ja, så hette kursen som jag gått i helgen. Kursledare var Jögge Sundqvist och vi har hållit till på en gammal fäbod i Galven, utanför Arbrå. Jögge är en fantastisk inspiratör och mycket duktig pedagog. Jag har hållit på en del tidigare och snappat upp kunskap både till höger och vänster. Jögge är för mig en ny bekantskap och jag har lärt mig otroligt mycket. Vilken helg! Händerna är tack och lov hela, men ömma. Ögonen är trötta och hjärnan proppfull med både kunskap, inspiration och en hel del nya idéer som sakta kommer formas till nya projekt och föremål. Utlopp för kreativitet och lustan!

Ser verkligen fram emot en sommar fylld av täljning och lek.

För att ge en liten inblick i vad vi egentligen har gjort; skedar, smörknivar, krympburkar, pratat torkning, täljning, huggning, slipning, färgning och en hel den annat som kommit i vår väg under dessa tre dagar.

Har du minsta intresse i att slöjda själv, oavsett förkunskap och får möjlighet att gå en kurs för Jögge: gör det!

I och med detta tackar jag för mig som gästbloggare här på Kravallslöjd för denna gång. Vill du läsa mer om  mina äventyr så är du välkommen att fortsätta läsa om mig på: www.erikwestberg.se

Tack för mig!
EW

Just nu ställer Göran Hägg ut i Konsthallen i Örebro. Han gör bl a mekaniska skulpturer:

En rörlig skulptur med skelett och leksaksnalle

Måste bara få citera en mening ur hans presentationsblad, som beskriver ett annat rörligt verk i utställningen:” Den venetianska självgående bärstolen används av de fria tankarnas hjärnor för att uppnå sällsamheten att sakta bäras iväg i en dvala” . Så härligt!

Jag tycker jättemycket om  rörlig konst av olika slag. Både den äldre varianten med mycket mekanik som skramlar och låter och den nyare som styrs av sensorer och datorer. Det finns mycket kul att titta på om man googlar på sidor som handlar om Automata eller Kinetic Art, jag gör inga länkar för det finns så mycket att länka till!

En svensk konstnär som jobbar i trä och mekanik är tex Tomas Skimutis.

Jag har en utbildning till teknikpedagog och har bl a jobbat på en kommunal teknikskola. Vid ett tillfälle var skolchefen på besök; först kollade han i vårt fina Lego-rum, där företrädesvis killar, höll på med robot-lego. Sen kom han till verkstan där jag hade en grupp barn, mest flickor, som byggde enkel mekanik med billigt material som träpinnar, flirtkulor, mjölkkartonger o d . ”- Och här håller ni på och pysslar!” var hans kommentar till oss !! Jag svarade förstås nej, ”vi gör tekniska konstruktioner!”

Jag tänker ofta på detta tillfälle, och hur oerhört svårt det är att få teknikföretag, utbildningsinstitutioner och politiker (särskilt medelålders män) att förstå att kreativitet behövs för att utveckla spännande och nyskapande teknik. Istället drar man ner på de estetiska ämnena i gymnasiet samt betonar åtskillnaden mellan ”riktig teknik” och s k pyssel.

Hörde just på radion att det ska ges ut två nya tidningar riktade till barn; den ena heter Emma, är rosa-lila och handlar om kändisar och pyssel, den andra (minns inte vad den heter) är blågrön i färgen och handlar om manliga fotbollsspelare! Att detta bara får fortgå?!

Är det inte lite grann så inom slöjdandet också? Män jobbar främst inom de hårda materialen, smider och täljer och bygger, medan kvinnorna syr, stickar och väver. Och när en man gör något textilt då är det alltid fantastiskt bra! Mer sällan att man hör något åt andra hållet…..

Ljusstråk heter vår konstrunda här i Nora, ja egentligen är den en ”kulturslinga genom Nora bergslag”, eftersom den inte enbart bjuder på konstupplevelser, utan även innehåller  musik, uppläsningar eller andra arrangemang med kanske teater, dans eller workshops av olika slag. Den går alltid av stapeln första helgen i september och i höst blir det elfte året. Det brukar vara mycket människor och väldigt trevligt. Alla medverkande har dessutom en gemensam utställning och lördagskvällen brukar avslutas med en mycket stämningsfull konsert nere vid Norasjön, vars stränder lyses upp av tusentals marschaller!

Jag har medverkat de sista åren i lite olika former. Nu i höst samarbetar jag med Cecilia Wendin
på temat ”Återbruksljus” av blandat slag, mest lampor kanske men även andra sorters ljus.

Återbrukar gör jag i alla möjliga material. Springer på loppis hela tiden och köper sånt som folk inte vill ha, bl a tavlor som jag använder som bakgrunder eller gör om. Under en period gjorde jag en slags scener, som jag också ställt ut. Här kommer två exempel med såna där kitschiga björktavlor:

King-Kong i Visby: björktavla, leksaker och tovat underlag.

Titeln är:" Oväntat besök", nationalromantik med kontrast, så att säga.

Eftersom jag gillar serier och ord (är journalist till yrket) så har jag svårt för att motstå möjligheten att blanda in text i mina verk. Som att göra pratbubblor till gamla textiltavlor.

En textiltavla som jag hade med (och sålde!) på senaste Systerskapsfestivalen i Örebro i samband med 8 mars i år.

Men återbruk är inte helt problemfritt. Jag tycker att det är helt okey att ta över det som andra inte vill ha längre, i stället för att köpa nytt. Och att återbrukande kan stimulera folks kreativitet vad gäller att laga, göra om osv. Men när det blir lite väl desperat ansträngt? Och att skapa en ny produkt som väcker vårt ha-begär, spär man inte på konsumismen då?

Det är svårt och jag är definitivt inte oskyldig själv.

…det är väl hur jag skulle beskriva mina kunskaper.  Det mesta har jag lärt mig efterhand jag jobbat med något.

Både mormor och farmor har handarbete i fingrarna, farmor var det mest broderier som jag kommer ihåg och mormor var det mer praktiska grejer som sockor och vantar.

För många många år sen fick jag ett rosa garn nystan och ett par bambustickor av min mormor  i namnsdagspresent. Kommer ihåg att vi var ute på vårt sommarställe i finska skärgården den dagen. Mormor och morfar har bott hela sina liv i skärgården.

Den sommaren lärde jag mig sticka. Har ett vagt minne av att det dock var min morfar som lärde mig sticka. Hade gått upp till mormor och morfar för få hjälp men mormor hade stått och huggit ved och bad mig vänta. Jag satte mig och väntade när morfar kom förbi och visade hur man skulle göra.

Första riktiga minnet av att jag gjort nåt klart var nog från årskurs 3 i lågstadiet då vi sydde en liten påse av läder den var sydd i många små lappar. Efter det blev det väskor som blev sydda på mammas symaskin.  I skolan fick jag lära mig grunder till det mesta. Väl i högstadiet så var det endast kläder och gosedjur som blev gjort. Påbörjade en treöja men slutade med att mamma stickade klar den.

1999 -2000 gick Farmor och farfar bort och jag fick då ärva farmors fina symaskin. Det är en Husqvarna Automatic (den gröna) med endast raksöm och zic zac, tror att det var den första elektriska symaskinen med zic zac.  Älskar den. Går att sy allt med den. är bara nålen som sätter gränser. :)

När jag fått symaskinen var det mest väskor och lite kläder som gällde.  Ärvde även en massa garner, stickor, sytrådar och en hel hög med knappar. Dessa knappar finns fortfarande kvar och mamma lovade ta med de när hon och pappa kommer och hälsar på mig i veckan.

2007 flyttade jag från Vanda i Finland till Umeå. Började plugga media här på Universitetet. Efterhand som jag flyttat till större och större lägenhet har jag kunna ta ut mer och mer av min kreativitet. Stickar och vikar mest men nu i helgen har jag sytt en del klädesplagg till mig själv. Bl.a. ett par jeans och en väst i samma jeanstyg, har blivit ett och annat linne också.

Under 2010 sydde jag 4 stycken lapptäcken.  2 som jag behållit och 2 som blev julklappar. Ni kan läsa om dem på min blogg.

Har även gjort  en heldel smycken. Men vart less på det. Har fortfarande kvar en stor samling med pärlor men vet inte riktigt vad jag ska göra med dem.

Vad kommer att hända under min bloggvecka? Jo jag fyller år på lördag och då blir det finmiddag med en massa vänner. På fredag blir det middag men mina föräldrar och min sambos föräldrar. På torsdag kommer mamma till Umeå, pappa kommer med bil på onsdag mamma flyger hit på torsdag.

Under denhär veckan ska jag även vara kattvakt, ska ta hand om en kompis katter medan de är i Schweiz och skidar i Alperna.

Jag har två halvdagar på jobbet den här veckan, idag och i morgon. Sedan är jag ledig tom tisdag nästa vecka och det ska bli så skönt. I morgon får ni bilder på kläderna när systemkameran kommit tillbaka från sin ”roadtrip”. Min sambo har varit och hämtat lite grejer i Kristianstad och Göteborg det senaste dygnet.

Nu blir det frukost och tv och sedan ska jag fortsätta med linnena.

Solen lyser in genom de stora fönstrena och Viskadalen ligger omsluten av en dimma denna marsmorgon. Det luktar alltid lite speciellt i denna slöjdsal när man kommer in första gången för veckan. Jag tänder lamporna av bara rutin och hänger av mig min väska och jacka. Det står redan en lite kö av elever utanför dörren och jag hör hur dom mumlar och viskar därute. Någon knackar lite försynt. Jag planerar snabbt upplägget och hittar den röda tråden ifrån förra veckan genom lite stödnoteringar sen sist. Jag går fram till dörren och öppnar. Stora ögon. Termobyxor, glada munnar, stövlar och snö på golvet. Någon kämpar lite extra med sina byxor som har fastnat i tröjan eller i håret. Dom radar upp sig allt eftersom och står sedan på ett fint led. Jag räcker självklart fram min högra hand och kramar små, kalla händer..God morgon, god morgon, god morgon…Vi kramar varandra och jag får ögon kontakt som är så viktigt.

–       Hur är det?, Du ser pigg ut? Vilket starkt handslag?

Dom tittar överraskande tillbaka och ler, röda kinder och tilltufsat hår.

–       jo..bra!!

Jag överraskar dom genom att visa lite extra intresse..Viktigt, jag vet, det ger en bra start.

Dom sätter sig på sina bänkar och småpratar lite med varandra. En snöboll träffade en ruta, någon snubblade ner för en hög med snö. En sitter helt förstenad och tittar ut genom fönstret, drömmer om något som jag inte förstår långt bort på andra sidan dalen.

–       God morgon, trevligt att ni är här.

Jag berättar om mina senaste eskapader om skapande och visar samtidigt upp några nya alster av vad jag håller på att bygga på. Just nu är det begagnade trädgårdsredskap som blir pimpade till något mellan konst och funktion. Jag trissar upp stämningen genom att använda mig själv som en metafor för skapande och kreativitet och visa vad man kan göra med saker som kanske inte ser ut att vara något men, om man lär sig att se möjligheter i dessa ting kan man med fantasins hjälp göra dessa små saker som gör att tingen förvandlas till något helt annat. Barn ser det. Det är helt naturligt för dom. Oförstörda av input ser dom möjligheter i alla färger och kulörer. Härligt!. Det är viktigt att bygga saker, att misslyckas. Misslyckas igen är ok. Jag misslyckas varje dag. Visar upp mina trasiga händer och säger att det skall synas att man har levt! Dumt men sant. Det gör inget. Det är endel av skapandet att misslyckas. Man lär sig av misslyckanden.

–       bara man inte tar död på någon eller förstör maskiner och verktyg med elakt uppsåt! , brukar jag säga.

Det fnissas…inte ta död på någon…dom tittar på varandra och undrar om någon kanske har ens tänkt tanken!. Jag gillar närhet i undervisning. Vi samlas runt mig när all närvaro är klar och jag inväntar tystnad. Alla tittar. Full uppmärksamhet. Någon sparkar på en bänk, en leker med en penna. Jag vill ha full uppmärksamhet. Annars blir det inte bra. Jag kräver det. Hur skall det annars fungera?. Så fungerar det överallt. Inom alla yrken, yrkesgrupper, samlingar. Man lyssnar, räcker upp handen och ställer frågor. Demokratiskt och smidigt. Det är en utav pedagogikens grundpelare. Det krävs en tystnad för att någon som vet, skall kunna förmedla detta. Jag är nog lite skadad, hjärntvättad i och med att ha varit budoinstruktör så många år. Alla jag tränar bugar in för mig, tystnad, självklar respekt för den som vet mer. Ingen lever ut sin flamsighet utan det råder fullständig tystnad. Ovanligt i dagens samhälle. Vissa åker jorden runt för att smaka på detta. Med respekt och tystnad. Jag har det många gånger per vecka. Lyckliga mig. Och dom som jag tränar. Vi är i ett tillstånd som jag gillar. Tyst plagierar dom vad jag gör.

Jag samlar alla eleverna kring en bänk och gör en lite reflektion över vad dom skall tänka på idag. Pratar om att jag vill att dom skall lära sig att tänka själva, pröva själva, våga testa och framförallt utnyttja varandra om dom inte vet vad dom skall göra. Då får man tänka till inte bara två gånger utan kanske mer, tre, fyra, fem…Jag är ju själv fullt upptagen med mina konstverk. Ett pedagogiskt faktum. Om du vet att du i din närhet har någon som vet mer än dig..utnyttja det!. Elevernas osäkerhet driver dom till att fråga mig hela tiden om det är tillräckligt på ett eller annat sätt..

–       skall jag slipa mer?, Var ligger verktygen? Vilken färg skall jag ha?

Genom att jag själv är upptagen med att arbeta med mina saker så tar inte eleverna sig den möjligheten att gå och fråga något dom redan vet eller bara vill bekräfta. Det gör, enligt mig, dom till mer tänkande individer. Dom får helt enkelt inte utlopp för sin osäkerhet och tvingas då till att ta ett helt eget beslut. Bra.Det är precis det dom måste lära sig. Ta egna beslut. Klart jag finns där och styr dom men, jag är ingen curling vuxen man bara lätt fråga ner det går lite emot. Elever behöver motstånd. Svårigheter som dom tvingas att övervinna. Att lära sig att om man tar i, kämpar, övervinner motståndet så ger det en belöning.

Alla är upptagna med något.Det liksom sjuder av aktivitet. Målet är nått. Stämningen är där. Tiden rusar iväg och plötsligt stannar tiden till. Signalen kommer. Vi skall lägga ihop. Städa. Nej! Inte nu. Några trotsar och lossas att inte höra. Skapande guden har inga tidsgränser. Den lever i nuet och vill inte bara stoppa. Det blir fel. Men skolan är tidsbunden och det sätter gränser för skapandet, det kreativa. Saker ställs på hyllor för att torka. Några läggs i skåp med små initialer på. Verktyg hängs upp på väggarna och bänkar rengörs. Varje person har en speciell städuppgift som det arbetas med. Noga. Sedan sätter sig eleverna på bänkarna och väntar. Tittar på andra som inte är klara. Pratar lite med varandra. Plötsligt tyst.Nä. Någon måste låta lite. Så Tyst.

–       vilka är klara med något som dom vill ta hem? Bra. Titta va fin!

Alla tittar och betraktar. Starka färger och små ben som sticker ut på undersidan. Kreativiteten har inga gränser. Fantasin är bränslet till allt fantastiskt som vi kan göra. Vi måste vårda den, och ge den tid och våga vara naiva. Vad händer inuti dom som tappar den. Fantasin.

Jag sprider positiva omdömen. Ger lite extra till dom som arbetar hårt men även till dom som jag vet bara behöver. Det lönar sig i längden. Alla vill höra att man är bra. Duger. Kan också ha en dålig dag. Man behöver en klapp på axeln även fast det går emot. Jag sträcker fram handen och kramar samma händer. Lite mer dammiga, valkiga, små sår och färg, blandat. Hej då, hej då, hej då. Jag möter ögon som är på väg någon annanstans. Mat, rast eller till den där roliga snöhögen som man kan åka kana på. Termobyxor, stövlar, mössa. Jag tittar ut över salen och ser dimman lätta.

Idag hade jag ett väldigt fruktbart samtal med min ateljékamrat Cecilia Granlund idag. Vi började tala om prissättning, en vettig timpenning och folks uppfattning om vad saker som andra människor skapar egentligen kostar. Det är svårt det där, att värdera sitt eget och andras arbete, och hur tänker vi egentligen själva, när vi handlar? Jag är väl medveten om värdet i ett hantverk, och tillhör också den grupp som gärna handlar lokalproducerat, unikt och egentillverkat. Gärna gör jag det ja, men min ekonomiska default-inställning, är ändå inte anpassad till att handla på det sättet. Ofta väljer jag bort hantverket, och det handlar ju givetvis om att jag inte har råd. Jag har en tight budget, som säkert de flesta andra egenföretagare, designers, hantverkare osv som läser här. Men i slutändan undrar jag ändå vad jag får för de surt förvärvda pengar jag ändå lägger ut när jag handlar de där reaplaggen på H&M. En hel famn full av massproducerade kläder i dålig kvalité kan ända inte väga upp mot en Spooonklänning. Värde är inte kvantitet, och även om det ibland kan kännas roligare att ha tio grejer att välja på än två, så är det de där två man verkligen minns.

Min Spooonklänning

Sedan föll samtalet in på mitt företag, och om jag någonsin kommer att kunna bli lönsam – kunna leva på det på riktigt. Det är ju min dröm, men är det ett rimligt mål? Jo – men jag måste komma på hur jag ska ta mig dit. Lära mig prioritera, jobba häcken av mig och hitta de rätta vägarna. Det är en lång resa av trial and error, det också. Lära sig marknaden, vilka möjligheter som finns och hur man kan utnyttja de förutsättningar man har. Är min geografiska placering en nackdel, eller finns det något jag kan göra här i Umeå som inte skulle låta sig göras lika lätt i en storstad som Stockholm och Göteborg? Kanske går det att vara mer personlig, till exempel. Det är jag gärna. Jag bjuder gärna in er alla som kan komma på té och muffins i min ateljé – hojta om ni har cravings efter en gratis kaka! Det är förresten något jag saknar, tidigare hade jag en hel del Nindakvällar – tupperwarevarianten där någon bjöd in alla sina vänner och så kom jag dit och visade mina väskor och berättade om vad jag kan göra. Den sortens personliga möten är kanske lättare här.

Från en Nindakväll här i Umeå faktiskt :)

Jag söker också efter en samarbetspartner. En klädskapare som gör kläder som skulle passa till mina väskor, eller tvärtom. Gärna någon som redan har börjat arbeta in sitt märke, som skulle vara intresserad av att skapa en kollektion tillsammans, göra en modevisning och sälja in tillsammans till butiker. Jag tror på samarbeten, på att samla våra kreativa krafter och göra storverk tillsammans. Som med mitt ateljékollektiv. Vi är visserligen en bunta rätt olika människor, och vi gör vitt spridda saker. Men det finns ingenting mer fantastiskt än att ha inspirerande samtal över lunchlådan, ta en paus när ögonen börjar gå i kors och ta en titt på vad de andra håller på med. Det är guld värt, verkligen. Jag ser också fram emot de marknader vi ska hålla i Gårdshuset. Julmarknaden var en bra start, nu börjar vi lära oss lite om vad vi vill göra. Min önskan är att det ska bli en återkommande mötesplats för oetablerade designers, konstnärer och hantverkare. Alltid något nytt, alltid lokalproducerade små underverk tillverkade av kärlek.

Affischen för julmarknaden, av Pär Boström.

Ibland känns det som att jag sprängs av idéer och då får jag lätt panik över att jag inte hinner förverkliga alla på en gång, och hur ska jag kunna välja vart jag ska börja? Jag är ingen siare, jag har ingen aning om vad som kommer att sälja bäst. Jag har gjort en del sådana impulsinsatser som kanske inte varit helt lyckade, och jag hade säkert kunnat använda tiden på ett bättre sätt om jag hade haft förmågan att se helheten över år sett. Men jag tror nog att jag lär mig förbaskat mycket på att göra det den här vägen också. Jag funkar liksom så, rent personligen. Ibland måste man bara lära sig att flyta med i sitt sätt att vara, utgå från det, istället för att förändra hur man funkar, eftersom det inte alltid låter sig göras.

Mitt sätt, är något slags stream of consciousness – det är bara att följa med och se vart man hamnar, ta ett par årtag här och där för att undkomma de största misstagsbergen (men ibland är det dimma, då kraschar man rakt in i dem). Lite som det här inlägget, och som samtal kan vara, om de är bra. Man går från en liten sak, och halkar in på nya ämnen.

Sådan är min historia. Jag började med sömnad (sydde byxor till mina klasskamrater och en klänning till Solja Krapu i högstadiet), fortsatte med foto i gymnasiet, trots att jag gick på designprogrammet (jag har alltid varit lite tvärsemot) där jag och två vänner drev embryonic, ett fotoföretag som specialserade sig på lite mer personliga porträtt, till Ninda, som från början var ett tremannaprojekt som blev ett tvåmannaprojekt som till slut blev ett enmannaprojekt. Jag började inte med väsksömnaden heller, utan gjorde collage, smycken och konstfotografier.Utöver det har jag skrivit poesi och prosadikt under hela tiden, gått på skrivarlinjer på folkhögskola och lett en skrivargrupp i Göteborg.

Väsksömnaden halkade jag in på då en av de andra sydde några tygkassar och jag kom på att jag ju faktiskt kan sy… Och det har ju lett till något bra, inte sant? Nu väntar jag med spänning på vad som ska komma härnäst. Bara i år har jag utvecklat med att sy hundkappor, kuddfodral och tygbaserade broscher & hårprydnader.

Hundkappa till Salukihunden Sabah, kolla in mitt projekt Ninda ♥ Dogs

Kuddfodral som jag sytt till min fina soffa, sys upp efter förfrågan i de tyger jag har

Hårdekoration med elastisk snodd, finns just nu bara på Nindas Etsysida.

Det här inlägget är skrivet med en slängkyss till Åsa Boström, Pär Boström, Petra Eriksson, Cecilia Granlund, Linda Arctaedius, Gabriel Pulgar, Giuliano Garonzi och Anna Olofsson och över huvud taget själva byggnaden Gårdshuset Pilgatan 13 för den inspiration som ni tillfört i mitt skapande.

Hej alla Kravallslöjdare!

Den här veckan är det alltså jag som ska blogga här. Om ni läst min presentation så vet ni att jag sysslar med både det ena och det andra, men att mitt fokus ligger på att designa väskor, företrädesvis i vintagetyger, i mitt egna företag Ninda.

Här sitter jag och bloggar idag:

Det är ett hörn i min lilla etta på Mariehem, och det är här eller i min ateljé i Gårdshuset på Pilgatan 13 som jag kommer att blogga ifrån denna vecka. Gungstolen är från Obbola, och tillverkad runt förra sekelskiftet. Lampan är från New York, 20-tal kanske? Den svarta tranan är vintage från Holmsund, förmodligen 50- eller 60-tal. Till vänster skymtar min vinylspelare och till höger ett vackert rökbord som möjligen är från 40-talet. Jag har på mig en kjol jag sytt själv (och som därför får bära märket Ninda förstås!), med ett brosch i samma tyg. Men, jag ska ju prata om lite vettiga saker också…

DIY eller DESIGN?

Jag funderar ofta på det här med kreativitet, och vad det är som gör att man vill nå ut med det man skapar. Det har ju blivit så oändligt mycket lättare att göra det sedan internet kom, och känslan av att man kan nå fram till de där 15 minuterna av kändisskap är oerhört stark.  Men är det en illusion? Trots alla bloggar, hantverkssidor, communities och försäljningssidor, drunkar man lätt bland alla andra – och kanske är det just på grund av att det finns så många? Med den här lätttillgängligheten följer också att vem som helst kan säga: titta vad jag har lyckats göra, jag är en hantverkare. Eller designer, eller slöjdare, eller vad man nu vill kalla sig. Lyckan över att ha stickat en ribbad halsduk måste genast delas med resten av världen. Och visst kan det vara interessant, för all del. Det kan vara peppande & inspirerande, både att se att man kan göra vadsomhelst och att se vad det är den personen har gjort. Men jag vacklar ibland på den där gränsen: ska vi dela a l l t med alla? Är man en hantverkare för att man stickat en halsduk? Är man en designer, för att man sytt en tygkasse? Mina ♥ DIY forever, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag den där naggande känslan av att någonstans kanske en sållning behöver göras. Eller snarare kanske, att en gräns måste dras någonstans.

Jag är en designer. Det säger jag stolt, fastän jag inte gått någon högskola eller universitet och inte har någon fin examen. Jag har gått Medborgarskolans Designskola, och jag har gått Designprogrammet på gymnasiet. Det där är ancient history nu – jag är 30 år och att referera tillbaka till gymnasiet och året innan gymnasiet känns mest ganska löjligt. Ändå kallar jag mig designer. När det gäller väskor, och i viss mån då det gäller de kläder jag gör.

Det här kallar jag design. Finns till salu för 595:- (endast ett exemplar).

Men när det gäller allt det andra jag sysslar med, så är jag en amatör. Jag är en DIY:are när det gäller stickning och virkning, jag är en amatörfotograf och en hobbypoet, trots att jag började skriva poesi i lågstadiet och vann min första fototävling då jag var 13.

Det här kallar jag DIY, det blir lite snett och vint, men det är ett kärt nöje.

Så vad är det som gör den där skillnaden?

Det är väl det, att väskdesignandet har jag sysslat med i sju år nu. Jag har gått från att göra platta enkla tygkassar, till att göra avancerade laptopväskor med vadderade fack och breda bottnar. Jag har utvecklat designen på väskorna efter ett behov av olika funktioner, och det är just det som designandet handlar om. Och ändå har det sitt urpsprung i pur DIY. Det har inte funnits någon där som har lärt mig hur man ska göra väskor. Jag har hittat på själv, med en uppsjö av trial and error. Det är först det senaste året som jag ens sneglat på tutorials på internet. Jag tycker om att lära mig själv, för då kommer det fram något genuint eget, något som inte är som alla andras.

Det handlar ju förstås också om hur dedikerad man är. Om hur mycket man lägger ned i sitt skapande av tid och kärlek. Väskskapandet har ju varit mitt hjärtebarn i många många år nu. Allt det där andra har förblivit nycker, och sådant jag önskar att jag hade mer tid över till. Det är därför jag bara är amatör på de områdena.

Glashjärta -kärlek till skapandet.

Jag tycker också att det finns en skiljelinje mellan hantverk och design. Främst handlar det kanske om hur orden uppfattas, vad man lägger in för betydelse i dem. För mig har ordet hantverkare innebörden av någon som är lite småflummig, ålderdomlig kanske, jobbar helst i naturmaterial och är starkt förknippad med lukten av trä och ull. En designer däremot, är något modernt och fräscht. En frisk fläkt av rena linjer och oväntade former. Jag titulerar mig hellre designer än hantverkare, trots att jag syr allt jag gör för egen hand.

Vad tycker du?

Är du en hantverkare, slöjdare eller designer? Eller är du en DIY:are, en lycklig amatör? Och vad beror det på, vad du väljer att kalla dig?

Två kvällar i veckan håller jag kurser i glasfusing i ABF`s regi. Jag har gjort det i ca två år. Det är alltid lika roligt att träffa deltagarna och se kreativiteten flöda. Jag fylls av ett pepp och lusten att skapa. Om man bara koncentrerar sig på idéerna och följer impulserna så försvinner alla andra tankar, en riktig hjärnrensning =)

Gruppen jag hade ikväll är väldigt lugn och jämn. Många av dem har gått varje omgång och att se dem utvecklas och hitta nya vägar till uttryck är fascinerande. Det är väll det som det handlar om, att hitta olika uttrycksvägar, antingen om det är genom skrift, musik eller måleri. För mig är det strävandet efter dessa nya uttrycksätt, med glaset, som driver mig framåt. Jag experimenterar mycket i mitt formande. Jag tycker sällan att ett misslyckande är ett misslyckande, det leder snarare till nya vägar i mitt skapande. Många av mina personliga favoriter är just misslyckanden. När jag öppnat ugnen och tänkt -vad fasen har hänt här? Det tar ett tag att komma över fiaskot, ofta är man så fixerad på slutresultatet att man glömmer bort eller hoppar över själva processen. Men det är väll under processen som det intressanta händer?

Här kommer i allafall några bilder på vad deltagarna har gjort.

Tänk vad fort tiden kan gå ibland. Den här veckan har svischat fram. Jag som tyckte att jag hade gott om tid att filosofera offentligt när jag skulle gästblogga en hel vecka. Dagarna har bara susat förbi. Klockan ringer, frukost, iväg till praktiken, sy så att nålen glöder (nåja, om man räknar fokusering och inte hastighet så.), hem igen, leka, natta och så dags för pyssel och javisstja, bloggandet. Var dag olika, men ändå så lika. Tror bestämt det är likheten som get dem namnet, vardagar…

Men så går det när nornorna spinner. Medan sländan snurrar går tiden. Det gäller att fånga dagen. Eller som ett annat uttryck jag stötte på via en blogg med det namnet för inte så länge sedan, Crea Diem. Det gäller att skapa dagen. Skapardagen kan det också översättas. Jag tror att jag ska ha en sådan snart. En dag som jag helt tillägnar mitt skapande. Sortera upp mina inspirationspärmar, nysta upp härvorna av garn, och rensar bland stuvbitarna. Inventera lite bland verktygen och se till att de är i ordning.  Kanske något att göra under dymmelonsdagen, se till att allt är i ordning innan färden till Blåkulla.

Ha nu alla en riktigt glad påsk.

Det här är vad jag virkade under Earh Hour,

två nyckelringar/minilyckobollar, och ett etui får våtservetter.

Ska ha fler egna jordtimmar.

(Och vill du fortsätta läsa om vad som händer i mitt liv, gå in på Rouvas hörna, eller min hantverksblogg; )

Klockan är halv åtta på kvällen. Lugnet efter stormen har precis lagt sig. Lillklimpen sover, jag smög precis ut från hans rum. Det var länge sedan jag hörde något från Busans rum, så min gissning är att Busan och Maken sover gott i hennes säng. Ska väcka honom när jag skrivit klart här… eller inte. Han behöver nog sova en stund. I vanliga fall brukar jag ta fram mitt handarbete så här dags. Kanske koka en kopp te och titta till tevetablån om det finns något intressant. Det gör det sällan.

Den här stunden efter nattningen av barnen är nästan den bästa på hela dagen. Jag har precis kramat om en gosig och varm unge, det är tyst i huset, och jag har min lilla tid för mig själv. Det är nu ( eller precis innan jag somnar) som jag får mina goda idéer. Nu flödar inspirationen, och om jag har tur även energin. Många kvällar sitter jag bara still med min kopp te och pustar ut efter dagen. Lika många kvällar kommer pysslet fram. Och då gäller det att jag har både verktygen i skick och material till hands. Har jag väl börjat med något så blir det oftast klart, förr eller senare. Men kommer jag inte igång, då rinner idéen ut i sanden.

Ikväll är det dags för ett nytt projekt, ett litet ett. Jag ska fixa i ordning ett litet tygkuvert att ha våtservetter i handväskan i. Eller en minibörs. Vi får se exakt hur det blir när det blir klart. I tre år har jag sprungit runt med en hel skötväska vart jag än ska. Där har det bland annat alltid legat en bunt våtservetter, bra att ha när man har småbarn med sig. Nu är Maken pappaledig, och skötväskan hänger på hans axel. Då upptäcker jag plötsligt hur praktiskt det är med alla de där små paketen och mininecessärerna som jag hade i den. Så nu ska här fixas fina små börsar till mig själv. En som sagt till våtservetter, en till huvudvärkstabletter och plåster och sedan någon extra att fylla efter behov.

Men nu är det bäst att jag lämnar datorn, man ska smida medan järnet är varmt.