2. Arbetet och arbetandet

 

Jag ville berätta någonting om arbetet och arbetandet. Jag vaknar för sent och går och lägger mig för sent, sover antagligen mer än jag behöver men tar inga raster och sätter mig inte ner särskilt för att vila under dagen. Under förmiddagen cyklar jag till ateljén, om jag behöver köper jag grönsaker i tältet på torget längs vägen, de har vita auberginer och färsk koriander, jag tycker om att inte behöva gå in i något hus för att handla. Jag tänker igenom dagen på cykeln om jag inte har gjort det tidigare och formulerar en planering med utgångspunkt i vilja och behov. Bestämmer om jag ska börja med grenarna till de tredimensionella träden, med att hyvla mark till bergen, fortsätta med molnen ovanför värmeverket eller rita ut linjer på tyg till de fyra nya taken. Innan jag går in i ateljén vill jag veta. Ofta är det själva arbetandet som får mig att arbeta, att det tillfredställer att se att jag får någonting att hända, att en sak leder till en annan som att en linje kräver en till eller flera andra linjer och att de tillsammans kräver av mig en kompakt yta, och sedan att berättelsen kräver någonting ytterligare. Arbetet för mig är att medla mellan de olika av mig skapade omständigheternas förväntningar. När man är utanför arbetet kan man inte ha tillgång till de här förståelserna så jag tycker för den inre rons och den naturliga rytmens skull om att vara i arbetet.

 

Hela tiden omformulerar jag mig, nu är värmeverket viktigt, jag vet inte varför ännu men det kommer tillbaka i allting, dess olika huskroppar som jag bygger i kartong och syr väggar, tak, fönster till. Det kan vara administrativa byggnader också förutom sådana som ligger närmare den konkreta uppgiften. I den större pågående bilden jag arbetar med nu värmeverkets alla huskroppar samlade och inringade av berg med två zeppelinare ovanför bakom och framför moln. Jag förstod först inte hur tidsbundna zeppelinare är så jag hittar på att det i min bild inte är så att de säger någonting om tid. Mest ville jag har något luftbundet fordon. Tidigare var det stadshuset i Belfast som hade värmeverkets uppgift att få mig att formulera meningen med upptagenheten. Ibland har jag trott att det varit fel att jag utgått ifrån en ovisshet, att det vore mer riktigt att utgå ifrån en tydlig plan att sedan följa och veta kring. Nu förstår jag det som om ovissheten kan vara en drivkraft och någonting som leder bilden och objekten vidare och även mig själv i min oförmåga att veta allt för mycket innan och i viljan och behovet att förstå mer.

 

Imorgon onsdag vill jag skriva någonting om slöjden.

  

 

Poff Poff Poff eller människan är människans varg

 

Bergsbestigare och fågelhetsare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänkte först att jag skulle rikta mig till Isabelle Eberhardt och börja. Kära Isabelle E. jag ville bara uttrycka min tacksamhet, att jag nu kommit tillbaka till Uppsala och hur svårt är det inte att så hastigt återgå till mitt arbete efter de tio månaderna i ditt sällskap i de nordafrikanska ökentrakterna. Sedan ändrade jag mig och tänkte att jag skulle skriva som om det vore sju kärleksbrev till J.R. Men jag blev generad över tanken och började sedan föreställa mig ett du. Om du när du passerat murmålningen med arbetarna i keramikfabriken som förvandlar sig till studenter när de närmar sig slottet ett tag går rakt fram tills du kommer till Alis kebab och där svänger till höger, och sedan fortsätter ett tag tills du ser plåtdörren efter nedförsbacken, om det är grön och lila grafitti på den just nu, eller om de tvättat bort den. Det kan hända att jag hör om du knackar hårt. Jag skulle öppna dörren och du skulle komma in. Det är först svårt för dig att veta var du är. Vinterdäcken i vit plast, om de hör till en jeep kanske. Ett stort grönt drakhuvud i trä som ligger bland en massa skräp. Trasigt glas blandat med sågspån i en blå plastkontainer från en dag då jag drabbades av en ovanlig fumlighet samtidigt som jag hyvlade mark till ett berglandskap. En massa lådor på en sliten orientalisk matta. En pöl av någon annans tapetklister som bildat en egen form som man kan sparka omkring på golvet och förvånas över att den håller ihop.  Några träfigurer som hemlöst hamnat på skilda platser, kanske ser du dem en efter en och tänker där är en till, en röd. Kanske hade du väntat dig någonting annat.  Jag skulle berätta att jag tycker om det turkosa kaklet och golvet, att det är som om man stänkt flytande bläck på ett fågelägg. Att jag tycker om de lila fläckarna också från klänningar jag ibland på ett fritidsartat sätt färgat till mig själv där på golvet, se skulle jag säga hur det runnit ut här.

 

Tygdraperier döljer ingångar till rum. Jag skulle visa dem om du ville. Kletzmerbandets, motorsågsskulptörens. Jag arbetar bakom det vita draperiet med gula ränder. Jag har byggt den väggen där skulle jag säga när vi kommit in, först rev jag ner en vägg som stod här (jag pekar på en blå metallbalk i taket) och sedan byggde jag upp en längre bort, och riktar blicken mot en ännu omålad gipsvägg,  jag skulle förmodligen se ovilligt stolt ut. Här brukar jag sitta skulle jag säga och peka på en svart fåtölj i början av rummet.

Imorgon Tisdag

2. Arbetet och arbetandet

 

Kära Isabelle E

 

 

När man kommer in

 

 

Man hänger av sig kappan

 

Man ser ner på golvet

 

 

Man går mot det gul och vitrandiga draperiet

 

 

Man lyssnar på musik

 

Man ser sig omkring

 

 

Man sätter sig ner

 

 

 

 

 

 

Det kom in en önskan om lite fler bilder på rakkniven, varsågod:

 

Märket är Bengall cast steel och vad jag hittat på nätet så är denna modell tillverkad runt 1810. Handtag i trä.

Pajala marknad, bra!

Köpte även en Klas Törnblom, Eskilstuna som ska slipas.

 

 

Kräftskiva med stort K avklarad. Kul!

Om någon vill veta mer om dom små gardjuren: Lite ståltrod och lite garn. Min tanke är att gadjuren ska vara till glädje för åtminstone fem generattioner. Dom ska gå att bygga på och bygga om. Garndjuren är gjorda i ståltråd och garn. Garn slits ut och byggspå, kanske tyg lindas runt stålbasen av någon. barn böjer benen på spindeln. Slöjd lever.

Det känns viktigt för mig att det jag skapat inte stannar utan lever, inspirerar och ändras under tiden.

Ett garndjur: Inspiration;

Det handlar om respekt, respekt för det slöjdade.

Tre av mina kockknivar är handgjorda mästerverk, med blad som bankats och vikts upprepade gånger och sedan slipats för att få fram en egg som är skarp, hård och sammtidgt smidig.
Det vore respektlöst av mig att slänga in dessa knivar i diskmaskinen efter att den sista löken är hackad och sedan köpa nya då dom blivit slöa.

På marknaden i Pajala hittade jag min rakkniv, en fin stadig sak med stort, rejält blad och trähantag. Vad jag funnit fram på nätet är denna kniv upp emot 200 år gammal. Imponernade! Dumt att inte använda den i 200 till.

Nej dessa sjöjdade hantverk ska tas om hand, vårdas och slipas, brynas och hanteras på ett sådant vis att åtminstone fyra generationer efter mig kan ha nytta och glädje av dom.

Vad gör man då? Jo man skaffar sig några slipstenar och börjar slipa. Oj oj vilken härlig syn att se, efter några timmars dragande på stenarna, bladet till rakkniven skina som första dagen någon gjorde sig fin till dansen med den. Oj vilken känsla att skära en mogen tomat med en kniv som har samma skärpa i eggen som dagen den lämnade skaparens händer.

Det är respekt både mot den slöjdare som lagt ner sin skäl i de den skapat och också respekt mot naturen och miljön. Varför köpa en billig kniv som inte går att slipa bara för att ett år senare måsta köpa en ny? Varför köpa en rakkniv där du måste byta blad efter någon vecka? Nej, köp bra hantverk och underhåll i stället.

Ja då var man tillbaka efter en stärkande vandring i fjällen. Fint väder och mycket skön bastu, gott om svamp var det också.

Ja då min goda vän Anna hade i uppdrag att förena den hårda slöjden (trä, stål och sådant) med den mjuka (garn, tyg med mera med mera) för att få barnen att skapa i ovana material, så gjorde hon ”garndjuret” kännt på Gammlia i Umeå.

Dessa djur har jag haft väldigt stor glädje av som hobbyslöjdare. Billigt material, enkelt att arbeta med och stor frihet i skapandet.

Här kommer några favoriter.

Hej! Idag är första dagen för mig som bloggare, oj va bra. Jag åker till fjälls en par tre dagar men tills jag är tillbaks så kan ni få gissa maträtt.

Hade gött!

Det här är en kontaktannons.
Jag är en man på 24 år med ganska spretande intressen. Jag gillar för det mesta inte långa skogspromenader men ibland kan det vara nice. Hemmakvällar blir ofta lite segt då jag hatar det mesta som går på TV, film är ju dock riktigt nice, bra film det vill säga. Annars tittar jag ofta på nån datorspelstävling eller så, vilket inte så många gillar, men det är okej för det kan jag göra när jag är själv och är inget jag prackar på folk.
Jag har nyligen för första gången i mitt liv kommit på vad jag vill göra, alltså vad jag verkligen vill göra. Kommer ha glädjetårar i ögonen när jag skruvar upp de första greppen i min klätterhall som jag ska bygga. Som ni säkert förstår är klättring ett av mina stora intressen, jag har hållit på med det ganska mycket de senaste fyra-fem åren.
Jag gillar att göra saker med händerna, är väl därför jag blivit tillfrågad att blogga på den här sidan. Har hållt på med sånt sen jag var liten så nu kan jag lite allt möjligt.
Många tycker att jag är extremt lat vilket jag antar stämmer ganska bra, men om det är något jag tycker är roligt eller något jag är inspirerad av så kan jag jobba på utav bara helvete. Tyvär blir alla projekt inte färdiga, utan kan stanna av när inspirationen försvinner, men så är det väl för alla.
Jag har många snälla vänner som du kan få lära känna om du lär känna mig, de finns av alla typer och är utspridda över hela landet.
Jag är väldigt lugn, blir inte uppjagad i första taget, och oftast ganska snäll. Jag blir snyggare och snyggare med åren vilket borde vara en väldigt efterfrågad egenskap.
En god vän till mig har ett ganska nytt förhållande som jag tycker verkar väldigt sunt. De är extremt öppna och ärliga mot varandra, alltså inte som man alltid säger att man är, utan ett par nivåer ärligare än det. De säger att det ofta är väldigt jobbigt men att det samtidigt blir så mycket mer trygghet och utbyte att det i slutändan blir värt det. Ett sånt förhållande skulle jag kunna tänka mig, annars blir det inget.
Tänkte hålla till i Örebro närmaste tiden, men brukar flänga runt rätt mycket så man vet aldrig.

Vill ni veta mer om mig får ni läsa mina andra inlägg om ni inte gjort det, eller ringa och snacka med mig.
tel: noll, sju, tre, nio, tre, ett, åtta, två, noll, sex.

Tack för mig, har varit kul och jobbigt att blogga här en vecka!

Gustaf Larsson, vet ni vem det är? Nej jag antog det, men snart vet ni. Han är förförelseslöjdens stora mästare genom tiderna, även om han inte hade någon aning om det. Gustaf Larsson skickades från Nääs (Svensk skolslöjds högborg för er som inte visste det) till USA i början av 1900-talet för att sprida det svenska skolslöjdsystemet, alltså vårat klassiska skolämne slöjd. Han lyckades otroligt bra och ett tag hade en stor del av de amerikanska skolorna faktiskt slöjd på schemat. Sedan hände det som också varit på gång att hända i Sverige under lång tid, alla praktiska ämnen, ämnen som trångsynta personer (t.ex. en efterbliven skolminister) inte kan se nyttan med och ämnen där resultat inför nästa val inte kan visas upp tydligt svart på vitt togs bort. Detta innebar slutet för slöjd i amerikanska skolor, men inte slutet för Gustaf Larssons arv i landet.

På termin två av slöjdlärarutbildningen vid Göteborgs universitet får alla elever, genom ett mycket fördelaktigt avtal med en stiftelse som har hand om någon död gubbes förmögenhet, typ 12000 kronor för att resa var de vill i världen och titta på motsvarigheten till slöjd i skolan. Min grupp åkte till USA för att gå i Gustaf Larssons fotspår, filmen ni nu ska få se är resultatet av vårt sökande, och ger dessutom en kort introduktion till bakgrundshistorien. Skolan vi hittade och besökte ligger i samma lokaler som Gustaf en gång i tiden hade sin slöjdlärarutbildning i, vi var i himmelriket, typ.

Förutom att lära oss om Gustaf Larssons stora livsverk fick vi även lära oss om Herr Larssons andra färdigheter, det är utifrån de lärdomarna jag krönt honom som förförelseslöjdens konung.

Om inbäddningen av videon inte fungerar kan ni se filmen på youtube genom att klicka här!

Som ni lärde er i tisdags är förförelseslöjd typ 1 att slöjda åt någon och typ 2 att slöjda med någon och, det inlägget finns här, läs det först om ni inte gjort det, annars finns det risk för att det här inlägget blir fullständigt obegripligt.

Det kan ofta vara svårt att veta i förväg om en målperson är bäst lämpad för typ 1 eller typ 2 och det är viktigt att tänka på att en bra målperson för typ 1 oftast inte är en bra målperson för typ 2 och vice versa. Däremot kan en person bli väldigt mottaglig för typ 2 efter att först ha blivit utsatt för typ 1, även om hen från början inte skulle ha varit det.

Typ 1 fungerar ofta bättre bäst på personer som inte själva är slöjdare, medan typ 2 kan få liten och ibland negativ effekt på icke-slöjdare men däremot kan vara enormt kraftfull på inbitna slöjdare.
Även detta är det svårt att generalisera kring men vi gör ett försök.
En icke-slöjdare kan reagera på två sätt när hen får en artefakt, alltså blir utsatt för typ 1:
Det vanliga, och anledningen till att förförelseslöjd är så kraftfullt är att hen blir imponerad av artefakten och förmodligen då också charmad av att du tagit dig tid att göra den åt henom, oavsett om hen gillar själva artefakten eller inte (även om det såklart absolut är bättre om hen gör det).
Den andra generella reaktionen är att hen inte alls förstår vad hen har fått, eller vilket jobb som ligger bakom den och i det fallet kommer hen endast att bli charmad om det är något som den tycker är fint/bra, det ger då ungefär samma effekt som att köpa något åt personen, vilket inte är vad förförelseslöjd handlar om.
När man utövar typ 1 på en inbiten slöjdare så krävs det betydligt mer av själva artefakten för att få önskad reaktion, högre krav ställs på noggrannhet, teknik, material och så vidare, vilket ofta gör typ 1 till ett dåligt val vid förförelse av en slöjdare. Det är såklart här typ 2 kommer in i bilden.
Att slöjda med någon i förförelsesyfte kan ske på oändligt många olika sätt och med lika många olika förutsättningar, därför är det svårt att generalisera för mycket om den här kategorin, men den erbjuder i alla fall många både fysiska och psykiska förförelsemöjligheter och kan verkligen rekommenderas.
Klassisk slöjddate, alltså basicly slöjdjunta på tu man hand, är den vanligast förekommande varianten av typ 2. Skapande får många att slappna av vilket ger mycket bättre förutsättningar för vad som annars kan bli spända situationer.
Att lära ut slöjd, som även kan räknas till typ 3, kan vara en variant på typ 2 då man helt enkelt lär ut en teknik eller liknande till målpersonen, otroligt kraftfull teknik som alltid ger många fina tillfällen för vad som inom pick-up kallas kino, kolla in det här, tänkte hålla pick-up utanför det här men var tvungen att låna ett begrepp och den videon var ju bara för töntig för att inte länka. Är ju bara fantasin som sätter gränserna för hur det kan utvecklas när man ska lära någon att göra rejäla rörelser med en hyvel, eller när man beskriver hur stickan ska in i hålet när man stickar…
Att lära ut slöjd ger ju också den man lär ut till den tillfredsställande känslan av att lära sig något nytt, vilket medför bra humör som i sin tur såklart underlättar det hela.

Imorgon ska ni får höra om en av förförelseslöjdens stora mästare genom tiderna, det blir dessutom förhoppningsvis film om och med honom.