Idag var det gjutningsdags. Vi strålade upp på gjuteriet på förmiddagen och satte igång bronsugnen, tog ut och ställde upp formarna. Noomi och jag gjorde en koll på hur vi skulle gå och hälla när formarna var utställda och sedan inväntade vi att bronset skulle bli tillräckligt varmt. Själva ihällningen fungerade jättebra, jag lyckades dock sikta fel i en utav formarna så att det skvätte iväg lite brons, men utöver det gick det felfritt.

Degeln lyfts upp ur ugnen. Jag på vänster sida och Noomi på höger. Foto: Carina

Brons hälls i första formen. Foto: Carina

Den lilla missen i hällandet. Foto: Carina

Dagens degelbild.

Det är flytande brons, det är värme och det är intensivt. Jag kan inget annat än att älska det. Dom gånger jag varit med på någon sida utav degeln har jag nästan alltid tänkt att ”det här, det här skulle jag kunna göra varje dag och vara riktigt lycklig!”. Men jag kommer även ihåg att jag hade samma känsla när jag började svetsutbildningen förra året. Efter ett halvår med daglig svetsning hade det klingat av. Nog för att jag fortfarande tycker att det är riktigt roligt att svetsa, men någonstans övergår det till en vardag, det är fortfarande en kärlek men inte lika intensiv, inte lika kännbar. Och jag skulle tippa på att det även kommer att gälla bronsgjutningen så småningom, om jag får nöjet att kunna fortsätta. Jag tror att det är intensiteten jag gillar, koncentrationen man måste ha, respekten och vetskapen om vad man håller på med – men att den vetskapen inte får övergå i att man blir ängslig.

Efter att vi hällt brons i alla formarna tog vi oss en långfika. Eftersom vi alla var väldigt nyfikna på hur det hade gått och inte riktigt hade tålamod att vänta till morgondagen med att öppna formarna, så satte vi helt enkelt igång. Bronset var fortfarande rätt varmt så det var bara att slänga på sig handskarna och se till att inte hålla i föremålen för länge.

Åsa hackar bort formmassan från sin brons.

När vi fått upp våra formar och gjort rent dom en smula kunde vi konstatera att dom inte blivit så där jättebra. Dom större objekten hade relativt många hål i sig, förmodligen från kärngaserna och/eller sugningar i bronset, och det fanns en och annan brons som hade kunnat ha kanalsättningen annorlunda. I morgon får vi fundera över om vi ska fixa felen, med allt jobb det innebär, eller om vi helt enkelt ska göra nya vaxer och planera in en till gjutning framöver. Eller både och.

Ironiskt nog blev mina två blommor som bara gjordes som test bäst, nog för att dom var väldigt okomplicerade jämfört med dom andra formarna, och bronset orkade sig faktiskt rätt långt ut i kanterna trots att det var så tunt. Nu är dock inte alla formar ännu öppnade, Jenny som inte kunde vara med under dagen har sina två formar kvar att knäcka. Jag hoppas verkligen att det blir riktigt bra avgjutningar. Men trots att bronsen helt klart kunde blivit mycket bättre så har i alla fall jag haft några roliga dagar, men så blir det ju oftast när man får umgås med riktigt härliga människor och hålla på med det man tycker om.

Blommorna, formmassan borttagen men bronset ännu obearbetat.

Gårdagen spenderade jag sängliggande och enträget mumlande att jag inte alls var förkyld. I morse försov jag mig, inte mycket, men så pass att jag inte riktigt hann tänka innan jag kastade mig upp ur sängen och in i duschen för att tvätta håret. Ett väldigt onödigt och möjligtvis ödesdigert beslut. Dreads är lite trixiga att få torra, särskilt om man har lite ont om tid. När jag väl klev ut utanför dörren möttes jag av lite för många minusgrader, och naturligtvis glömde jag min mössa. – Som upplagt för att förkylningen ska kunna hänga kvar ett litet tag till.

På bussen mötte jag upp med Noomi som även hon är medlem i gjuteriföreningen. Hon hade ställt upp på att hjälpa mig med att göra avgjutningen av mitt ansikte, och när vi väl hoppat av bussen och tagit oss in i gjuteriet satte vi igång. Om någon av er någon gång fått något slajmigt och mintsmakande uppkört i munnen hos tandläkaren vet ni vad alginat är. Ett helt fantastiskt material. Det är som jag förstått det gjort av någon sorts alg, man kan sätta det mot huden – eller i munnen för den delen, utan att det är skadligt. Att göra en form i alginat innebär att man kan få med varenda por, vart enda liten rynka i huden och varje del i ett fingeravtryck.

Jag började med att plocka bort mina piercingar smörja in mitt ansikte med vaselin för att det skulle bli enklare för alginatet att släppa senare, och framförallt så att inte mina ögonbryn eller ögonfransar skulle fastna. Sedan blandade vi till alginatet och satte igång.

Alginat pålagt, några sugrör att andas genom. Foto: Noomi

Gipskappa för att alginatet ska hålla formen. Foto: Noomi

Efter att vi tagit av mig masken och haft ett och annat skratt över hur mycket gips och alginat jag hade fått i håret, och kanske framförallt mitt hjärnsläpp under morgonen som resulterade i att jag tvättade mitt hår trots vetskap om att vi skulle göra avgjutningen, så hällde vi i gips i alginatformen. Medan vi väntade på att gipset skulle brinna rekade vi lite inför morgondagen då det är bronsgjutning inplanerat.

Jag och Noomi.

Eftersom det är första gången jag häller brons med någon annan än min far på andra sidan degeln och eftersom det är första gången Noomi häller brons, så kändes det skönt att snacka ihop sig lite innan och testa hur vi ska lyfta upp degeln, vart vi ska stå etc. I morgon kommer det vara stökigt. Fläkten igång för fullt och med den ett monotont dån, ugnen på och med den en rätt stark värme, slammer och buller – helt enkelt en lite stressig miljö. Då är det otroligt skönt att få reka lite innan så att man känner sig bekväm och bara behöver peppa inför en, förhoppningsvis, grymt rolig morgondag!

Bild från en gjutning i höstas. Mats till vänster och jag till höger. Foto: Noomi

Degel med lite brons kvar som ännu inte kallnat, en gjutning i höstas.

Innan vi tog bussen hemåt tog vi upp ansiktsavgjutningen. Lite mindre gjutfel blev det, precis som det nästan alltid blir och eftersom jag andades genom näsan via sugrör blev näsvingarna något märkliga. Jag råkade även trycka in min tumme i hakan när jag skulle ta av formen från ansiktet. Nu måste jag dock fundera om jag ska fixa till felen eller helt enkelt lämna avgjutningen som den är. Det känns intressantare att lämna den som den är faktiskt, men jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Men jag måste inte bestämma mig än på ett tag, detta är starten på ett långvarigt projekt. Vi får se hur långvarigt det kan bli.

Resultatet av avgjutningen.

Jag hade en ateljé för något år sedan. När jag skulle flyttade in i den körde min far en massa lådor med verktyg, material och saker jag tidigare gjort till källarvåningen där jag höll till. I en utav lådorna fanns någonting fantastiskt. Det var en låda med en salig blandning av olika projekt som aldrig blivit slutförda, några gjutformar, några kvarlämningar från när jag var på en plastkurs och mitt bland allt detta låg ett ansikte av gipsbindor.

Ni vet, sånt där man gjorde när man var barn. Man smorde in ansiktet med matolja eller vaselin och lade gipsbindor över. En enkel men oftast ack så fin avgjutning. En sådan hittade jag i lådan, av mig själv som cirka 10-åring. Jag blev otroligt fascinerad. Det kändes lite som den gången jag – nä, vänta, det får bli ett senare blogginlägg om den historien, för den är värd att berättas.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stock av gipsmasken, dvs smorde in den men släppmedel och fyllde den med gips så att jag senare kunde göra en silikonform av den. Och jag gjorde många avgjutningar i diverse material, bland annat gips, sand och paraffin. Jag testade avgjutningarna framför mitt vuxna ansikte och försökte förstå vad som hade förändrats. Detta lilla vackra ansikte, kritvitt gjort i gips utan särskilt utpräglade ögonlock, förmodligen för att det var det sista som lades igen med gipsbinda eftersom jag tyckte att det var lite läskigt. Lite konstiga näsborrar eftersom jag behövde kunna andas genom näsan medan gipset torkade. Men på något sätt kunde jag känna att det var mitt, vissa drag stämde och jag kunde känna igen min haka och mina läppar.

Något år tidigare hade jag, under en animationskurs jag gick när jag var elev på Umeå Konstskola, gjort en leranimation med mitt ansikte. Och under den animationen kunde jag aldrig relatera till den lerklump, som faktiskt var en rätt perfekt avgjutning av just mitt ansikte, som mitt. Jag hade köpt lösögonfransar för att enkelt kunna göra blinkningar i filmen, och dom var på något sätt för små så mina ögon blev minimala – nog för att jag inte precis har stora råddjursögon till att börja med – men jag har alltid skyllt på det. Att det var därför jag inte kunde relatera, förstå att det faktiskt var mitt ansikte. Tills nu, när jag faktiskt börjat fundera över om det verkligen är därför, eller helt enkelt för att jag faktiskt inte riktigt känner mitt eget ansikte.

Jag hade ett riktigt roligt samtal om just ansikten och åldrande för inte alls så länge sedan. Jag vet att samtalet skedde under en betongkurs på gjuteriet och att samtalet började i min silikonform av mitt 10-åriga jag som jag hade med till kursen för att testa olika betongblandningar i. Jag minns att det var ett otroligt roligt och intressant samtal, men jag minns tyvärr inte med vem jag samtalade med. Jag tror att vi pratade om skillnaden som sakta blir när man blir äldre och någonstans kom samtalet in på att jag, som fortfarande är någorlunda ung, borde göra avgjutningar av mitt ansikte lite nu och då. Och den tanken har funnits i mitt huvud sedan dess, och egentligen ända sedan jag hittade gipsbindeavgjutningen av mitt ansikte som 10-åring.

Tänk er lång vägg i ett stort avlångt rum. Vitmålade väggar och ljusgrått golv. Avgjutningarna sitter på väggen i en rad, tätt inpå varandra varandra, de yngre åt vänster och de äldre åt höger. När man tittar på två som sitter bredvid varandra ser man knappt någon skillnad, det är inte för än man rört sig några meter åt höger och fortfarande har det ansikte man just studerat på näthinnan som man ser någon skillnad. Sakta sakta förändras små delar, tyngdkraften, solen, kylan och år av leenden, skratt, sorg och liv tar ut sin rätt.

Jag kan se mig själv gå där, dra baksidan av mina fingrar över alla dessa pannor, näsor och stängda ögonlock. Börja från ungdomen och sakta röra mig framåt. Känna hur rynkorna utvecklas, hur ansiktet förändras. Några utav avgjutningarna är trasiga. Någon gång under resan har dom fallit i golvet, tappat sin näsa eller blivit kantstötta. Några har jag försökt laga, limmat ihop, men sprickorna syns fortfarande. Vissa har helt försvunnit, kanske tappats bort under en flytt eller helt enkelt gått sönder i så många delar att det inte fanns något hopp om räddning – dom lämnar en lucka. En påminnelse om att dom en gång funnits, men gått förlorade. Dom nyaste, där ansiktet är som äldst, är helare och mindre nötta av tidens gång. Fast det beror förstås på hur man ser det.

Jag kan se mig springa där, fram och tillbaka – fram och tillbaka. Släpa mina händer över gipset, känna det där välbekanta materialet mot mina fingrar, det där välbekanta ansiktet med sina särskilda former och egenheter. Av någon anledning ser jag mig själv springandes, bland dessa avgjutningarna av mitt ansiktes åldrande, som ung.

Om jag känner mig friskare tänkte jag påbörja min resa mot åldrandet i morgon. Jag skriver igen då.

Igår kväll när tröttheten inte riktigt ville infinna sig satte jag igång med att göra två små silikonformar. Under en resa till Tallinn för några år sedan hittade jag två tennsoldater i en antikvitetsaffär. Det var förälskelse vid första anblick.

Tennsoldaterna.

Jag har relativt nyss flyttat och under flytten har dessa två tennsoldater legat i en liten låda där jag haft det som absolut inte får komma bort i flyttstöket. Mitt pass, inloggningsdosan till internetbanken och dessa två tennsoldater. Redan när jag köpte dom den där vinterdagen i Tallinn så visste jag att jag ville ha fler. Massverkan. Jag ville ha femtio stycken. Hundra. Trehundra.

Så, efter en dag då kroppen blivit trött men hjärnan ännu hade lite kvar att ge satte jag äntligen igång med att göra formar av soldaterna. Och som tur var kom jag på idén att ha kameran redo, så nu tänkte jag berätta lite om hur jag gjort gjutformarna.

Det första jag gjorde var att kolla igenom soldaterna och bestämma vart jag senare skulle skära upp silikonet. Eftersom det var tennsoldater jag gjorde en gjutform av, och dom en gång i tiden har gjutits i en form så ville jag ha skarven av formen på ungefär samma ställe som den en gång tidigare varit.

Sedan började jag blanda ihop lagom mängd ”knådsilikon”. (Jag har hört att det även ska gå att använda vanligt byggsilikon och smeta på, men jag har dock aldrig testat så jag kan inte verifiera att det faktiskt fungerar.) Det smarta med att göra en silikonform är att man mycket lättare kan få ut lite bräckligare och spretiga föremål ur formen eftersom den är lite töjbar och kan krängas. Dessutom fungerar silikonen utmärkt till de flesta material.

Efter jag arbetat in knådsilikonet på soldaterna lät jag det härda och började tänka ut hur jag skulle göra gipskapporna. Det gäller att man lägger gipskapporna så att man kan få bort dom utan att dom fastnar någonstans. Nu gjorde jag ett rätt tjockt lager silikon över soldaterna, men eftersom jag vill gjuta många och vill att formen ska hålla så länge som möjligt så gjorde jag gipskappor, även fast det kanske inte hade behövts. En tvådelad gipskappa blev det.

Bild 3. Formen färdig för att gjutas i!

Bild 1. Det rosa är alltså "knådsilikonet".

Bild 2. Passmärken gjorda och släppmedel påpenslat.

Jag ställde soldaterna upp och började täcka ena halvan med gips med skarpa raka kanter. Efter att gipset fått bränna lite så gjorde jag små passhål så att det sedan blir enkelt att hitta rätt läge för gipskapporna. Även tog jag en penna och satte lite färg längst ut i kanterna för att det ska bli enklare att hitta rätt när man sedan ska spräcka formen. Dock var den enda jag hittade en blyertspenna, så det syns inge vidare. Innan det var dags att göra andra sidan av gipskappan smetade jag på släppmedel för att gipsdelarna inte ska binda samman, jag använde vaselin. Sedan kladdade jag vidare med gipset.

När gipset brunnit var det dags att knäcka gipskappan. Det gjorde jag med en palettkniv genom att trycka in den lite här och var mellan gipsdelarna där jag markerat med blyers och bända lite försiktigt. När jag fått lös gipskappan tog jag ut silikonformen och skar upp den med en skärkniv.

Formarna blev helt okej, dock jag hade råkat stänga inne lite luft när jag lade på silikonet, så dom blev inte helt perfekta. Men, eftersom jag vet att jag ska gjuta i vax först och främst och att jag dessutom vet att jag förmodligen måste göra fler formar senare bryr jag mig inte om det nämnvärt. Vax är oerhört förlåtande på det sättet, enkelt att retuschera bort mindre fel och skavanker. Nu blev formarna inte så vackra som dom hade kunnat blivit om jag lagt ner lite mer tid, men jag hoppas att dom som har lärt mig att göra gjutformar inte ska behöva skämmas utifall att dom råkar titta på det här någon gång.

Efter ett par år av väntan är dom alltså äntligen gjorda, och jag kan börja med mitt projekt. Många, många, många. Massverkan. Vad jag har för idé håller jag nog dock för mig själv ett tag till, mina idéer har en viss förmåga av att stanna i utvecklingen om jag pratar om dom för tidigt. Dessutom är jag ännu inte säker på att det går att göra dom i det material jag har i åtanke. Att testa det är nästa etapp.

Jag känner mig lite hängig idag, jag tror att jag börjar bli förkyld. Men den känslan måste jag lämna här och nu, jag har inte tid att vara förkyld. Men en fantastisk person har en gång sagt till mig att förkylningar går att tänka bort – om man inte tänker på dom. Jag sätter mitt hopp till det.

Men eftersom jag inte känner mig på topp just nu vill jag stanna inomhus ett litet tag till, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om ett annat köp jag gjort där det också var förälskelse vid första anblick. Jag hittade ett gäng handdockor på en secondhandbutik för något år sedan – nötta, lite smått läskiga och helt fantastiska. När jag flyttade in i min nya lägenhet för några veckor sedan var dessa handdockor det första jag ville ha upp på väggen, för jag vill se dom, fundera över dom. Dom tog sig aldrig upp väggarna i den förra lägenheten och jag har alltid haft lite dåligt samvete för det. Att dom bara fått ligga i plastpåsar instoppade i en bokhylla.

Handdockorna.

Nästan ingen utav dom har sin nos i behåll. Tiden och förhoppningsvis timtal med lek har satt sina spår. Igelkotten är min favorit. Munnen är sliten efter att ha blivit öppnad och stängd något för många gånger. Nosen har nötts bort. Men det mest fantastiska med den är kanske själva baksidan. Hur dom har designat taggarna. Tyg klippt i sick-sackmönster och satt tätt ihop. En sådan briljant lösning.

Igelkotten.

Dess taggar.

Hallå allesammans!

Det här med att blogga tror jag inte är min starka sida, nu vet man ju såklart aldrig sådant före man har testat, men jag skulle tippa på det. Och jag är fullt medveten om att man kanske inte ska börja en bloggvecka med just en sådan mening. På TV har jag hört någon säga att man absolut inte ska börja ett tal med ”Jag är ingen talare”, och här borde det ju gälla ungefär samma regel. Men jag skiter i det och kör ändå för någon annan öppning kan jag inte komma på, och nu har jag även förvarnat lite utifall att det blir alldeles för långa inlägg eller om jag bryter mot någon ”bloggkodex”.

Dagsformen idag är si så där. Ryggen stel, huvudet fortfarande lite tyngre än vanligt och fötterna värker. Formmassan som ramlade av mina arbetsbyxor i hallen igår när jag kom hem har spridit sig till halva lägenheten. Den är även under naglarna, i håret och trots en dusch igår kväll – fortfarande ett tunt laget som sitter inbäddat i händernas alla små veck. Nä, nu överdriver jag lite, men det känns faktiskt som om den där jäkla formmassan är precis överallt.

När jag vaknade i morse fanns en tillbakablick till nyårsnatten bland mina första tankar, när jag stod med några vänner och bråkade om vems år det var i år. Just efter att det de sista fyrverkerierna dött ut så började argumentationen om vems år det skulle bli. Vi hävdade alla att ”Det ska bli mitt år!”, och just nu, i det ögonblicket i morse, kände jag att det blivit det, att detta är början på ett utav mina bästa år hittills. Nu tillhör såklart inte det nya året bara en person, utan jag tror på fullaste allvar att det kommer bli allas vårt år, både de vänner jag stod och argumenterade med kort efter tolvslaget, alla ni som läser detta – erat år – och alla ni som inte läser detta för den delen också. Det är lite det nya år är till för, en början på de bästa året någonsin. En ny början helt enkelt. Åh, nu känner jag att jag snart går ut i djupsnön, så jag fortsätter helt sonika till det jag ville ha sagt.

Detta år har börjat både fantastiskt och uruselt på alla sätt och vis. Bra och dåligt i en salig blandning precis som det nästan alltid är, men som tur är minns man oftast det fantastiska bäst. Jag fick chansen att ha min första separata utställning som gick under namnet Rov, och för ungefär två veckor sedan ägde vernissagen rum. I torsdags plockade jag ned utställningen, men sedan dess har det varit ett stort konstigt tomrum inuti mig. På vernissagen var jag uppslukad, nu känner jag mig mer uppäten. Vad nu skillnaden egentligen är tåls dock att diskutera. Men när man känner en sådan där tomhet är det utmärkt att försvinna in i någonting annat, nya projekt, nya drömmar och tankar.

Vi hade sedan en tid tillbaka bokat in några datum för en liten bronsgjutningsworkshop på gjuterietföreningen där jag är medlem, och i lördags satte vi igång med att tillverka vaxer. Helt perfekt tajmat för mig och min uppätenhet. Jag tog tillfället i akt för att experimentera lite kring vad man egentligen kan göra med brons eftersom jag ännu är en nybörjare.

På vernissagedagen av min utställning fick jag ett blomsterarrangemang från en helt fantastisk människa (Tack så otroligt mycket för blommorna SW!), men under slutet av förra veckan började vissa blommor ha sett sina bästa dagar, så jag tänkte att jag skulle testa hur tunt det går att gjuta brons. Jag tog helt sonika några av dom med mig till gjuteriet och doppade dom lite fort i vax för att få dom lite mer stabila och något tjockare.

Test nummer 1

Test nummer 2

Vi var 5 stycken tappra som brände oss på varmt vax, andades in alldeles för mycket damm från ingredienserna till formmassan och till sist bröt våra ryggar när vi hällde i litervis efter litervis efter litervis med massa ner i våra formar. Och trots att vi startade vid klockan 11.00 igår och inte gick hem för än vid 19.00 är vi klara med allt.

Nu låter det säkerligen som om jag avskyr detta med bronsgjutning, så är inte fallet, det är faktiskt riktigt roligt – både allt förarbete, själva gjutningen och allt efterarbete. Men just nu då kroppen är trött och hjärnan fortfarande är halvsovandes efter att ha tagit ut sig under gårdagen kan jag inte glorifiera processen med att baka in formarna det minsta. Det är tungt, geggigt och helt enkelt skitgöra.

Alldeles strax ska jag bege mig tillbaka till gjuteriet och möta upp med dom andra, vi har lite mer jobb framför oss innan alla formar är fyllda. I morgon sätter vi in allt i ungen och börjar den tre dagar långa väntan på att vaxet ska brännas ur och formarna ska torka. På lördag ska vi gjuta och inte för än på söndag när vi spräckt formarna får vi veta hur det hela egentligen gick. Om vi tänkt rätt när vi satte ingöt och luftkanalerna i vaxet, om vi fick rätt konsistent på formmassan och fick in den bra i kärnorna och överhuvudtaget, om vi får bra avgjutningar.

Eftersom vi inte hade någon utav dom erfarna bronsgjutarna med oss under söndagen, dom som verkligen kan det där med brons, som har tänket vid kanalsättning som en självklarhet och svaret på alla andra frågor invanda i händerna, så är jag lite orolig. Jag var den enda utav oss som gjort alla processerna förut, och då har jag bara gjort dom från början till slut några få gånger.

På söndag när vi öppnar formarna blir med andra ord lite av mitt elddop. Vi får då se hur jag klarade mig.

Det sägs ju att man inte ska skylla på att verktygen är dåliga och dessutom att en bra hantverkare kan göra riktigt bra saker oavsätt vad han eller hon använder för verktyg. Det ligger någonting i det men samtidigt så kan det vara otroligt frustrerande att försöka göra något utan bra redskap. Att lägga ut tyg på golkvet i brist på vettigt bord och försöka klippa ut mönsterdelar med dåliga saxar, pressa på skärbrädor för att strykbrädan är för vek… det är ganska jobbigt och även om resultatet blir ok så tar processen mycket längre tid än den skulle kunna ha gjort.

Förra året bodde jag och en annan vän tillsammans i en mycket liten etta. Vi hade dammsugaren under sängen och micron under kökssoffan, symaskinen fick inte plats så förra årets sömnadsprojekt syddes var mest historiska och syddes för hand. Eftersom golv- och bordyta var en lyx under det året så var det svårt att klippa ut stora saker. Det största jag sydde då var en kofta. Nu bor jag med en annan vän i en annan, tack och lov större, lägenhet så golvyta har vi massor jämfört med förra året och symaskinen har en permanent plats tillsammans med overlock och diverse syskrin. Det är fantastiskt skönt! Tillklippningsbord är det lite sämre ställt med men jag har hittat en väldigt bra lösning på det problemet: En trevlig vän med ett mycket stort tillklippningsbord så lyckan är gjord! Jag klipper ut på ett vettigt bord och har dessutom trevligt sällskap under tiden.

Vännen som jag bodde med förra året har också ett redskapsproblem: Plats. Det år återkommande bland mina vänner, redskap tar plats och det är något som man kanske inte alltid har. Just nu bor hon med respektive på 57 kvadrat tillsammans med fyra vävstolar. Det problemet har hon delvis löst med att låta våran vän med det stora tillklippingsbordet ta hand om en av de största vävstolarna. Båda vännerna är mycket nöjda, den ena får ju tillgång till en vävstol och den andra får liiite mer plats.

Kappa

Lila väst

Många av mina vänner har egna färgteman, på sin garderob, sig själva och livet i allmänhet. En hel del är lagda åt det jord- natur- och höstfärgade hållet, någon åt det turkosa, några har mest svart och en gillar alla färger, gärna samtidigt.

Det här med personliga färgteman är tyvärr inget som syns så ofta när man går runt på stan såhär i vintertider, det tycker jag är tråkigt. De flesta ytterplagg som finns i affärerna är svarta, några är grå eller bruna och ett fåtal är rutiga. Varför finns det inget annat att välja på? Eller är folk verkligen så färglösa? Det vill jag inte tro. Är det kanske modeskaparna som är färglösa?

Det händer att både jag och vissa av mina färgglada vänner får positiva kommentarer av helt okända människor på stan som tycker att det är kul att vi har färglada kläder på oss. Jag tycker att det är jätteroligt att folk faktiskt kommenterar och uppskattar färg och jag tycker att det är synd att vissa färger är svårtillgängliga i perioder då de inte är modärna. Tänk om det finns en massa människor där ute som egentligen vill gå i färgglada ytterkläder men inte vågar eller kan för att det bara finns svarta kappor i affärerna? Eller om de inte gillar de få färgerna som för tillfället är på modet men verkligen behöver köpa nya kläder? Vissa kan ju sy själv, men inte alla.

Jag tror att färg är viktigt, det gör ju intryck och förmedlar samtidigt ett uttryck och kanske en stil. Vissa färger känner jag mig bekväm i, andra inte. Samtidigt kan jag tycka att andra människor ser fantastiska ut i färger som skär sig mot min egen själ.

Det finns så många nördar i våran värld, det är nästan så att jag tror att de flesta är nördar på något sätt innerst inne och jag gillar det. Vad vore världen utan folk som drivs av någon slags vetskapstörst och tar reda på allt de kan om saker som andra inte bryr sig om? Man kan ju vara nördig på så många olika sätt och på så många olika områden. Jag tycker inte nörd är ett värderande ord, det kanske har varit men nu ser jag det mer som en benämning på något som vet väldigt mycket om en sak. Är det så? Vem är egentligen nörd och var går gränserna? Skulle man kunna kalla Albert Einstein för ärkenörd? Varför snöar folk in på så konstiga saker och vilka sorters nördigheter är det egentligen ok att försöka leva på? Det är svåra frågor som jag inte tänkte svara på, men jag kan i alla fall skriva om mina tankar krig mina egna och mina vänners nörderier.

Jag har en vän som är svampnörd, det är ganska spännande. Själv gillar jag svamp men är väldigt dålig på andra sorter än de allra vanligaste, han däremot berättar om svampar som lever på konstiga ställen och har en massa specialfunktioner och konstiga saker för sig. Han får säsongsjobb i Norge med att inventera skog och svamparna däruti, det verkar nämligen inte finnas så många lika bra svampnördar i Norge. Hittar han en rödlistad svamp i skogen så tar han reda på koordinaterna och rapporterar in var den finns, det är ganska nördigt men också rätt fantastiskt.

De flesta i min umgängeskrets är dock insnöade på olika former av hantverk, musik, historia eller liknande saker. Det var fantastiskt när mina vänner på min födelsedag gav mig mjuka paket som lät som ylle när jag klämde på dem (paketen alltså, men vännerna brukar också ha rätt mycket ylle på sig). Det är också fantastiskt att inse att man vet hur ylle låter när man klämmer på det och att ens vänner vet det precis lika väl.

Det finaste av allt är nog ändå när olika nördigheter kan komplettera varandra och uppskattas av andra. Jag blir otroligt stolt när min pojkvän som är smed hittar på egna textilskämt och jag är väldigt tacksam att han förstår min fascination för obskyra textila fenomen. Jag är också väldigt glad över att jag har en datanörd som bror, hur många gånger har han inte löst problem, installerat bra-att-ha-saker och kodat hemsida åt någon i familjen? Å andra sidan har jag konstruerat mönster, tagit mått och sytt kläder åt både brodern och pojkvännen.

Jag känner en drös säckpipsnördar också, de är en källa till inspiration. Spelar man ett sådant egensinnigt instrument som svensk säckpipa är det väldigt skönt att ha ett par nördar att fråga om hjälp. Nyligen hölls en av de två årliga säckpipsträffarna, tyvärr missade jag den nu i vinter men jag brukar försöka ta mig dit och det brukar vara fantastiskt. Mellan 10 och 20 personer med olika bakrund, kön och ålder träffas en helg och spelar säckpipa, pillar med sina säckpipor, provar varandras säckpipor, lär varandra säckpipslåtar och skämtar säckpipor. På en sådan intensiv helg lär man sig massor, både om säckpipor men tack vare blandningen av folk också om mycket annat.

Olika sorters nördar behövs helt enkelt. Jag har funderat en hel del på det där, särskilt efter alla gånger jag blivit frågad om varför jag pluggar sömnad och textilvetenskap och vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. I början kunde jag inte riktigt komma med ett bra svar, men jag kände ändå att det jag gör är viktigt. Till slut kom jag fram till svaret: Jag vill bli klok, jag vill veta och kunna och göra bra saker som är textilrelaterade för det är väldigt viktigt på många sätt, inte minst med tanke på miljö, kvalitet och kunskap. Material- och hantverkskunnande är alltid nödvändigt oavsett vad det är frågan om, svamp, datorer, järn, textil, husbyggande, säckpipor, vård eller stadsplannering. Mångfald är helt enkelt bra oavsett om gäller svampsorter, nördsorter eller något annat.

P.S. Om någon undrar vad lingonbilden har att göra med det hela så titta på den igen: Lingonklasen är hjärtformad. Jag kan bara inte låta bli att älska vissa sorters nördigheter.

Tanthantverk

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på tanter och deras hantverk, mycket för att jag har två fantastiska tanter i min omgivning. Den ena tanten är min egen farmor, en klassisk bullbakande tant som sytt folkdräktsdelar, virkat grytlappar, stickat tröjor och sockor, vävt trasmattor och broderat dukar och tavlor. Den andra tanten är min pojkväns finska mormor, även kallad Momi. Hennes hantverksbakrund har jag inte lika stor insikt i, men jag vet att hon har broderat, bakat och vävt mycket i sina dagar. All denna handaskicklighet och stora produktivitet som resulterar i en hel hög fantastiska bruksföremål med (i allmänhetens ögon) ganska låg status. Inte säljs trasmattor, gamla grytlappar och broderade dukar för dyra pengar på antikmarknaden trots att många timmars övning och arbete ligger bakom. En anledning kan ju vara att second hand-affärer svämmar över av hemgjorda textilföremål av varierande kvalitet, men ändå, bra hantverk är alltid bra hantverk och förtjänar att uppskattas.

Senast jag var och hälsade på Momi berättade hon om en semester för länge sedan då hon passade på att väva trasmattor. Hennes släktingar och vänner ville gärna ha trasmattor och hon ville självklart ha någon till sig själv också, detta vävande resulterade i sammanlagt 99 meter trasmattor! Enda anledningen att det inte blev 100 var att varpen var slut. I samma veva berättade pojkvännens mamma att hon både somnat och vaknat till dunket av vävstolen under hela semestern. Detta var ganska länge sedan och Momi har fortsatt att väva aktivt sedan dess, det säger sig själv att hon vid det här laget har en otroligt stor handaskicklighet i det hon gör. En av de få saker som jag önskade mig i julas var faktiskt en trasmatta från henne, något som jag också fick. Det blev en bastant, lång, bred och färgstark trasmatta med perfektionistiska stadkanter, vävd efter ett gammalt mönster från Åland. Att en sedan länge pensionerad tant som dessutom är ungefär fem äpplen hög kan väva en så mastig matta så jämt gör mig imponerad, för så är det: Momi är liten och mattan är stor, jag skulle utan problem kunna ha den som sängöverkast.

Nu till min egen farmor. Hon är Farmor med alla jag känner, hela min familj, min pojkvän, mitt ex och mina vänner kallar henne för farmor, eller möjligtvis Farmor Frost. Å andra sidan så presenterar hon sig som Emmas Farmor om hon träffar någon av mina vänner som hon inte mött förr så det är nog inte så konstigt. Hon väver inte längre, men däremot stickar hon som en tok, mest raggsockor. Det är standardjulklappen, men färg och form får man önska själv. Det har blivit en del specialraggsockor med åren, bland annat ett par gröna overknee-raggsockor som är helt fantastiska och mycket väl kan tjänstgöra istället för överdragsbyxor ibland. Flera av mina vänner som inte har någon stickande farmor har bytt in garn som hon förädlat till sockor av olika former. De är nöjda och glada med handstickade Farmor Frost-sockor och hon är nöjd och glad för att folk vill ha och uppskattar hennes hantverk. Snacka om dubbel glädje.

För tillfället sitter jag med ett par restgarnssockor på fötterna, de är för tillfället mina favoriter och går under namnet partysockorna. De är stickade av tre olika flammiga restgarn, ett blåvitt, ett turkosblått och ett rosa-rött-grönt-blått. De kanske inte är det bästa om man ska gå på en seriös finfest men partysockor är de ändå, mest för att jag blir så glad av dem. Formgivning har fått ge vika för funktion och behov vilket har resulterat i ett par hysteriska men fantastiskt sköna raggsockor. Jag gillart.

(Notering från Kravallslöjd detta inlägg föll bort förra söndagen då servern strulade, vi publicerar det därför idag istället)

Trähantverket och trädgårdsanläggandet är två passioner som har befruktat varandra mycket genom åren, från början satte jag ut skulpturer i trädgården, men efterhand har det ofta vuxit ihop till en enhet. På första bilden är det en nygjord blomsterlåda som mitt jobbargäng har hjälpt mej snickra, måla och spraya. Under vintern äter vi frukt och sparar kärnorna för att så på våren, och ibland blir resultaten så ståtliga att de vanliga krukorna inte är stora nog. Plantan i lådan kom ur en passionsfruktskärna förra våren.

De stora trästrukturerna är ett fantastiskt komplement i trädgårdsbygget. Dels kan byggandet och målningen hålla oss sysselsatta under vintern och så är det himla fint att kunna börja säsongen med att sätta ut de nyoljade strukturerna, de skapar en härlig miljö att börja odlandet kring där det annars kan kännas rätt utsatt och naket med bara tomma växtbäddar och grå lerjord. På bilden är ett växtstöd som håller upp en blåvinda -som till vår besvikelse nått sin fulla höjd när bilden togs och aldrig täckte in hela ställningen.  Nästa bild är ett skulpturfundament för luktärtor.

Granstammarna i strukturerna kommer från skogsremsan som omger gården där gruppboendet ligger. Vi lånar ut våra hagar till en karl som håller hästar och fällde granarna för att gräset skulle växa bättre. Nästa bild är en portal som är ingången till en kollegas permakultursprojekt. Och så härligt det var att få plocka fram några sommarbilder..

Trädgårdsmässan
För ett par år sedan, innan vi byggt vårat växthus var vi utomhus blev vi inbjudna att delta i trädgårdsmässan uppe i Älvsjö. De har en tävling där besökarna kan rösta på den installation de tycker är finast. Det här året var temat ”en drömbalkong” och vi hade väldigt roligt när vi smällde ihop vårat möblemang. Balkongen som vann tävlingen var sammansatt av möbler och prylar ur det årets IKEA-katalog, så våran designtanke står fortfarande fri och outexploaterad.

Hantverkstempel
En annan tanke som dök upp under grovslöjdandet med granstammarna var möjligheten att bygga en anslående struktur som kan samla människor och inbjuda dem till att slå sig ned och inspirera dem att hantverka tillsammans under meditativa – eller extatiska, former. Strukturen skulle gärna vara portabel för att kunna sprida hantverksglädje lite varsomhelst. Här har jag haft min kollega Shelley Sharr med från första  tanken till vinterns fantasi om ett hantverksmöta i maj 2012 med fyrahundra deltagare samlade för att uppföra en HANTVERKSKATEDRAL.Det är ett pågående projekt och första bilden är från experimenterandet med det första templet. Andra bilden är från Orionskolan på Gotland där Shelley smällde ihop ett sju-pelars tempel tillsammans med åttondeklassarna där. Nästa tempel står på gården där jag jobbar och är tillverkat tillsammans med mitt gäng. Sista bilden är ett tempel i småland, uppfört tillsammans med min hantverksbybrorsa, arkitekten Daniel Ängmo

Så, det blev ju ett bra svep över de aktuella hantverksgärningarna i min vardag, och själva bloggandet blev ju en genomkörare i datahantering så att jag kanske kan ta och styra upp min hemsida. Det fungerade rätt himla fint ett tag med sprays automatiska foto albums-sidbyggare men när de sålde av sitt webhotell blev verktygslådan och tekniken helt annorlunda och jag tappade tråden för ett tag. Hemsidan finns på www.human-nature.se och är tänkt att visa gamla projekt, och kommande, för nu med de första våraningarna börjar ju skaparsaven att stiga.