På väg hem från jobbet tittade jag in till de här unga stjärnorna på seminariet som ligger strax utanför Järna. De är här och utbildar sig till sociala entreprenörer under ett år och ska lära sig hur man styr upp problem där man stöter på dem ute i världen. Utbildningen har en hemsida på: www.yip.se

Jag har hängt med ungdomarna sen utbildningen startade för tre år sedan och haft workshops med Hantverksbyn för dem för att visa vilket festligt och kraftfullt verktyg hantverk kan vara i sociala sammanhang.

Nu är studenterna uppdelade i grupper och de har valt olika biståndsprojekt ute i världen -att besöka, lära känna och förhoppningsvis, berika dem på något vis. Så snart ska Jan från Tyskland, Jared från Sydafrika och Laura från Amerika på bilden fara till ett biodynamiskt odlingskollektiv i Dominikanska republiken och bland annat bygga/restaurera en lekplats i anslutning till en Waldorf-förskola. Vi har hängt lite i vinter och resonerat om hur man sätter ihop stolpar och fäster dem i marken så att det ska hålla och vilka verktyg som kommer att behövas. Man kommer att kunna följa äventyret på: www.groundtoplay.wordpress från slutet av februari.

Kravallslöjd..

En lång januarimåndag börjar se sitt slut och jag är inte riktigt lika pigg och skarp som jag hoppats vara när jag ska börja skära ut konturerna runt mitt hantverksutövande,

men det är ju jobbet förstås.

Jag drömde länge om konsten som ett sätt att nå ut till människor, att försöka beröra och påverka och förtrolla, men det var först när jag helt enkelt satte mej ned och täljde och bjöd de nyfikna, förbipasserande att sitta ned, ta en kniv och en träbit och hänga lite som det efterhand gick upp för mej att det var ju precis exakt DÄR som jag verkligen upplevde KONSTENS kraft och möjlighet att göra skillnad, och att KUNSKAPEN blir relevant först när det finns en fråga eller reellt problem att ha  en dialog kring, och att HANTVERKET aldrig slutar fascinera och ställa upp nya utmaningar.

Just nu när en måndagnatt slog över i tisdag så tänker jag på jobbet förstås. Tillsammans med ett brinnande trädgårdsintresse tog ju hantverket mej till ett litet gruppboende där det behövdes en meningsfull och utvecklande dagverksamhet för människorna där.

Det var för fem år sedan, och här under uppbyggnaden av verksamheten har hantverket verkligen haft många skepnader och användningsområden. Det var väl mest ett tidsfördriv i början, när mina gängmedlemmar upptäckte världen på egen hand, men sen blev det en utmärkt avledande manöver vid behov och efterhand en lysande underhållning, som överraskningar och tankeställare och sen en mycket uppskattad träskulptur-on-demand tjänst när gänget insåg möjligheterna.

Sedan började vi experimentera med träskärning och andra pyssel som sysselsättning och så har det naturligtvis satt spår i alla former i de trädgårdsanläggningar vi hade som basuppgift. För att ha ett konkret mål med pysslandet så har vi farit iväg till en närbelägen julmarknad de senaste åren för att tjoa och dona och bjuda ut våra alster till en förbluffad publik.

Jag plockade undan de sista resterna från årets marknad idag för att bereda plats för det mer vårbetonade hantverket. Jag gör väl egentligen det mesta själv, ibland är personalen med men gänget är med och hänger och pratar och tycker och sandpapprar och målar och gör sina egna prylar. Här är lite bilder..

Idag hade jag ett väldigt fruktbart samtal med min ateljékamrat Cecilia Granlund idag. Vi började tala om prissättning, en vettig timpenning och folks uppfattning om vad saker som andra människor skapar egentligen kostar. Det är svårt det där, att värdera sitt eget och andras arbete, och hur tänker vi egentligen själva, när vi handlar? Jag är väl medveten om värdet i ett hantverk, och tillhör också den grupp som gärna handlar lokalproducerat, unikt och egentillverkat. Gärna gör jag det ja, men min ekonomiska default-inställning, är ändå inte anpassad till att handla på det sättet. Ofta väljer jag bort hantverket, och det handlar ju givetvis om att jag inte har råd. Jag har en tight budget, som säkert de flesta andra egenföretagare, designers, hantverkare osv som läser här. Men i slutändan undrar jag ändå vad jag får för de surt förvärvda pengar jag ändå lägger ut när jag handlar de där reaplaggen på H&M. En hel famn full av massproducerade kläder i dålig kvalité kan ända inte väga upp mot en Spooonklänning. Värde är inte kvantitet, och även om det ibland kan kännas roligare att ha tio grejer att välja på än två, så är det de där två man verkligen minns.

Min Spooonklänning

Sedan föll samtalet in på mitt företag, och om jag någonsin kommer att kunna bli lönsam – kunna leva på det på riktigt. Det är ju min dröm, men är det ett rimligt mål? Jo – men jag måste komma på hur jag ska ta mig dit. Lära mig prioritera, jobba häcken av mig och hitta de rätta vägarna. Det är en lång resa av trial and error, det också. Lära sig marknaden, vilka möjligheter som finns och hur man kan utnyttja de förutsättningar man har. Är min geografiska placering en nackdel, eller finns det något jag kan göra här i Umeå som inte skulle låta sig göras lika lätt i en storstad som Stockholm och Göteborg? Kanske går det att vara mer personlig, till exempel. Det är jag gärna. Jag bjuder gärna in er alla som kan komma på té och muffins i min ateljé – hojta om ni har cravings efter en gratis kaka! Det är förresten något jag saknar, tidigare hade jag en hel del Nindakvällar – tupperwarevarianten där någon bjöd in alla sina vänner och så kom jag dit och visade mina väskor och berättade om vad jag kan göra. Den sortens personliga möten är kanske lättare här.

Från en Nindakväll här i Umeå faktiskt :)

Jag söker också efter en samarbetspartner. En klädskapare som gör kläder som skulle passa till mina väskor, eller tvärtom. Gärna någon som redan har börjat arbeta in sitt märke, som skulle vara intresserad av att skapa en kollektion tillsammans, göra en modevisning och sälja in tillsammans till butiker. Jag tror på samarbeten, på att samla våra kreativa krafter och göra storverk tillsammans. Som med mitt ateljékollektiv. Vi är visserligen en bunta rätt olika människor, och vi gör vitt spridda saker. Men det finns ingenting mer fantastiskt än att ha inspirerande samtal över lunchlådan, ta en paus när ögonen börjar gå i kors och ta en titt på vad de andra håller på med. Det är guld värt, verkligen. Jag ser också fram emot de marknader vi ska hålla i Gårdshuset. Julmarknaden var en bra start, nu börjar vi lära oss lite om vad vi vill göra. Min önskan är att det ska bli en återkommande mötesplats för oetablerade designers, konstnärer och hantverkare. Alltid något nytt, alltid lokalproducerade små underverk tillverkade av kärlek.

Affischen för julmarknaden, av Pär Boström.

Ibland känns det som att jag sprängs av idéer och då får jag lätt panik över att jag inte hinner förverkliga alla på en gång, och hur ska jag kunna välja vart jag ska börja? Jag är ingen siare, jag har ingen aning om vad som kommer att sälja bäst. Jag har gjort en del sådana impulsinsatser som kanske inte varit helt lyckade, och jag hade säkert kunnat använda tiden på ett bättre sätt om jag hade haft förmågan att se helheten över år sett. Men jag tror nog att jag lär mig förbaskat mycket på att göra det den här vägen också. Jag funkar liksom så, rent personligen. Ibland måste man bara lära sig att flyta med i sitt sätt att vara, utgå från det, istället för att förändra hur man funkar, eftersom det inte alltid låter sig göras.

Mitt sätt, är något slags stream of consciousness – det är bara att följa med och se vart man hamnar, ta ett par årtag här och där för att undkomma de största misstagsbergen (men ibland är det dimma, då kraschar man rakt in i dem). Lite som det här inlägget, och som samtal kan vara, om de är bra. Man går från en liten sak, och halkar in på nya ämnen.

Sådan är min historia. Jag började med sömnad (sydde byxor till mina klasskamrater och en klänning till Solja Krapu i högstadiet), fortsatte med foto i gymnasiet, trots att jag gick på designprogrammet (jag har alltid varit lite tvärsemot) där jag och två vänner drev embryonic, ett fotoföretag som specialserade sig på lite mer personliga porträtt, till Ninda, som från början var ett tremannaprojekt som blev ett tvåmannaprojekt som till slut blev ett enmannaprojekt. Jag började inte med väsksömnaden heller, utan gjorde collage, smycken och konstfotografier.Utöver det har jag skrivit poesi och prosadikt under hela tiden, gått på skrivarlinjer på folkhögskola och lett en skrivargrupp i Göteborg.

Väsksömnaden halkade jag in på då en av de andra sydde några tygkassar och jag kom på att jag ju faktiskt kan sy… Och det har ju lett till något bra, inte sant? Nu väntar jag med spänning på vad som ska komma härnäst. Bara i år har jag utvecklat med att sy hundkappor, kuddfodral och tygbaserade broscher & hårprydnader.

Hundkappa till Salukihunden Sabah, kolla in mitt projekt Ninda ♥ Dogs

Kuddfodral som jag sytt till min fina soffa, sys upp efter förfrågan i de tyger jag har

Hårdekoration med elastisk snodd, finns just nu bara på Nindas Etsysida.

Det här inlägget är skrivet med en slängkyss till Åsa Boström, Pär Boström, Petra Eriksson, Cecilia Granlund, Linda Arctaedius, Gabriel Pulgar, Giuliano Garonzi och Anna Olofsson och över huvud taget själva byggnaden Gårdshuset Pilgatan 13 för den inspiration som ni tillfört i mitt skapande.

Jag tänkte passa på att visa två av mina favoritdesigners när det gäller kläder. Hade jag råd skulle jag bara gå omkring i deras kläder, för ibland är det mycket bekvämare att få beställa av någon annan! ;)

Först ut blir märket Orkan Lia, som har något så fantastiskt som klädabbonnemang – man kan alltså prenumerara på att få kläder designade och uppsydda för en själv personligen! It doesn’t get more personal than that… Karolina Svensson driver också den finfina butiken Poplin på Hökens gata 7 mitt på Götbacken i Stockholm, där hon säljer fina grejer av ännu fler finfina designers. Den här bilden är så härlig också, på klädskaperskan själv! :)

Jag är också ett stort fan av märket Spooon, hon har sån skön stil! Komfort, snygga linjer och schyssta detaljer all in one. Jag gillar verkligen det hon gör med knapparna, i vissa fall som hela fält som liksom växer fram och ibland som en trio-rad. Anna Saltzman driver också butik, närmare bestämt Butik Kubik i Göteborg, som också är ett ställe att kolla in!

Visst gör de fina saker!

Vad har ni för favoriter? Det vore kul med tips på fler härliga klädskapare! Psst: det är helt okej att rekommendera dig själv! ;)

Idag har jag inte varit så inspirerad – man har ju sådana dagar också.

Men för att bli inspirerad igen, tycker jag om att fotografera. Min ateljé ser dock ut som ett enda kaos just nu, och gör det lite titt som tätt – det är som att så fort jag städat och organiserat så kör en virvelvind fram (som väl ändå inte kan vara jag själv? nej, det måste vara hustomten!) och ställer allt i oreda igen. Nåväl, när jag inte kan inspireras av helheten, då ställer jag in kameran på närbild och fotograferar de fina detaljerna.

Fina trådrullar i grönt och blått som står på min fönsterbräda. Just de här trådrullarna köpte jag på New York Fabric Warehouse i Chinatown, New York. Det är en speciell tygaffär, som har en väldigt speciell doft och man kan hitta helt fantastiska tyger i alla deras travar av tyger.

Från min gröna sektion, överst ett fantastiskt brokadtyg min mor köpte i Rom, sedan ett vackert sjuttiotalstyg från Kupan i Umeå, det lilla som sticker ut under hittade jag på Hells Kitchen Flea Market i New York, det olivgröna under som jag också använt till min kjol från igår (som jag har på mig idag också, hihi) hittade jag på Myrorna i Umeå, det småblommiga grönturkosa är från Göteborg, och har blivit till många fina saker, se här,  här, här och här. Tygerna under det har jag använt till en regnkappa till en av mina favoritkunder: hunden Sabah! Se här. Oj, det finns många historier till alla mina tyger… Orkar ni läsa? ;)

En laddning med tyger i beiga toner. Det småblommiga har jag använt till en kjol, och till små broscher också, se här. Det gulblommiga som skymtar till vänster har det blivit många alster av, favoriterna har ni här och här. På Etsy har jag även ett fint brosch i det här tyget, se här.

Favoritkombinationen bland de röda tygerna är helt klart det grova ljust röda tyget överst (också det från NY Fabric Warehouse) tillsammans med det mörkröda och rosa blomtyget, ett fynd från Göteborg. Här har du exempel på det. Men det gör sig ju också väldigt snyggt alldeles på egen hand, som här.

Hår prydnader med elastisk snodd, samt broscher där i bakgrunden som finns uppe på Etsy, men som jag inte haft tid att lägga upp på min egen hemsida än!

En av mina favoritkombinationer är den här klänningen tillsammans med aftonväskan i det härliga Pompejatyget, som de flesta av er säkert känner till! Klänningen bar jag då vi intervjuades för VK då mitt ateljékollektiv på Pilgatan höll julmarknad, ta en kik här.

Hoppas några av de här detaljerna kan ge er lite inspiration! Att skriva det här inlägget och minnas alla fina saker jag gjort, gav iallafall mig en kick att fortsätta. Snart kanske ateljén ser så här prydlig ut igen!

Vi ses snart igen! :)

Hej alla Kravallslöjdare!

Den här veckan är det alltså jag som ska blogga här. Om ni läst min presentation så vet ni att jag sysslar med både det ena och det andra, men att mitt fokus ligger på att designa väskor, företrädesvis i vintagetyger, i mitt egna företag Ninda.

Här sitter jag och bloggar idag:

Det är ett hörn i min lilla etta på Mariehem, och det är här eller i min ateljé i Gårdshuset på Pilgatan 13 som jag kommer att blogga ifrån denna vecka. Gungstolen är från Obbola, och tillverkad runt förra sekelskiftet. Lampan är från New York, 20-tal kanske? Den svarta tranan är vintage från Holmsund, förmodligen 50- eller 60-tal. Till vänster skymtar min vinylspelare och till höger ett vackert rökbord som möjligen är från 40-talet. Jag har på mig en kjol jag sytt själv (och som därför får bära märket Ninda förstås!), med ett brosch i samma tyg. Men, jag ska ju prata om lite vettiga saker också…

DIY eller DESIGN?

Jag funderar ofta på det här med kreativitet, och vad det är som gör att man vill nå ut med det man skapar. Det har ju blivit så oändligt mycket lättare att göra det sedan internet kom, och känslan av att man kan nå fram till de där 15 minuterna av kändisskap är oerhört stark.  Men är det en illusion? Trots alla bloggar, hantverkssidor, communities och försäljningssidor, drunkar man lätt bland alla andra – och kanske är det just på grund av att det finns så många? Med den här lätttillgängligheten följer också att vem som helst kan säga: titta vad jag har lyckats göra, jag är en hantverkare. Eller designer, eller slöjdare, eller vad man nu vill kalla sig. Lyckan över att ha stickat en ribbad halsduk måste genast delas med resten av världen. Och visst kan det vara interessant, för all del. Det kan vara peppande & inspirerande, både att se att man kan göra vadsomhelst och att se vad det är den personen har gjort. Men jag vacklar ibland på den där gränsen: ska vi dela a l l t med alla? Är man en hantverkare för att man stickat en halsduk? Är man en designer, för att man sytt en tygkasse? Mina ♥ DIY forever, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag den där naggande känslan av att någonstans kanske en sållning behöver göras. Eller snarare kanske, att en gräns måste dras någonstans.

Jag är en designer. Det säger jag stolt, fastän jag inte gått någon högskola eller universitet och inte har någon fin examen. Jag har gått Medborgarskolans Designskola, och jag har gått Designprogrammet på gymnasiet. Det där är ancient history nu – jag är 30 år och att referera tillbaka till gymnasiet och året innan gymnasiet känns mest ganska löjligt. Ändå kallar jag mig designer. När det gäller väskor, och i viss mån då det gäller de kläder jag gör.

Det här kallar jag design. Finns till salu för 595:- (endast ett exemplar).

Men när det gäller allt det andra jag sysslar med, så är jag en amatör. Jag är en DIY:are när det gäller stickning och virkning, jag är en amatörfotograf och en hobbypoet, trots att jag började skriva poesi i lågstadiet och vann min första fototävling då jag var 13.

Det här kallar jag DIY, det blir lite snett och vint, men det är ett kärt nöje.

Så vad är det som gör den där skillnaden?

Det är väl det, att väskdesignandet har jag sysslat med i sju år nu. Jag har gått från att göra platta enkla tygkassar, till att göra avancerade laptopväskor med vadderade fack och breda bottnar. Jag har utvecklat designen på väskorna efter ett behov av olika funktioner, och det är just det som designandet handlar om. Och ändå har det sitt urpsprung i pur DIY. Det har inte funnits någon där som har lärt mig hur man ska göra väskor. Jag har hittat på själv, med en uppsjö av trial and error. Det är först det senaste året som jag ens sneglat på tutorials på internet. Jag tycker om att lära mig själv, för då kommer det fram något genuint eget, något som inte är som alla andras.

Det handlar ju förstås också om hur dedikerad man är. Om hur mycket man lägger ned i sitt skapande av tid och kärlek. Väskskapandet har ju varit mitt hjärtebarn i många många år nu. Allt det där andra har förblivit nycker, och sådant jag önskar att jag hade mer tid över till. Det är därför jag bara är amatör på de områdena.

Glashjärta -kärlek till skapandet.

Jag tycker också att det finns en skiljelinje mellan hantverk och design. Främst handlar det kanske om hur orden uppfattas, vad man lägger in för betydelse i dem. För mig har ordet hantverkare innebörden av någon som är lite småflummig, ålderdomlig kanske, jobbar helst i naturmaterial och är starkt förknippad med lukten av trä och ull. En designer däremot, är något modernt och fräscht. En frisk fläkt av rena linjer och oväntade former. Jag titulerar mig hellre designer än hantverkare, trots att jag syr allt jag gör för egen hand.

Vad tycker du?

Är du en hantverkare, slöjdare eller designer? Eller är du en DIY:are, en lycklig amatör? Och vad beror det på, vad du väljer att kalla dig?

Tid är pengar sägs det, och tyvärr är det också begripligt. För att överleva behöver vi ägna åtminstone en del av vår tid åt att skaffa pengar, om vi inte är så lyckliga ostar att vi redan har allt vi behöver och lite till. Fast att värdera sin tid SOM pengar missar en möjlig koppling mellan just dessa två, nämligen att med tid följer möjligheter, med möjligheter val, och med val konsekvenser. En sådan konsekvens kan vara pengar, som i sig ger möjligheter, men det finns naturligtvis andra saker man kan beakta i vad man väljer att ägna sin tid åt.

Så varför väljer jag att ägna så mycket av min tid åt handarbete/konst/formgivning av olika slag? Det undrar jag också ibland. Så jag tänkte försöka nysta lite i frågan om tidsbruk i det här inlägget. Inte för att jag förväntar mig ett svar som räcker livet ut, men förhoppningsvis kan det ge något användbart. Dessutom kommer jag antagligen, min vana trogen, verka lite dum när jag försöker vara smart, för jag kommer att övertolka vardagliga uttryck å det grövsta. Ok? Då kör vi.

Mest för att ha en ände att börja dra i,  vill jag säga att det ligger något intressant i hur olika personer uttrycker sig om sin tidsanvändning. Fördriver de tiden, utnyttjar de tiden, spenderar de tid eller ägnar de sin tid åt något?

Är tid en demon att driva ut eller bort? Vad menar jag när jag säger att jag fördriver tiden, utom då det uppenbara att jag gör något medan tiden förflyter? (Jag tänker i det här inlägget inte ens ge mig in på frågan om vad tid är eller bör tolkas som, för jag är trött och vill ägna min tid åt andra saker idag också. Plus att jag inte vet om jag kan nå något annat än mer förvirring i den frågan. Hursomhelst är det vi kallar tid en av våra förutsättningar, och en som vi hela tiden måste förhålla oss till.) Att uttrycka sig om sin tidsanvändning som att fördriva tiden verkar antyda att tiden i sig saknar betydelse, att det är vad den leder till, något som kommer ’längre fram’ som är det viktiga. Vi fördriver tiden i väntan på något annat.

Att utnyttja tiden ger den ett bruksvärde, som kanske bör maximeras genom tillämpning. Vi har eller får tid som vi sedan använder till något, nyttjar till något. Något liknande framträder genom detta att spendera sin tid, även om det sistnämnda för med sig andra associationer som tillskriver tiden i sig ett större värde, som kanske ska investeras vist, eller slösas bort eller om det kanske är så att spendera till en början betydde något annat? Jag måste kolla.

SAOL: Spendera= göra slut på (pengar), (frikostigt) ge ut, tillbringa (tid)

Wiktionary: Spendera = använda något som så småningom tar slut på grund av användningen, särskilt tid eller pengar

Den svenska etymologiska ordboken från 1922 (finns på nätet – http://runeberg.org/svetym/) menar att ordet kommer (via tyskan och italienskan för länge sedan) från latinets expendere, att utbetala, eller egentligen väga upp.

Skillnaden mellan att utnyttja tiden till något eller spendera sin tid, om man nu ska vara petig, verkar ligga mest i om tid ses som en (självklar?) bruksresurs eller en dyrbar valuta. Det verkar också som detta att spendera just tid, fast det finns i flera språk (spend time), ganska nyligen, relativt, har kommit i bruk, till skillnad från just detta att spendera pengar.

Min personliga favorit är detta att ägna sin tid åt något. För ovanlighetens skull av fornsvensk härkomst anger ordet att något kommer ur det egna, eller görs till det egna. Den tid jag lägger genom att ägna den har med mig att göra, den blir till min eller kommer ur mig, och får sitt värde av mig, samtidigt som den ger värde åt det jag väljer att göra, utmärker det som värdefullt, för just mig.

Jag antar att det jag vill göra är att ägna mig (och min tid) åt saker som faktiskt är viktiga, för mig eller för andra. Samtidigt som jag hävdar deras värde genom att ägna mig åt dem. Visst, det händer väl att jag fördriver min tid med handarbete, jag har väl saker att vänta på som alla andra. Och att jag, om jag nu skulle få något så konstigt som ’tid över’, kan utnyttja tiden till att få klar de där tofflorna som jag lovade bort för ett tag sedan. Spenderar jag tid på handarbete? Hm.

Jag har en känsla av att vissa (vilket ibland inkluderar mig själv) undrar varför jag spenderar (läs slösar) med min tid på detta sätt. Sticka strumpor när jag kan köpa, lägga tre timmar på att lista ut hur jag ska få till en viss detalj på ett trojansk-inspirerat fuskläder-harnesk, ligga sömnlös och tänka ut hur man skulle kunna bygga en sängram av en gammal kökssoffa. Göra saker åt andra för en spottstyver i timmen för att ingen skulle ge mig en vettig timlön för en 30-timmars kofta.

Men: Jag har ett par vantar som en vän till mig har stickat. Varje gång jag har dem värmer de på mer än ett sätt, för en vän har ägnat tid åt dem, och i förlängningen åt mig (även om han tänkte sig att ha dem själv tills de blev för små). Visst är min spiralvirkade basker full av tid jag hade kunnat lägga på annat, men den är också full av minnen, som verkar stanna på ett annat sätt. Genom att ägna min tid åt de ting som omger mig och andra kan jag kanske motverka det stora läckaget av tid och mening. Fast jag vet inte. Kanske behöver jag bara fokusera på något handgripligt så att jag inte tänker för mycket.

Och det är ju inte precis som att mitt dagsjobb som konst(ig)filosof (day-job, som i uttrycket ”don’t quit your day-job”) är en allmänt begriplig tidsinvestering för de som räknar värde i pengar. Mitt liv (min tid) består av sammantrasslade lager av ’tids-slöseri’ som gör mitt liv värt att leva, och mig till en person som åtminstone en del gärna spenderar sin tid med. Vad vill vi egentligen låta framträda som viktigt och värdefullt, vad lever vi på?

Oops, nu är tiden tillbaka. Gotta go.

Hej igen. Dagens tips från er personliga sticknings-coach är att inte sticka för mycket när ni är trötta. Det orsakar lätt dåligt humör och andra misstag som man hellre undviker. I övrigt rekommenderas svensk 90-tals-punk som soundtrack.

Så.

Strumpor från tårna, del 2.

Till att börja med behöver man öka inför hälen. Precis som när man stickar hälen uppifrån så stickas den över två stickor. Däremot så kommer den inte stickas över 1:a och 4:e stickan, utan över 3:e och 4:e eller 1:a och 2:a, beroende på om det är en vänster- eller högerstrumpa man stickar och om man överhuvudtaget bryr sig om att en eventuell skarv hamnar på insidan eller inte. I exemplet nedan antar jag att hälen stickas över 3:e och 4:e, mest för enkelhetens skull.

Men som sagt. Hälen inleds med ökningar. 70% per hälsticka, närmare bestämt. Jag har av någon anledning tagit mig tid att sticka en provhäl att visa med, och på den lade jag upp 10 maskor/sticka (inalles 40), så vad jag ville var att i början av 3:e och i slutet av 4:e öka 7 maskor. Min personliga favoritökning är att öka en maska genom att sticka en extramaska i maskbågen från varvet innan. Dvs här:

Åtminstone om man vill ha en ökning till höger. Vill man ha en ökning till vänster så stickar man först maskan man vill öka från, och sedan plockar man upp maskbågen från varvet under, dvs INTE den man just stickat i, utan den under.

Så här ser en högerökning ut:

Och så här en vänster:

Det gäller dessutom att hela tiden låta ökningarna utgå från samma lodräta maskrad om man vill ha en snygg ökningslinje som så småningom ser ut så här:

Hur många maskor har jag ökat? Tre. Den som ser ut som en halv maska av något slag är maskan som ökningarna utgår från.

(Det är också den här sortens ökningar som jag använde vid tårna på frost-sockan i föregående inlägg. En vänster efter första maskan på första stickan, och en höger på andra maskan innan sista maskan, och så likadant på andra sidan. Då bildar de två ”halva” maskorna tillsammans en fin fläta.)

När ökningarna är gjorda är det dags för det där som kallas för att vända hälen, oavsett om man stickar uppifrån eller nerifrån. Om ni hade hoppats slippa den delen så sympatiserar jag med er och föreslår att ni lär er sticka ”bondehälar” istället, där man stickar dem ungefär som tummen på vantar, dvs i efterhand.

Men nu ska hälen alltså vändas. Jag vet inte om det här är det bästa sättet, men det är det bästa jag prövat hittills. Först stickar man ett varv till efter sista ökningarna. Sedan stickar man varvet ut, dvs till slutet av 4:an. Där vänder man och stickar tillbaka, med en rät maska i början, och sedan resten aviga, tills man stickar den sista (från rätsidan första) maskan på på 3:an, som också ska stickas rät. Där vänder man igen och stickar 3:an och 4:an från rätsidan, MEN stickar ihop de två sista maskorna genom bakre maskbågen (om man är lite lat) eller genom att lyfta båda maskorna räta, och sedan sticka ihop dem (om man vill ha perfekt symmetri) (Ja, jag är perfektionist, men jag börjar tillfriskna, tack så mycket). Vänd, lyft första maskan som den är, sticka till slutet av 3:an där de båda sista maskorna stickas ihop avigt, vänd, lyft osv tills maskantalet på vardera stickan är halverat. I mitt fall tills jag hade fem maskor kvar på varje. Därefter plockar man upp maskor längs kanten så att man är tillbaka på samma antal som från början. Så här:

Om man inte varit lat finns det fina små tvärsgående trådar (maskor) att plocka upp. Annars vet jag inte.

Nu ska den där häl-lappen som vanligtvis kommer först alltså stickas, och samtidigt fästas vid alla de där ökningarna som man gjorde i början. Det göres genom att man i slutet av varje varv stickar ihop sista häl-lapps-maskan med följande öknings-maska tills de sistnämnda tar slut. Lyft-hoptagningar på räta varv, vanliga aviga hoptagningar på aviga varv. Om man inte orkar (eller kan) göra lyft-hoptagningar här kommer de båda sidorna av hälen se olika ut, och då får man antingen inte bry sig, eller kanske hitta på ett bra sätt att dölja det.

Den som ids ta sig igenom allt detta kommer antagligen ha en häl som ser ut ungefär så här:

Fast antagligen kommer den strumpan också ha en tå-bit. Och användas utanpå ett par strumpor. Och kanske inte av Peter, som var snäll nog att låna ut sin fot som modell.

Det var nog allt.

Nästa inlägg blir nog mest tankar tror jag. Om jag kan hålla mig från att leka lärare.

Ok. Undertecknad bloggar för första gången. Vi får se vad som händer. Jag är alltså hantverkare-filosof-konstnär-vilde-arrangör, gör lite vad som faller mig in, och får som tur var en del jobb på att tänka högt.

Det handgripliga projekt som jag arbetar på mest nu, åtminstone de senaste tre dagarna, är ett par vita, strukturstickade knästrumpor som jag stickar från tårna upp. Eller, det är åtminstone planen. En strumpa är påbörjad, och klar till ca 10 cm ovanför ankeln. Med tanke på att jag inte har något mönster och improviserar mig fram med strukturen är frågan om det blir ett par, eller två färgmatchande singlar.

Jag stickar gärna strumpor från tårna, eftersom jag tycker att det är lättare att se till att de blir lagom stora då. Dessutom är det lite ovanligt, så eventuell publik blir extra imponerad, om man nu är ute efter sådant. Vilket jag ibland tycker är trevligt, måste jag erkänna. Om jag nu har lagt ner X hundra eller tusen timmar de senaste åren åt att lära mig alla möjliga sätt att sticka, inklusive hur man stickar ”baklänges”, så är jag värd lite smicker. Om ingen annan står för denna uppskattning får jag väl se till att göra det själv.

Mmm. Intressant undersida.

Och fin frostig ovansida.

Så. Nu när jag har mitt ego mättat tänkte jag säga något om att sticka strumpor från tårna. Första utmaningen för den som inte har stickat strumpor, vantar eller mössor från spetsen tidigare är att överhuvudtaget börja, dvs att lägga upp.

Uppläggningen går att göra på åtminstone tre olika sätt som jag har sett (och prövat), men det jag föredrar är det jag använt här. Jag lärde mig det från nättidningen Knitty (närmare bestämt här: http://www.knitty.com/ISSUEwinter02/FEATtiptoptoes.html), men då den sajten är på engelska tänkte jag bidra med en beskrivning på svenska.

Ta två strumpstickor i den storlek du tänkt använda. Håll dem parallellt och nära intill varandra, men inte tätare än att du skulle få plats med en till sticka emellan. Håll garnänden mot ena stickan, så att ca en decimeter hänger. Typ såhär:

Dra sedan garnet i åttor runt de båda stickorna tills du har 6-10 öglor på vardera stickan beroende på om du vill ha en bredare eller en smalare spets. Det ska vara samma antal öglor på båda stickorna, mind you.

Ta sedan en tredje sticka och sticka öglorna från ena stickan som vanliga maskor. Det kan vara lite knöligt, men uthärda. Det är värt det. Sticka sedan öglorna från andra stickan, men i den bakre öglan. Alltså: Maskorna från ena stickan måste stickas vridna för att uppläggningen ska hålla ihop. Från och med nästa varv kan maskorna fördelas på fyra stickor. Dessutom stickas i vardera sidan två ökningar vartannat varv, ovanför ”ändarna” av uppläggningen så att säga, tills strumpan (eller mössan, eller vantarna) har lagom bredd.

Hade jag tänkt på det så hade jag tagit bilder medan jag stickade strumporna, men nu får ni hålla till godo med en profilbild på hur det ser ut när man lyckats.

Det får vara allt för idag.

Nästa gång (vilket antagligen blir onsdag, eftersom jag jobbar hela dagen imorgon med tillämpad konst(ig)filosofi, och har terminsluts-middag på kvällen) tänkte jag ta upp hur man kan sticka hälar ”från fel håll”, om jag nu minns hur jag gjorde. Det var nämligen först det tredje försöket på de här som jag blev någorlunda nöjd med.