Sårade soldater fördriver tiden med att sticka på ett militärsjukhus i Washington DC 1918. Bilden har vi lånat från http://www.shorpy.com/node/7100.

Tjejer gör mjuka saker av tyg och garn, gärna i grupp på stickkaféer och syjuntor. Killar täljer och smider, allrahelst mol allena. Så ser normen ut för kvinnligt och manligt skapande. Men varför är det egentligen så?

Anställda på General Electric stickar sockor och halsdukar till soldater under första världskriget.

Visste ni att vävning, stickning och virkning historiskt sett varit sysslor som lika självklart utförts av män som av kvinnor? Tids- och tålamodskrävande arbete som stickning och virkning passade bra som tidsfördriv för sjömän, fiskare och fåraherdar. Och i många kulturer är det än i dag männen som ses som de främsta vävarna.
När den industriella revolutionen och de två världskrigen gjorde att männen lämnade hemmen föll allt mer handarbete på kvinnornas lott. Och precis som att lönerna ofta sjunker i yrken där kvinnor hamnar i majoritet, så förlorade textilt hantverk sin status när kvinnorna tog över. Det vi ser som traditionellt kvinnligt, textilt hantverk har de senaste decennierna ofta föraktfullt kallats ”förspilld kvinnokraft”.
Men något har hänt. Nu, när ingen behöver sticka raggsockor tills ögonen blöder, när hålsömsbroderi på finaste kritvita linne är en lyx, när virkning och mindfulness nämns i samma mening – nu är det plötsligt coolt och kreativt att skapa med händerna. Tack för det, säger vi på Jabbo. Men vi tycker att det vore roligare om ni killar också var med och fick vara coola och kreativa.
Eftersom vi gissar att män gärna väljer manliga förebilder (varför det är så kan vi diskutera en annan gång) så tänkte vi bjuda på en liten kavalkad av kreativa män att inspireras av.

Sverre och Kaj.

Först ut är extremskidåkarna Sverre Liliequist och Kaj Zackrisson som började virka för att de inte hittade några mössor de gillade. Och som de virkade. ”Så fort vi är på resa åker virkningen fram, det är som ett gift”, förklarade Sverre i en intervju i SvD för några år sedan. Kreativiteten sprudlade under de långa bussresorna mellan olika skidorter. ”Jag kom ihåg en gång när vi körde mellan Boston och Squad Valley, då gjorde jag fem mössor”, berättar Kaj i en annan intervju.
Nu driver Sverre och Kaj mössföretaget Kask ihop, och deras liv har precis blivit film.

Gustaf V broderar viggsöm. Till höger en detalj ur hans sista, oavslutade broderi.

Gränsöverskridande på fler än ett sätt var Gustaf V. Vår kanske genom tiderna mest fåfänga kung var klädd som en dandy, spelade tennis som en gud – och kopplade av genom att brodera. Han ägnade sig åt viggsöm, en tidskrävande broderiteknik  med diagonala stjälkstygn som formar ett zigzagmönster. (Och ja, visst är det väldigt Missoni?)
Gustaf V:s sista broderi, och ett urval av hans eleganta klädesplagg, visades i vintras på Livrustkammarens utställning Manligt – ur Gustaf V:s garderob.

Rosey Grier har sytt många stygn.

”Needlepoint for men” heter en kultförklarad bok från 1973. Författaren Roosevelt ”Rosey” Grier är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som, förutom att ägna sig åt broderi och makramé, även varit skådespelare, sångare, frikyrkopastor och livvakt åt Robert F Kennedy. I baksidestexten på hans numera hett eftertraktade bok förklarar han sin kärlek till broderiets konst:

”Om någon skulle ha sagt att jag skulle gå från att spela fotboll till att börja brodera, så skulle jag ha skrattat dem rakt i ansiktet. Det hela började faktiskt som ett skämt, men det har blivit något av det mest lustfyllda och tillfredsställande jag någonsin ägnat mig åt. Var jag än är – oavsett om det är killen som sitter bredvid mig på planet, eller någon jag träffar bakom kulisserna när jag filmar – så försöker jag få andra killar att börja brodera. ’Du kan le så mycket du vill’, säger jag till dem, ’men när du väl har börjat så vill du bara ha mer’, och det är dagens sanning, brother.”

Så hör upp killar: Alla ni som längtar efter en hobby. Som inte vill gå i terapi men letar lugn i själen. Som behöver varva ner. Som behöver varva upp. Alla ni som i hemlighet tyckte att syslöjd var roligare än träslöjd. Som blir glada av en ny mössa. Som vill ge den ni älskar något alldeles speciellt. Som vill ta en paus från datorn. Som tröttnat på surdegsbaket.
Kom igen – ni vill, ni kan, ni törs!

Tänk så trevligt det är att brodera tillsammans!

Fler killar att inspireras av: stickbloggaren Johan och världens mest lästa manliga sybloggare Peter. Och hör upp stickande män – här finns ett stickforum bara för er.

Det här inlägget har tidigare publicerats på Jabbos blogg.

Vi vill börja vår bloggvecka med att filosofera över hur man berättar en historia. Sedan Jabbos begynnelse har vi klurat på vad konsten med en riktigt bra historia är (PS. storytelling). Vilka är ingredienserna? Är det vad som sägs, är det hur det sägs eller är det vad som inte sägs? Filosoferandet idag kanske inte leder till några absoluta sanningar (du kanske till och med bara blir förvirrad) men lägg alla tråkiga måndagsbestyr åt sidan ett tag, skit i att vara effektiv för ett ögonblick och ägna lite tid åt att spåna loss. 

Här är en bra historieberättare, Steve Jobs. Han var så skicklig i sitt berättande att det var på gränsen till manipulation. Hans kollegor kallade det för Jobs förvrängningsfält – man var motståndslös och allt Jobs sa lät som en fantastisk idé. Men kärnan i Jobs förmåga att nå ut måste ha varit hans passion.

En bra historieberättare kan också vara en plats. Till exempel torget Djemaa el Fna i Marrakesh, Marocko. På kvällarna samlas historieberättare från landets alla hörn. Åskådarna blir underhållna, skrattar och gråter. Historieberättarna får hjälp av den suggestiva stämningen på torget och berättar med inlevelse och röst. En riktigt god historia får oss att resa i tid och rum.

En bra historia måste berättas på rätt sätt. Inom dramaturgin finns det tusentals böcker om hur man berättar en historia. Men huvudtemat är väl att det ska finnas en början. Vi lär känna de som är med i historien. Historien ska följa en dramatisk utveckling. Det måste hända någonting. Någonstans i historien sker en konfrontation eller en upplösning av något slag. I slutet av historien löses konflikten upp och alla obesvarade frågor får ett svar. En klassiker! Det får mig att tänka på 70talisternas första klassiker:

När man har jabbat ihop i ett och halvt år som vi fyra i Jabbo har så börjar en historia växa fram. Och det finns flera historier i historien. Men vilken historia ska vi välja för att beröra dig? För att ge dig kunskap, få dig att minnas oss och för att du ska förstå vem Jabbo är? Räcker det med en filmsnutt?

Jabbos kärna är ju handgjorda saker. Jabbo finns för att köpa och sälja handgjort men också som community där vi kan inspireras av varandra. Vi vill jobba mycket med storytelling. Både vi som driver Jabbo men också alla som öppnar butik och säljer sina egna, handgjorda saker. Att var och en ska kunna berätta just sin historia, om varför man skapar, vem man är och vad man brinner för.

”Mycket snack och lite verkstad”, så kallas rummet på Liljevalchs konsthall där jag och mina två kollegor slöjdar hela dagarna. Det är ju långt ifrån alla besökare på utställningen som slöjdar själva, men de flesta tycket det är jättekul att prata. Varje dag blir det många historier om mormors spinnrock eller luffarslöjden eller om de gamla virkade dukarna. Och historierna är ju en precis lika viktig del av slöjden som föremålen. Det jag vill säga här är ju att väldigt många människor har ett förhållande till slöjd även om de inte själva slöjdar. Har man pratat om slöjd en stund så har man ändå närmat sig föremålen eller företeelserna. Slöjden har fått ett litet större utrymme och kanske får många en tankeställare med sig hem.

Något som många faktiskt känner igen är spinnrocken som står i ett hörn av verkstan, tillsammans med en stor korg fylld med härlig gotlandsull, ett par kardor, ett härvträ, några sländor och lite till. Utan att överdriva kan jag ju säga att detta är min favorithörna. Så fort spinnrocken går igång blir folk i närheten aningen hypnotiserade av det snurrande hjulet och närmar sig nyfiket. Spinnrocken är väldigt bra på att inleda samtal. De flesta kanske tänker sig att en spinnrock alltid är en gammal knarrig historia av mörkt trä, glansig av generationers ullfett – men icke, där står en sprillans ny skapelse från Holland, en rock av märket Louët. Ljust trä och svart plast, inga svarvade ekrar minsann. Om jag fick en tia varje gång någon utbrast i förvåning ”är det en MODERN spinnrock!?” skulle jag ha dubblat min lön vid det här laget.

Men kanske är det just detta som får folk så intresserade. Något så otidsenligt och mossigt som att handspinna ullgarn kan plötsligt bli modernt och lite häftigt. Ett arbete som få idag behärskar, och som faktiskt ser lite imponerande ut. Många blir kvar länge och sitter och pratar om allt möjligt: om naturmaterial, om hållbarhet, om framtiden, om konsumtionssamhällets kris. Ja, denna lilla oansenliga maskin kan sätta större hjul i rullning i folks tankar. Några börjar snegla på den frestande ullen. ”Vill du karda lite?” kan man smyga in då. ”Jaa, det vore nog spännande!” Och så är man igång. Det är så roligt när både vuxna och barn hugger in, och hur besökarna själva sedan fortsätter att lära varandra när man själv tittar bort. Och det har redan blivit en hel korg full med knasiga härvor som alla möjliga händer har spunnit.

Av dessa härvor har jag börjat virka en sjal. Mest för att korgen inte ska svämma över, och för att det är kul att kunna visa upp någon slags ”slutprodukt”. Då kan jag hålla upp sjalen och peka på ullkorgen och säga ”den här har gått igenom alla steg från nyklippt ull till färdigt plagg”. Allt dessutom inom en radie av ca en och en halv meter. En viss känsla av rikedom och stolthet sprider sig när jag kramar min allra första egenspunna härva av mjukt och fett ullgarn. Det är grejer det!

Jag fick en fråga, att skriva för en blogg… jag tänkte nejnejnej, och därför fick det lov att bli Ja. Det är det där att våga sånt som är olidligt jobbigt. Prata inför människor, beskriva sitt arbete… och nu är det vad jag lovat göra, tack och lov i text med fri tillgång till delete.

Mitt masterarbete från HDK textil konst 2012 och anledningen till att jag blev inbjuden att skriva här  ”sällskap” är en fortsättning på mitt kandidaterbete från 2008 ”världens vackraste by”. Arbetena behandlar olika perspektiv av min uppväxt och mitt förhållande till en liten by i Dalarna. En romantiskt drömsk historia, och en berättelse om livet bakom den faluröda fasaden.

Just nu har jag en sommarkurs där jag desperat försöker lära mig hantera svetsen och svarven, med mycket varierad framgång.. I ett försök att hantera och förstå nya material och tekniker.

HDKs examenskatalog: http://www.hdk.gu.se/sv/studenter/examens-utstallningar/2012/konsthantverk/konsthantverk-avancerad-niva/sara-marianne-erkers

Om jag hade fått frågan för 4 år sen när jag precis hade flyttat dit så skulle jag nog svara – Nja jag är istället lite besviken på Milano och förmodligen velar jag vidare med mitt svar.

Men nu några år senare så får jag bara instämma vad de olika skribenterna och legenderna säger om den gamla industristaden Milano. Ja, den är i alla högsta grad en DESIGN STAD.

Tänk er själva att strosa runt en dag i de olika showroomen där de senaste möblerna och trenderna skymtas. Med andra ord får du se live de vi annars läser i Elle Decor och Sköna hem. Flertal gallerier finns det för den konst intresserade, eller varför inte bege sig ut i den gamla stadsdelen Brera och se på när konstnärerna målar sin mästervärk. Listan med aktiviteter gällande kultur är lång. För att krydda lite extra och som alltid är värt är nämna är den kända möbelmässan Salone di mobile. 1961 satte mässan igång då målet var att visa upp italiensk design och få fart på exporten. Efter varje år som gick så har mässan vuxit och blivit allt mer betydelsefull som resulterar i att idag är den världens störst mässa för detta ändamål.

Men hur kunde jag tidigare då tycka att staden gjorde mig besviken? På något underligt sätt tyckte jag att staden stod stilla, de äldre välkända designerna nämndes ofta och de syntes på utställningarna samt de ställde ut åter igen sina tidigare verk så som Memphis möbler/installationer mm. I varje diskussion nämns ”Made in Italy”. Men OM man blir utnämnde till ”huvudstaden av design” så bör väl det vara där det nya händer, lyft upp de yngre – skippa made in italy för hur mycket blir egentligen producerat i Italien?

Nu när man har varit med några år, läst på lite mer och sett stadens utveckling så blir jag bara glad av att se att Milano visar motsatsen till mina tidigare funderingar. Istället hyllar de faktiskt de yngre/nya, de har ett framtidsplaner på staden så som Made Expo2015 där nya skylines börjar att skymtas över de gamla takåsarna. Närheten av Milano ligger staden Brescia som är känt för sin mekanik och ingengjörskonst där än idag flera produkter tillverkas. Sen är det en ju en annan historia om att Italienarna är aning för stolta över deras resultat och planer. Talesättet  ”parla tanto, fare poco” – ”prata mycket, göra lite” tycker jag stämmer bra in på deras generella attityd. T.ex. många av projekten till Made Expo 2015 har skrotas på grund av tidsbrist och det ryktades om att allt fler skulle kunna följa samma linje. Men jag slutar där, för det är som sagt en annan historia.

Men Milanos smultronställen är dock de små marknaderna, som ligger gömt på en innegård eller i ett loft nära stadens kanaler. Här finner du inte bara vintage kläder utan allt möjligt charmigt så som hemmagjorda smycken, hattar, stickning som påminner om G-knit approach, möbler mm. Rättar sagt en plats där de okända får synas.

Favorit konceptet för mig var att lyssna på när dj:n spelade musik, äta en cupcake från ”60-tals tjejen” och titta på när mina vänner gjorde screenprints på väskor och t – shirts. Lyckoruset vara att vistas i en inspirerande miljö med unga nya talanger, och vem vet man kanske skymtade den nye Philippe Starck

”Va? Blir man slöjdlärare då eller?”
Det är den vanligaste kommentaren jag får när jag berättar att jag går kandidatprogrammet Ledarskap i slöjd och kulturhantverk. Frågetecknen blir inte färre när jag sedan säger att man till exempel kan bli hemslöjdskonsulent. Det faktum att jag själv knappt vet hur jag hamnade på utbildningen eller vad den ska leda till gör inte saken enklare. Jag vet bara att mitt intresse för historia, hållbarhet, form och skapande med mina händer gjorde att det verkade var den perfekta utbildningen för mig. Efter tre års studier inom grafisk design, produktdesign och recycle design känns det som att jag hittat rätt.

Efter snart två terminer kan jag summera att jag lärt mig massor! Kurser i projektledning, entreprenörskap, färg och form samt textil har betats av. Jag har aldrig haft speciellt klart för mig vad jag vill bli när jag blir stor och jag vet inte mer nu heller.Jag älskar museer och att uppmuntra andra människor i deras skapande. Att leda projekt har jag insett är fantastiskt roligt och försöka skapa ett företag av en egen idé lockar mer och mer. För tillfället känner jag att mer klarhet änså inte behövs, vi får se hur det känns om två år när examen närmar sig.

Nu trillade rapporten Hemslöjden som näringsgren just ner genom brevinkastet! Hörs imorgon!

Jag glömde visst kameran på jobbet så jag kan inte visa hur det ser ut där jag sitter idag.
Men ni kan få se min lilla clown jag gjorde ikväll iallafall! Jag har varit lite besatt av att göra såna här söta bollgubbar på senaste tider, alla med sig egna personlighet och historia som jag har i huvudet när jag gör dom..

Så är den slutligen här – dagen då min ljuvligt vackra, handsydda balklänning som jag gissar är från tidigt 50-tal får möta sitt öde. Ett fint öde visserligen, det kommer att bli en massa vackra hattar av den stora spetskjolen, men det skär alltid i hjärtat att klippa i något med så mycket själ och historia. I flera år har har den hängt på utsidan av min garderobsdörr och inspirerat mig. Men skicket på klänningen är så dåligt att den inte går att rädda – som klänning i alla fall.

Vecken är konstfullt lagda och fästa med små små stygn... Jag inbillar mig att det är en kärleksfull mor som hjälps sin dotter knåpa ihop klänningen....

Det är bara att bita ihop och ta fram saxen. Tanken på att den utsökta spetsen kommer att få en ännu mer välförtjänt plats – på första parkett på någons hjässa istället för nere vid golvet – är i alla fall en tröst.

Jag har satt saxen i åtskilliga brudklänningar tidigare, åt brudar som är förtjusta i tanken på att bära sin mors eller mormors brudklänning, men där skick, storlek eller smak inte tillåter det. Då har vi tillsammans valt ut någon detalj – vackra knappar, en spetsbit eller ett vackert band, som får spela huvudrollen på en liten koaff istället, och föra traditionen vidare in i framtiden. Vackert och utan att kompromissa med brudens egen vision om sin stora dag.

På samma sätt har jag gjort hattar av min allra första balklänning, en plommonfärgad plyschstass med rynkat liv och hellång kjol. I den dansade jag min första vals med en man som inte var min pappa… Såklart att den måste få leva vidare!

Som kulturarvsbärare, som jag gärna anser mig vara, kan man tillåta sig att vara ohämmat sentimental på det här sättet. Det finna också ingen hejd på hur självcentrerad man får vara, eller hur mycket man får romantisera historien – sin egen och andras. Men vi behöver romantik och irrationellt förhärligande av det förgångna – hur ska vi annars kunna skapa värden här och nu?

Med risk för att låta aningen pretentiös så skulle jag vilja påstå att hattmakandets hantverk påminner en hel del om poetens. Min uppgift är att sammanfatta något stort, helst bärarinnans hela personlighet med olika humör och smaker och uttryck, i en liten tygmojäng som hon sedan bär på huvudet. Det gäller att fånga det viktiga, skala av och förstora upp och sedan ska det ju se vackert ut också. Eller åtminstone sött. Eller åtminstone roligt. Det är inte alltid så lätt, men när det lyckas ger det en otrolig boost till bärarinnan, komplimangerna haglar och hela hon bara strålar…

Mina hattar har alltid en historia, det är viktigt för mig. Materialet har sin egen historia, och designen har sin. De hattar som är gjorda speciellt för en viss person får sin historia av de tankar om personen jag har när hatten formas.

Den här hatten gjorde jag till mig själv, jag gillar lite större hattar och har ganska stort huvud, så det passar med en sådan här sjömansinspirerad form. Floret kallas birdcage när det liksom burar in ansiktet på det här sättet, och kan bäras med eller utan hatt, det ger en lite mystisk och distanserad känsla som känns både flirtig och stilfull.

Just den här hatten fick bara en enda liten silkesros som dekoration, men den har å andra sidan en spännande historia. Man kan hitta liknande gamla handgjorda tygrosor i antikaffärer, men den här kommer från en klänning som en väninnas mamma fick hos en dam hon städade hos för många år sedan. Den klänningen hade varit ute på galej i Stockholmssocieteten många gånger, så den här blomman är troligen bra mycket mer van vid de fina salongerna än vad jag är… Nu har den dock blivit befordrad från sin plats vid dekolletaget och uppflyttad till huvudknoppen, och pryder hatten som en påminnelse om de flärdfulla fester som man behöver gå på för att må bra.

Det här är en hög hatt i miniformat som dekorerats med stora rosa rosor och sidenband. Det sötflickiga blandas med en maskulin form – bara mindre. Modellen heter Annica och hatten är gjord för att passa hennes småkaxigt flörtiga personlighet och hon hävdar bestämt att den får henne att bli ännu mer… ja, ni ser ju.

Att bära en vacker och lite spektakulär hatt gör underverk inte bara för stilen utan också för hur du uppfattar hela omvärlden. Plötsligt tittar och ler alla du möter, folk ger dig komplimanger, kommer ihåg dig från den där festen, lyssnar plötsligt mer noggrant på vad du har att säga… Det är faktiskt sant. Och när man känner att folk tittar uppskattande på en så rätar man ju på ryggen och ler – och blir sitt allra snyggaste och mest fantastiska jag!

Bilderna föreställer en känsla som jag har haft, det är första bilderna vi visar ur den nya Studio-Heimat kollektionen, själva dräkten har jag sytt på hela sommaren, men nu till en vanlig dag i Sättra. Kanske kan det belysa vikten av Sisters. Hur får man utlopp för sin kreativitet??

Går upp 6.00, alla, barnen och jag är trötta, vi lider av postskördefest syndromet, hålögda och långsamma. Alla får sin dos av hygien, frukost, gummistövlar, läxböcker mm. Jag har tre barn (vilket är under medel i Sisters of Sättra) och är ensamstående konstnär/intendent, busshållsplatsen är mittimot och alla kommer med skolbussen.

Jag åker till jobbet som är ett friluftsmuseum med konsthall. Snart är det bara ett friluftsmuseum och jag är uppsagd, men nu är det måndag efter skördefesten och en mycket stor utställning om jordbruk och konst ska plockas ner, sorteras upp och alla verk ska bubbelplastas. Jag har varit arg i ett halvår för att konsthallen ska läggas ner och att jag ska bli uppsagd och nu orkar jag inte vara arg mer. Konstnärer kommer och hämtar sina verk som inte blivit sålda, min vän Tage snart 94 kommer och är glad för att han får köra bil igen och konstgruppen Greetings från Öland som har haft en fotoutställning ”Tack för besöket”, bilder föreställande sig själva i Ölandsdräkten i typiska öländska miljöer på vintern, de drar ner kablar. Även Sisters of Sättra har av någon anledning varit med på jordbruksutställningen med serien ”Här växer vi”, tre foto, en film och ett broderi. (Kristina lever ett lyckligt och lättsamt liv med gott om tid för trevligheter). Det handlar delvis om att växa eller kvävas.

Hela tiden ringer telefonen för det är många som är upprörda över att konstmuseet ska stänga. De har haft protestlistor och lotteri i helgen och har många uppslag om hur museet kan räddas. Andra ska diskutera saken i Radio Kalmar i morgon, vart är den öländska kulturen på väg egentligen? Ja det kan man undra, jag är så glad för allt stöd, men samtidigt så pass trött att jag är lagom stimulerad av att slå in tavlor i bubbelplast.

Slutar kl 16.00 hämtar min yngsta dotter på fritids, de andra två är hemma. Jag sätter igång mat, läxläsning, äter mat, röjer, måste åka och handla, tanka och ta ut månadspengar till barnen, stressar iväg, barnen vind för våg hemma. Tillbaka igen, läxor, slå in läxböcker, kvalitetstid eller vad det heter. Mitt i detta stressande har jag bokat in yoga för att jag kände på mig att jag skulle vara sliten efter skördefesten, så då far jag i väg på den. Barnen åter vind för våg, men det kom hem en lugnare mer harmonisk mor sedan. Somliga hade somnat i soffan, jag såg på ett historieprogram med äldsta dottern. Vi är båda intresserade av historia, jag är egentligen arkeolog. Telefonkonferens med en sister i byn, imorgon ska hennes folkhögskola göra något i min trädgård. Om det får ni troligen läsa om.

Bilderna ur Heimatkollektionen. Heimatfilmerna och mitt eget Heimatinferno på den öländska landsbygden har inspirerat. Idag blev det just inte så mycket skapat men helt lat har jag heller inte varit.