Det där men att kombinera hobbyhantverk och livet har visat sig vara en svår nöt att knäcka. Vissa dagar finns det helt enkelt inte tid mellan jobb, hund, kärleken och vardagen för att plocka upp virknålen hur mycket idéer jag än må ha. Detta i kombination med en obotlig tidsoptimism gör att sömn bortprioriteras alltför ofta till förmån för att få sitta och förlora mig i att skapa ett nytt monstermönster. Ni vet: ”Bara ett varv till”, ”Jag skall bara göra klart det här benet” och ”Äh, nu är det inte så mycket kvar..”. Plötsligt så ringer väckarklockan och det är torsdag….

I helgen som gick fick jag lite nya inspirationsbilder av syskonbarnen. Det är alltid lika roligt att vrida, vända och fundera. Jag plockade ut en som jag svängde ihop lite kvickt nu efter jobbet men jag borde väl veta vid det här laget att det inte finns något ”lite kvickt” när det kommer till monstervirkning. Proportionerna är läskigt viktiga för att karaktärerna skall träda fram ordentligt och denna gången blev det inte riktigt bra. Så i morgon blir det gör om, gör rätt, så ögat hamnar där det ska!

Nu blev ju bilderna lite taskiga också, men ändå…

Så det blir på’n igen i morgon! Nu skall jag försöka få mig lite välförtjänt sömn..

Jag är inte alls duktig på att följa med i andras bloggar, inte så som många som följer ett par stycken och tittar in regelbundet. För mig är det oftast bara ren slump att jag hamnar på en rolig sida. Jag är nämligen lite kluven till det här med att kolla in vad andra gör, vill liksom att idéerna ska komma av sig själv, vilket de brukar göra utan större problem. Men med docktillverkningen var det så att jag råkade hittade till en intressant sida som inspirerade mig. Jag blev fast direkt! Dockor, kul! Det ville jag prova, och så blev det. Tillfället var illa ”valt” då jag precis fött barn nummer två till världen och hon visade sig anlända med kolik av det mer krävande slaget. Mitt i allt bäbisvrål började jag den sommaren utveckla min egen teknik för att skapa de dockor jag ville göra. Det är ju naturligtvis så att jag gärna inspireras av sådant jag ser, men det är viktigt för mig att hitta en egen variant på det jag sedan tillverkar så att det känns eget. Nu har det gått fem år och jag känner att mina dockor verkligen är mina.

Ta vad du har och gör något fint av det. Att återbruka är fint. Och roligt. Och inte alls en ny uppfinning även om det är väldigt i tiden. Förr i tiden var man tvungen att återbruka för man hade inte möjlighet att skaffa nytt. Idag återbrukar vi inte för att vi måste, utan för att vi vill. Återbruk är ”beauty reborn” brukar jag säga. Jag vurmar ju särskilt för gammalt handarbete, broderier som någon lagt timmar och mycket kärlek i. Sedan ligger dessa fina alster i dammiga högar på loppis. Det känns bra att använda dem igen och ge dem en ny plats att bli beundrade på.

Känslan att skapa nytt från gammalt är en större utmaning än att skapa nytt från nytt. Med gamla ting finns det ju en begränsning och det gäller att tänka utanför begränsningen. Utanför den berömda boxen. Det kittlar skapandeprocessen och tvingar en att ge sig ut på okända vägar och våga mer.

Askungen återbrukade. Mammans balklänning blev till en ny. Så jag fick för mig att ge henne även återbrukade skor, för glasskorna använde hon ju som de var. En gammal vit sko, tidningspapper, spets och en virkad ljusmanchett: voilá!

 

Knappar. En liten tingest som fascinerat länge. I dagens moderna samhälle dock nästan glömd. Är värd att upptäckas på nytt. Det finns så otroligt vackra knappar. Kommer man åt en knapplåda på loppis som ingen grävt i på länge är lyckan gjord. I utlandet är knappsamlandet större än hos oss. Och mer ”professionellt” då riktiga samlare betalar bra för rariteter. Jag träffade en svensk knappexpert på Hantverksmässan i Båstad för några somrar sedan. Hon kom fram och tittade  på mina knappkreationer och hittade en och annan raritet. Hon öppnade mina ögon än mer – jag har alltid gillat vackra knappar, men att det finns en hel vetenskap bakom dem, kände  jag inte till.

Jag skapar av knappar. Jag använder dem som  dekoration till mina väskor, men jag gör också smycken. Här är några exempel på vad jag gjort, det är roligt att skapa av knappar. Vardagliga enkla knappar blir också vackra bredvid gamla dekorerade. Jag är särskilt förtjust i gamla pärlemorknappar – vissa är  skurna i vackra mönster, andra glänser fantastiskt. Jag har köpt knappar kilovis från Tradera och plöjt genom många knapplådor på loppis så klart.  Sedan är har jag sorterat i  färger för att göra armband till exempel. Tidskrävande men  kul.  Nu börjar arbetsdagen så jag säger  hej för  idag!

Så är den slutligen här – dagen då min ljuvligt vackra, handsydda balklänning som jag gissar är från tidigt 50-tal får möta sitt öde. Ett fint öde visserligen, det kommer att bli en massa vackra hattar av den stora spetskjolen, men det skär alltid i hjärtat att klippa i något med så mycket själ och historia. I flera år har har den hängt på utsidan av min garderobsdörr och inspirerat mig. Men skicket på klänningen är så dåligt att den inte går att rädda – som klänning i alla fall.

Det är bara att bita ihop och ta fram saxen. Tanken på att den utsökta spetsen kommer att få en ännu mer välförtjänt plats – på första parkett på någons hjässa istället för nere vid golvet – är i alla fall en tröst.

Jag har satt saxen i åtskilliga brudklänningar tidigare, åt brudar som är förtjusta i tanken på att bära sin mors eller mormors brudklänning, men där skick, storlek eller smak inte tillåter det. Då har vi tillsammans valt ut någon detalj – vackra knappar, en spetsbit eller ett vackert band, som får spela huvudrollen på en liten koaff istället, och föra traditionen vidare in i framtiden. Vackert och utan att kompromissa med brudens egen vision om sin stora dag.

På samma sätt har jag gjort hattar av min allra första balklänning, en plommonfärgad plyschstass med rynkat liv och hellång kjol. I den dansade jag min första vals med en man som inte var min pappa… Såklart att den måste få leva vidare!

Som kulturarvsbärare, som jag gärna anser mig vara, kan man tillåta sig att vara ohämmat sentimental på det här sättet. Det finna också ingen hejd på hur självcentrerad man får vara, eller hur mycket man får romantisera historien – sin egen och andras. Men vi behöver romantik och irrationellt förhärligande av det förgångna – hur ska vi annars kunna skapa värden här och nu?

Vanligtvis jobbar jag på beställning från en kund, vilket är väldigt roligt, man blir duktig på att se kundens behov och försöka möta dem. Vilket är nog så viktigt om man ska jobba i min bransch. Det kan vara en mössa till min kusin eller något mindre traditionellt som dataväskor för UD, men poängen är att det är kunden som dikterat hur produkten ska utformas.

                                                                                                             laptop fodral för UD

Efter ett par år började jag drömma om att utveckla mitt slöjdande, dels att skapa i egen design, och dels att hitta mitt eget uttryck som slöjdare.                                                                                                                                                                                                                       Så förra hösten började jag på en högskolekurs i duodji, från Samisk högskole i Kautokeino. Vi hade en konstnär som huvudlärare, först trodde jag att det innebar ungefär att vi skulle komma att teckna mycket… Men när jag ser tillbaka på kursen nu, så ser jag att det gav oss ett nytt förhållningssätt till slöjd, vi lärde oss mycket om kreativa processer.

Som jag berättade i förra inlägget är duodji en oerhört traditionell slöjd, med fastställda regler för hur allt ska tillvaratas, tillverkas och användas, så för mig var det en total förändring att plötsligt börja tänka kreativt, eller fritt.

En uppgift vi fick var att ta en sten från naturen och skapa ett valfritt ”hölje” till den. Höljet skulle ha stenens form och stenen skulle gå att ta i och ur den färdiga produkten. Jag valde att göra en korg, i ståltråd, inspirerad av rotslöjd.

 

                                                                                                                       ståltrådskorg

                                                                                                                             rotkorg

En annan minnesvärd uppgift var att vi fick i uppdrag att besöka ett offentligt rum, fota av det och skapa en produkt specifikt för det rummet. Jag hamnade i ett kapell i Ritsem. Jag gjorde skisser för hela inredningen och valde sedan att tillverka dynor till altarringen, fodralen är av mörkgrå vadmal och fästs med ett band undertill. Bandet är skoband från de samer som bor i området, som jag vävt på vävsked. Efter examen tog jag mod till mig och sökte upp stiftelsen som har hand om kapellet och jag fick i uppdrag att inreda kapellet efter mina egna skisser!

                                                                                                                    dyna till altarring

Några av de viktigaste sakerna jag lärdde mig på den kursen var att det är lättare att skapa något om man ställs inför ett problem som kräver en lösning, till skillnad från att sätta sig framför ett blankt papper.                                                                                                   Det andra är att man måste söka upp utmaningarna, drömjobben för att ha en chans att få dem.                                                           Även att det är okej att sitta ned och skissa eller sy något som ingen beställt, för att ge sig en möjlighet att utvecklas.

Sedan i juni är kursen över, men jag har tagit med mig de här lärdomarna och har faktiskt avsatt tid för egen utveckling i mitt schema, varje vecka. Det är guld värt även om det kan vara svår motiverat att ta sig egen tid, i allafall för mig.

I nästa inlägg tänkte jag berätta mer om vart det har lett mig, för helt plötsligt ser jag att mitt hantverk har fått en ny inrikting.

Ja då var man tillbaka efter en stärkande vandring i fjällen. Fint väder och mycket skön bastu, gott om svamp var det också.

Ja då min goda vän Anna hade i uppdrag att förena den hårda slöjden (trä, stål och sådant) med den mjuka (garn, tyg med mera med mera) för att få barnen att skapa i ovana material, så gjorde hon ”garndjuret” kännt på Gammlia i Umeå.

Dessa djur har jag haft väldigt stor glädje av som hobbyslöjdare. Billigt material, enkelt att arbeta med och stor frihet i skapandet.

Här kommer några favoriter.

När man som jag försöker leva på det jag slöjdar och hantverkar så blir det ibland en konflikt mellan att rofyllt skapa och att hinna så mycket som möjligt. Jag kan inte sälja det som tar väldigt lång tid att göra. I alla fall inte om jag ska tänka att det ska bli någon vettig timpenning. Så för det mesta så gör jag sådant som tar tid, men inte jättelång tid.

Att luffarslöjda en stor korg tar några timmar. Att måla en tavla tar många timmar. Men i de fallen så kanske jag kan sälja dem till ett pris som ändå känns okej. Men för mindre saker som inte kan kosta så mycket måste jag hinna ett visst antal på en timma. Annars är det lika bra att låta bli. Blir dock oftast så att jag inte får betalt för den tid jag lägger ner. Får vara glad om i alla fall materialet blir betalt.

När jag då och då åker iväg på en kurs eller en slöjdhelg, då får det däremot ta tid. Då arbetar jag inte för brödfödan. Då njuter jag av rofyllt skapa. Då kan jag exempelvis sitta en hel dag med ett litet några centimeter stort medeltida broderi.

Det gäller att behålla lusten till båda sätten att skapa.  Jag vägrar känna mig som ett löpande band. Varje sak jag gör blir unik. Det är en viktig känsla.

 

Holmön
5 årstider – 5 färger

… heter ett projekt som pågår just nu, på initiativ av Karin Lundemark, kreatör mm i Umeå. Undertecknad och textilkonstnär Annika Sandström ingår också i projektledningen. Projektet syftar till att inspirera människor med anknytning till Holmön, för att skapa nya textila alster utifrån en av Holmövävarnas mönster och färger.
Eftersom vi också önskar kontakt med textilkreatörer på andra sidan Kvarken (i Österbotten), så pratar vi även om Kvarkenvarpen.

Se mer på hemsidan www.kvarkenvarpen.se

För ett par månader sedan gjorde projektledningen en resa till Österbotten. Vi söker kontakter och vill orientera oss i vilka likheter vi kan hitta på andra sidan Kvarken. (Kvarken = havet mellan Västerbotten och Österbotten).
Resan var mycket givande på alla sätt och vi hann på endast tre dagar uppleva och se mycket, som vi kan ha nytta av. Nedan följer lite fotograferade smakprov på vår resa.
En slutsats som vi kan dra av resan är att det är förvånansvärt lite textila färger och former, som påminner om varandra. Vi fick se textilt material från decennierna runt 1900 och var överraskade av att det fanns så mycket rikare samlingar i Österbotten jämfört med Västerbotten. Vi vet ändå att människor vid svenska kusten och på Holmön haft mycket kontakt med befolkningen på finska sidan. Men i det textila materialet hittar vi inte många likheter. Av detta kan vi anta att det främst är den manliga befolkningen som stått för kontakterna i sitt arbete med båtar, fiske, säljakt mm. Kvinnorna i Öster- och Västerbotten har levt sina liv och skapat sina vävar och sömnader på var sitt håll.

Bilder från vår resa:
Virkad mössa i hembygdsgården i Vörå

En uppbäddad skåpsäng i Vörå

Sängtextilier hos en samlare strax utanför Stundars

Detalj av Korsnäströja

Virkad påse

Gissa om vi blev inspirerade till att skapa saker själva!
Bl a såg vi vackra virkade påsar. I min iver att virka en liknande påse men med Holmövävens färg och form, så blev ”röret” lite för smalt. Men varför inte i stället göra en manschett till en svart jacka? Så det blev två ”rör”, som jag kommer att sy fast på ärmarna. Kanske blir det även en kant nedtill på jackan också.

Vi har också färgat garn och tyger. I mitt fall kommer jag att jobba med några barnplagg av tyg och garner som jag färgat. En liten röd kolt i rött ylletyg med stickade detaljer, kanske en kapuschong eller en väst?

Liksom i stickcaféer, syjuntor och i andra sammanhang, är det mycket inspirerande att jobba tillsammans. Projektet Kvarkenvarpen/Holmön vill uppmuntra textilt nyskapande tillsammans och anordnar även kurser, korta och långa, med olika teman. Detta kommer att pågå även under hösten 2011. Nästa sommar, 2012, siktar vi på att ha en utställning vid Båtmuseet med de alster som skapats under projekttiden.

Ps Mattan jag vävt av elefantgarnet från Finland, är inte riktigt klar, men så här kommer den att se ut:

Måndag 25 juli 2011

Vecka 30 ska jag, Hillevi, blogga på Kravallslöjds webbsida. Jag är så glad för att få sälla mig till den raden av inspirerande bloggare som skrivit före mig!

 

I Göteborg har jag en gammal vän, Karin (dvs hon är inte så förfärligt gammal, men vi har varit vänner mycket länge). I vår ungdom triggade vi varann att hitta på olika pyssel. Målade, skulpterade, sydde, fotade och gjorde en uppskattad skoltidning tillsammans. Jag älskade att sy mjukisdjur, dockkläder och andra grejer. Det kunde t ex bli kuddar i form av äpplen och päron. Eller fotpallar i form av ett grishuvud i röd manchester. Några små rester finns kvar, t ex två frukter, som pryder min föns

terbänk.

 

Och en bildväv med en solros, som jag gjorde i syslöjden, som det hette då.

 

Idag är jag inte så ung längre, men har två barn, hund och en man. Alla inspirerar mig mycket. Vilken glädje att skapa en brudklänning tillsammans med dottern sin. Hon designade, jag sydde. Eller att få visa gamla textilier för dataspelsgrafikern, för att sedan se gamla strumpor och kjolar transformerade till dataspelsfigurer!

PS Vi hittade ett roligt garn i Kauhava, Finland; Fantti-Lanka, Elefantgarn. (Fortsättning följer.