Överraskningsslöjd är när man slöjdar något för att ge bort till någon som inte förväntar sig det. Min ena syster köpte ett bageri för några år sedan och genast öppnade sig en möjlighet till en hel del överraskningsslöjdande. Till ett bageri behöver man ju en bageriflagga tänkte jag och köpte hem tyg och knåpade ihop en bageriflagga i samma typsnitt och färger som deras logotyp. Den efterföljdes ett tag senare av en kaffeflagga då de införskaffat en bryggkaffemaskin.

Under en tjänsteresa till Taiwan, där det är bra pris på att ta fram trycksaker, klistermärken och liknande, började jag skissa på en kompletterande logga till den befintliga. De bakar ibland ett speciellt bröd, fougasse, som sägs likna veteaxet. Det har en intressant form som jag omsatte i en logga och lät trycka upp en bunt små klistermärken. Den överraskningsslöjden mottogs med stor glädje av bageriägarna.

Sedan har det blivit en hel del överraskningsslöjd med fougassen som bas; bakdukar, kakfat, semlemönster, gummistämplar för att trycka loggan på påsar och ett underlägg i locker hooking-teknik.

Sedan finns det överraskningsslöjd som tar väldigt lång tid (fast det inte egentligen alls behöver det). Till en kompis trettioårsdag hade jag bestämt att screentrycka en väggutsmyckning. Han hann fylla trettio utan att det blivit något tryck men jag tänkte att han kanske kunde få trycket på sin fyrtioårsdag istället. Fast nu har han fyllt det också och inget tryck har det blivit…. Men jag får väl sikta på femtioårsdagen!

Min andra syster fick en dotter häromåret och vips öppnade sig ännu en möjlighet till överraskningsslöjdande. Eftersom jag stickar ohemult många handledsvärmare var ett par handledsvärmare i miniformat en given present till födelsen. Babyhänder är ju otroligt små, med små, små fingrar, det vet ju alla. Jag höftade till och stickade ett par pyttiga handledsvärmare. Tösen ploppade ut (möligen ett ordval min syster inte skulle instämma i) och visade sig ha rätt stora kardor trots sin ringa storlek. Det vara bara att inse att handledsvärmarna aldrig skulle gå att få på.

Nåja, skam den som ger sig! Jag satte igång med ett nytt par, några storlekar större denna gång. Sedan gick det dock ett bra tag innan jag fick dem färdiga och när de slutligen var klara kunde jag konstatera att de visserligen gick att få på, men att det inte såg så bekvämt ut och att de troligen inte skulle kunna användas speciellt länge. Hur breda kan små babyhänder vara egentligen?

Nu har jag gett upp på handledsvärmarfronten för ett tag. Nästa gång tror jag att jag gör ett par i vuxenstorlek… Ett par nålbundna vantar har jag dock precis förfärdigat och där tog jag i från knäna så de kommer nog passa lagom till nästa vinter. Och lika bra det, för nu ska det väl snart inte behövas vantar längre får man hoppas!

På onsdagkvällar håller jag slöjdklubb för barn på Konsthallen i Göteborg tillsammans med en kollega. Vår Slöjdklubb vänder sig till barn från 7 – 12 år och barnen får prova på att slöjda i många olika tekniker och material. Vårt senaste projekt är att göra linoleum- och schablontryck på tyg för att sedan arbeta vidare med det tryckta tyget genom att brodera på ytan, sätta på pärlor och paljetter och till sist göra figurer, väskor eller vad man nu vill göra av sitt tryck. Här är bilder på hur fint det blev.

Det är alldeles för litet bus på jobbet!! Bra bus ger glada skratt och förgyller och piggar upp tillvaron för kolleger och en själv. Jag förespråkar därför mer practical joke-slöjdande. Ett av mina practical joke-slöjdprojekt utspelade sig förra våren i Lyon, där jag jobbade ca två veckor i månaden. Jag hade en liten gås oplockad med en av mina kolleger därnere så när han sedan åkte på en veckas skidsemester och glömde kvar sin jacka på jobbet fick jag en briljant idé. Jackan fick följa med hem till hotellet och jag sprang ut på stan och hittade precis det jag sökte i en välsorterad tygaffär, nämligen knallrosa, långhårigt fuskpälstyg, och köpte en halvmeter av det. Sedan gick jag hem till hotellet och skred till verket. Jag klippte, sydde och gapskrattade om vartannat. Om ett gott skratt förlänger livet så blir mitt några år längre pga den kvällen. Den tidigare ganska oansenliga och anonyma svarta jackan med kapuschong förvandlades på ett par timmar till en betydligt mer färgstark och originell skapelse.

Jag hade dock noga sett till att jackan inte var av goretextyp för då hade skämtet blivit mindre lyckat om membranet blivit helt sönderstucket. Jag sydde också med förhållandevis stora stygn då jag misstänkte att min kollega kanske inte fullt ut skulle uppskatta mitt tilltag, eller i alla fall inte till den grad att han gärna skulle visa sig ute i jackan (konstigt nog måste jag säga för den blev ju verkligen mycket finare ). Nåväl, jag placerade jackan på hans plats och den lyste upp tillvaron för resten av kontorslandskapet under veckan innan kollegan kom tillbaka.

Det kom även folk från andra delar av kontoret som hört rykten om den pimpade jackan. Efter en vecka kom kollegan tillbaka och vi hade förberett oss väl med både filmkamera och vanliga kameror i högsta hugg. Litet spända var vi allt på vad reaktionen skulle bli. Det blev mycket skratt och ett kanske aningens oroligt –”Is it permanent?” Kollegan provade jackan och den klädde honom verkligen och han tyckte att det var ett bra skämt och det var ju det viktigaste. Dock tror jag inte att han burit den utomhus och jag har även hört rykten som gör gällande att jackan numer ser ut som förr :-).

Alldeles nyligen fick jag tillfälle att använda den fina fuskpälsen till ytterligare ett practical joke-slöjdprojekt. En kollega skulle visa sin styrka genom att lyfta en svintung transformator och det bar sig inte bättre än att transformatorn tippade och föll på kollegans fot. Det blev ett rejält jack i en tå och en spricka i en annan, vilket ledde till att doktorn fick sy några stygn. Hmm, litet Darwin Awards över detta tänkte jag och funderade på hur denna händelse skulle kunna leda till litet practial joke-slöjdande.

Ett par gamla slalompjäxor inköptes på en loppis och jag sydde ett snyggt fodral till dem i blått tyg och kantade dem med en rejäl bit av den klatschiga, rosa fuskpälsen upptill. Ett par skyddsskor alltså, för att bättre klara liknande incidenter i framtiden. Till detta bifogades ett diplom utfärdat av kommittén för Darwin Awards och även en broderad prisrosett. Eller det blev faktiskt bara ett Darwin Awards light eftersom kollegan ju överlevde (ett riktigt Darwin Awards kan nämligen bara erövras om man på ett väldigt ogenomtänkt och spektakulärt sätt dör och därigenom förbättrar världens sammanlagda arvsmassa, se http://www.darwinawards.com/darwin/). Också denna practical joke-slöjd mottogs med glada skratt och skyddsskorna pryder nu sin plats i vårt labb ifall någon skulle behöva ta en tur ut i garaget med sina lurande farligheter.

I helgen som gick var jag kursledare för en kurs i Sashiko – japanskt broderi, en kurs jag höll i Studieförbundet Vuxenskolans regi. Sashiko är en teknik där grundstygnet är det absolut enklaste man kan tänka sig: förstygn, dvs man syr bara upp och ner, upp och ner, men uttrycket kan varieras i det oändliga. Den tidiga användningen av tekniken var för att förstärka och laga plagg och genom att lägga lager av tyg på varandra och täcka ytan med stygn, få en värmande effekt pga den luft som binds mellan tyglagren. På senare tid har sashiko utvecklats till att användas mer som ren dekoration.

Man kan dock förena den dekorativa effekten med den mer funktionella användningen vilket jag gjorde i mitt första sashikoprojekt då jag fått en mängd mindre bitar av olika gamla japanska kasurityger under ett besök i Japan.

Kasuri är detsamma som ikat, dvs att garnet i varpen, inslaget eller både varp och inslag mönstras innan det sätts upp i vävstolen. Ett sätt är att spänna upp t ex varpen i sin fulla längd och knyta om garnet på olika uträknade ställen och sedan färga, för att på så sätt skapa ett mönster. När man sedan sätter upp varpen i vävstolen och väver kommer det att bli små förskjutningar mellan de olika trådarna och mönstren ser därför litet blurriga ur. En otroligt tidskrävande teknik (som jag ännu inte har provat).

Under mitt japanbesök fick jag också en bok om sashiko och var sugen på att prova på tekniken. Jag hade ett par älsklingsjeans som blivit för trasiga för att användas, faktiskt var det så att jag hade stickat sönder dem! Jag stickar nämligen väldigt många handledsvärmare och i början använde jag strumpstickor i metall som var förhållandevis långa. När maskorna på en sticka var stickade puttade jag dem till mitten av stickan genom att sätta stickan mot höger lår. Efter ett antal handledsvärmare gjorde detta att tyget på högra byxbenets överdel var helt utslitet. Så jag såg en chans att förena en massa bra saker genom att laga mina jeans med de vackra kasurilapparna: jag fick prova på sashikotekniken, kasurilapparna kom till användning och slapp ligga i en låda till ingen nytta, jag skulle få användning för mina väl ingångna och väldigt sköna jeans igen. Dessutom tyckte jag att det var extra kul för att det var just så tekniken ursprungligen använts, till att laga och förstärka utslitna plagg.

På sidan 365 saker du kan slöjda, finns mer beskrivet hur jag gjorde: http://www.365slojd.se/projects/549-laga-byxorna-med-sashiko

På helgens sashikokurs provade sig deltagarna fram, dels med grundtekniken att fylla en yta med parallella stygn och dels genom att experimentera med olika mer komplicerade mönsterformer. Så här fina blev resultaten:

Efter gymnasiet funderade jag mycket på i vilken riktning jag skulle utbilda mig vidare: tekniskt eller åt något mer konstnärligt håll, eller kanske en mix av bägge? Svåra och jobbiga val! Efter ett fantastiskt, kreativt, skapande år på textillinjen på Capellagården slutade det med ett riktigt ärketekniskt val; civilingenjörsutbildning i Teknisk fysik och elektroteknik. Slöjdandet har dock alltid funnits med på fritiden i olika former och i Linköping kom jag också i kontakt med hemslöjdsrörelsen. Men ibland har det dykt upp en gnagande tanke; skulle jag ha gjort något annat val? De senaste åren har jag funderat på hur jag skulle kunna få in mer slöjd i mitt arbetsliv. Det är nämligen litet ont om slöjd i fordonsbranschen där jag jobbat sedan examen (eller så har jag bara letat dåligt).

Jag har länge sagt –”Varför finns inte yrket Slöjdingenjör? Det skulle jag vilja vara!”. För ungefär ett år sedan kom jag på att om det yrket inte finns, så får väl jag skapa det! Sagt och gjort, jag sade upp mig och startade Slöjdingenjörn AB. Nu delar jag min tid mellan ett 80%-uppdrag i fordonsbranschen och har 20% för slöjddelen av mitt företag.

Visionen för framtiden är dock att inte ha en tidsuppdelning utan att hitta uppdrag som kombinerar ingenjörsskapet med, om inte slöjd, så åtminstone något åt det hållet; något kreativt, mer praktiskt skapande. Det borde finnas möjligheter till sådana kombinationer kan jag tycka, så nu gäller det att klura ut hur dessa skulle kunna se ut.

Här tänkte jag ta tillfället i akt och höra om det är någon som har tips på vad sådana här gränsöverskridande kombinationer skulle kunna vara? En roll som koordinator mellan en ingenjörsavdelning och en designavdelning kanske? Inreda slöjdsalar är ett annat förslag jag har fått. Vad finns det mer? Textilhögskolan i Borås gör säkert en massa kul saker, Smart textiles och sådant, kanske skulle man börja kika på vad de har för sig?

Bloggen har tagit påsklov den här veckan, skulle du vilja blogga hos oss en vecka? Jag jobbar på bakom kulisserna som vanligt maila till info@kravallslojd.se

/ Jonny

Bilder från Documenta 13.

I juni 2012 gjorde vi, textilateljén, en resa till Documenta 13 i Kassel. Det var en fin upplevelse att få se all konst och att göra det tillsammans med kollegorna från ateljén.

Kerstin Nilsson Textilkonstnär

Jag heter Emma Linde och är en sjättedel av Textilateljén.  Jag använder mig ofta av enkla vardagliga materia t ex tidningar, lakan och avlagda kläder – ett återbruk som jag hyser stor omsorg om. Jag omvandlar materialen efter nya principer. Det är en meditativ och lustfylld sysselsättning som samtidigt rymmer ett ifrågasättande av massproduktion och konsumtion, överflöd och resursslöseri. Just nu arbetar jag med den senaste utrensningen av barnens urväxta bommullsplagg.

Bollullsplagg.

Galongrisar, textiltcollage.

Genom ytan. Självporträtt av modemagasin på väg till Textiltriennalen i Lodz som öppnar i maj.

Dagen i ateljén startar med en god kopp kaffe, mörkrostat, ett måste! Promenaden hit var kall och morgonsolen sken, nu undrar jag bara, när kommer vårvärmen… med krokus och snödroppar och en fika i solen.

Idag blir det att fortsätta med nål, tråd och diverse material. Är inne i en period då jag håller på att testa och fundera på nya lösningar. Om du vill se mer av mina arbeten, gå in på hemsidan www.elisabethcarlsson.se

Textilkonstnär elisabeth carlsson

Stickbuffé

Under Kulturnatta 2009 i Göteborg bjöd vi in till stickbuffé.

Det blev en härlig kväll med många besökare med stickor och mängder av garn.