Svarvande av kåpor och skuren intarsiadekoration ses på bilderna nedan. En bokpress användes för att fästa fanérbitarna på de svarvade kåporna. Sedan borrades hål för sladdar, byglar och ventilation innan allt slipades och oljades innan monteringen av elektroniken. Hörlurselementen tog jag från ett gammalt par lurar, om någon vet vart man kan köpa bra hörlurselement separat får ni gärna tipsa mig. Bygeln bockade jag till av 2.5mm ståltråd, den kläddes sedan in i läder som jag hade förstärkt med en skena inuti så allt skulle hålla formen.

Svarvning av kåpor. "En svarvarnas Rolls-Royce" var maskinen enligt min lärare Hans.

Valnöt och Björk gav en vacker färgkombination till dekorationen.

Bokpressen. Här pressade jag sönder ett par kåpor en gång. Inte alls bra, sparade ingen tid alls.

Vad händer när vi skapar? Är det någon skillnad på manlig och kvinnlig kreativitet, eller handlar det mer om HUR vi uttrycker den? Utifrån dessa frågeställningar arbetar konstprojektet ”Runaway Explorers.

I projektet medverkar ett tiotal kulturarbetare från olika länder. De har alla fått en smal och gänglig docka att ta hand om. Dockorna är sydda av ”hemmafrudukar”, mer eller mindre föraktade textilier, skapade någon gång under 1900-talet. Återfödda till dockor blir textilierna nu konstnärers följeslagare. Flera av dem får resa till fjärran länder så som Mexico, USA och Israel.

Att jag valt att arbeta med dockor handlar om att vi kan låta dem uppleva allt vi själva gör, men också så mycket mer. Lek och kreativittet ligger nära varandra. Men det finns också en annan koppling. Handarbete, dockor, flicklek, alla dessa tre associeras till en övermysig intimitet. Till sådant som händer inom hemmets fyra väggar. Det är den miljö vi säger är den tryggaste, men där det också händer de mest våldsamma saker. Ofta mot kvinnor.

När jag överlämnat dockorna till sina nya ägare, har jag bara gett dem två instruktioner, ge dockan olika slags livserfarenheter och avsluta er tid tillsammans med att ”mörda” dockan. Det senare har mött en hel del protester och medan månaderna har gått, har det också blivit allt svårare att få konstnärerna att ”avsluta” sin tid tillsammans med dockan. Trygghet kontra våld och mänsklig kreativitet. Men också möjligheten att knyta an. Vilka vägar skulle de olika konstnärerna välja att gå?

För mig är virkning som att meditera… tankar och annat slutar att gå runt i huvudet. Det blir bara lugnt. Det ska vara enkelt att virka. Inga mönster! Utan jag gör allt på frihand. Annars så blir jag stressad. Klart, mormorsrutor och sexkantiga bitar klarar jag av =)….

Här kommer några smakprov!!!

Virkad sittpuff, stoppningen är av styrolitkulor. Så den är otroligt lätt! Dekorativ och en extra sittplats!

Nu är det då dags för min bloggvecka.

Det kommer att bli en vecka med craftivism, återbruk och mycket vävning.

I helgen har jag varit på Mittnordiska kulturdagarna och fått hur mycket inspiration som helst, nu är det bara att bearbeta alla ny intryck.

Ett bra sätt för mig att tänka och komma på nya saker är att sitta i vävstolen, i alla fall när det inte är allt för avancerad vävning. Det är många tankar som hinner bearbetas då.

Jag återkommer med en rapport från vävstolen senare. Nu är det dags för fortsättningen av ”Vävarnas barn” och en gluggväv från Vemdalen.

Jag heter Emma och är något av en ofrivillig hantverkare i mån av tid som tydligen pysslar med konst. Ingen, allra minst jag själv, hade kunnat ana att jag skulle platsa här och framförallt inte med något som skulle handla om något som har något med textil att göra. När jag var yngre så spelade jag i orkester och var inbiten scout. Jag kunde marschera i led och spela valthorn samtidigt och jag kunde göra upp eld med bara en tändsticka, gräva bivack och annat praktiskt. Mindre praktiskt var dessa intressen när jag satt hemma framför TVn, för något måste man ju pyssla med även då.

Jag ville lära mig virka, det var en tjej i min klass på gymnasiet som virkat sig en mössa och jag var så avundsjuk, den var ju skitcool! Jag som knappt aldrig hade haft syslöjd och inte hade en aning om vad som var fram och bak på en virknål gav mig den på att lära mig själv. Som tur var så hade vi min franska moster på besök och hon satte sig ner med mig och lärde mig ”ordentligt”. Hon menade att om jag inte kunde virka så var det minsann dags och det var då sannerligen som alla flickor borde kunna inte minst i min ålder. Så fick jag tillslut min hemvirkade mössa och den var om möjligt ännu coolare än den min klasskompis hade. Det hade kunnat sluta där, men nej…

Många år och mössor senare var jag arbetslös, bodde hemma hos mamma och var i desperat behov av inspiration. Jag grävde djupt i mammas restgarnssäck och resultatet blev en  jättefilt av mormorsrutor som inte lämpar sig för migrändagar. Det hade kunnat sluta även där för jag trodde att jag nu hade uttömt allt vad virkningen hade att erbjuda den hugade, jag hade fel, igen…

Mina konstnärliga syskonbarn hade nämligen dekorerat väggarna därhemma med diverse alster som föreställde allt från huvudfotingar till laserrobotar och snart var jag igång igen. Snabbt scannade jag nätet efter hur man virkar runda saker, platta saker, bulliga saker, vågiga saker och kantiga saker.

Josefines fina lilla streckgubbe var den första i raden av monster som tagit klivet ut från teckningen i ny kramvänlig version.

Nu har många monster hittat nya hem hos sina ursprungliga skapare och moster Emma har visst gått och blivit riktigt inbiten textilhantverkare. Jag har alltid ett projekt på gång och alltid plats för ett monster till ;)

Det slutar inte här, detta blir en monsterbloggsvecka, i mån av tid, högst frivilligt….

Det visade sig vara svårare än planerat att blogga från London. Karaoke och god mat kom emellan.
Igår var jag på Portobello road och fyndade de här gamla broscherna bland annat. Jag får aldrig nog av gamla broscher.
Idag är min sista dag som bloggare här. Det har varit väldigt roligt att få berätta lite om hur mina tankar kring mitt arbete går.
Jag hoppas ni kikar in på min blogg, jag kommer till exempel berätta allt om min Londonresa där.
Hoppas ni får en fin söndagskväll och att ni har tyckt mina inlägg varit intressanta.

Tack tack tack och så en kram på det.

Är sjuk.
Inte bara bildligt idag – utan rent fysiskt också.

Men på grund av bemanningsproblem är jag på jobbet i alla fall, trots att jag varken borde (eller i ärlighetens namn FÅR) vara det, men vad ska man göra…

Inspiration till allehanda skapande är därför idag HELT bortblåst, trots att jag nyss köpt såväl nya fina papper som pärlor och annat kul.
Jag har därför inte så jättemycket att skriva om, men kan åtminstone passa på att tipsa om ett av de mysigaste ställena man kan införskaffa origamipapper från – och till rimliga priser dessutom!

Japan Shop, på Tegnérgatan 15 i Stockholm.
Det är en liten, trång butik som har nästan ALLT man kan tänka sig vilja hitta från Japan. Porslin, mat, böcker…och origami!

Har man vägarna förbi, eller om man helt enkelt bara befinner sig i huvudstaden, så är den helt klart värd ett besök! Kolla även gärna deras hemsida (klicka på bilden längst ner), som man lite omständligt kan beställa ifrån, till fullt godkända fraktkostnader.

Det här var för bra för att inte föras vidare!

Jag viker ju som sagt origami.
Mestadels pytteliten origami, som jag sedan gör smycken av – mestadels örhängen.
För att göra örhängena till något mer än bara en krok och en pinne med en pappersmodul hängandes i, så brukar jag matcha med diverse hängen och pärlor. Ofta VÄLDIGT små pärlor.

Till viss del är pärlorna till för att skydda öppningarna i origamimodulen, eftersom jag ju i de flesta fall faktiskt måste sticka hål på dem för att trä igenom metallpinnen. Men det ska ju vara snyggt också. Snyggt och unikt, och för att örhängena ska bli så ”egna” som möjligt så återbrukar jag ofta second-hand smycken (enkelt uttryckt: jag köper gamla smycken och slaktar dem!). För det är ju nästan oundvikligen så att tio pärlor från ett smycke jag antagligen inte kommer hitta ett till av är mer unika än 1000 fabrikspackade sådana köpta i en hobbyaffär.

Problemen uppstår när man börjar närma sig 50-60 olika pärlor/hängen. För om man inte vill blanda dem alla i en enda stor, kaosartad hög (jag ryser vid bara tanken) så kommer de ta upp en hel del plats!
Ja, visst finns det allehanda fiskedragslådor, med pyttesmå fack, från exempelvis Clas Ohlson att packa saker i. Men de där pyttepärlorna blir efter ett tag jobbiga att plocka upp och man behöver till sist plocka fram en pincett för att hantera dem…och det har jag ingen lust med!
Inte kan man tippa lådan och hälla ut önskad mängd pärlor i handen heller, eftersom alla facken sitter ihop – och då har man ju den där oredan i famnen istället! *HU!*

Jag hittade en (gigantisk) sortimentslåda för ett par år sedan, som hade små plastburkar utan lock istället för de inbyggda facken – PERFEKT! Köpte, och använder flitigt! Men, för det finns såklart ett men, de där burkarna – hur små de än är – är FORTFARANDE för stora för många av pärlorna/hängena jag använder! Om jag har 30-40 yttepyttepärlor så täcker de inte ens ett botten i en sådan burk, och då tar alltså burkarna upp onödigt stor plats…

Men så hittade jag guld nu i helgen, då jag var nere i Stockholm för att hälsa på släkten.
Jag var inne på Åhléns City, och kollade runt inne på deras Muji-avdelning (som ligger i tunnelbaneplanet, till höger precis innanför dörrarna). Muji, för den som inte vet, är en Japansk återförsäljare av allehanda hushållsartiklar – allt från badrumsartiklar och kläder, till kontorsmaterial (AHHH!) och köksinredning. De är alla sparsmakat – men läckert – designade och påminner egentligen väldigt mycket om sådana saker som sägs vara typiskt ”minimalistiskt svenskt”…men det är alltså japanska saker.
Jag brukar vara inne där då och då för att köpa origamipapper, de har små, riktigt billiga förpackningar med vanliga, enkelfärgade papper (90 papper i blandade färger – ca 20 olika – för 20 kronor), men passar ofta på att dregla över pennorna, blocken och mer eller mindre allt annat som finns där.
Och nu i helgen, då jag plockade bland Mujis badrumsartiklar hittade jag deras variant av pillerburkar… Ni vet, såna där som ofta har sju stycken fack, ett för varje dag i veckan, där man ska lägga sin medicin.
Vad som skiljer Muji-burkarna från apotekens pillerfack är delvis att Mujis bara kostade 35 kronor, de hade dessutom väldigt små fack, men vad viktigast är: facken gick att separera och/eller bygga ihop!!!
-Jag köpte fyra förpackningar på direkten! Vilket gav mig 28 yttepyttesmå, lockförsedda plastburkar, som – ifall jag så skulle önska – kan byggas samman till en enda lång rad, eller flera korta!

Ja, jag vet.
Visst verkar de helt otroligt användbara!!!

Det tråkiga PS’et: Muji finns på Åhléns, men dessvärre inte på alla Åhlénsvaruhus, och även om man KAN beställa direkt från Mujis europeiska återförsäljare så är det sjuka fraktkostnader… En rad med sju små pillerburkar kostar på Muji.eu bara £2,25, men frakten går på £19,95… VANSINNE! DS

Alla smycken på bilderna ovan är – tyvärr – redan sålda.
-Men ingen fara, jag har fler… :)

Kanske inte på samma sätt, men på ett eller annat sätt kan alla skapa.

På min färd mot att konvertera eder alla till pappersreligionen ska jag visa varför papper är det lättaste att skapa i! (Det finns såklart en massa saker som även talar för att papper är bland det svåraste också – men det tänker jag inte dra här, och nu).

Tre fyrkantiga papper…

…kan bli en askbotten…

…en avdelare…

…och ett lock.

Jag skulle utan problem kunna skriva en hel avhandling om hur mycket jag avgudar de här askarna, som kallas Masu-askar, och är en traditionell japansk design (avdelaren är designad av Paolo Bascetta). De är så OTROLIGT mångsidiga och varierbara. Bara genom att flytta några veck kan man helt ändra formen på dem! Och fixar man sedan riktigt stora papper…

Nåväl, att vika en Masu-ask är såklart inget man bara KAN – utan det måste man lära sig. Och asken, hur fin den än är i detta färdiga skick, är egentligen ganska ospännande. Särskilt om pappret inte är mönstrat, utan bara enkelfärgat. Lite småsöt och praktisk, kanske…men TRIST.

Men om man lyfter av locket, viker upp det och sedan knölar, vrider och i största allmänhet MISSHANDLAR pappret…….

Så får det en helt annan karaktär:

Man kan såklart försöka vara lite försiktig så att man inte river sönder pappret, men så länge man håller det fritt från stora revor så finns det ingen som helst begränsning här! Knöla tills det känns bra. :)

Viker man sedan ihop locket igen så blir asken genast mycket mer intressant!

Fint, vackert och allt det där…
Men hur många kan egentligen vika en ask?
Eller vika något alls?!
-Men det är det som är det allra roligaste med papper – alla KAN vika, det är bara definitionen av ordet ”vika” som behöver justeras! Det misshandlade pappret här ovan är faktiskt vackert bara precis så som det är! Det är spännande, fyllt av ljus och skugga och det är – framför allt – ett extremt unikt konstverk. Så unikt att inte ens skaparen av det kan göra ett till likadant!

-Och på ett eller annat sätt kan alla – ALLA – knöla till ett papper!

  -Hej! Skulle du vilja gästblogga för Kravallslöjd?

Mitt lätt förvirrade ”eeeeh” pågick så pass länge att personen på andra sidan mitt bord, på Hamnmagasinets Designmarknad, kände sig nödgad att fråga ”Har du hört talas om Kravallslöjd?”
Och ja, jag hade hört det ordet förut. Någon gång. Någonstans…
Fast såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag inte hade den allra minsta aning om vad det var för något.
Och nu när jag läst på lite, så måste jag säga att jag är lite besviken…

Missförstå mig inte nu, det är helt suveränt med en partipolitiskt och religiöst obunden, ideell portal där människor som sysslar med slöjd, design, konst och hantverk inte bara kan utbyta tankar, idéer och erfarenheter, utan även kollektivt delar ett ”synsätt som inrymmer gränsöverskridande tekniker och nya material samtidigt som det bejakar hantverkets historia” (jodå, jag kan både klippa och klistra!).

Men allt detta, vackert och positivt som det är, tog liksom kål på de där allra första färgstarka bilderna jag fick i huvudet då jag första gången hörde ordet ”kravallslöjd”…
De där helt obetalbara bilderna, bestående av en liten arg grupp tjejer och killar som samlats på Rådhustorget, mitt under julstressen den 23:e december, för att högljutt sticka miljövänliga eco-halsdukar i protest mot köphysterin. (om någon där ute vet hur man ”stickar högljutt”, tveka inte att höra av er).
-Jag vet dock inte riktigt vad jag skulle göra under en sådan protestaktion, för sticka kan jag inte! Inte virka heller. Eller brodera… Jag kan knappt sy i en knapp en gång! Jag vet liksom inte när jag ska sluta, så jag brukar bara sy på, varv efter varv, om och om igen, tills tråden tar slut.
När jorden går under kommer bara kackerlackorna – samt den lilla bit skjorta där min knapp är ihärdigt fastsydd – överleva.

Jag tycker ofta det är ganska kul att plocka fram torrpastellerna och skissa/rita, jag gillar att skriva – allt från stolpiga listor till utdragna texter, och jag är oerhört (långt över gränsen till nördigt) fascinerad av makeupeffekter av alla de slag…
Men pennor, papper och pappersvikning – älskar jag!

The Blue Man Group får konkurrens av The Silver Man Group…
…med hjälp av ”lite” makeup och foto-trixande.

 Jag har ingen som helst aning om var, när, hur eller varför, men papper (och pennor och gem och alla andra möjliga och omöjliga sorters kontorsmateriel) har alltid varit som min alldeles egna, svårdefinierbara fetisch! Innan den sorgligt nog försvann ifrån stan (TRAGIK!) kunde jag dreglande fönstershoppa på Ordning & Reda, och sedan spendera ohälsosamt mycket tid med att försöka rättfärdiga inköpet av just DEN svindyra pennan, trots att jag har minst hundrafemtio pennor hemma.
-Nej, det är ingen överdrift, jag har pennor överallt!
Jag kan på fullaste allvar aldrig förstå de som, då man via telefon ska ge dem nån viktig information, säger ”vänta en sekund, jag ska bara hämta (eller ännu värre HITTA) en penna” och sedan försvinner i en halv minut, eller längre…
Om jag i samma situation säger ”vänta en sekund”, så menar jag precis just det!

Men papper, utan vilket pennan inte har något som helst syfte, är trots allt det jag gillar mest av allt! Jag gillar att skriva, och använder ibland papper till sånt, men inte lika ofta som jag använder pappret bara som det är… Hemma, på bussen, i väntrummet, precisvarsomhelst! Överallt lämnar jag små vikta pappersformationer efter mig (nån som sett Blade Runner?) gjorda av kvitton, kölappar eller vad som än finns till hands just då.
Det är nästan som en sjukdom, ett sorts OCD!

Under en semesterresa, för många år sedan, åkte jag på en dyktur, och på båten bjöds det bland annat på te… Och efter jag druckit upp mitt te var det fysiskt omöjligt att hindra mina fingrar från att försöka vika något av Lipton-taggen som satt på min tepåse… Så jag satt där, och vände och vred den lilla gulröda pappersbiten mellan fingertopparna, med huvudet nerböjt och hjärnan djupt koncentrerad på denna totalt meningslösa syssla, alltmedan havsbriser och makalösa vyer bokstavligt talat gick mig förbi.
-Det är sånt som händer…

Det här är inte bara min gästbloggarvecka på Kravallslöjd, det är även mitt alldeles egna, extremt ypperliga tillfälle att försöka konvertera er alla till pappersdyrkare!

Taget i slutet av mars 2005, på Easy Divers dykbåt,
någonstans i havet utanför Koh Samui, Thailand.