Åh, vad roligt det kändes att öppna ugnslocket och se att allt gods var helt! Min första bränning i min egna verkstad. Det kändes nästan lite högtidligt att plocka upp alla grejer ur ugnen. Jag blev så ivrig att jag direkt började fylla den med en ny omgång alster att bränna. Det börjar ju vankas julmarknad och även om det fortfarande är en tid kvar så är processen från lerklump till färdigt alster rätt lång. Allt måste få torka låååångsamt så risken för sprickor minimeras. Sedan bränner man godset en gång på en lägre temperatur, det glaseras och bränns en sista gång på högre temperatur. Det tar sin lilla tid så när förkylningen äntligen ger med sig så kommer drejskivan gå varm! Nästa steg just nu blir att se om glasyrerna vill samarbeta och bli så fina som jag vill att de ska bli.

Jag fortsätter låtsas om att jag inte  är förkyld och har just kommit hem från en till dag i keramikverkstaden. Igår skrev jag att jag skulle köra igång ugnen på en skröjbränning och nu håller jag tummarna för att allt har gått bra! Först imorgon kommer jag att kunna öppna den så det är alltid en frustrerande väntan. Medan ugnen under dagen stod och värmde upp rummet passade jag på att ta itu med en specialbeställning på fyra muggar. Jag märker så här i början att det är mycket som ska göras och det är svårt att hinna med. Ändå hann jag blanda några glasyrprover idag. Spännande! Mina allra första glasyrer som jag gör helt på egen hand. Det kan gå hur bra som helst och hur dåligt som helst. Bilderna nedan visar muggarna jag gjorde idag samt några engobe-prover jag gjorde förra veckan. Engobe är uppslammad lera som färgsätts med olika oxider och eller färgkroppar. Jag brukar oftast måla detaljer eller dekorationer med engobe och sedan glasera godset med en transparent glasyr.

Det blev dock en kort dag idag. Efter att ha skopat och vägt det ena pulvret efter det andra, blandat och haft mig så kom förkylningen ikapp mig. Ikväll blir det vila!

I somras gick jag en kurs i glasyrblandning vid ABF i Göteborg. Bilderna nedan tog jag under kursen och de färdigbrända proverna visar några av de glasyrer jag ska försöka få till själv nu.

Den här veckan börjar lite sådär måste jag säga. Jag har haft fullt upp med museijobb och  arbete i min keramikverkstad utan särskild tid att vila. Tillslut fick jag skylla mig själv för i lördags vaknade jag med en förkylning. Efter en hel helg på jobbet blev det därför en vilodag idag. Imorgon bär det dock av till verkstaden men redan nu kan jag berätta lite om den och mitt arbete där. Det hela är fortfarande väldigt nytt och allt har inte kommit på plats. Hyllor ska upp och ordning måste skapas! Ugnen kom för några veckor sedan och under de kommande dagarna hoppas jag kunna bränna första omgången alster. Riktigt spännande!

I onsdags fick jag besked från arbetsförmedlingen att jag får starta eget-bidrag i sex månader! Hurra! Som ni märker är det mycket som händer just nu. Att sitta ner och dreja är därför en välkomnande meditativ stund. Jag har lite olika projekt på gång och därför försöker jag strukturera upp mitt arbete. Ena veckan gör jag muggar och andra veckan skålar. Förra veckan drejade jag ett gäng uggleljuslyktor. Varje ljuslykta står på ett litet fat och varje fat har fått uggleklor. Ugglorna ska sedan glaseras med en vit glasyr. Bilder kommer först imorgon för just nu lyckas inte uppladdningen som det ska…

Imorgon blir det återigen full fart  så nu passar det med fortsatt vila. Jag intar därför viloläge i soffan men vi ”ses” här imorgon igen!

Mitt Dalarna, oktober 2013, ”Stickar för alla frusna”

Dalarnas Tidning oktober 2013 ”stickar för behövande”

Vintern 2007 efterlyste olika hjälporganisationer i Stockholm värmande kläder för de hemlösa. Alla som rensade garderoberna skänkte sommarkläder.

Då väcktes en tanke hos mig: hur kunde jag hjälpa till och kanske få fler att hjälpa? Tiden gick och ett år senare kom det till mig; man kunde sticka för behövande och skänka det stickade till organisationerna. Stadsmissionen i Stockholm var snabbt med på noterna och Hjälpstickan var ett faktum.

Hjälpstickan är mitt initiativ för att hjälpa behövande. Min tanke är att man bidrar med sin tid, kreativitet och garn. Du får sticka vad du vill; vantar, mössor, halsdukar, sockor, halskragar…
Du kan köpa nytt garn eller använda rester. Det viktiga är att du stickar (eller virkar) med tanke på en behövande person.

Hjälpstickan finn spå 14 ställen runt om i Sverige. Vi hjälper lokalt genom de organisationer som finns i den stad vi finns.

Allt arbete är helt igenom ideellt. Det finns inga pengar i detta utan bara garn, stickor och hjärta.

Följ oss på Facebook

Besök vår hemsida

För en tid och några uns sedan blev jag tillfrågad om jag ville gästblogga här på Kravallslöjd.. och det ville jag naturligtvis! Vilken ära!! Önskemål fanns att jag skulle ta upp lite om hur jag arbetar i min kreativa vardag och exempelvis om vilka utmaningar som kan finnas på vägen. Att det var en god idé, kom jag snart fram till. Jag har nämligen själv inte reflekterat särskilt mycket i frågan.

Ja, nu hoppas jag förstås att detta ”pysselprocessernas navelskåderi” kommer att bli intressant för fler än för bara mig själv… eller, det utgår jag ifrån! För är det ett som är säkert, så är det förhållandet att nätet fullkomligen kryllar av likasinnat pyssliga tokar som jag själv! Och det är förstås fritt att komma med inlägg och instämma, fylla i, komma med andra synvinklar och/eller bestrida allt vad jag skriver! Var så varmt goda!!

Varför pysslar jag?

Till mångt och mycket handlar detta evinnerliga slöjdande om att tillverka artefakter, att få fram slutprodukter av några slag – fast det innebär ju också att utmana mig själv, utforska material och/eller tekniker, utveckla manuella färdigheter, testa gränser, lämna avtryck, fördriva kvalitetstid, att tålamodsträna, tillfredsställa mig själv, få bekräftelse och inte minst att ha något praktiskt att göra för händerna.

Och när jag sysslar med nyskapande av något slag, då innefattar det också förstås att utveckla och färdigställa idéer (med idéer menar jag snarare formgivning… jag uppfinner ju inga hjul precis). Ja, och det där med idéer, de är nog en tromblik drivkraft i sig!

Idéuppkomster

En ypperlig grogrund för att komma på något att göra, är att vara i färd med att färdigställa andra idéer, då är idétillväxten ofta stor, men det kanske säger sig självt. Hur som helst, ställer sig idéerna direkt i kö efter uppkomst hos mej, eller kanske lägger sig i någon mental byrålåda och kokar ihop sig med innehåll från andra lådor – utan att jag själv behöver göra eller tänka så mycket aktivt och konkret. Jag går omkring och gör annat, medan idéer knådas i bakhuvudet helt enkelt och det händer att jag halvgrunnar på någon idé i flera månader. Jag vet att de är på gång, men vet inte först när de är färdiga att plocka fram i ljuset, förrän de är färdiga, så att säga. Ja, åtminstone färdiga att börja arbeta med.

Ibland behövs bara lite ny input från omvärlden och så kristalliseras en hägrande bild av flertalet lådinnehåll tillsammans med nytillkommen inspiration. Jag antar att det i grunden handlar om associationsförmåga på pysselnanonivå och att man har gott selektivt minne till att kunna fylla sin egen inre chiffonjé med allsköns halvfärdigt tankebråte. Men stundom kan det också vara så att bara åsynen av ett material plötsligt generar en idé. Och småfuskar man inom flera områden, då antar jag att chansen till idérikedom bara ökar!

Sedan finns det förstås även gånger när en idé tycks slå ner i huvudet som en blixt från ovan!  I ett slag står allt klart! Då kan det vara svårt att härleda ursprung, men jag ger mej sjutton på att chiffonjén också innehåller gömmor likt lönnfack, som plötsligt bara går upp av sig själva och VIPS! står en innan oförmodad idé, i ljuset av hjärnans strålkastaranordning! Och antagligen är det strålkastarljusets ofantliga styrka som gör att det hela kan upplevas vara en utomhuvudsk upplevelse. Hm.. här kom jag plötsligt att tänka på auror och sådant, typ ryska ikoner, men det kanske vi inte ska blanda in.. När, var, hur lönnfacken hur som helst en gång fylldes, är svårt att hålla koll på.

Nåväl, det finns mycket att orda om i ämnet idéuppkomster och det finns förstås många fler sätt som idéer blir till på! Men hur än detta går till, får idéerna som sagt snällt ställa sig i kö hos mej.. och köintendent, det är jag!! Det är jag som bestämmer turordningen och på den punkten råder anarki vill jag lova! Här finns inget rättvisesystem baserat på kötid – endast lust och nyfikenhet! Quick fix relaterat pyssel får till exempel ofta förtur, bara av den anledningen att det är snabba att göra!

Nä, fasen! Nu får det vara nogordat för dagen!! Vi tar väl ett exempel på lite pyssel?? Ett pyssel som faktiskt bygger på en idé uppkommen tillsynes bara av grundmaterialet i fråga – en tub, en gång innehållande något ätbart, dess begränsade storlek och lusten att klippa i metall!! Det är en särdeles speciell känsla att klippa i det materialet, snittandet blir liksom mer distinkt på något vis, till skillnad från om kan klipper i tyg eller papper.

Detta är alltså ett halsbandshänge som jag gjorde klart så sent som igår. Själva bilden på bilen är ursprungligen ett foto taget i Oslo, som jag sedan arbetade om i datorn. Messmörstuben tömde jag på sitt mumsiga innehåll under en rad frukostar. För att klippa i en tub som denna, krävs inte mer än en oöm sax faktiskt, men har man en guldsmedssax eller liknande är det en fördel!

Ett glasartat/plastartat hölje ligger över bilden och är av, som sagts mej, ett ofarligt resin, vilket härdats av UV-ljus. Att härda resinet i fråga kräver antingen goda solförhållanden eller en UV-lampa.

Hehe.. nu råkade ju bokstäverna på ”ramen” hamna upp och ner, men fasen.. bättre lycka nästa gång då!! Ja, för någon gång till blir det nog att jag testar att göra ungefär samma sak. Tack för idag! Slut för idag! På återseende på onsdag!

Ladan som ni sett på bil tidigare var som ni minns mycket uppsågad. När den nya syllstocken på gaveln var på plats var det dags att förstärka öppningen. Det gjorde jag med hjälp av två rejäla bräder på var sin sida om öppningen. Varje brädpar dras samman med gängstång för att sitta fast ordentligt.

I samband med att ladan sågades upp och öppningen blev större behövds en ny port. Denna gjordes mycket enkelt genom att man på var sin sida av öppningen spikade en planka med en viss distans från väggen. På detta sätt kunde man skjuta in bräder horisontellt och på så sätt lätt öppna och stänga ladan. Lösningen är vanligt förekommande och både praktisk och rätt snygg. Jag hade en del golvplank som jag rivit ur och som inte var så farligt ansatta av röta och dessa använde jag till den nya porten. Det gamla virket gör ett ladan inte ser ”för ny ut”. Dessutom har man traditionellt återanvänt allt vad som återanvändas kan. Lador kan ha satts upp av en blandning av gammalt och nytt timmer. Som golv har man lagt in kasserad panel från någon annan byggnad. Ett lappverk på sitt sätt, men jag tycker att det är tilltalande och har strävat efter att behålla allt som behållas kan; även om defekter har funnits så har jag lagat det hjälpligt. Då ladorna inte längre används är det ingen större belastning på t.ex. portar.

Den timrade lada som ni följt under renoveringsprocessen har ytterligare en öppning på motsatt gavel. Den har inte sågats upp utan är ursprunglig. Däremot vet jag inte om porten, eller snarare hur den satts fast, har förändrats genom åren. Luckan glider i en skena ovan och under vilket är en rätt praktisk lösning.

En vanligare lösning på luckans fastsättning ser ni på denna bild där luckan sitter fast i högerkant med hjälp av ett primitivt gångjärn. Även denna öppning har sågats upp, men här har man gått varligare tillväga och endast breddat den. De uppsågade partierna täcks av vertikalt stående plankor. Jag tycker att det är en fin lösning. Både ursprung och förändring i ett.

Gustav Bergström
som vanligtvis skriver på http://www.ravjagarn.se

Hej där!

Den här veckan är det jag, Therese Sharp, som bloggar här på Kavallslöjd – och jag vill gärna berätta för er om Hjärtekatten, ett välgörenhetsprojekt som ligger mig extra varmt om hjärtat. Låt mig berätta hur det hela började.

Hjärtekatten föddes ur passion kan man säga. Allt började egentligen under våren 2009 då två familjer fick var sitt barn att älska och vårda. Anton och Theodore var två lika nyfödda och underbara pojkar men en bar på ett dolt hjärtfel som nästan avslutade hans liv innan det hunnit börja. Som tur är fick Anton den vård han behövde på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och mådde snart mycket bättre.

Två år senare, våren 2011 kontaktade Antons mamma Susanne mig för att hon ville ha ett mycket speciellt mjukdjur till sin son – och hon visste att jag handarbetade. På Heja Abbe hade hon sett en virkad katt med ett lagat hjärta på bröstet, en perfekt pedagogisk leksak och kamrat till ett hjärtebarn. Efter många timmar (främst eftersom jag var en fena på att sticka men inte kunde virka alls) föddes Antons Hjärtekatt. En nöjd Susanne berättade att hon egentligen skulle vilja beställa 100 katter av mig och skänka till Drottning Silvias. Som tack. Vi tyckte båda att det var en fin gest, men helt omöjlig att genomföra del eftersom det skulle bli dyrt för Susanne och dels för att det hade tagit mig runt 15 timmar att virka en katt.

Den natten sov jag dåligt. Tanken på de 100 katterna gnagde i mig och när klockan närmade sig fem på morgonen hade jag bestämt mig. Vi skulle få ihop 100 katter. Jag behövde bara lite hjälp att virka dem, och mitt arbete inom reklambranschen hade gett mig exakt rätt verktyg att skaffa den hjälpen.

Efter det gick allt väldigt snabbt. Jag och Susanne planerade och idéade, fick tillstånd att använda virkmönstret, startade en blogg och en Facebook-sida, fixade Hjärtekatts-rabatt hos ett helt gäng garnbutiker och kontaktade alla handarbetsbloggare vi kunde hitta. Vi bad dem bidra med en katt var, väntade och höll tummarna för att några skulle nappa.

Efter en vecka damp första postavin ned på hallgolvet. Några dagar senare kom fem till, och snart fick jag meddelandet att det låg en hel säck full av Hjärtekatts-paket och väntade på mig på postutlämningsstället. 100 katter kändes plötsligt inte så omöjligt längre.

Och ur passion för livet, handarbete och marknadsföring var Hjärtekattsprojektet plötsligt fött.

Häromdagen åkte jag hem till min kompis Karin, som som bäst höll på att förbereda sig inför medeltidsveckan på Gotland som börjar typ idag.

Karin är en av de bästa slöjdarna jag känner och sjukt mån om material och kvalitet eftersom hon är så himlarns noga med allt hon gör. Hon lämnar liksom ingenting åt slumpen.

Därför blev jag väldigt chockad när hon stolt och lite skämsigt visade sitt senaste projekt – hon hade klätt innersidan av sin mantel med äkta fuskpäls! FUSKPÄLS! På en medeltidsmantel. Det måste ju nästan vara den värsta slöjdsynden man kan begå, men ack så snyggt det var! Riktigt asbra.

Och Karin var nöjd. ”Jag har kommit på varför jag älskar att hålla på med medeltidsgrejer och så, det har ju ingenting med medeltiden att göra – jag vill ju bara gå runt och se ut som Belle i Skönheten och Odjuret!”

En anledning så god som någon! Ibland kanske det inte måste vara äkta för att se bra ut?

Varje år i oktober åker Bates och Blixt till den stora handarbetsmässan i London. The Knitting and Stitching exhibition på Alexandra palace. Man behöver gå ett par dagar för att ta in allt som finns där. Ett 100-tal utställare, ett par hundra försäljare och ett 50-tal olika föreningar är representerade i de jättestora rummen. Här hittar man alla nyheter inom broderi, stickning, virkning och annat roligt textilt hantverk. 80 workshops körs under de fyra dagarna som mässan äger rum.

Det bästa är att man knyter kontakter med broderande och stickande kvinnor från hela världen, kan bläddra i alla nya böcker och inhandla allt nytt material.  Där är alltid mycket folk och medhavda smörgåsar är ett bra tips om man inte vill stå i matkö till någon restaurang. Att sätta sig ner på golvet och äta är heller inte ovanligt.

Här sitter vi på golvet och intar vår lunch. Från vänster Teresa från Kenya, Surjeet och väninna från Indien, Dorothy och Mary från England, Kristin och Pian från Sverige.

Förra året blev en man mycket uppmärksammad. Han hade broderat på gamla bildörrar. Ja, det låter lite udda men som offentlig konst gör det sig säkert någonstans. Mannen kallar sig för Mr X men heter egentligen Jamie Chalmers. Jamie hjälper gärna de broderande fångarna i broderigruppen Cell works att få ut sina arbeten och på så sätt lite pengar till gruppen. I England finns det faktiskt flera stora män som broderar och skriver böcker om broderi. Då räknar jag inte Kaffe Fasset för han är amerikan.

Att rostfärga tyger för broderi har blivit populärt på senare tid. Det är mycket enkelt, man behöver bara några rostiga föremål, en bit vitt  bomullstyg, vatten och ättika. Lägg de rostiga föremålen på  tyget och spruta över  vatten blandat med ättika. Du kan behöva upprepa proceduren ett antal gånger tills du blir nöjd. Rosten bildar mönster som kan användas i broderi.

Det är bara att släppa loss fantasin!

Ett annat sätt att vara kreativ i broderi är att leka med de olika traditionella stygnen.

Ta tex kedjestygnet. Det finns säkert fler än 10 olika sätt att sy kedjestygn – vridna, smala, breda, öppna, avigvända osv.

Använd de olika formerna och sy dem i olika storlekar. Det är då som stygnen blir uttrycksbärare i din bild. Lek med de olika formerna och blanda alla i en och samma bild. Sy med många olika trådar på nålen och du får ännu en effekt i ditt broderi. Försök att vara ”olydig” och gå utanför allt som du en gång lärde dig. Blanda stora och små stygn. Allt är rätt i kreativt broderi.

På Världsbroderidagen den 30 juli kommer Skaraborgsgruppen att ställa ut broderade masker. Just den dagen är vi på Rörstrandsområdet i Lidköping – lokal Fajansen och invigning sker kl 12. Vi hoppas komma upp i ett 100-tal masker. Fyra grupper inom Broderiakademin i Skaraborg arbetar tillsammans under Bates och Blixt ledning. Alla har hjärtligt roligt när vi träffas.

Under augusti kan man beskåda maskerna på biblioteket i Götene.

Ett litet smakprov vad komma skall på Världsbroderidagen!