Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.

Ha, ha vad kul att få blogga på Kravallslöjds site! Blogga har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv och denna vecka är det min tur! Att kommunicera via text är något som jag alltid gjort i svåra stunder. I stunder då orden inte går fram – då mottagaren så att säga inte är mottaglig. Communication breakdown. Eller då jag funderat på hur jag ska nå fram till mig själv. Då har jag tagit till det skrivna ordet. De noga övervägda orden och formulerade meningarna, som i ett brev eller mail i lugn och ro når den jag inte kan nå på annat sätt. Det är precis som om det jag vill formulera har starkast kraft i det skrivna. Det blir på något sätt av mer vikt, mer intimt att skriva ett brev till någon, till och med starkare än att ibland se någon djupt i ögonen och säga orden. Och orden stannar kvar. I breven, som man tar fram ibland och känslan av det skrivna bubblar upp och situationen blir till nutid igen. På gott och ont, på gott på ont. ”Göttont”, som vi säger här i västra götland.

Ibland tar jag fram mina skrivböcker från tider i livet som var fyllda av resor, som var skrivna i livsavgörande stunder och jag ser orden och undrar vem hon var, den där människan som ju faktiskt är jag. Ibland blir kinderna röda av skam och pinsamhet över de naiva formuleringarna. I bland blir jag rörd och förvånad över hur klok jag var, faktiskt redan som ganska liten palt. Som en kär gammal vän ser jag orden och följer livet, mitt liv i de slitna böckerna. Böckerna finns kvar. Jag kan ta fram dem och ta på dem. Vet vad jag kommer känna när jag slår upp vissa sidor. Vet att de finns där, som milstolpar i mitt liv och på något vis ger mig svar på hur jag blev den jag är i dag. Vittnesbörd om händelser som format och visat väg.
Att blogga är ju en daglig självklarhet för många. Jag kan tycka att det är ett fenomen som är kul och jag följer själv några bloggar, men jag har aldrig sett mig själv som en bloggare. Jag har liksom tänkt att det känns lite förmätet att tro att någon skulle vara intresserad av just mina ord och tankar. När jag fick förfrågan från Kravallslöjd var jag först lite tveksam. Sedan tänkte jag; varför inte? Tänker så ofta nuförtiden. Varför inte?

Jag arbetar ju i vanliga fall med att formulera det jag tycker är viktigt i det som jag kallar mitt konstnärliga arbete. Där finns också det skrivna ordet – kanske då som en uppstart, eller som skiss, dokumentation och klargörande under arbetets gång. I dessa konstnärliga formuleringar är det ljud, ljus, lukt, taktila upplevelser, färg och form som står i fokus. De textila uttrycken är något som ligger mig nära, alltid legat mig nära. Att ägna tre år mitt i livet åt utbildningen Textil Konst på HDK var en naturlig hållplats för att få fortsätta formulera det som ville ut. Eller in. Beror på hur man ser det.

Textila uttryck. Ja det börjades tidigt med att sy kläder till gosedjuren. Sedan de vilda lekarna i olika kläder, tygstycken och mönster som förvandlade mig och mina kompisar till olika människor från världens alla hörn. Sjörövare, spöken, indisk prinsessa och mumie om vartannat. Enkla medel, gamla tyger och gamla kläder som mamma sparat. Vi kompisar bytte kläder med varann. Testade nya och spännande personligheter och roller genom att prova nya textila skal på kroppen. Experimenterade med manliga och kvinnliga uttryck. Rik och fattig. Allt kunde uttryckas genom kläder.
Mamma sydde många av mina kläder när jag växte upp. Där någonstans i ung tonår gick det upp för mig att jag själv kunde välja att se ut på ett helt eget sätt genom mina kläder. Att en inre bild eller skiss kan skapas till något man kan se och ta på. Där formades på något vis min första aha-upplevelse att man kan bestämma själv och inte behöver nöja mig med det som finns att köpa och som alla andra har. Forma en egen identitet. Av nödvändighet. Min familj hade inte alltid råd att följa alla modenycker. Jag var tvungen att hitta en egen stil. Min bruna byxdress, som mamma sytt efter mina mått och önskemål, kanske inte alltid gjorde positiva saker för mig i stunden. Den som väljer att klä sig annorlunda får ibland knuffar som känns. Högstadieskåp är hårda och gör jävligt ont. Speciellt när man är oförberedd på knuffen. Ja, ja – det som inte dödar det härdar och i dag är jag glad över att vi inte hade råd med de senaste jeansmodellerna, eller märkeskläderna. Min egen motvilja hade redan då fötts mot att följa en kommersiell kraft. Där någonstans började ju en slags motvalls resa som var starkt beroende av att jag litade på min inre styrka och att jag var tvungen att forma en identitet som var min och ingen annans.

”Göttont” känns den tiden nu i efterhand. Mest ont när den tiden var ett svidande nu i den yngre tonåren. Strävan efter att vara en i gruppen. Samtidigt som man ville ta avstånd och bara vara den man var inuti fullt ut.

Tid och identitet är också något som går igen i mitt nuvarande liv och mitt konstnärliga arbete. Att vara sann mot sig själv är nog det svåraste som finns. Just för att vi är bombarderade av all information och intryck är det ibland svårt att se var man själv är och var någon annan, någon annans tankar tar vid. Har man kanske omedvetet sugit upp en trend, en formulering, någon annans liv, eller uttryck? Alla dessa kanaler påverkar oss och formar oss som individer i en ständigt smygande massmedial, ständigt uppkopplad verklighet. Är de där tankarna verkligen mina? Har jag läst dem, hört dem, sett dem? Hur styrd är min identitet av att bara vistas i den tid jag lever i? Tänkvärt. Skrämmande. Oundvikligt. Häftigt. Vi är alla barn av vår tid. Slit och släng och snabba kast. Flexibilitet, stresstålighet och effektivitet. Statusuppdateringar och sms. Sekundsnabb kommunikation. Barn av vår tid.

Just därför har jag mitt konstnärliga arbete velat undersöka motpoler. Långsamhet i olika form. Beröring. Stillhet och rörelse i samklang med naturen. Utforskande av långsamma och snabba tekniker. Traditionella textila uttryck i nya tappningar och samarbeten.

Både mormor och farmor var barn av sin tid. Där syddes örngott och lakan och de broderades med initialer, eller visdomsord. Det tog tid. Förbannat lång tid. Mina mamma är ett av sex barn, pappa ett av sju barn.
Både mormor och farmor virkade sängöverkast till dubbelsäng av tunt garn till vart och ett av sina vuxna barn.
15 överkast till dubbelsängar till vart och ett av barnen.
Maska efter maska i oändlig tid, kvadratmeter och kärlek. Detta arbete insprängt mellan allt det andra. Disken, tvätten, matlagningen, städningen och arbetet utanför hemmet. En gåva fylld av kärlek, slit och flit. Barn av sin tid. Allt tog tid. Förbannad lång tid. Här är en bild av mormors virkade maskor.
Nästa bild är framställd via sms i ny digital teknik som möter broderi. Berättar mer om hur det snabba sms- trolleribroderiet går till i morgon.

Tjing, ta hand om er!
/Berith

Så har denna veckan gått, enormt mycket har hänt, om än allt annat än vad jag planerat. Men så kan det bli. Igår hann jag inte ens med att skriva något här. Jag ritate och ritade och ritade och sedan hann jag faktiskt hjälpa min kära vän Josefin att göra en present till sin kompis som fyllde 25 igår. Hon är duktig på att fotografera, min Jossan, så vi kläckte ideén att göra hemgjort brevpappersset. Så fint det blev, en blomma på bilden och fina tjocka rosa kuvert till. Så personligt och så enkelt. Jag funderar på att göra ett set till min strorebror när han fyller 45 om några veckor där jag kan skriva i ”Kära Lillasyster” längst upp så att han blir bättre på att höra av sig :-)), kanske jag tom daterar sidorna   hahaha

Men allvarligt talat så vill jag passa på att harva lite om det här med personliga presenter. Jag tycker det är jätteroligt att göra saker till vänner och familj till jul och födelsedag, eller bara ändå. När barnen går på kalas brukar vi göra egen designade väskor eller köpa enkla t-shirt och pimpa med applikationer etc. Jag tror att det är uppskattat, fast det kan ju vara så att folk bara är artiga. Min svägerska fick en av mina tygbitar sista gången, hon har spanat på den jättelänge, och nu vann glädjen att ge den över motståndet att skiljas från den. Hon blev jätteglad.

Tips på hemgjorda saker vi gett bort –

hemgjort memory med favoritbilder på hästar, eller ord för den som lär att läsa. På Bokia köpte jag spelkortssmå laminatfickor, skrev ut alla bilder och lånade laminatorn på jobbet. Tänk ett kortdäck med barnbarnen på, eller 20 olika bilder på favoritkatten. Låt fantasin flöda.

Kuddar med tryck på favoritband eller djur, igen bara att skriva ut och stryka, jättepoppis. Man kan ju också skriva en dikt eller så

Väskor och bärkassar i alla former för alla ändamål. Sy en rektangel, sy av hörnen om väskan skall ha volym och välj ett eller två handtag och hur långa de skall vara. Vill man inte vändsy ett handtag kan man köpa band och använda. Pimpa efter behag

Kankse det låter lite käckt, men jag hoppas att underbudskapet kryper igenom. Det behöver inte ta 40 timmar att göra något, och man behöver inte vara expert. Slöjd, sömnad och handarbete är till för alla på alla nivåer. Under min tid i symaskinscafeét har jag hört många kvinnor nedvärdera det de faktiskt kan, för att påpeka vad de inte kan! Jag vill att vi slutar med det och fokuserar på känslan det ger i kroppen när vi håller på! Någon sade till mig – jag blir aldrig lika bra som du på att sy….   Jag svarar varje gång det händer att så kan man inte säga innan man har lagt ned lika många timmar och år som jag på att sy, och det finns många som är mycket bättre än jag. Mitt nöje blir inte mindre för det. Jag stickar på en ok nivå, och är därför full av beundran för alla ni som övat och övat och blivit virituouser på det. Jag blir aldrig så bra, för min passion ligger inte i stickning, jag bara gör det ibland.

Några kanske har varit på hemsidan och sett att vi tagit beslutet att avveckla symaskinscafeét. Jag har helt enkelt för mycket frilans för att hinna med, och dessutom en önskan att få del av de pengarna privat. Det finns ett spirande intresse, för min verksamhet, absolut, men tyvärr inte så stor som behövs för komersiell bäraktighet. Synd men sant. Jag skriver det med ett sorgset leende, men ser samtidigt fram emot kvällar med familjen, pysselkvällar med vännerna i systugan och lite bättre nattsömn som en extra bonus. I förlängningen skall jag ta en anställning för att få den sociala aspekten, jag saknar tjötet runt lunchbordet och sammanhanget att jobba i grupp. Tänk vad man kan lära sig om sig själv i en halvkällare i Göteborg!!! Är det någon som behöver en sådan som jag är det bara höra av sig ;-)

Så säger jag adjö till alla er underbara kreativa skapare därute. Vi ses nog på ett forum eller on-line café någonstans i framtiden.

over and out / Jeanette

Lite mysko är det att skriva såhär, man har ju ingen aning hur många som ser det, eller som orkar läsa. Kanske är det bara morsan, isåfall hej mamma :-))

Skaparkraften har vi ju inom oss någonstans, men var kommer den ifrån. Själv blir jag matt av mig själv ibland. Jag har så många ideér och projekt jag vill genomföra att jag som blir sittande utan att kunna börja på nått av dem för min ”inbillade” arbetsbörda har blivit för stor. Dessutom skall man ju vara superhustru, vältränad, framgångsrik och världens bästa mamma med……. Fast det skall man ju inte.  Jag har i veckorna som gått tagit beslutet att lägga ned min verksamhet, och har haft extrem ångest över mitt ”misslyckande”, tills det plötsligt slog mig att visst det är tråkigt, men ingen katastrof. Jag ä r den jag är, jag har gjort vad jag kunnat och det faktum att detta äventyr inte blev en rungande succé gör mig inte misslyckad som person. Mina professionella mål här i livet står kvar… jag vill använda min kunskap och erfarenhet till att jobba för bätttre kvalitet och hållbarhet inom främst textilindustrin, som är ”min”, men på vilket sätt det kan bara framtiden visa. Jag väljer att se denna tiden som företagare som en extremt lärofylld period, vilka insikter jag fått, och vilka otroliga människor jag mött. Helt klart är jag som människa längre fram på min utvecklingsbana efter detta.

Helt klart finns det OTROLIGT många kreativa människor i Göteborg och i Sverige, kanske möts vi på något on-line stickcafé någon gång. Det är viktigt för människan att skapa, vilket forum man än väljer, den ofta repetetiva rörelsen i handarbete hjälper oss att slappna av och ibland hamna, i alla fall jag,  i ett transliknande tillstånd. Häftigt, hälsosamt och beroendeframkallande :-) 

Det som är synd med slöjdandet, är att det är så svårt att försörja sig på det. Ofantligt många hobbysäljer och drömmer, men så få kan leva på det. Jag undrar lite varför vi har så svårt att betala för hantverket. En vän till mig designar smycken, jättefina unika smycken, men får protester om hon vill ha 700:- för ett halsband. Samtidigt som det ju kostar lika mycket för massproducerat i gallerian, varför är det så och när skall trenden svänga? Hur många vill egentligen ha  samma som alla andra? Grejjen med dyra designerkläder är ju att de är tillgängliga bara för de som har råd, ibland i limited edition och då ännu dyrare. Visst är det kanske olika målgrupper, men jag undrar ändå varför det är så. Läser man i tidningar och trendrapporter så är det det originella som är inne, att ha sin egen stil, att plocka själv och på så vis uttrycka sin personlighet.  Min senaste modetidning innehöll massvis med bilder på designerkläder och väskor täckta av …..handbroderi. Just det. Försök sälja handbroderad väska på designmasrknad säger jag, eller broderad blus. Blir inte någon bra timpeng kan jag lova. Så istället för att köpa dyra designersaker, var trendig och köp ett smycke av Mireille på www.imingarderob.se  eller skaffa ett mönster och sy fast broderi frå loppisfynd. Ett enkelt nybörjarmönster med beskrivning  kan ni hitta hos göteborgsföretaget www.makeityourown.se eller gå till Emmaus eller så och köp udda blus och kjol och sy ihop dem.  Använder ni herrskjorta och klipper av ärmen kan jag rekommendera att göra dem till bebisbyxor som då får manchetter runt anklarna. En favorit hemma hos oss när Busan var pyttig.

När jag ändå är inne på att göra om saker lämnar jag er med en bild på mitt lappprojekt. Väska… kjol….kudde….täcke….. vi får se hur många lappar jag orkar göra. Traditienellt engelsk metod, tror jag. Man syr runt lapparna för att få krispiga hörn. Tar lång tid, men gillar man att sitta i trans gör ju inte det någonting.

Over and out  / Jeanette

Eftersom denna veckan inte blivit den kreativa bikupa av aktivitet jag hoppats på, sånt är livet, så tänkte jag dryfta en annan aktuell fråga som varit uppmärksammad i media och på facebook senaste veckan.

Det klagas emellanåt på att flickornas storlekar är mindre än killarnas, men jag hävdar att det inte är en storleksfråga utan handlar om passform. Hur kläderna är tänkta att sitta på kroppen helt enkelt och som designer, mönsterkonstruktör och erfaren textilare vill jag hävda att det är trend som sätter passform, och faktiskt sociala normer som sätter trend, även för barnkläder.

 Jag köper kläder både från kill och tjejavdelningen till min 4-åriga tös, beroende på hur plagget ser ut, när det är tänkt att hon skall använda det och lite vad hon själv gillar naturligtvis. Men när det sitter kroppsnära så måste det ha stretch, enligt mitt tycke. Nu är hon inne i en prinsessfas, något som varken jag eller hennes pappa uppmuntrar, men hon gillar rosa och glitter och att vara ”fin”.  Det skall sägas att hon klättrar, cyklar, leker med bilar, kladdar med lera lika gärna som gör något annat i sin tyllkjol.

 Jag tror, med betoning på att det är min egen personliga uppfattning som mamma och kvinna, att vi alla, barn som vuxna blir påverkade av och påverkar själva samhället mycket mer än vi tror. Vi kan inte skylla allt på massmedia och klädproducenter, vi skulle ju kunna ta ansvar och rösta med våra plånböcker. Själv nekar jag konsekvent  min 10-åriga dotter kläder som i min mening gör att hon ser ”äldre” ut än vad hon är, för att hon inte skall hamna i en social situation hon inte klarar av om folk hon möter uppfattar henne som äldre, och mognare. Jag känner att vuxenlivet tränger sig på alldeles för snabbt ändå. 

Tillbaka till passform och storlek så kan man väl säga att ”vuxna” modekläder ofta har en mer kroppsnära passform för att vuxna kvinnor har mer kurvor att följa över och för att man skall ”visa upp” sig.  När man producerar så gör man ett plagg i stl 38, eller 40 och får passformen helt rätt på det plagget. (På barnkläder brukar man även kolla större och mindre storlek i skalan eftersom deras kroppar ändrar sig så mycket mellan storlekarna.) Så, kolla in på bilder och dockor i affären hur plagget är tänkt att sitta, detta gäller även när man köper mönster. SE upp bara för tunikor och löst sittande plagg, för ofta ökas inte proportionerna i ”lösheten” när man gör de stora storlekarna, utan det är bara storleksmått som ökas. Dvs en 46 kan få samma passformstillägg som en 38. Ibland kan man ju klämma i sig i en mindre storlek än vanligtvis, men det kan vara så att det plagget helt enkelt är tänkt/designat att sitta lösare på kroppen än man tänkt att bära det själv, samma gäller åt andra hållet. Man kan ju som vuxen välja att helt enkelt ta en större storlek för att få en lösare passform, detta är svårare för barn då de ju växer i längd mellan storlekarna. Man skulle kunna filosifera att genom att applicera normer för vuxenkläder ner på barnavdelningen så signalerar vi faktiskt den trend att unga och barn nuförtiden tvingas att bli äldre allt fortare för att vi vuxna utsätter dem för influenser de inte nödvändigtvis är redo för.

Det blev långt det här, och jag vet inte om jag kommit någon vart, men jag tror i alla fall att de flesta klädföretag fått storlekarna rätt, och det är passform och image vi skall fokusera på som vuxna när vi köper till våra barn. En person i klädbranchen berättade för mig att den generation som växt upp med stuprörsmodet, som varit unga vuxna och burit väldigt tighta jeans och byxor, de visar sig ha helt andra generella mått i storleksundersökningar. De har helt enkelt förhindrat sina höfter att utvecklas ”naturligt”.  Kanske kan jag skylla mina egna kurvor på 80-talets generösa kläder, ingen restriktion här inte!

Jag vet inte hur vi skall lösa samhällsproblemet med pojk och flick, men jag tror inte att könsneutrala kläder är lösningen. Det sitter betydligt djupare än så. När vi åker buss med en liten prinsessa så får hon massvis med kommentarer av medpassagerare att hon är söt och fin, i mörka mysbyxor och en tröja med en bensinpump på,, inte alls lika många, även om hon är lika fin. Mitt sätt att fördröja vuxenlivet är att att inte lyssna på radioprogram som innehåller svärord och vuxna koncept när barnen är med, samma med tv och andra media. Inte förrän barnen är vuxna lär jag få veta om jag gjorde någon skillnad, jag kan bara hoppas att de godtar att det är  kärlek som är argumentet att de inte får det som aaaaaaalllaaaa andra får.

over and out / Jeanette

Jag jobbar på för fullt med att rita kläder som sedan skall pryda arbetare över hela Sverige men jag tänkte ta en paus och slå ett slag för lite trashing.  I lokalen erbjuder vi imorgon en workshop med Mirielle Metusa Edgren från I min garderob.  Trasha din t-shirt heter den och där får du hjälp, inspiration och instruktion i olika metoder att redesigna t-shirts som du redan har i garderoben men kanske har ledsnat på lite. Klipp, vrid, fläta på alla sätt du kan komma på. Anmälan via facebook  via knappen på www.sewcreative.se  eller till info@sewcreative.se .  Efteråt kan man ju alltid ta sig en sväng på Göteborgskalaset som är i full sving och modella sitt alster.

Att nå ut genom mediabruset är en av de svåraste uppgifterna en företagare har att tampas med, man är ju fylld av sin egen idé och alltid lika säker på genomslag.

Tyvärr måste vi ställa in kvällens syjunta pga för få deltagare, men stickcafeét kan fortfarande hända, kanske. Jag tror jag skaffar lite lila mohair eller liknande och stickar mig ett par handledsvärmare eller en sjal, eller avslutar min dotters poncho kanske. Jag har ju ställt in mig på en stick/sykväll.  Tyvärr blir det väl så att största delen kommer att tas upp av mitt alltmer växande frilansuppdrag, men lite hinner jag nog sticka när jag kommer hem.

Det är ju faktiskt kreativt att designa arbetskläder med,  och inte lite så klurigt många gånger när man skall möta en eller flera Europeiska standarder i sin design.  Ramen man har att ”uttrycka sig” och sitt formspråk i, är väldigt snäv, tex i Hi-Vis kläder, som jag ritar nu. Hi-Vis är, för den oinvigde, Hi- Visibility kläder med reflexer på. Används tex  vid vägarbete, bangård och av renhållningarbetare samt av många andra.

Nog om det, simma lugnt, sticka rätt, eller avigt och ha det bra.

Over and out / Jeanette

Hej och välkomna till min värld, som denna veckan som vanligt är fylld av frilansarbete, symaskinscafé och förhoppningsvis en massa kreativa möten.

Denna veckan är det ju kulturkalas i Göteborg, där jag bor, och jag har tillsammans med en del kreativa kollegor satt ihop ett program för er som gärna skapar själva. Vi har aktiviteter både på dag och kvällstid och en rejäl variation så att det skall finnas något för alla.

Titta gärna in på hemsidan www.sewcreative.se  om ni befinner  er i Göteborg.  Imorgon kväll erbjuds tex både syjuntakväll och stickcafé, mycket trevligt brukar vi ha. Gå till fácebooksidan  via hemsidan eller skriv till info@sewcreative.se för att anmäla.

Idag har jag en liten ”hjälpare” på dagtid eftersom fröknarna på dagis skall fortbilda sig, såna dagar känns det bra att vara sin egen, att bara kunna förskjuta sin arbetsdag till kvällen för att se världen ur ett litet perspektiv istället.  Vi skall städa golvet i lokalen inför kursveckan, tur för mig att hon gillar både att köra dammsugare och mopp,  världsbäst är hon faktiskt om tillfrågad!

Det kreativa för idag, hittills har varit att sätta upp ett moln i lillans sovrum.  Vi har gjort om det till ett ”uterum” i sommar, med blått tak och en sollampa från IKEA.  Ett regnmoln ville hon ha, flera förresten, men bara ett är klart hittills. Jag skall försöka ladda upp bilden så att ni kan se.

Molnet är två lager bomullstyg som jag overlockat ihop, stoppat och sedan fäst två blomsterpinnar ovanpå för stadga. Ett band att hänga i och några blå strängar av pärlor fick bli regnet.

over and out //Jeanette

Idag har det skapats ringar. Här nedan syns ett tecknat motiv i vitt, brunt och turkost. Jag verkar fortsätta på det turkosa temat, turkost e flott! Ringarna är justerbara i vidd och är av silverfärgad, nickelgodkänd metall. Ovandelen är en platt glaspärla, med en diameter på ca 2,5cm. Dessa ringar är till för att synas och bäras med kärlek. Idag sken solen över det Jämtländska landskapet och kastade sina skuggor på min ring, men oj vilket härligt ljus det blir.

Skapade även fler ringar idag men tyvärr vill de inte laddas upp här på bloggen. Postar dem när det funkar så ni får hålla till godo med den här och kanske ev. kika lite granna på de här eller de här.

Trevlig helg! /Linnéa

Trevlig kväll! / Linnéa