Ett av mina pågående projekt är detta. Den sista bilden är på en form som liknar de andra men som är större, den mäter nu ca 44x25x24 cm, den var ett test jag påbörjade för precis en vecka sedan och efter många timmars arbete börjar den få ett intressant uttryck och struktur. Den kommer tillsammans med de mindre skulpturerna bli en del i ett större projekt.

Här följer en mängd bilder, det är bilder på mer eller mindre färdiga objekt, bilder ur mina skissböcker och bilder på provbitar och processer.

Tillbringade förmiddagen i ateljén, påbörjade ännu ett projekt. Nu har jag varit hemma på lunch, vila, läsning och dusch. Ska tillbaka till ateljén alldeles strax och fortsätta det jag påbörjade. Härlig fredag.

Bilder från förmiddags.

För exakt ett år sedan var jag mitt uppe i mitt masterexamensarbete i Textil konst på Högskolan för Design och Konsthantverk. I examensarbetet arbetade jag på två skilda verk, ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” och ”Gränsland”.

Då skrev jag: ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” är en gestaltning av en människas känslovärld. Där skulpturen kan vara en lämning, en kvarleva, ett inre organ, en rest eller något som ska vidare någon annanstans. Min berättelse är inte sammanhängande, den består av punkter, som alla är i rörelse, där det inte finns någon sanning, samtidigt som allt är sant. Skrivbordet som står stadigt. Hon som är närvarande. Sorterat och uppradat, lådor, askar och burkar. Hon som är så skör och samtidigt den starkaste person jag mött.

Lådorna har konkreta former, helt olika varandra, men alla lådor har en tydlig avgränsning gentemot omgivningen. Några av lådorna har nästan fått ett gjutet uttryck. Men det är viktigt att de inte är gjutna, det är viktigt för verket att det är riktiga lådor, lådor med ett tomrum i, som man kan förvara saker i. Det är viktigt att de har ett lock att stänga och det är oerhört viktigt att de är övermålade med alla dessa lager och skikt av vit färg. Många av lådorna är övermålade i så många lager färg så att de inte går att öppna.

I verket ”Gränsland” arbetade jag kring gränser och spår. Jag försökte gestalta mina tankar kring döden i tre abstrakta svarta former. För mig handlade verket om döden, livet och sorgen. Om spåren, minnena, om kropp, och om det som blir kvar. Varje skulptur gestaltar ett skede eller ett specifikt stadie kopplat till min tanke på döden.

Om man är mer intresserad av att läsa om min process med examensarbetet så finns min examensrapport att läsa på min hemsida.

Nyligen hade jag en separatutställning i Mora konsthall i Dalarna. Utställningen bestod av sju skulpturala verk. Titel på utställningen var ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt”, det är samma titel som på ett av verken.

Huvudinriktningarna i mitt konstnärskap är dels det skulpturala och dels det textila hantverket. För mig är en av de drivande krafterna just att utveckla metoder och tekniker så jag kan arbeta skulpturalt med textilen. Favoritmaterialen är tråden och den vita färgen. Med tråden kan jag sammanföra, sätta ihop, och framförallt kan jag med den tunna och sköra tråden bygga upp starka ytor, ytor som jag sedan kan använda som råmaterial till mina skulpturer. Med tråden kan jag arbeta med uppbyggnad, både som teknik men även som hjälp i gestaltandet av det jag vill förmedla. Med den vita färgen kan jag bygga världar, täcka, och skulptera. Jag tycker om att undersöka vithetens olika nyanser, dess blankhet, matthet och strukturer.

I min konst försöker jag ofta gestalta och arbeta kring en mänsklig skörhet och sårbarhet. Jag undersöker allmänmänskliga tillstånd och försöker ge dem form och struktur. Mycket i mina arbeten handlar om kontroll, och avsaknaden av kontroll.

Här några bilder från utställningen i Mora konsthall.

Två bilder jag tog i min ateljé igår. Det pågår många olika processer där nu, minst fem verk arbetas på parallellt. Under veckan tänkte jag visa på några av dessa processer och jag kommer också berätta om och visa på några av mina färdiga arbeten.

Jag har en kofta som jag har haft på mig i stort sett varje dag sedan jag stickade den för ungefär tre år sedan. Den börjar bli skruttig nu och har tappat en knapp, men det gör inte så mycket. Jag tror jag gillar den så mycket för att den påminner om favoritkoftan jag hade som barn, en  i grön ull som min farmor stickat. För mig är den så den bästa koftan ser ut. Jag har precis stickat färdigt en nästan likadan kofta åt min son. Textilier är så förknippade med minnen, och det finns någon slags  trygghet i det där hemtama. När min äldsta dotter saknar mig brukar hon lukta på den där koftan för att ”den luktar som mamma”, om jag inte har den på mig förstås…

I helgen har jag varit och hälsat på min mamma, och då fick jag den här klänningen av henne, som mormor sytt någon gång i mitten på femtiotalet. Min mamma blev mycket nostalgisk då jag hittade klänningen i en garderob, hon hade suttit under bordet och lekt med tygbitar när mormor sytt klänningen på sin sykurs. Det hölls tydligen mycket kalas under den här perioden, och mormor hade faktiskt en bra anledning att fira, hon hade precis blivit frisk och kommit hem från sanatorium, men var fortfarande mager efter sjukdomen, vilket man nästan kan se på den här klänningen. Jag gillar verkligen modellen på klänningen och dekorationerna med kontrasterande band, och att den som de flesta klänningar från den här tiden har ett skärp i samma tyg. Jag tänkte försöka mig på att sy en likadan, fast jag vill nog ha min kalasklänning i en annan färg än hallonröd.

Ljuskälla är ju ett väldigt vackert ord egentligen, en källa av ljus, lite magiskt sådär. Fina lampor finns det ju gott om, och fula med för den delen. Jag hade länge sneglat på de där fina lamporna gjorda av svarta hattar, de har synts i många inedningsrepotage etc, Jeeves & Wooster tror jag de heter. Prislappen var ju förstås lika tjusig som lamporna, så när jag rev på vinden och hittade gamla hattar i parti och minut så var saken så att säga biff. Jag köpte en sladd och fixade min egna hattlampa, den första av en gammal begravningshatt med flor, den andra av en rolig karamellig 60-tals hatt. Det finns ju fina textilsladdar i olika färger att köpa, välsorterade elbutiker har det till och med som metervara. Annars kan man ju ta en sådan sladd man har till en julstjärna, de brukar ju ändå inte användas så mycket såhär års. Gör ett så litet hål i hattens kulle som möjligt och trä in sladden, sedan får man skruva dit kontakten. Jag går inte närmare in på det elektriska, fråga någon som vet om du är osäker. Se bara till att glödlampan hänger fritt och välj gärna en som inte blir varm, så det inte blir risk för brand.

En gång när jag var liten frågade någon vuxen mig om jag tyckte om tävlingar. Jag svarade ”Nej, men jag tycker om att vara bäst”, vilket min pappa skrattade gott åt. Jag håller fortfarande fast vid detta. Jag gillar inte tävlingar. Tävlingsmomentet tilltalar mig inte alls, inte så att jag är dålig förlorare, men jag går inte igång på själva tävlandet, det tråkar ut mig. Det är klart att man hellre är bäst än sämst, men sådant brukar framgå tydligt ändå. Detta är väl ett av många faktorer som gjorde att textilen räddade mig från sporten. Just nu håller jag på med ett broderi med arbetsnamnet ”Vi utan vinnarskalle”. Det går sådär. Jag har inget emot när det blir lite skevt, men ibland blir det för skevt, så det bara ser knorkat ut. Ansiktet har jag ändrade planer för, så det täckte jag över tillfälligt. Vi får se hur det går. Jag lät vinnarskallen hänga på vänt, den blir klar när den blir klar. Det är ju ingen tävling.