Jag har tur som har en så förstående sambo!

Fördelen med att ha en massa garnrester i alla upptänkliga färger är att jag i princip aldrig går bet när jag behöver till något projekt. Nackdelen är att den digra samlingen har en förmåga att svälla ut i oanade proportioner och uppta plats i vardagsrum, klädkammare, sovrum och garderober. Ibland fullkomligt exploderar den över ett golv eller soffan i ett ofta relativt fruktlöst sorteringsförsök.

Dessutom så verkar det som att små färständar slinker iväg överallt, fastnar i strumpor, mattor och dammsugaren. Det är som att hur många jag än plockar och slänger så rymmer de ändå. En gång hittade jag en röd en så långt ut som i trapphuset…

Sedan har vi själva virkandet i sig. Jobbar man som jag gör så får man liksom ta alla tillfällen som bjuds för att lägga några maskor. Jag har en liten påse i väskan med nål och garn som jag kan slita fram varje chans jag får. Väl hemma landar jag i soffdivanen och stackars sambon får höra, alltför ofta: ”Schhh, jag räknar!”

Jag tog i alla fall och sprättade bort det för stora ögat på tisdagsmonstet och satte dit ett nytt. Det blev mycket bättre :) Eller vad tycker ni?

Kanske inte mitt bästa monsterjobb men å andra sidan så tog det inte ens två timmar :)

Bu skall jag sätta tänderna i en smurflik, blå filur som skall kunna räcka ut tungan(!) Det är inga små utmaningar de hittar på de små konstnärerna. Men jag är inte den som är den och jag har en plan..

Nu letar jag fram mitt smurfigaste garn och kryper upp i divanen så, till i morgon, over and out!

Så idag var det planerat en heldag med vävning. Men ibland så är det de små sakerna som kommer i vägen. Dagens irritation; brist på silvertråd. I bårtäcket ska det på sina ställen glimra av silver, både i vissa inslag och i symbolerna. Vår leverantör som vi i vanliga fall använder har haft svårt att leverera vilket gör att vi nu måste vänta… Så det blev inte så stora framsteg i vävstolen, 35 cm gjorda i alla fall.

Det här med material är lite knepigt ibland faktiskt. Handvävning är en konstform som kräver mycket tid, vacker formgivning, stora vävkunskaper och bra material. Det går liksom inte att dra in på något av det, då blir de andra delarna helt onödiga. Det finns ingen mening med att lägga flera hundra timmar på att göra ett bårtäcke om silvret faller sönder eller blir missfärgat efter några år.

När vi gör andra arbeten på ateljén, som exempelvis Helena Hernmarcks fantastiska bildvävnader, så använder vi ofta garner från Wålstedts textilverkstad i Dala-Floda. Här finns inte utrymme nog att beskriva familjen Wålstedts gärning för den svenska ullen, det får ni läsa om själv (det finns en liten bok om Wålstedts). Men jag kan i alla fall säga att det har löljigt vackra garner. Ofta när vi gör en stor bildvävnad så specialfärgar de garner till vävnaden. Är man intresserad av både ullgarner och oljiga maskiner så är ett besök dit en stor hit!

Allt för idag! Ikväll kommer jag drömma om hav av silvertråd…

När man jobbar som turnérande showartist säger det nästan sig själv att man besöker länder på alla jordklotsdelar. Detta innebär också möjlighet till garnshopping på alla jordklotsdelar. När vi i somras under en ledig showvecka tog en avstickare till Las Vegas fanns det mycket vi ville hinna med. Jag och mina bästa medresenärer satte oss ner över en pannkaksfrukost på en diner i Phoenix och gjorde ett snabbt utkast. Då lät det ungefär såhär:

Vicky: Jag vill göra ett skydive från skyskrapan Stratosphere!
Hollie: Vi måste gå på en massa galna poolpartyn!
Grant: Och vara helt vilda en kväll i casinot, ala james bond syle!
Vicky: Jag har hört att man kan skjuta maskingevär på en ranch utanför stan. Det bara måste vi göra!
Hollie: Och åka berg-och-dal-banan på taket av New York, New York.
Grant: Det finns en hajpool på hotell Golden Nugget, kan man simma i den så måste vi ju göra det.
Jag: Och besöka den stora garnbutiken!
(Alla vänder sig om och tittar på mig)
Vicky: Eddy, varför är vi ens bästa vänner?

Sagt med glimten i ögat såklart och allas vegasönskningar skulle under denna resa gå i uppfyllelse. Så den tredje dagen tog vi Grants bil långt bortom The strip för att besöka den stora garnbutiken. Den visade sig vara en riktig pärla och såhär glad blev jag när vi äntligen kom fram!

Och såhär glada var de andra efter en timmes nästintill outhärdlig väntan på min garnbotanik =)

Det är allt tur att man har så fina vänner världen över som ställer upp på alla ens nördiga små egenheter och det här med min smått bisarra garnpassion har de numera vant sig vid. De brukar skämta om att man får passa sig för att somna nära mg, för då kanske man vaknar upp med ett par stickade sockor på fötterna. Dessutom har de släppt namnet eddy och kallar mig numera istället för knitty. Watch out for knitty, she might knit ya!
Högaktningsfullt, eddy

Nu är jag hemma i staden igen efter en helt fantastisk mitt-i-veckan-helg ute hos sjömanselin på landet. Det här är vad vi pysslat med:

Vi kom fram sent på tisdagkväll och på onsdagen vaknade vi upp till en mysig långfrukost. Hos elin får man dricka sitt kaffe ur urballa kaffekoppar som lisa tjusigt dekorerat.

Sedan åkte vi på loppisturné i grannstade och besökte minst fyra olika loppisar. Elin köpte en finfin skänk att fylla med garn och ull.

Jag provade en döläcker klänning men köpte det här.

Väl hemma visade elin alla sina nykardade art-batts. Hon är så talangfull den fröken.

Jag ville inte vara sämre och lånade elins kardmaskin. Hon visade mig smörgåsmetoden och jag knåpade ihop denna fina batt med vit corridale, glittrig nylon, illrosa silknoils och en och annan oidentifierad sjöjungfrulock som vi inte riktigt var den kom ifrån.

Sedan lagade jag min übergoda tacopaj som elin väntat på länge. Hon var allt lite knashungrig då det äntligen blev klart.

Sedan lade vi upp våra stickade fossingar på bordet och stickade ikapp var sitt nytt sockpar medan vi tjattrade bort halva natten.

Nästa dag gick vi en finpromenad på landet.

Jag fotade elin i vackra omgivningar och hennes fina egenstickade ”shalom”.

När vi kom hem igen tog vi fram spinnrocken och fick en spinnlektion och spann ett underligt garn. Sedan fikade vid med mormorelin, åt hemmagjord falafel och eldade i öppna spisen.

Det här med spinneriet är en relativt ny hobby i den eddyanska bostaden. Det hela började med att Lilla anna kom hot med sin slända eftersom hon prompt tyckte att jag skulle prova på eftersom det, jag citerar: ”var så otroligt och enormt fruktansvärt cirkus-kul!” Slut citat. Eller ungefär så sa hon i alla fall. Jag provade. Jag tyckte det var dödstråkigt. Lilla anna sa åt mig att inte ge upp så lätt. Jag provade lite till. Dödstråkigt, dödstråkigt, dödstråkigt… superkul! Något hände. Jag förstod grejen. Plötsligt var det ju galet kul att spinna ull till garn.

Sedan, som av ett sammanträffande mötte jag mia på den årliga stickfestivalen ute på grötö. Hon berättade att hon hört av sjömanselin att jag började spinna och att jag i så fall kunde ta över hennes gamla spinnrock. g.r.a.t.i.s! Det var nog det förbannat bästa jag hört på länge så jag och sjömanselin begav oss ut till mias hus och hämtade hem henne, och det är på henne, spinnrocks-Gunnel, som jag sedan dess spunnit mina härvor på.

Nu senast spann jag ett härligt färgsprakande topsband jag fått utav fin fina vän moa i en swap då vi bytte såväl egenspunna garn som ull med varandra. Fast detta är inte ull. Det är 100% mjölkfiber och var supersvårt och halt som en isglass att spinna. Men dökul!

Och så här tjusigt blev det: 100gram och 150 meter långt, 3 trådigt navajoplyat och självrandande. Jag kallar det plum tree. Det tycker jag är ett rent utav ypperligt namn på denna härva man nästan bara vill äta upp.

Fast vad som ska stickas utav det? Ja, det återstår att se…
Högaktningsfullt, eddy

Snart är det nästan slut på oktober också. Tiden bara irrar iväg. Oktober är för tyskarna lika med oktoberfest då man frossar i rökta korvar, surkål och grumligt öl samtidigt som man sjunger trevliga visor tills halsen ömmar. Jag är inte tysk, jag är stickare.
I en stickares värld innebär oktober socktoberfest. Då samlas vi i grupp och stickar en hel massa strumpor till knogarna ömmar. Och jag är faktiskt klar med ett par just precis nu, och ni har sådan tur att ni blir först att kika på eddys I love sushi-socks. Det är inte dumt det mina vänner:

Jag kallar dem sushisockar eftersom jag tycker att mönstret påminner om sådana där laxpålägg man har på sin nigiri, men egentligen heter mönstret pomatomus och är designat av sockgurun Cookie A. Om man är medlem på det massiva stickforumtet ravelry finns mönstret att hämta här.

Att fota sina stickade alster på ett hyggligt sätt tycker jag är a och o om man vill inspirera andra till nya stickeriidéer. När jag visade upp dessa sushisocksbilder för ett par vänner så tyckte de att jag skulle knäcka extra som strumpboudoirfotograf. Tack och bock, jag känner såhär spontant att strumpboudoir är en ganska bortglömd fotokategori som gärna skulle kunna få lite mer medial uppmärksamhet. Och smaka på ordet bara. Strumpboudoir… Underbart eller hur?

och garnet då? Jo, ända sedan jag upptäckte detta fantastiska sushimönster så visste jag att jag ville sticka dem illrosa. Jag sågmig själv studsa runt i vita strumpebyxor med lite spets och sushisockarna uppdragna långt upp på vaderna. Så jag började leta efter rosa sockgarn. Jag letade i Göteborg. I många butiker i Göteborg. Jag letade i alla butiker i Göteborg. Lillaanna letade i Mariestad. Lillaanna letade i Skåne. Jag åkte till Mexico och letade i mången butik, fortfarande inget illrosa sockgarn. Ja, jag åkte till och med till Las Vegas (visserligen i ett annat ärende) men ändå. Jag åkte till och med till Las Vegas för att leta efter detta förbannade sockgarnet som vägrade behaga dyka upp någonstans alls. Resultatlöst! Så då gav jag upp. Jag färgade eget skrikrosa sockgarn hemma i Lillaannas kök och det har jag inte ångrat en sekund. Det blev helt perfekt rosa och lite sådär skönt självmelerande eftersom garnet drog åt sig olika mycket färg på olika ställen. Slutsats?  I love yarn!

Jamen vetni hörrni. Det här var allt för nu. För nu ska jag packa väskan, tömma kaffekoppen och kila iväg i ett helt annat ärende. Men vi hörs ju när jag är tillbaka igen.
Högaktningsfullt, eddy

Så fort en vecka går! Det här är mitt sista blogginlägg här, nästa vecka fortsätter jag på min vanliga adress. Tack för att jag fick vara med på Kravallslöjd!

Jag har redan skrivit litet om de fantastiska fibrer våra dagars spinnare kan frossa i. Ull, silke, blandningar av ull och silke, alpacka, Tencel, mohair, angora, hundhår, qiviut, cashmere, nylon, bomull, lin, kamel, bison, llama, bambu, mjölk-, soya-, bananfiber, seacell, ramie och många fler.

I mitt fiberförråd finns ganska mycket enfärgade fibrer. Dem kan jag blanda på kardmaskinen, med handkardor, eller på min blending hackle. Nej, det finns inget svenskt namn för det redskapet. Det är i princip två rader spikar på ett bräde, liknar en linhäckla som namnet säger. Här är innehållet i fyra av mina ca 40 lådor med fibrer:

Jag har också handfärgade fibrer:

Och jag har naturfärgade fibrer i svart, grått, olika bruna, vitt. Också de kan blandas och kombineras i oändlighet.

Handspinning i våra dagar handlar väldigt mycket om färg och olika typer av fibrer, och därmed också om olika typer av garn. De som kom före oss, de som spann och vävde de textilier vi kan se i museerna, var oftast specialiserade. De spann en eller två typer av garn från ett begränsat sortiment av fibrer. De garner våra dagars spinnare åstadkommer kan tyckas klumpiga ibland, men samtidigt måste man komma ihåg att spinnaren ofta har kunskapen att handskas med ett stort antal olika fibrer, vilket våra föregångare inte hade eftersom de inte fanns att få. Våra föregångare var specialister, djävulskt skickliga specialister. Dagens spinnare är ofta så mycket allrounders man kan bli under en livstid.

Det finns ca 1200 fårraser. Alla har olika ull. Varje fårs ull är unik inom rasen. I varje fårs fäll finns många olika typer av ull.

Behärska denna mångfald. Ta en hög fibrer, förvandla dem till ett garn som fångar just dessa fibrers unika kvalitet. Det kallar jag att vara en spinnare. Alla spinnare är olika, gör olika fiber- och teknikval, våra resultat är olika, unika. Här är två av mina garner:

Spinning är numera en redskapsgrej. Här är min lilla Louet Victoria, döpt till Peerie (shetländska för ”liten”) av mina två närmsta spinnarkompisar. Peerie tar 120 gram på rullen. Hon är lättrampad, hon kan lyftas med ett pekfinger, hon tar egentligen ingen plats alls. Jag tycker att hon är mycket vacker i all sin bedrägliga enkelhet. Hennes möjligheter till variation i garnkvalitet är fullt tillräckliga för mina behov.

Jag har också ca 60 sländor. Varför? För att jag gillar dem. För att jag inte ska behöva linda av garnet från min enda slända bara för att jag vill testa nåt och sländan är upptagen. För att varje fiber kräver sin slända. Här är några av mina sländor:

Jag kan inte tänka mig ett bättre liv än att få förvandla en hög fibrer till något som kan bli ett plagg eller ett konstverk. Vad vore livet utan trådar? Eller – hurudant vore livet utan trådar?