Poster taggade ‘allt’

Sms-trolleri och gosa eller dö.

Written by Berith12. Posted in Berith Stennabb

Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.

Bloggdebut

Written by Berith12. Posted in Berith Stennabb

Ha, ha vad kul att få blogga på Kravallslöjds site! Blogga har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv och denna vecka är det min tur! Att kommunicera via text är något som jag alltid gjort i svåra stunder. I stunder då orden inte går fram – då mottagaren så att säga inte är mottaglig. Communication breakdown. Eller då jag funderat på hur jag ska nå fram till mig själv. Då har jag tagit till det skrivna ordet. De noga övervägda orden och formulerade meningarna, som i ett brev eller mail i lugn och ro når den jag inte kan nå på annat sätt. Det är precis som om det jag vill formulera har starkast kraft i det skrivna. Det blir på något sätt av mer vikt, mer intimt att skriva ett brev till någon, till och med starkare än att ibland se någon djupt i ögonen och säga orden. Och orden stannar kvar. I breven, som man tar fram ibland och känslan av det skrivna bubblar upp och situationen blir till nutid igen. På gott och ont, på gott på ont. ”Göttont”, som vi säger här i västra götland.

Ibland tar jag fram mina skrivböcker från tider i livet som var fyllda av resor, som var skrivna i livsavgörande stunder och jag ser orden och undrar vem hon var, den där människan som ju faktiskt är jag. Ibland blir kinderna röda av skam och pinsamhet över de naiva formuleringarna. I bland blir jag rörd och förvånad över hur klok jag var, faktiskt redan som ganska liten palt. Som en kär gammal vän ser jag orden och följer livet, mitt liv i de slitna böckerna. Böckerna finns kvar. Jag kan ta fram dem och ta på dem. Vet vad jag kommer känna när jag slår upp vissa sidor. Vet att de finns där, som milstolpar i mitt liv och på något vis ger mig svar på hur jag blev den jag är i dag. Vittnesbörd om händelser som format och visat väg.
Att blogga är ju en daglig självklarhet för många. Jag kan tycka att det är ett fenomen som är kul och jag följer själv några bloggar, men jag har aldrig sett mig själv som en bloggare. Jag har liksom tänkt att det känns lite förmätet att tro att någon skulle vara intresserad av just mina ord och tankar. När jag fick förfrågan från Kravallslöjd var jag först lite tveksam. Sedan tänkte jag; varför inte? Tänker så ofta nuförtiden. Varför inte?

Jag arbetar ju i vanliga fall med att formulera det jag tycker är viktigt i det som jag kallar mitt konstnärliga arbete. Där finns också det skrivna ordet – kanske då som en uppstart, eller som skiss, dokumentation och klargörande under arbetets gång. I dessa konstnärliga formuleringar är det ljud, ljus, lukt, taktila upplevelser, färg och form som står i fokus. De textila uttrycken är något som ligger mig nära, alltid legat mig nära. Att ägna tre år mitt i livet åt utbildningen Textil Konst på HDK var en naturlig hållplats för att få fortsätta formulera det som ville ut. Eller in. Beror på hur man ser det.

Textila uttryck. Ja det börjades tidigt med att sy kläder till gosedjuren. Sedan de vilda lekarna i olika kläder, tygstycken och mönster som förvandlade mig och mina kompisar till olika människor från världens alla hörn. Sjörövare, spöken, indisk prinsessa och mumie om vartannat. Enkla medel, gamla tyger och gamla kläder som mamma sparat. Vi kompisar bytte kläder med varann. Testade nya och spännande personligheter och roller genom att prova nya textila skal på kroppen. Experimenterade med manliga och kvinnliga uttryck. Rik och fattig. Allt kunde uttryckas genom kläder.
Mamma sydde många av mina kläder när jag växte upp. Där någonstans i ung tonår gick det upp för mig att jag själv kunde välja att se ut på ett helt eget sätt genom mina kläder. Att en inre bild eller skiss kan skapas till något man kan se och ta på. Där formades på något vis min första aha-upplevelse att man kan bestämma själv och inte behöver nöja mig med det som finns att köpa och som alla andra har. Forma en egen identitet. Av nödvändighet. Min familj hade inte alltid råd att följa alla modenycker. Jag var tvungen att hitta en egen stil. Min bruna byxdress, som mamma sytt efter mina mått och önskemål, kanske inte alltid gjorde positiva saker för mig i stunden. Den som väljer att klä sig annorlunda får ibland knuffar som känns. Högstadieskåp är hårda och gör jävligt ont. Speciellt när man är oförberedd på knuffen. Ja, ja – det som inte dödar det härdar och i dag är jag glad över att vi inte hade råd med de senaste jeansmodellerna, eller märkeskläderna. Min egen motvilja hade redan då fötts mot att följa en kommersiell kraft. Där någonstans började ju en slags motvalls resa som var starkt beroende av att jag litade på min inre styrka och att jag var tvungen att forma en identitet som var min och ingen annans.

”Göttont” känns den tiden nu i efterhand. Mest ont när den tiden var ett svidande nu i den yngre tonåren. Strävan efter att vara en i gruppen. Samtidigt som man ville ta avstånd och bara vara den man var inuti fullt ut.

Tid och identitet är också något som går igen i mitt nuvarande liv och mitt konstnärliga arbete. Att vara sann mot sig själv är nog det svåraste som finns. Just för att vi är bombarderade av all information och intryck är det ibland svårt att se var man själv är och var någon annan, någon annans tankar tar vid. Har man kanske omedvetet sugit upp en trend, en formulering, någon annans liv, eller uttryck? Alla dessa kanaler påverkar oss och formar oss som individer i en ständigt smygande massmedial, ständigt uppkopplad verklighet. Är de där tankarna verkligen mina? Har jag läst dem, hört dem, sett dem? Hur styrd är min identitet av att bara vistas i den tid jag lever i? Tänkvärt. Skrämmande. Oundvikligt. Häftigt. Vi är alla barn av vår tid. Slit och släng och snabba kast. Flexibilitet, stresstålighet och effektivitet. Statusuppdateringar och sms. Sekundsnabb kommunikation. Barn av vår tid.

Just därför har jag mitt konstnärliga arbete velat undersöka motpoler. Långsamhet i olika form. Beröring. Stillhet och rörelse i samklang med naturen. Utforskande av långsamma och snabba tekniker. Traditionella textila uttryck i nya tappningar och samarbeten.

Både mormor och farmor var barn av sin tid. Där syddes örngott och lakan och de broderades med initialer, eller visdomsord. Det tog tid. Förbannat lång tid. Mina mamma är ett av sex barn, pappa ett av sju barn.
Både mormor och farmor virkade sängöverkast till dubbelsäng av tunt garn till vart och ett av sina vuxna barn.
15 överkast till dubbelsängar till vart och ett av barnen.
Maska efter maska i oändlig tid, kvadratmeter och kärlek. Detta arbete insprängt mellan allt det andra. Disken, tvätten, matlagningen, städningen och arbetet utanför hemmet. En gåva fylld av kärlek, slit och flit. Barn av sin tid. Allt tog tid. Förbannad lång tid. Här är en bild av mormors virkade maskor.
Nästa bild är framställd via sms i ny digital teknik som möter broderi. Berättar mer om hur det snabba sms- trolleribroderiet går till i morgon.

 

Tjing, ta hand om er!
/Berith

Hur skall man hinna med

Written by Jeanette12. Posted in Jeanette Fagerström

Så har denna veckan gått, enormt mycket har hänt, om än allt annat än vad jag planerat. Men så kan det bli. Igår hann jag inte ens med att skriva något här. Jag ritate och ritade och ritade och sedan hann jag faktiskt hjälpa min kära vän Josefin att göra en present till sin kompis som fyllde 25 igår. Hon är duktig på att fotografera, min Jossan, så vi kläckte ideén att göra hemgjort brevpappersset. Så fint det blev, en blomma på bilden och fina tjocka rosa kuvert till. Så personligt och så enkelt. Jag funderar på att göra ett set till min strorebror när han fyller 45 om några veckor där jag kan skriva i ”Kära Lillasyster” längst upp så att han blir bättre på att höra av sig :-)), kanske jag tom daterar sidorna   hahaha

Men allvarligt talat så vill jag passa på att harva lite om det här med personliga presenter. Jag tycker det är jätteroligt att göra saker till vänner och familj till jul och födelsedag, eller bara ändå. När barnen går på kalas brukar vi göra egen designade väskor eller köpa enkla t-shirt och pimpa med applikationer etc. Jag tror att det är uppskattat, fast det kan ju vara så att folk bara är artiga. Min svägerska fick en av mina tygbitar sista gången, hon har spanat på den jättelänge, och nu vann glädjen att ge den över motståndet att skiljas från den. Hon blev jätteglad.

Tips på hemgjorda saker vi gett bort –

hemgjort memory med favoritbilder på hästar, eller ord för den som lär att läsa. På Bokia köpte jag spelkortssmå laminatfickor, skrev ut alla bilder och lånade laminatorn på jobbet. Tänk ett kortdäck med barnbarnen på, eller 20 olika bilder på favoritkatten. Låt fantasin flöda.

Kuddar med tryck på favoritband eller djur, igen bara att skriva ut och stryka, jättepoppis. Man kan ju också skriva en dikt eller så

Väskor och bärkassar i alla former för alla ändamål. Sy en rektangel, sy av hörnen om väskan skall ha volym och välj ett eller två handtag och hur långa de skall vara. Vill man inte vändsy ett handtag kan man köpa band och använda. Pimpa efter behag

Kankse det låter lite käckt, men jag hoppas att underbudskapet kryper igenom. Det behöver inte ta 40 timmar att göra något, och man behöver inte vara expert. Slöjd, sömnad och handarbete är till för alla på alla nivåer. Under min tid i symaskinscafeét har jag hört många kvinnor nedvärdera det de faktiskt kan, för att påpeka vad de inte kan! Jag vill att vi slutar med det och fokuserar på känslan det ger i kroppen när vi håller på! Någon sade till mig – jag blir aldrig lika bra som du på att sy….   Jag svarar varje gång det händer att så kan man inte säga innan man har lagt ned lika många timmar och år som jag på att sy, och det finns många som är mycket bättre än jag. Mitt nöje blir inte mindre för det. Jag stickar på en ok nivå, och är därför full av beundran för alla ni som övat och övat och blivit virituouser på det. Jag blir aldrig så bra, för min passion ligger inte i stickning, jag bara gör det ibland.

Några kanske har varit på hemsidan och sett att vi tagit beslutet att avveckla symaskinscafeét. Jag har helt enkelt för mycket frilans för att hinna med, och dessutom en önskan att få del av de pengarna privat. Det finns ett spirande intresse, för min verksamhet, absolut, men tyvärr inte så stor som behövs för komersiell bäraktighet. Synd men sant. Jag skriver det med ett sorgset leende, men ser samtidigt fram emot kvällar med familjen, pysselkvällar med vännerna i systugan och lite bättre nattsömn som en extra bonus. I förlängningen skall jag ta en anställning för att få den sociala aspekten, jag saknar tjötet runt lunchbordet och sammanhanget att jobba i grupp. Tänk vad man kan lära sig om sig själv i en halvkällare i Göteborg!!! Är det någon som behöver en sådan som jag är det bara höra av sig ;-)

Så säger jag adjö till alla er underbara kreativa skapare därute. Vi ses nog på ett forum eller on-line café någonstans i framtiden.

over and out / Jeanette

 

Storlek eller passform?

Written by Jeanette12. Posted in Jeanette Fagerström

Eftersom denna veckan inte blivit den kreativa bikupa av aktivitet jag hoppats på, sånt är livet, så tänkte jag dryfta en annan aktuell fråga som varit uppmärksammad i media och på facebook senaste veckan.

Det klagas emellanåt på att flickornas storlekar är mindre än killarnas, men jag hävdar att det inte är en storleksfråga utan handlar om passform. Hur kläderna är tänkta att sitta på kroppen helt enkelt och som designer, mönsterkonstruktör och erfaren textilare vill jag hävda att det är trend som sätter passform, och faktiskt sociala normer som sätter trend, även för barnkläder.

 Jag köper kläder både från kill och tjejavdelningen till min 4-åriga tös, beroende på hur plagget ser ut, när det är tänkt att hon skall använda det och lite vad hon själv gillar naturligtvis. Men när det sitter kroppsnära så måste det ha stretch, enligt mitt tycke. Nu är hon inne i en prinsessfas, något som varken jag eller hennes pappa uppmuntrar, men hon gillar rosa och glitter och att vara ”fin”.  Det skall sägas att hon klättrar, cyklar, leker med bilar, kladdar med lera lika gärna som gör något annat i sin tyllkjol.

 Jag tror, med betoning på att det är min egen personliga uppfattning som mamma och kvinna, att vi alla, barn som vuxna blir påverkade av och påverkar själva samhället mycket mer än vi tror. Vi kan inte skylla allt på massmedia och klädproducenter, vi skulle ju kunna ta ansvar och rösta med våra plånböcker. Själv nekar jag konsekvent  min 10-åriga dotter kläder som i min mening gör att hon ser ”äldre” ut än vad hon är, för att hon inte skall hamna i en social situation hon inte klarar av om folk hon möter uppfattar henne som äldre, och mognare. Jag känner att vuxenlivet tränger sig på alldeles för snabbt ändå. 

Tillbaka till passform och storlek så kan man väl säga att ”vuxna” modekläder ofta har en mer kroppsnära passform för att vuxna kvinnor har mer kurvor att följa över och för att man skall ”visa upp” sig.  När man producerar så gör man ett plagg i stl 38, eller 40 och får passformen helt rätt på det plagget. (På barnkläder brukar man även kolla större och mindre storlek i skalan eftersom deras kroppar ändrar sig så mycket mellan storlekarna.) Så, kolla in på bilder och dockor i affären hur plagget är tänkt att sitta, detta gäller även när man köper mönster. SE upp bara för tunikor och löst sittande plagg, för ofta ökas inte proportionerna i ”lösheten” när man gör de stora storlekarna, utan det är bara storleksmått som ökas. Dvs en 46 kan få samma passformstillägg som en 38. Ibland kan man ju klämma i sig i en mindre storlek än vanligtvis, men det kan vara så att det plagget helt enkelt är tänkt/designat att sitta lösare på kroppen än man tänkt att bära det själv, samma gäller åt andra hållet. Man kan ju som vuxen välja att helt enkelt ta en större storlek för att få en lösare passform, detta är svårare för barn då de ju växer i längd mellan storlekarna. Man skulle kunna filosifera att genom att applicera normer för vuxenkläder ner på barnavdelningen så signalerar vi faktiskt den trend att unga och barn nuförtiden tvingas att bli äldre allt fortare för att vi vuxna utsätter dem för influenser de inte nödvändigtvis är redo för.

Det blev långt det här, och jag vet inte om jag kommit någon vart, men jag tror i alla fall att de flesta klädföretag fått storlekarna rätt, och det är passform och image vi skall fokusera på som vuxna när vi köper till våra barn. En person i klädbranchen berättade för mig att den generation som växt upp med stuprörsmodet, som varit unga vuxna och burit väldigt tighta jeans och byxor, de visar sig ha helt andra generella mått i storleksundersökningar. De har helt enkelt förhindrat sina höfter att utvecklas ”naturligt”.  Kanske kan jag skylla mina egna kurvor på 80-talets generösa kläder, ingen restriktion här inte!

Jag vet inte hur vi skall lösa samhällsproblemet med pojk och flick, men jag tror inte att könsneutrala kläder är lösningen. Det sitter betydligt djupare än så. När vi åker buss med en liten prinsessa så får hon massvis med kommentarer av medpassagerare att hon är söt och fin, i mörka mysbyxor och en tröja med en bensinpump på,, inte alls lika många, även om hon är lika fin. Mitt sätt att fördröja vuxenlivet är att att inte lyssna på radioprogram som innehåller svärord och vuxna koncept när barnen är med, samma med tv och andra media. Inte förrän barnen är vuxna lär jag få veta om jag gjorde någon skillnad, jag kan bara hoppas att de godtar att det är  kärlek som är argumentet att de inte får det som aaaaaaalllaaaa andra får.

over and out / Jeanette

smått och stort

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

Det här med små och stora projekt är ju något som kan vara lite klurigt. Under sista året på Sätergläntan var projekten väldigt stora och långa. Nästan så stora och långa så man inte såg slutet och nästan hann tappa sugen innan det var klart. Så var det med projektet med den gröna Sorundarocken. Jag och min klasskompis Emma som hade inriktat oss på folklig sömnad fick tillfälle att åka till Nordiska museet och mäta upp varsitt ytterplagg. Jag valde en vacker högtidsrock från Sorunda socken. Uppmätningen tog två hektiska dagar och sedan var det ganska mycket jobb kvar. Jag ville ju bara börja sy! Men först blev det mönsteruttag och sedan toileinprovningar och mönsterförändringar som pågick i veckor. Sedan skulle tygerna färgas. Veckor veckor veckor flöt iväg. Sedan var det provlappar som skulle göras på olika detaljer – något som jag egentligen lärt mig uppskatta och som är väldigt viktigt men, ni vet, egentligen vill man ju bara börja! När så den högtidliga dagen kom då jag skulle skära till alla delar (eller de två och en halv dagarna, vilket det faktiskt tog) kände jag en viss matthet sprida sig. Efter flera månaders jobb skulle jag nu sy ihop åbäket också! Herregud.

Detta kan ställas i kontrast mot det jag gör nu. På jobbet är det små projekt som gäller– tillfredställelse direkt för den som har lidit av aldrig-göra-klart-projekt-syndromet. Och jag märker vilken otrolig lättnad det är att bara kunna sätta sig helt otvunget (eller otvunget är det ju inte, jag måste ju slöjda, men ni fattar) och böja till en krok eller tälja en blompinne eller brodera en liten brosch som är färdig på en timme. Sen till nästa grej. Under tiden pratar jag med besökare, springer lite fram och tillbaka, plockar fram material eller visar någon teknik. När varje arbetsdag är slut är det väldigt spännande att gå runt bland borden och se vad för roliga och fina saker folk har gjort och lämnat kvar. Speciellt på luffarslöjdsbordet brukar det ligga en hel hög med små konstiga figurer, blommor av gamla kapsyler eller hipp-som-happ-trädda pärlor på en liten tråd. Och jag själv kan spika upp några småsaker på den stora inspirationsanslagstavlan.

Nackdelen med att under några månaders tid ha spottat ur sig småsaker är ju den att jag helt plötsligt tycker att ALLT ska gå fort. Försökte sy ett par byxor till mig själv härom veckan men det gick inte. Jag tror att jag hade hoppats att det skulle ta en timme ungefär men det gjorde det inte och då blev jag sur. Men innerst inne växer längtan efter ett lite större projekt. Ett redigt handsömnadsprojekt kanske.  Det är nog kanske så att lagom är bäst och man får hitta den där balansen mellan slöjdprojekten för att behålla skaparlusten och glädjen, och samtidigt inkassera tillräckligt mycket yessss-det-är-klart-energi!

nördlördag

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

Varje vecka är det olika teman i Verkstan på Liljevalchs. De är oftast arrangerade utifrån temana på de olika rummen i utställningen och det händer att utställare själva kommer och visar upp någon teknik som de jobbar med. Denna vecka har haft tema ”finlir” utifrån ett av rummen som kallas ”grovhugget och finlir” och innehåller allt från morotsågsskulpturer i storformat till svarvade risgryn.

 

Idag var temat ”Nördlördag” och med det följde en inbjudan till alla som nördat in sig på något speciellt att dyka upp och ta med sig sin slöjd. Så värst många nördar dök inte upp, förutom den drös med slöjdgalningar som dagligen besöker utställningen. Speciellt inbjuden för dagen var fantastiska Olle Norin som nördat in på att knyppla med koppartråd. Han har gjort ett löv till lövutställningen som är helt knypplat och idag visade han hur man kan knyppla en traditionell spets med koppartråd. Jag och min handledarkollega Maritza hamnade totalt i skymundan med våra nörderier och man kan ju lugnt säga att Olle var dagens stora attraktion. Och det var fantastiskt mysigt att se alla nyfikna besökare hänga över knyppeldynan och följa de flinka händernas rörelser med hypnotiserad blick.

 

Jag tog tillfället i akt att visa upp ett litet projekt jag snöat in på: att brodera text med kedjestygn. Kedjestygn är ju så förträffligt förskaffade att de passar till att göra små svängda former (som skrivstilsbokstäver) och ändå ligga snyggt, vilket jag aldrig lyckats med exempelvis med stjälkstygn. Just nu broderar jag ett citat ur Loranga, Masarin och Dartanjang- ni vet det där avsnittet när det kommer tusen tigrar. Texten lyder: ”vad det nu är för bubblor så inte är det gäddbubblor!”

 

 

 

Provocerande experimentell växtfärgning

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

 

 

Förra veckan hade vi växtfärgningstema i verkstan. Eller egentligen kan man väl säga att vi inspirerades av konstnären Jeanette Schäring som färgar experimentellt med allt från rost och kaffe till vejde. I verkstan skulle vi visa besökare hur man kunde färga tyg lite enkelt med saker man har hemma, som rost, avokado, lökskal, kaffe, vin och lite annat. Jag märkte redan när vi började planera de här dagarna att någonstans inom mig fanns en djup skepsis som jag faktiskt blev förvånad och nästan till och med skämdes lite över. Herreminje. Inte kan man väl bara klämma ner lite saker i burkar och hoppas att det ska bli något?

 

Jag tror nog att det är den våldsamt organiserade växtfärgningen på Sätergläntan som fått mig att bli en renodlad växtfärgningsfascist. Dels har vi bara färgat med ”klassiska” växtfärger som krapp, koschenille, björkblad, stenlav, indigo med mera, dels har färgningsprocessen omgivits av recept och regler. Mycket färg, starka färger, rätt temperatur, organiserade efterbad, minutiös betning av alla garner. Ja, helt enkelt rena paradiset tycker jag. Och sen kommer den här kvinnan och bara stoppar ner lite rödkål i en burk och låter det stå två veckor i solen och sen blir det lite svagt lila. Jaha. HUR kan det vara så provocerande?

En av de verkliga utmaningarna i det här jobbet är ju att vi måste lära oss nya saker hela tiden. Nya teman, nya saker att visa, alltid prata och inspirera. Efter att ha stått och dividerat om den här flummiga färgningsmetoden i några timmar märkte jag hur jag började tina lite. Besökarna var hänförda. När de började gå igång så gick jag igång. Det blev lite roligare. Det blev till och med spännande. När vi dessutom märkte att de små sidentygbitarna som vi lagt i en burk med rödlöksskal blev starkt gröna var jag såld.

Grönt! Vi har ju fått lära oss att man inte kan färga grönt! Man måste färga först gult, och sedan blått. Eller? Vi vet förstås inte om färgen är beständig. Men det kanske inte är det viktiga heller. När jag helt plötsligt hade en färgexplosion framför mig i en liten glasburk slutade jag bry mig. So what! Allt är förgängligt. Jag började experimentera vilt med rödlöksskalen: virade in lökskalen i tyg för att låta dem bilda olika färgskiftningar direkt på tyget, drog rynktrådar för oväntade batikeffekter och testade olika tygkvaliteter. Min kollega Erik hade ju lyckligtvis försett oss med fina sidentyger och det är ju otroligt tacksamt att färga på. Allt blev fint.

 

Men trots att det gick bättre och bättre under veckans gång så kände jag att jag ändå genomgick någon slags inre kris. Alla mina erfarenheter av växtfärgning hade ifrågasatts och mina egna fördomar och ideal hade fått utstå en stark prövning. Jag var tvungen att gå till botten med varför jag tyckte att den här ”okontrollerade” färgningen var så provocerande.  Kanske är det just det att man gärna vill ha en beständig färg när man färgar – man vill veta att det håller för sol och tvätt. Med den här experimentella färgningen är inget säkert. Färgerna blir dessutom ofta ganska svaga – vilket man ju tenderar att se som misslyckat eftersom starka färger räkas mest. Sedan är jag nog också väldigt fast i det historiska tänkandet – ”avokadoskal är ju inget man färgat med någonsin i historien, herregud, hur skulle det se ut!” Nu kan jag tala om hur det ser ut. Det blir blask-grå-lila eller beige. Jaha.

Till sist handlar det nog också om en strid mellan olika förhållningssätt i skapandet och yttrycket. Jag själv är så fokuserad på att efterlikna historiska ideal och åstadkomma perfekta resultat att jag glömmer bort att det konstnärliga också är en viktig del. Att alla dessa tyger i burkar är väldigt vackra och lite mystiska. Att det faktiskt är två helt olika världar som möts. Jeanette har också experimenterat mycket med vejdefärgning vilket också självklart gör henne till min idol – det är ju bara hur fint som helst – inom det ”klassiska” växtfärgningsfältet. Men jag är bara så himla glad att hon och mina kollegor i verkstan och alla trevliga besökare under dessa dagar har hjälpts åt att banka ur lite växtfärgningssnobberi ur min hjärna och ersätta den med en oändlig lust att spendera hela min lön på siden och rödlök.

 

 

Alla tyger på bilderna är sidentyger färgade med rödlökskal.

”Nejmen, en MODERN spinnrock!”

Written by Karin10. Posted in Karin Edlund

”Mycket snack och lite verkstad”, så kallas rummet på Liljevalchs konsthall där jag och mina två kollegor slöjdar hela dagarna. Det är ju långt ifrån alla besökare på utställningen som slöjdar själva, men de flesta tycket det är jättekul att prata. Varje dag blir det många historier om mormors spinnrock eller luffarslöjden eller om de gamla virkade dukarna. Och historierna är ju en precis lika viktig del av slöjden som föremålen. Det jag vill säga här är ju att väldigt många människor har ett förhållande till slöjd även om de inte själva slöjdar. Har man pratat om slöjd en stund så har man ändå närmat sig föremålen eller företeelserna. Slöjden har fått ett litet större utrymme och kanske får många en tankeställare med sig hem.

Något som många faktiskt känner igen är spinnrocken som står i ett hörn av verkstan, tillsammans med en stor korg fylld med härlig gotlandsull, ett par kardor, ett härvträ, några sländor och lite till. Utan att överdriva kan jag ju säga att detta är min favorithörna. Så fort spinnrocken går igång blir folk i närheten aningen hypnotiserade av det snurrande hjulet och närmar sig nyfiket. Spinnrocken är väldigt bra på att inleda samtal. De flesta kanske tänker sig att en spinnrock alltid är en gammal knarrig historia av mörkt trä, glansig av generationers ullfett – men icke, där står en sprillans ny skapelse från Holland, en rock av märket Louët. Ljust trä och svart plast, inga svarvade ekrar minsann. Om jag fick en tia varje gång någon utbrast i förvåning ”är det en MODERN spinnrock!?” skulle jag ha dubblat min lön vid det här laget.

 

Men kanske är det just detta som får folk så intresserade. Något så otidsenligt och mossigt som att handspinna ullgarn kan plötsligt bli modernt och lite häftigt. Ett arbete som få idag behärskar, och som faktiskt ser lite imponerande ut. Många blir kvar länge och sitter och pratar om allt möjligt: om naturmaterial, om hållbarhet, om framtiden, om konsumtionssamhällets kris. Ja, denna lilla oansenliga maskin kan sätta större hjul i rullning i folks tankar. Några börjar snegla på den frestande ullen. ”Vill du karda lite?” kan man smyga in då. ”Jaa, det vore nog spännande!” Och så är man igång. Det är så roligt när både vuxna och barn hugger in, och hur besökarna själva sedan fortsätter att lära varandra när man själv tittar bort. Och det har redan blivit en hel korg full med knasiga härvor som alla möjliga händer har spunnit.

Av dessa härvor har jag börjat virka en sjal. Mest för att korgen inte ska svämma över, och för att det är kul att kunna visa upp någon slags ”slutprodukt”. Då kan jag hålla upp sjalen och peka på ullkorgen och säga ”den här har gått igenom alla steg från nyklippt ull till färdigt plagg”. Allt dessutom inom en radie av ca en och en halv meter. En viss känsla av rikedom och stolthet sprider sig när jag kramar min allra första egenspunna härva av mjukt och fett ullgarn. Det är grejer det!

 

 

 

 

Inget speciellt……

Written by Catharina12. Posted in Steampunkers

Idag har det varit en sån där dag det händer saker, men inget egentligen att blogga om. Vaknade sent och slängde i mig en liten slurk kaffe för att vakna till liv. Insåg att förmiddagen redan var på väg att bli eftermiddag. Hastade då iväg till ateljén för att träffa en vän. Visade henne det senaste nyckelskåpet.

Tillslut efter allt snackande och bollande av tankar och idéer om mitt deltagande på Sunset Park festivalen i Umeå den 25Aug. var det så dags att bege sig hem för att packa lilla väskan för resan till Prästmon (Ångermanland).

Detta är vyn som mötte oss när vi kom fram.

 

Inväntar midsommar och tackar för mig

Written by EmmaS12. Posted in Emma Sjögren

Kära kravallslöjdsläsare jag tackar och bugar för denna vecka.
Jag hoppas att mina inlägg har varit inspirerande och kanske har fått en och annan att tänka till. Kontakta mig gärna ifall du har några frågor eller funderingar. Jag tipsar gärna och delar med mig av mina erfarenheter. Mina kontaktuppgifter kan du se på min hemsida http://emmasjogren.com/

Nu hoppas jag att ni alla får en underbar midsommar – med fin fint väder, pripps blå, nattdopp, 7 blommar under kudden och allt annat som man bara bör göra på denna dag. Jag själv firar i Italien med limoncello och salami. Färskpotatisen får vänta men jag tar med mig mitt tallriksunderlägg för att svenska till det lite.  Om ni gillar den så printa gärna ut den (A3 format) och duka upp till en fest..

”Midsommar” – redo att användas

”Midsommar” – underlägg

 

”Midsommar” – Delar av processen