Eller god middag, jag är ledig idag och sov tills mina katter hoppade på mig och bet mig i fingrarna. Visst känner man sig älskad när katterna väljer just mig att hoppa på och bita i fingarna.. Min ena katt Kenneth Kantarell biter aldrig någon, förutom mig på morgonen (läs klockan sent) och på fingertopparna? Jag vet inte om det beror på att jag har nästan inga naglar och det har blivit ”mysig köttklump” att tugga på eller om han söker uppmärksamhet. Vad vet jag?

Här har ni Kenneth Kantarell, en vanlig bondkatt. Han är nu sex månader gammal och är en riktigt söt liten fis. Dock älskar han garn…..

Den gamla mannen, Tisemauen. Han är en tre årig gammal surgubbe. Hans mor är Oriental och hans far är en hederlig nakenkatt. Tisemauen har sina fina stunder!

Jag råkade klicka hem lite garn idag också. Man behöver det ibland. Nu måste jag dricka en kopp kaffe så jag vaknar till liv.

Av detta garnet tänkte jag göra en kofta med flätor och fickor.. Jag tror det kommer bli fint.

Nu är det min tur att blogga här på kravallslöjd. Det känns som en riktig ära!

Jag satt precis på dass och dog av lite magkatarr och jag fick en enorm idé som kan bli en succé. Men just nu har jag inte riktigt tid med det. Jag har en enorm hög av påbörjade stickningar som måste minska på höjden samt att jag har ett jobb och studerar till mentalskötare också.

Nu ska jag dricka lite kaffe och lägga upp maskor så jag kan sticka en strumpa till. Det är ju lite dumt att bara ha en.

Trots småregnigt väder och tilltagande vindar kom det oerhört många besökare till marknaden! Det var såå himla roligt!

Jag och Lillemor var där strax efter kl. sju. Från tidigare år vet vi att det är bra om man har lite extra tid till det småfix som måste göras på självaste marknadsdagen. När taken kommit på plats och skyltarna över området var uppsatta började deltagarna rulla in. Vi mötte upp var och en för att visa var deras marknadsplats var. Vi hade hoppats på ca 35 utställare och tillslut blev det nästan 40 st! Det är kul med de återkommande deltagarna, ett litet bevis på att de uppskattar arrangemanget och att deras varor går hem hos besökarna.

I år behövde vi inte kämpa lika mycket för att få ett varierat sortiment bland våra utställare. Det var många som själva hörde av sig och undrade om vår marknad, det känns som att det börjar bli ett inarbetat evenemang -kul!

Marknadsföringen kunde nästan inte bli bättre. I lokaltidningens helgbilaga var det ett stort reportage om en av våra trogna deltagare Hanna Karlzon – Kattching. Hon jobbar utifrån retrotyger och deras mönster, verkligen jättefina saker! I reportaget blev det en hel del reklam inför höstmarknaden, något vi är oerhört tacksamma över!

Det är så kul att se deltagarnas varor och alster i verkligheten. Hur det dukas upp och bidrar till helheten. Att vi dessutom hade smeden Sebastian Reichlin med en mobil smedja på plats gjorde inte stämningen sämre.

Mona Presteles fina marknadsbord är helt fantastiskt! Så mycket färger och så mycket godsaker =)

Mina marknadsfynd blev dessa vita alster; en mössa av Sara Björne, två ljusstakar från Svenska ljusfabriken och ännu en ljusstake, i renhorn, signerat Antlers design collection.

För min egen del gick det väldigt bra! Roligt att träffa besökarna och visa upp sina alster. Det känns som att allt flöt på så bra, både jag och Lillemor tyckte att det gick så smidigt den här gången. Vi är verkligen jättenöjda med dagen.

Det bästa med årets marknad var att den var så levande. Folkmusikfesten bidrog med härlig musik, ponnyridningen, ansiktsmålningen och fiskdammen gjorde barnen glada, maten mättade många magar och köpglada besökare förgyllde deltagarnas dag. Med den beskrivningen väljer jag att avsluta min bloggvecka här på kravallslöjd.

Tack för mig!

Med bara några dagar kvar till marknaden är det en hel del som måste göras. Placeringen av marknadsdeltagarna är nästan det roligaste. Det är viktigt var de placeras och vilka grannar de får, ungefär som med bordsplaceringar. Vi försöker sprida ut de som arbetar med samma material, akta textilierna från matos, och locka besökarna till dem som är längstbort placerade. Marknadsområdet är uppbyggt som ett kors, sett uppifrån, så det gäller att ha intressanta stationer vid ”ändarna” så att det inte blir tomt för dem som står där. I år har vi lyckats få ihop en hel del olika aktiviteter såsom ponnyridning, ansiktsmålning, fiskdamm och en workshop i nålbindning!

Nästan en hel dag går åt till att placera ut och montera ihop marknadsborden. I år är det ca 25 bord som ska monteras, men det är alltid bra att montera några extra, man veta aldrig vad som händer… Det enda vi måste göra på marknadsdagen är att lägga på taken.

Jag måste ju även fixa mina egna saker. Smycken ska putsas och limmas. Allt ska sorteras och packas. Komma ihåg; kamera, växelpengar, extrakläder, visitkorten. Dessutom behöver jag hitta någon sorts display som lyfter upp mina skålar. Känns som att tiden inte riktigt räcker till just nu…

Men jag känner på mig att det här kommer bli bra. Väderleken visar lite si och så. Men det verkar som att det ska vara uppehåll iaf, vi håller tummarna!

För att få ihop höstmarknaden måste vi börja planera i god tid. Redan i mitten på april börjar jag och Lillemor att gå igenom vilka vi ska skicka inbjudningar till. Under året som gått har vi samlat ihop visitkort och letat upp intressanta utställare som vi hoppas vill medverka på marknaden. Höstmarknaden är inte så ”gammal” vilket lett till att vi fått jobba en hel del för att få deltagarna att anmäla sig. Som utställare vill man att det ska ge något att stå på marknader, så det finns alltid en risk när man anmäler sig att det kanske inte går så bra som man hoppats på. Men hittills har marknaden blivit större för varje år och jag och Lillemor har börjat få in rutinerna på arrangemanget, så i år hoppas vi att det blir ca 35 utställare.

När inbjudningarna är skickade är det bara att vänta. Det är så spännande att se vilka som anmäler sig =) Vi vill ha ett brett utbud av varor och gärna lite olika aktörer på området som kan fylla dagen med roliga aktiviteter.

Förra årets upplaga av höstmarknaden anordnades samma helg som Gammlia Folkmusik och Visfest. Resultatet blev överförväntan =) Det var så mysigt med musiken och alla människor på området. Uppskattningsvis var det ca 6000 besökare! Ett besökarrekord vi gärna vill bräcka med årets marknad.

Det är inte första gången jag gästbloggar här på kravallslöjd. Under förra bloggperioden fokuserade jag mig på mitt eget skapande och hur jag finner inspirationen till mina verk. Den här veckan har jag tänkt att blogga om min och Lillemor Elfgrens höstmarknad på Gammlia här i Umeå. Årets höstmarknad ägde rum söndagen den 28/8 2011, så det här blir en form av efterrapportering om hur arbetet inför marknaden ser ut. Men först lite bakgrundsfakta om hur marknadsidéen växte fram.

Idén till marknaden föddes nog för ca fem år sedan. Jag och Lillemor jobbade i receptionen på Västerbottens museum. Båda håller vi på med hantverk i olika former och material. Med en gemensam dröm om en riktig hantverksmarknad, där traditionellt hantverk samsas med moderna designföremål och närproducerade livsmedel. Vi hade en önskan om att låta etablerade, likväl som oetablerade utövare få chansen att visa upp sig, sälja sina alster och knyta nya kontakter. Där besökarna skulle mötas av ett brett utbud av småskaligt producerade varor av hög kvalité. Vi hade tur, museet nappade på vår idé!

Nu står vi här och det är tredje året höstmarknaden anordnas!

Någonting engagerar mig i det folkliga berättande, det skulle kunna handla om en innerlighet, ett behov och en uppriktighet som jag ofta tycker mig se. Kanske att man ibland gör någonting utan att nödvändigvis ha så mycket att tillgå, att det ofta har en förankring i någon slags vardaglighet eller det som hör till ens omstädingheter vad gäller kultur, samhälle, tid och enskilda uppkomna situationer.

Kirsty sätter upp pjäsen The South will rise again med volontärer på Iona Community för att fyra två födelsedagar.

Brandmän som dött i tjänst den 11 september uppmärksammas utanför sin brandstation.

Murmålning i Belfast som vill berätta någonting om konflikten.

Kvinna på bokmässan i Göteborg som berättar om sin egna bok som hon gett ut på ett förlag som ger ut böcker som man själv betalar för. Boken bygger på hennes upplevelser i hennes barndom då hon blev biten av en hyena, blev begränsad i sin rörlighet, en belstning för familjen därför omhändertagen av missionärer, fick möjlighet att utbilda sig på ett sätt som varit omöjligt i sin tidigare livssituation i det mindre mer svårtillgänliga samhället hon tidigare tillhört. Hon arbetar nu som lärare och skriver böcker.

Det är mer och mer sällan som situationerna jag befinner mig i är nya men nu sitter jag lite oförutsägbart och nytt på ett café i Uppsala och skriver. Det har hänt att jag har försökt att brodera på caféer och tänkt att det vore ett sätt att både vara samtidigt i arbetet och i världen, inte ofta men som ett tänkt regelbundet inslag. För att då låta någonting oförutsägbart hända så som det ibland händer på resor, att man släpper kontrollen, har någonting öppet i hållningen, i uttrycket och utan att man egentligen aktivt strävar efter det bjuder in till samtal, sådana som jag ibland infogat i bilder jag arbetat med på indirekta sätt. När jag försökt upprätta det här mer i vardagen har försöken alltid utmynnat i en känsla av meningslöshet, pliktskyldighet emot mitt beslut och emot situationen och föreställningen om att det skulle kunna leda till någonting främjande. Jag har stannat kvar ett visst antal timmar, arbetat utan inlevelse och distraherats av min omgivning, aldrig lyckats bygga upp något tillstånd av arbetssituation och inte heller hamnat i något tänkt oförutsägbart samtal som i Belfast en gång när en gerillasoldat satte sig bredvid mig och berättade om krigets hemligare värld, eller de gånger man har fått sammanhängande livsberättelser med konsekvenser och slutsatser.

Arbetet verkar mest lämpat för mer slutna miljöer, som i ateljén i en känsla av bunker utan fönster mot något utomhusrum. Jag tänkte därför att det vore intressant att prova platsen café för att skiva. Kanske lämpar det sig bättre eftersom man inte är lika beroende av rumslighet när arbetet sker på en begränsad yta av dator. Kanske handlar det också om ansvaret inför de broderade arbetena, att inte ta ut dem allt för mycket utanför sina sammanhang på offentliga platser innan jag vet att jag tänker gott om dem. På bussar, tåg och allmänna platser av olika slag broderar jag nu alltid tak eller grenar till träd som inte har mycket personlighet och laddning för mig i sig själva för att inte hamna i en situation av samtal med någon som rör sig i samma miljö som vill berätta om den senaste julduken, någonting jag uppskattade innan jag insåg hur ofta det skulle komma att hända. Att vara på ett café nu känns riktigt, jag upplever musiken som noggrant vald och den amerikanska familjen som verkar inneha caféet sprider en positiv stämning av entreprenörskap, omsorg och möjlighet. Samtidigt får jag känna mig som om jag är i Amsterdam om jag vill, i New York eller i påhittad stad för åter göra mig mättad på min numera begränsade men ändå återkommande reslust.

Jag berättar lite hastigt om Joaquina. Jag väntar besök och tiden är lite knapp därav hasten. Jag träffade Joaquina när jag fått pengar för att undersöka det folkliga berättandet i Guatemala. Jag hade mycket loppbett och Joaquina träffade mig i en park och ville hjälpa mig att göra någonting åt loppbetten. Hon bjöd sedan hem mig och jag stannade i hennes och Magdalenas hem i två veckor. Hon visade, lärde och berättade.

Det var samma dag som jag fyllde 30 år och Joaquina visste ingenting om det. Vi hade gått uppför berget till San Fransisco där hon och Pedro hade byggt ett hus och målat det turkost. Hon har fått mig att klä sig i hennes kläder och jag känner mig fånig men jag förstår att hon vill att jag smälter in när vi ska till den evangelistiska tillställningen, så jag gör det för henne två gånger sen förklarar jag hur motvillig jag känner inför det. På tillställningen blir jag bedd att sjunga en kristen sång från mitt land. Jag kan ingen sång och avsäger mig från att gå upp på scenen, man har överseende.

När vi går ner från berget där San Fransisco ligger vill Joaquina ställa sig i vattenfallet med bibeln i handen. Jag tror att hon kan ha sett Jesus göra någonting liknande på någon katolsk bild. Vi provar olika platser i vattenfallet. Sen samlar vi grenar till elden. Vi gömmer oss bakom träd när vi tror oss höra någon eftersom det inte är Joaquinas mark. Det blir ganska mycket gömmande. Jag provar att tänka mig hur det vore att dö dagen man fyller trettio år iklädd en indiankvinnas kläder bärande stulna grenar på huvudet.  Dagen efter förstår Joaquina att hon har tappat sitt id papper som hon lagt i bibeln någonstans i vattenfallet. Vi går tillbaka och letar.

Joaquina är gift med Pedro men han har åkt till USA för att arbeta ihop pengar så att de ska kunna starta en lite butik när de kommer tillbaka.  Han behöver vara borta i två år och har illegalt passerat gränsen. Nu städar han på nätterna på en Supermarket. Varannan kväll ringer han till Joaquina.

Om man tittar noga ser man telefonen som Joaquina svarar i ovanför hennes säng, han ringer alltid på natten när alla somnat. Jag, Joaquina, Joaquinas mamma, Anita, och Magdalena bor i rummet.

Jag får sova i Magdalenas säng och Joaquina och Magdalena delar på Joaquinas.

 Magdalena nystar upp garn för att väva ett nytt plagg.

Joaquina väver på en väv som vi satt upp till mig för övning.

En teckning över de olika bildelement som upprepas i väven. Mannen och kvinnan och allt som finns omkring dem av vikt, majsen, hunden, blommorna, fåglarna, hästen.

Bild på en väv som får mig att vela undersöka vävning och färg.

Väv som får mig att vilja undersöka mer om symmetri.

Minnesväv till någon som dött.

Jag vet inte när jag började slöjda och vad egentligen slöjd är, jag har ibland kommit på mig själv med att inte ha tydliga gränser alls för vad jag räknar in. Men oftast tänker jag mig de bruksföremål som jag gör åt mig själv för att jag känner ett behov antingen av att göra dem eller av att använda dem, och det att det oftast är en slags omsorgsfullhet i handling. Ibland kan jag lägga ett särskilt värde vid att jag har lärt mig någonting av någon för att kunna göra det som jag behöver göra och då kan slöjden ha haft ett slags värde i att närma mig en annan människa genom den människans kunskaper och sätt. Men oftast lär jag mig själv genom själva görandet och oftast är det ett handlande som jag gör för mig själv. Jag skiljer tydligt mitt slöjdande och mitt konstarbetande från varandra eftersom jag i konstarbetandet håller på att nedmontera det som finns och bygga upp det igen på mina villkor medan jag i slöjdandet ser över mig själv och det som omger mig. Jag har under förmiddagen tagit följande bilder.

Lapptäcke som jag sytt av påslakan och bitar av tyg som jag tryckt själv. Klänning som jag sytt av ett tyg jag tryckt och ritat, mattor som jag vävt.

Ryamatta som jag vävt av garn som jag färgat.

Broderi på min vägg broderat av mormors mor.

Ett till broderi gjort av mormors mor ovanför dörren.

Stickad tröja med tema golf.

Golftröjans baksida.

Min mamma stickar strumpor åt mig.

Min mamma stickar vantar åt mig.

Min mamma stickar vantar åt mig 2.

Jag letar pärlor under barken på rönnar, samlar dem, sandpapprar dem runda, får hål borrade i dem, målar dem och trär halsband.

 Monsterablomma, fågel från Nicke Helldorff, Döden från Guatemala och den första kvinnliga bergsbestigerskan. Samt ovanför döden ett leksakskrigsflygplan som jag köpte för någon vecka sedan av ett barn utanför konsum.

J broderar åt mig.