namn.

Det här hjärtat la jag i min grannes brevlåda när jag kom på att jag gillade honom.

Worked like a charm.

Men oftast när vi pratar om slöjdporr pratar vi om det där diffusa, känslan av slöjden, det ultranördiga, eller som någon uttryckte det: När nörderi övergår i frosseri.

Foto: Malin Karlsson och Johnny Karhinen

Den här bilden ska försöka illustrera känslan av hur det känns med en nyslipad skitvass slöjdbila mot en stock. Ahhhhhhh.

Nu är det dags, nu är det dags!

Under en hel vecka kommer vi från Slöjdlustar, slojdporr.wordpress.com, bjuda på inlägg som handlar om vad slöjdporr egentligen är, och vad som händer oss just nu. Anledningen till det är att det är just den här veckan som resultatet av det senaste årets intensiva arbete med Slöjdlustarkalendern 2013 – en kärleksfull hyllning till slöjden släpps.

Det kändes minst sagt hisnande när vi i förra veckan fick ett mejl från tryckeriet att de binds för fullt! På onsdag kommer vi att hålla de första exemplaren i våra händer, smeka det lena pappret, njuta av de vackra bilderna…

Redan nu tänkte vi ta tillfället i akt att göra lite skamlös reklam!

Det är dels att alla Göteborgare, som är i stan på lördag, borde komma till vår releasefest! Här hittar du en inbjudan:

Slöjdlustars kalendersläppsfest – en kärleksfull hyllning till slöjden!

Om du inte har möjlighet att komma till festen kan du alltid förhandsboka din egen kalender via det här flådiga formuläret:

Förhandsbokning! 

Imorgon återkommer vi de första (av många!) definitionerna av vad som slöjdporr och slöjdlusta verkligen innebär!

Over and out!

/Slöjdlustargänget

Jag tycker att rummet är intressant. Alltså, tomrummet, det utrymme som vi människor kan existera i. Tomrummet är ju helt avgörande för vår möjlighet att röra oss. Detta till trots är det det som begränsar denna möjlighet som upptar större delen av vår uppmärksamhet, nämligen tingen, materian – väggar, golv, tak, möbler, prylar mm. Den immateriellt tunna gräns som skiljer vårt livsrum från ingjuten fångenskap skymmer oändligheten. Alternativet hade varit svindlande och omöjligt att orientera sig i. Våra sinnens begränsningar gör oss till naturen ytliga – ytliga och fixerade vid det materiella. Det är via ytan vi kan skilja tomrummet från den förtätade, icke tillgängliga världen – antirummet.

Den engelska konstnären Rachel Whiteread arbetar just med denna gräns. Hon inverterar rummet genom att gjuta av det och avlägsna den ursprungliga gjutformen. Hon gör detta i olika skalor, allt från hus till möbler. När rummet förvandlas till antirum uppstår många för mig intressanta tankar om människans natur. Om hur präglade vi är av rummets förutsättningar och behovet av frihet och skräcken för fångenskap. Att vakna upp ingjuten i ett antirum måste förstås vara en mardröm…

Jag tänker mycket på rummet när jag formger möbler. Var går rummets gränser? Vad är inne i rummet och vad är utanför? Kan något vara både i och utanför rummet samtidigt? Kan tid gestaltas i rumslighet?

Aika Amöbel

Jag har en kreativ metod. I grunden går den ut på att jag använder mig av synectics, en metod som utvecklades  under 50-60-talen. Begreppet kommer från grekiskans Syn och Ectos och handlar om att sammanföra olika och uppenbart irrelevanta element. Det finns en mängd sk trigger questions för synectics. De är exempel på företeelser och sammanhang man kan utsätta sitt ”problem” för. Om man tex ska formge en stol kan man i tanken placera en stol i tyngdlöst tillstånd – hur skulle den se ut då? Man kan föreställa sig att stolen har mänskliga egenskaper – hur skulle det gestaltas?

I mitt fall använder jag mig av trigger questons som ”fragmentera”, ”kombinera” och ”hybridisera”. Jag låter helt enkelt olika fragment av möbler, byggmaterial och dylikt mötas, reagera med varandra och bilda en ny enhet. Elementen i sig utgör inspirationsmaterialet i en intuitiv och organisk kreativ process. De begränsar, men framför allt skapar uppslag till den gestalt de sedermera antar.

Ibland bara sågar jag itu någonting för att komma loss…

Här är en lista på en uppsjö trigger questions för synectics
http://members.optusnet.com.au/charles57/Creative/Techniques/syn_quest.htm 

Nu är vernissagen över och jag har hållit mitt föredrag om återbruk. Jag vet inte riktigt om jag känner mig nöjd med min insats eller ej. Fick jag sagt det jag ville säga? Förstod åhörarna vad jag sa? Var innehållet relevant?
Ibland kändes det som om jag bara trasslade in mig i mina egna resonemang och inte riktigt kunde komma åt den sk pudelns kärna. Det var emellertid en förstående publik som verkade anstränga sig att förstå. Flera kom fram till mig efteråt som verkade ha uppskattat det hela i alla fall. Det kändes bra…

Nu när jag är hemma och min kära fru har tagit på sig att natta barnen kan jag dock känna den där tomheten som ofta infinner sig när man har avslutat något som har upptagit en stor del av tankeverksamheten under en längre tid – det sk post project syndrom. Allt är över – inget går att ändra på – kom på nåt nytt eller lägg ner allt.
Jag undrar vad det beror på, varför uppstår denna känsla? Är det för att det så drastiskt bara är över, att själva resultatet är så förgängligt? Utställningen varar månaden ut men den tid jag hade på mig att förmedla mina tankar är över. Det finns ju många andra kanaler att kommunicera via (här tex) men att tala inför människor på riktig är ju ändå lite mer på allvar.
Jag ska nog ändå passa på att förmedla lite av föredragets innehåll här i bloggen…

Under vernissagen på på onsdag kommer jag även hålla ett föredrag på temat återbruk. Jag kommer prata om miljöaspekten, materialets väsen, min kreativa metod samt mina konstnärliga förebilder. Här är några ytterligare bilder från utställningslokalen. Ni får ha överseende med den usla bildkvalitén.

Jag är dadaist. Jag vill verka för att upplösa gränsen mellan verkligheten och konsten. Jag vill att folk ska se den estetiska potentialen i allt vi omger oss med, särskilt det som normalt inte anses vara något att ha. Jag gör detta genom att kombinera återbrukade fragment från olika stilar och epoker. Jag jobbar med ready-mades. Jag är dadaist.

Snart 100 år efter Marcel Duchamps ”Fontän” tycker jag att ready-mades är det mest relevanta och intressanta material att jobba med för mig som formgivare. Ready-mades har en inneboende historia och en uppsjö av inspirationsmöjligheter. När man kombinerar fragment ur verkligheten uppstår ytterligare oändliga variabler och korsbefruktningar. Mötet mellan dessa väsensskilda beståndsdelar utgör bränslet i min kreativa reaktor. Jag kombinerar oftast två, ibland tre olika beståndsdelar som får utgöra huvudelement i det som oftast resulterar i en möbel. Jag sätter ihop delar av gamla möbler, byggmaterial, lådor och dylikt till nya skapelser. Som Frankensteins monster men i möbelform…

Jag håller nu på att färdigställa en utställning på Skurups bibliotek som ska ha vernissage nu på onsdag. Jag kallar min arbetsmetod för Kombino Amöbel och utställningen går under namnet Nytändning för uttjänta möbler.