Turkosa Bellis & gammal burk

Written by Linnea11. Posted in Linnéa Kolbäck

Smyckesuppdateringarna fortsätter. Här ett par turkosa ”Bellisar” i samma storlek och glaspärla som förut. Tänk att vissa färger fastnar man alltid lite extra för som tex turkost som jag nästan alltid dras till. Turkost är en färg som både kan kännas kylig och varm beroende på vilka färger som är till. Turkos får mig att tänka på Medelhavets kristallklara vatten, på en krispig höstdag eller på min bästa vän, som jag vet tycker om turkost. Undrar vilka associationer ni får av färgen turkost?

Trevlig kväll! / Linnéa

Grön prästkrage & bok

Written by Linnea11. Posted in Linnéa Kolbäck

Här ser ni ett exempel på hur ett halsband skapat av mig kan se ut ”Grön prästkrage”. Under glaspärlan finns en unik originalteckning i ljusäkta tusch. Berlocken och kedjan är i nickelgodkänd metall. Blommotivet är en utveckling av de ”Bellis” örhängen jag skapat förut, jag måste nog vara inne i en blommande period nu :) Halsbandets berlock är ca 3cm i diameter och har likasom örhängena en förstorande effekt genom glaset.

Mer blommor till folket skapat av prickar och linjer! Här ser du mer halsband skapat av mig.

Idag bjuder jag även på lite inspiration i form av ett bokomslag. Alla dessa gamla böcker som går att finna på loppisar för några enstaka enkronor är ett fynd! De är jättefina att ha i bokhyllan, på tavellisten, byrån eller i fönstret. Jag älskar mina gamla böcker och dess mönstriga och färgrika omslag, de ger mig inspiration och något att vila ögonen på. Om du har liknande böcker hemma, vad gör du av dem?

Trevlig kväll, / Linnéa

Bellis & mammas brosch

Written by Linnea11. Posted in Linnéa Kolbäck

En grön gräsmatta full av små Bellis. Små, små lysande Bellis med vita och ljusrosa blad och en gul mitt. Ett minne som dök upp när jag hade skapat dessa örhängen nedan. De små gula ”Bellis” örhängena har en minioriginalteckning i papper och tusch samt en glaspärla som ovandel. Glaset ger en fin dimension och ett djup till bilden och den blir mer levande på ett sätt. Dessa örängen är de senaste tillskottet i min smyckestillverkning och är ca 1 cm i diameter, det första paret finner du här. Ett prillrigt skapande, men roligt. Känns också bra att få teckna lite och göra något som bevarar teckningarna. Alla smycken som jag gör blir unika och jag gör aldrig samma sak två gånger. Även om jag skulle vilja så skulle det inte bli samma teckning igen, för min lust att förändra och se andra prickar och linjer som blir till former är för stora. Jag hoppas dessa små gula ”Bellisar” finner en vän på kommande Gammliafest!

En blå brosch som är min mammas, så vacker! Färgerna riktigt lyser och sprickorna i glaset/emaljen ger det där lilla extra. Broschen är fyndad på loppis, där många andra av min mammas och för den delen mina egna prylar kommer ifrån. Jag älskar det gamla, det med själ och som någon har använt. Former, färger och mönster ger så mycket inspiraton och glädje samt den där känslan av att göra ett fynd, att finna en skatt!

Önskar er alla en trevlig dag :)  Hälsningar Linnéa

Välkommen!

Written by Linnea11. Posted in Linnéa Kolbäck

Hej & välkommen till min bloggvecka här på Kravallslöjd!

Mitt i sommaren, ledigheten och allt det där slappiga så kommer jag att försöka uppdatera er om vad som  händer i min skaparsjäl denna vecka. Jag och ett av mina kära hjärtan har tagit vårt pick och pack och hälsat på familjen i Jämtland. Härifrån har jag också tänkt mig att skapa lite inför en kommande höstmarknad i Umeå, Gammliafesten.

(Efter flera försök att ladda  upp bilder från min mobil lägger jag nu ner det projektet för ikväll och hoppas på bättre tur sen. Därför kommer nu mitt första inlägg i ren textform men med en hel del länkar där ni kan se vad jag skapar. Ursäkta.)

Genom screentryck gör jag nya kläder av gamla oftast trycker jag på barnkläder. Med ett tryck blir ett secondhandplagg som nytt, det blir mer personligt och unikt än alla de plagg med tryck som går att hitta i affärerna. Här kan ni läsa och se lite om när jag för första gången vågade visa upp mina screentryckta barnkläder. Så oftast är det detta jag gör, först letar secondhandplagg som tåls att användas igen och sedan trycker jag mina egna designade motiv på dem genom screentryck. Jag trycker också på papper, skapar tavlor och kort men mitt senaste projekt har varit att ta tag i det här med ritandet, tecknandet.

Med penna och papper i min hand skapas det oftast något/några slags mönster, former och linjer. Jag har upptäckt att jag har en förkärlek till prickar och linjer och hittade en tänkvärd text om just konstens uppbyggnad genom prickar och linjer. För mig (ca 2 år sedan) var den texten väldigt träffande och tog mig med storm. Just då testade jag att föreviga mina prickar och linjer genom teckning och tygtryck på stora tygtavlor. Efter det har jag vågat trott mer och mer på mina prickar och linjer och det har gett resulterat i smycken. Smycken som ringar, halsband och nu mitt senaste tillskott örhängen.

Eftersom det är svårt att dra med sig all screentrycksutrustning samt material genom inlandets djupa skogar så blev det de små läta materialen till smyckestillverkningen som fick följa med. Så denna vecka kommer  mestadels att handla om mina senaste smyckesprojekt som jag  kommer sälja och visa upp på höstens stora och mysiga marknad, Gammliafesten i Umeå!

Följ med mig och ta del av mina smycken och lämna gärna en kommentar eller två, med glädje /Linnéa

smått och stort

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

Det här med små och stora projekt är ju något som kan vara lite klurigt. Under sista året på Sätergläntan var projekten väldigt stora och långa. Nästan så stora och långa så man inte såg slutet och nästan hann tappa sugen innan det var klart. Så var det med projektet med den gröna Sorundarocken. Jag och min klasskompis Emma som hade inriktat oss på folklig sömnad fick tillfälle att åka till Nordiska museet och mäta upp varsitt ytterplagg. Jag valde en vacker högtidsrock från Sorunda socken. Uppmätningen tog två hektiska dagar och sedan var det ganska mycket jobb kvar. Jag ville ju bara börja sy! Men först blev det mönsteruttag och sedan toileinprovningar och mönsterförändringar som pågick i veckor. Sedan skulle tygerna färgas. Veckor veckor veckor flöt iväg. Sedan var det provlappar som skulle göras på olika detaljer – något som jag egentligen lärt mig uppskatta och som är väldigt viktigt men, ni vet, egentligen vill man ju bara börja! När så den högtidliga dagen kom då jag skulle skära till alla delar (eller de två och en halv dagarna, vilket det faktiskt tog) kände jag en viss matthet sprida sig. Efter flera månaders jobb skulle jag nu sy ihop åbäket också! Herregud.

Detta kan ställas i kontrast mot det jag gör nu. På jobbet är det små projekt som gäller– tillfredställelse direkt för den som har lidit av aldrig-göra-klart-projekt-syndromet. Och jag märker vilken otrolig lättnad det är att bara kunna sätta sig helt otvunget (eller otvunget är det ju inte, jag måste ju slöjda, men ni fattar) och böja till en krok eller tälja en blompinne eller brodera en liten brosch som är färdig på en timme. Sen till nästa grej. Under tiden pratar jag med besökare, springer lite fram och tillbaka, plockar fram material eller visar någon teknik. När varje arbetsdag är slut är det väldigt spännande att gå runt bland borden och se vad för roliga och fina saker folk har gjort och lämnat kvar. Speciellt på luffarslöjdsbordet brukar det ligga en hel hög med små konstiga figurer, blommor av gamla kapsyler eller hipp-som-happ-trädda pärlor på en liten tråd. Och jag själv kan spika upp några småsaker på den stora inspirationsanslagstavlan.

Nackdelen med att under några månaders tid ha spottat ur sig småsaker är ju den att jag helt plötsligt tycker att ALLT ska gå fort. Försökte sy ett par byxor till mig själv härom veckan men det gick inte. Jag tror att jag hade hoppats att det skulle ta en timme ungefär men det gjorde det inte och då blev jag sur. Men innerst inne växer längtan efter ett lite större projekt. Ett redigt handsömnadsprojekt kanske.  Det är nog kanske så att lagom är bäst och man får hitta den där balansen mellan slöjdprojekten för att behålla skaparlusten och glädjen, och samtidigt inkassera tillräckligt mycket yessss-det-är-klart-energi!

nördlördag

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

Varje vecka är det olika teman i Verkstan på Liljevalchs. De är oftast arrangerade utifrån temana på de olika rummen i utställningen och det händer att utställare själva kommer och visar upp någon teknik som de jobbar med. Denna vecka har haft tema ”finlir” utifrån ett av rummen som kallas ”grovhugget och finlir” och innehåller allt från morotsågsskulpturer i storformat till svarvade risgryn.

 

Idag var temat ”Nördlördag” och med det följde en inbjudan till alla som nördat in sig på något speciellt att dyka upp och ta med sig sin slöjd. Så värst många nördar dök inte upp, förutom den drös med slöjdgalningar som dagligen besöker utställningen. Speciellt inbjuden för dagen var fantastiska Olle Norin som nördat in på att knyppla med koppartråd. Han har gjort ett löv till lövutställningen som är helt knypplat och idag visade han hur man kan knyppla en traditionell spets med koppartråd. Jag och min handledarkollega Maritza hamnade totalt i skymundan med våra nörderier och man kan ju lugnt säga att Olle var dagens stora attraktion. Och det var fantastiskt mysigt att se alla nyfikna besökare hänga över knyppeldynan och följa de flinka händernas rörelser med hypnotiserad blick.

 

Jag tog tillfället i akt att visa upp ett litet projekt jag snöat in på: att brodera text med kedjestygn. Kedjestygn är ju så förträffligt förskaffade att de passar till att göra små svängda former (som skrivstilsbokstäver) och ändå ligga snyggt, vilket jag aldrig lyckats med exempelvis med stjälkstygn. Just nu broderar jag ett citat ur Loranga, Masarin och Dartanjang- ni vet det där avsnittet när det kommer tusen tigrar. Texten lyder: ”vad det nu är för bubblor så inte är det gäddbubblor!”

 

 

 

Provocerande experimentell växtfärgning

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

 

 

Förra veckan hade vi växtfärgningstema i verkstan. Eller egentligen kan man väl säga att vi inspirerades av konstnären Jeanette Schäring som färgar experimentellt med allt från rost och kaffe till vejde. I verkstan skulle vi visa besökare hur man kunde färga tyg lite enkelt med saker man har hemma, som rost, avokado, lökskal, kaffe, vin och lite annat. Jag märkte redan när vi började planera de här dagarna att någonstans inom mig fanns en djup skepsis som jag faktiskt blev förvånad och nästan till och med skämdes lite över. Herreminje. Inte kan man väl bara klämma ner lite saker i burkar och hoppas att det ska bli något?

 

Jag tror nog att det är den våldsamt organiserade växtfärgningen på Sätergläntan som fått mig att bli en renodlad växtfärgningsfascist. Dels har vi bara färgat med ”klassiska” växtfärger som krapp, koschenille, björkblad, stenlav, indigo med mera, dels har färgningsprocessen omgivits av recept och regler. Mycket färg, starka färger, rätt temperatur, organiserade efterbad, minutiös betning av alla garner. Ja, helt enkelt rena paradiset tycker jag. Och sen kommer den här kvinnan och bara stoppar ner lite rödkål i en burk och låter det stå två veckor i solen och sen blir det lite svagt lila. Jaha. HUR kan det vara så provocerande?

En av de verkliga utmaningarna i det här jobbet är ju att vi måste lära oss nya saker hela tiden. Nya teman, nya saker att visa, alltid prata och inspirera. Efter att ha stått och dividerat om den här flummiga färgningsmetoden i några timmar märkte jag hur jag började tina lite. Besökarna var hänförda. När de började gå igång så gick jag igång. Det blev lite roligare. Det blev till och med spännande. När vi dessutom märkte att de små sidentygbitarna som vi lagt i en burk med rödlöksskal blev starkt gröna var jag såld.

Grönt! Vi har ju fått lära oss att man inte kan färga grönt! Man måste färga först gult, och sedan blått. Eller? Vi vet förstås inte om färgen är beständig. Men det kanske inte är det viktiga heller. När jag helt plötsligt hade en färgexplosion framför mig i en liten glasburk slutade jag bry mig. So what! Allt är förgängligt. Jag började experimentera vilt med rödlöksskalen: virade in lökskalen i tyg för att låta dem bilda olika färgskiftningar direkt på tyget, drog rynktrådar för oväntade batikeffekter och testade olika tygkvaliteter. Min kollega Erik hade ju lyckligtvis försett oss med fina sidentyger och det är ju otroligt tacksamt att färga på. Allt blev fint.

 

Men trots att det gick bättre och bättre under veckans gång så kände jag att jag ändå genomgick någon slags inre kris. Alla mina erfarenheter av växtfärgning hade ifrågasatts och mina egna fördomar och ideal hade fått utstå en stark prövning. Jag var tvungen att gå till botten med varför jag tyckte att den här ”okontrollerade” färgningen var så provocerande.  Kanske är det just det att man gärna vill ha en beständig färg när man färgar – man vill veta att det håller för sol och tvätt. Med den här experimentella färgningen är inget säkert. Färgerna blir dessutom ofta ganska svaga – vilket man ju tenderar att se som misslyckat eftersom starka färger räkas mest. Sedan är jag nog också väldigt fast i det historiska tänkandet – ”avokadoskal är ju inget man färgat med någonsin i historien, herregud, hur skulle det se ut!” Nu kan jag tala om hur det ser ut. Det blir blask-grå-lila eller beige. Jaha.

Till sist handlar det nog också om en strid mellan olika förhållningssätt i skapandet och yttrycket. Jag själv är så fokuserad på att efterlikna historiska ideal och åstadkomma perfekta resultat att jag glömmer bort att det konstnärliga också är en viktig del. Att alla dessa tyger i burkar är väldigt vackra och lite mystiska. Att det faktiskt är två helt olika världar som möts. Jeanette har också experimenterat mycket med vejdefärgning vilket också självklart gör henne till min idol – det är ju bara hur fint som helst – inom det ”klassiska” växtfärgningsfältet. Men jag är bara så himla glad att hon och mina kollegor i verkstan och alla trevliga besökare under dessa dagar har hjälpts åt att banka ur lite växtfärgningssnobberi ur min hjärna och ersätta den med en oändlig lust att spendera hela min lön på siden och rödlök.

 

 

Alla tyger på bilderna är sidentyger färgade med rödlökskal.

”Nejmen, en MODERN spinnrock!”

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

”Mycket snack och lite verkstad”, så kallas rummet på Liljevalchs konsthall där jag och mina två kollegor slöjdar hela dagarna. Det är ju långt ifrån alla besökare på utställningen som slöjdar själva, men de flesta tycket det är jättekul att prata. Varje dag blir det många historier om mormors spinnrock eller luffarslöjden eller om de gamla virkade dukarna. Och historierna är ju en precis lika viktig del av slöjden som föremålen. Det jag vill säga här är ju att väldigt många människor har ett förhållande till slöjd även om de inte själva slöjdar. Har man pratat om slöjd en stund så har man ändå närmat sig föremålen eller företeelserna. Slöjden har fått ett litet större utrymme och kanske får många en tankeställare med sig hem.

Något som många faktiskt känner igen är spinnrocken som står i ett hörn av verkstan, tillsammans med en stor korg fylld med härlig gotlandsull, ett par kardor, ett härvträ, några sländor och lite till. Utan att överdriva kan jag ju säga att detta är min favorithörna. Så fort spinnrocken går igång blir folk i närheten aningen hypnotiserade av det snurrande hjulet och närmar sig nyfiket. Spinnrocken är väldigt bra på att inleda samtal. De flesta kanske tänker sig att en spinnrock alltid är en gammal knarrig historia av mörkt trä, glansig av generationers ullfett – men icke, där står en sprillans ny skapelse från Holland, en rock av märket Louët. Ljust trä och svart plast, inga svarvade ekrar minsann. Om jag fick en tia varje gång någon utbrast i förvåning ”är det en MODERN spinnrock!?” skulle jag ha dubblat min lön vid det här laget.

 

Men kanske är det just detta som får folk så intresserade. Något så otidsenligt och mossigt som att handspinna ullgarn kan plötsligt bli modernt och lite häftigt. Ett arbete som få idag behärskar, och som faktiskt ser lite imponerande ut. Många blir kvar länge och sitter och pratar om allt möjligt: om naturmaterial, om hållbarhet, om framtiden, om konsumtionssamhällets kris. Ja, denna lilla oansenliga maskin kan sätta större hjul i rullning i folks tankar. Några börjar snegla på den frestande ullen. ”Vill du karda lite?” kan man smyga in då. ”Jaa, det vore nog spännande!” Och så är man igång. Det är så roligt när både vuxna och barn hugger in, och hur besökarna själva sedan fortsätter att lära varandra när man själv tittar bort. Och det har redan blivit en hel korg full med knasiga härvor som alla möjliga händer har spunnit.

Av dessa härvor har jag börjat virka en sjal. Mest för att korgen inte ska svämma över, och för att det är kul att kunna visa upp någon slags ”slutprodukt”. Då kan jag hålla upp sjalen och peka på ullkorgen och säga ”den här har gått igenom alla steg från nyklippt ull till färdigt plagg”. Allt dessutom inom en radie av ca en och en halv meter. En viss känsla av rikedom och stolthet sprider sig när jag kramar min allra första egenspunna härva av mjukt och fett ullgarn. Det är grejer det!

 

 

 

 

Rekognicering

Written by Lillemor. Posted in Lillemor Elfgren

Igår var det förberedelser inför kommande evenemang. 12 augusti är det Hembygdsdag med drag i Vänfors utanför Vännäs.En hembygdsdag som är uppbyggd kring gamla maskiner och fordon. Huudattraktionen är traktorpulling men det visade sig ska vara mycket mer som ska hända.

I ett av uthusen på gården där dagen ska utspela sig står en stenmangel. Ett riktig as, den kan nog inte beskrivas på något annat sätt. Men den ska tas ut och som en programpunkt användas för provmangling. Lite som vi ska ha en stenmangel i den kommande textila studieutställningen på Västerbottens museum.

Min vana trogen så lyckades jag givetvis även lokalisera några spinnrockar i ett hörn. Strunt samma att jag lyckades klippa huvudet av en oskyldig åskådare när jag fotade, så länge det viktiga kommer med!

Men ska det bli nån hembygdsdag och försäljning för min del är det nog bäst att sätta fart på stickor och spinnrock nu.

Helgens marknadsäventyr

Written by Lillemor. Posted in Lillemor Elfgren

En viktig del i mitt företagande och slöjdande har alltid varit att åka ut på marknader och olika evenemang. Min första hantverksmarknad stod jag på när jag var 13, och sen dess har det bara fortsatt. Några år hade jag nästan varje helg hela sommaren uppbokad och stod på alla små byamarknader vi kunde hitta i Sollefteåtrakten.

Idag hinner jag inte lika många och har även gjort ett urval av marknader och arrangemang som funkar bäst rent försäljningsmässigt. Nackdelen med att starta företag är att man blir mer medveten och börjar räkna på förtjänsten på ett annat sätt. Vilket ju är bra men ibland kan ta bort vissa delar av skapande, kreativitet och spontanitet.

I helgen var jag dock iväg på marknad i Nordmaling. Alltid en trevlig marknad där de lyckas bibehålla lite balans mellan hantverk och plastpåsar. Även om det alltid kan vara mer hantverk!

Passade på att prova min nya lilla pryl, kortläsare till mobilen för att ta kortbetalning,

vilket fungerade utmärkt. En hel del av den övriga tiden gick åt att halvligga över bordet och hålla fast varorna som hotade att blåsa bort.

Om du vill kika på mina alster utan att jag desperat ligger över dem kan du kika in i min webbutik www.limmo-design.se

 

Nu iväg till arbetet för stickkafé ikväll!

.