Jag skulle vilja börja min blogg med att citera en artikel som skrevs för inte så länge sedan av en Hasse Hedström på Slöjdforum där han försöker att förklara vem jag är genom ett besök som han gjorde i min ”kreativa värld” en dag i oktober…

Den som har lyckan att ha Claes Blixt som slöjdlärare har aldrig tråkigt. Han verkar ha en outsinlig källa av energi och har ständigt nya projekt på gång. En gång blev det ordentligt rabalder i lokalpressen och till och med Expressen kom på besök. Det var när han efter sin fars död arrangerade en likkistekurs i byn, där deltagarna fick hjälp att snickra ihop sin egen kista.

Claes Blixt står lutad mot sin röda Citroën Jumpy och väntar vid stationen i Skene. Trots att vi inte träffats tidigare vet han att det är mig han ska träffa. Vi är inte många som stiger av tåget.

På andra sidan ligger järnvägen ligger Kungsfors numera nedlagda textilfabrik. En gång var detta Sveriges största väveri med över ettusen anställda. I bilen berättar Claes att många i trakten började på bruket direkt efter grundskolan och blev kvar tills de gick i pension.

Skene ligger i Sjuhäradsbygden, som från slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet präglades av en snabbt växande textilindustri. Sedan tekokrisen slog till på 1970-talet har produktionen successivt flyttat utomlands. Det märks på samhällena häromkring, många tomma textilindustrilokaler och i vissa byar går det att köpa ett helt hus för vad ett par kvadratmeter kostar i Stockholms innerstad.

Vi tar en sväng förbi Claes renoverade hus i Skene som tidigare var ortens polisstation. Han pekar på det nuvarande köksfönstret. Där låg förr den gamla fyllcellen med avspolningsbart cementgolv.

Egentligen är det Claes lediga dag – han kallar den Claesdagen, den dag i veckan då han har tid för alla sina projekt utanför skolan. Men vi svänger ändå upp till Ängskolan och Claes visar runt i slöjdsalen, där Jim i dag leder slöjden. Det är lugnt i slöjdsalen, de flesta elever har orientering och bara ett par av dem står och putsar på sina slöjdalster.

– Det är en populär skola och det är kö hit. Vi har flera profiler: matematik-NO, idrott och musik samt jakt och natur, här finns många duktiga och drivande lärare, berättar Claes.

Claes är ganska ny på skolan. Tidigare arbetade han i Tranemo, några mil härifrån. Där var han med och byggde en ny slöjdsal från grunden. Han var med och skapade något nytt.

– Bildläraren och jag drev igenom att vi fick en gemensam sal. Vi tyckte att ämnena hade så mycket gemensamt att de borde ligga tillsammans. Vi sysslade båda med konst utanför skolan. Den inspiration det gav tog vi med oss till skolan.

– Här på Ängskolan är det mer 50-tals stämning i slöjdsalen, skrattar Claes.

Men det märks att har stor respekt för sina trä- och metallslöjdkollegor på Ängskolan som har arbetat här i nästan 20 år, respektive 40 år.

Claes och Jim diskuterar vilken pedagogisk modell de egentligen arbetar efter. Claes hävdar att Jim arbetar Otto Salomoninspirerat, eller efter linköpingsmodellen. Han själv arbetar mer enligt göteborgsmodellen, den lite flummigare modellen, som han kallar den. Men de har närmat sig varandra. Numera anser Claes att det går att utgå från arbetsområden och kombinera det med elevernas idéer och eget skapandet. Numera vill han ta till sig det bästa av de båda modellerna.

– Jag vill behålla det i göteborgsmodellen som aktiverar fantasin, som gör att man vågar ta ut svängarna samtidigt vill jag ta vara på det lite mera gedigna i linköpingsslöjdandet, som kanske inte alltid vågar ta ut svängarna så mycket, men som resulterar i gedigna slöjalster som eleverna är stolta över. Skapande har utrymme även i ett sådant system, framhåller Claes.

I slöjdsalens tak hänger sjuornas arbetsområde, massor av stommar till pallar i olika utförande och modeller. Det är ett gemensamt arbetsområde, där dynan görs i textilslöjden.

Även åttorna har ett arbetsområde som drar in båda slöjdarterna. Tidigare tillverkades ett skåp med en textil inramning. Men det förde med sig att eleverna under en allt för stor del av tiden stod och tillverkade standardskåp. Inte speciellt kreativt. Det dröjde allt för länge innan eleverna kom igång med den personliga designen. Istället gör eleverna nu en personlig ram, som kanske inramar ett broderi eller något annat textilt.

– Det är härligt att de att de tekniker som de lärde sig när de gjorde pallarna året före använder de nu helt självklart i det här arbetsområdet, framhåller Jim.

På Ängskolan arbetar de hårt för att slöjden ska vara och betraktas som ett ämne. Trä- och metallslöjden och textilslöjden har en gemensam genomgång inför eleverna varje år, något de kallar inspirationstid. Han tycker att det ur ett genusperspektiv är oförsvarligt att eleverna själva får välja slöjdart.

– Att ha tagit bort valmöjligheterna är en nyttig utmaning; att klara av att få inspirerade elever trots att de inte själva valt inriktning.

Claes tycker att det är viktigt med morötter och förebilder och är ingen anhängare av jantelagen. Han har lyckats få företagare i trakten att sponsra stipendier som han delar ut till elever som gjort något bra i slöjden under terminen.

– Det behöver inte bara vara MVG-elever utan de kan gå till elever som varit förtjänstfulla på andra sätt. Det är en sporre att utses till veckan hantverkare i slöjden och en inspiration för alla. Överhuvudtaget förstår jag inte varför skolan inte i högre utsträckning bygger på det som eleverna är bra på, att vi inte stöttar det som eleverna brinner för. I dag är många elever redan avtrubbade när de kommer till oss på högstadiet.

Många är alldeles för oroliga att misslyckas. Det är en del av skapandet och han tycker om den mentalitet som finns i USA, att det behövs ett par konkurser innan man kan lyckas. Misslyckanden är lärorika.

– Det är synd att det inte i betygskriterierna står något om att man ska misslyckas ibland, filosoferar Claes.

Eleverna brukar fnissa när han påstår att det är okej att misslyckas om de inte tar död på någon eller förstör maskiner eller verktyg med ont uppsåt.

När han tog över sin förra slöjdsalen efter Roland – som jobbat på skolan i Tranemo i 42 år – tog han också över något annat av sin företrädare, Rolands vana att vid varje lektion hälsa på eleverna genom att ta dem i hand. Det har Claes fortsätt att göra varje dag i 15 år.

Claes berättar att han använder sig själv som metafor för skapande och kreativitet. Visar vad man kan hitta på med saker som inte ser mycket ut för världen. Här i slöjdsalen har han bland annat pimpat trädgårdsredskap. En idé kom från en elev som skulle kratta löv samtidigt som det på andra sidan gick en granne som han inte drog jämt med. Claes gjorde om krattan till en kombinerad kratta och maskingevär. Sedan fick fantasin sköta resten.

– Jag bygger på mina egna projekt under lektionerna. Det är ett sätt att visa vad jag brinner för och vad jag gör när jag inte är i slöjden. Jag har upptäckt att det både inspirerar eleverna och får dem att arbeta bättre.

Han tror det vore bra om eleverna fick se fler lärare som brinner för sina ämnen, som inte bara undervisar. Det skulle hjälpa eleverna förstå att det här är på riktigt, att det handlar om är viktiga saker. De skulle må bra av att då och då iaktta musikläraren som komponerar och spelar musik, få uppleva att bildläraren visar vad han eller hon arbetar med och se matteläraren lösa svåra ekvationer bara för sin egen skull.

– Det är viktigt att eleverna ser hur skapande går till, att de vågar pröva, att de även vågar ta osäkra vägar och ibland misslyckas. Det är viktigt att de vågar testa och att de utnyttjar varandra i arbetet – jag är ju fullt upptagen med mina konstverk – därför måste de tänka själva.

Genom att göra sig upptagen så kommer eleverna inte och frågar och får bekräftat saker som de egentligen redan vet. Och genom att göra sig otillgänglig frågar eleverna i första hand en kamrat eller gör egna försök själva och tvingas till att ta egna beslut.

– Det är klart att jag finns där och styr dem. Men jag är ingen lärare som de direkt frågar om något går dem emot. Elever behöver lite motstånd, att de får känna den belöning det är att veta att de kan övervinna svårigheter och motstånd.

Många av de saker han gör han gör i slöjden kommer till efter samtal med eleverna. När de talade om dödstraff kom de också in på frågan vad det går att göra för att avskräcka hundar som beter sig dumt, som bitar människor? Jo, man tar dem till veterinären där de får en spruta så att de dör. Skulle det inte gå att avskräcka dem på annat sätt? Den elektriska stolen är ju tänkt att avskräcka människor. Claes satte genast igång och tillverkade en elektrisk stol för hundar i slöjden.

– Eleverna blev mycket engagerade i projektet och det gav upphov till många intressanta diskussioner. Jag tog hem den elektriska stolen och visade den för min hund. Han nosade på den, men verkade inte bli det minsta avskräckt, berättar Claes.

Vi hoppas in i citroënen igen och ger oss iväg mot Uddebo. Det är där han genomför många av sina konstnärliga projekt, håller kurser och själva huset är ett stort renoveringsprojekt. Men på vägen dit hinner vi med att några stopp vi ett par av alla de projekt utanför slöjden som Claes är engagerad i.

Claes bromsar in vid Gula huset, som är ett oändligt stort trähus, där den en gång i tiden tillverkades trikåer i Eiserkonsernens regi. Claes är med i den förening som håller på att renovera det mycket nedgångna trähuset. Förutom att bevara ett kulturarv syftar arbetet till att här skapa ändamålsenliga lokaler för konstnärlig verksamhet och hantverk.

Nästa stopp sker vid Gula fabriken, där Claes har arbetslokaler och en dag i veckan håller i en återbrukskurs där han hjälper deltagarna att pimpa gamla möbler. Det är hans tur att tända pannan i den gamla snickerifabriken som numera är nedlagd. Men för att bevara lokalerna och snickerimaskinerna bildades vid nedläggningen en ekonomisk förening. I dag har delägarna tillgång till maskinerna i en hel snickerifabrik, men lokalen är också öppen för konstnärer eller företag som behöver genomföra något projekt.

Han tycker att det är viktigt att som lärare vara engagerad i bygden och i det som händer utanför skolan. Det har han användning för även i slöjdsalen. Han vill att eleverna ska lära känna honom som person och hoppas att hans engagemang ska smitta av sig i slöjden.

Så är vi då framme i Uddebo vid Claes missionshus. Även det här var ett hus som var på väg att rivas för några år sedan. Huset är byggt på 1900-talet och härbärgade ursprungligen inte bara en missionsförsamling utan också en missionspastor och dennes sju barn. Nedervåningen består av en stor kyrksal. Men den en gång stora och livaktiga församlingen krympte och söndagsskolan lades ned.

– Jag ville gärna köpa den för att få plats med mina grejor, min verkstad och ha ett ställe att hålla kurser i. Men församlingen var tveksam till mig som köpare. Jag fick infinna mig på flera möten innan de beslutade att jag skulle få köpa kyrkan för 20 000 kronor. På mötet fick de mig att lova att inte starta någon ickeprofan verksamhet i lokalerna. Jag sa ja direkt, även om jag inte riktigt förstod vad de menade. Kanske var de oroliga att jag skulle starta en stripklubb eller en tatuerarstudio i kyrkan.

Efter att församlingen avkristnat lokalen och högtidligt burit ut altarkorset så flyttade Claes in men sina verktyg. Någon stripklubb blev det inte heller. Istället arrangerade han under flera år kurser i att bygga kajaker. Men så småningom hade alla i trakten som var intresserade av att bygga kajaker gått på kurs hos Claes och inga nya anmälde sig.

– I samma veva så dog min pappa. Jag skulle välja kista. Det var ett riktigt monopol. Det fanns tio olika kistor. Från riktigt flotta modeller till en mycket enkel i plywood. Det kändes inte bra att välja någon av dess standardkistor.

Claes bestämde sig för att inte utsätta sig för detta en gång till. Hans mamma är pigg – då ännu inte pensionär – men ställde glatt upp när sonen undrade om hans fick göra en kista till henne. Mamman kom till missionshuset.

– Hon la sig på ett papper på golvet och jag ritade upp en kista som skulle räcka. Hon bad att jag skulle ta till lite extra på mitten om hon lade ut, minns Claes.

När han väl beslutat sig för att bygga en kista vållade han rabalder i lokalpressen. Han hade ju haft god tillströmning till kurserna i kajakbygge – varför inte starta en i kistbygge? Men han fick inte skriva likkistekurs utan tidningen ändrade det till kistkurs i annonsen.

Han mammas kista är klar sedan länge färdig och får agera skåp i förhoppningsvis många år till. Den står framme vid fönstret och den är utformad med tanke på att hans mamma arbetat i vården under många år. Den är vitmålad och utsmyckad med röda, utskurna hjärtan och små gröna blad.

Hans egen kista fungerar som bänk i väntan på bättre användning. Som lärare har han naturligtvis låtit måla den med tavelfärg så att det går att rita på den med tavelkritor. Tanken är att vänner i en avlägsen framtid ska kunna skriva en sista hälsning.

– Som slöjdlärare är det kanske lite förvånade att jag har byggt den i MDF-board. Men jag tycker att det passar bra. Det är ett dött material…

Brons är ett av mina absoluta favoritmaterial. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men det är någonting ytterst speciellt med det. En oändlighet, en hårdhet, en fast skörhet. Någonting med idén om att när jag är död och begraven så kan bronset fortfarande finnas kvar, kanske. Och möjligtvis framförallt hantverket. Att få sitta där och hugga bort små luftbubblor som blivit till i formmassan. Sakta fixa till ytan så att man kan stryka händerna över den utan att fastna. När jag gick svetsutbildningen förra året åkte jag upp till Luleå på min praktik för att lära mig svetsa i brons (Tack M och S!). Jag fick lära mig massor om brons under den månaden, men det som jag faktiskt tyckte var roligast, förutom att svetsa, var ciseleringen. Att få göra ytan fri från det knotter gjutningen kan medföra, att få försöka trolla bort ingöt och luftkanaler. Att det tog en sådan tid att faktiskt, då jag aldrig gjort det förut, få allt att försvinna. Sitta där i timmar tills handleden började kännas utnött av alla hammarslag.

Jag är fullt medveten om att jag måste lära mig av med det, att ta en sådan otrolig tid på mig. Lära mig tricken som gör att det går fort och inte är lika tidskrävande, hitta de rätta verktygen. Men jag kan inte rå för att jag tycker att det är otroligt skönt, nästan meditativt, att sitta i timmar och hacka bort små loppor från en bronsyta, allt gjutskägg. Sakta ciselera bort allt som stör ens fingrar när dom rör sig över bronset.

Vi pratade om det idag faktiskt, hur skönt det kan vara att sitta med en huggmejsel och en hammare. För det var det vi började på under förmiddagen, efterarbetet. Svetsade igen några hål, fortsatte med att försöka få ut formmassan i dom formar som haft kärnor, drog ut kärnspikar och ciselerade. Någon ny vax gjordes, för relativt snart är det dags att köra igång en ny ugn. Jenny kom förbi och öppnade sina formar och som roligt är hade hennes bronser blivit jättebra, särskilt hennes minsta objekt. En i princip helt perfekt gjutning. Jag passade på att fixa till en av blommorna, om än att den ännu inte är helt färdig då vi inte hade alla verktyg vi behövde. Och eftersom jag vill testa lite olika patineringar så saknar blomman även en sådan.

Blomman, nästan färdig.

Nu till något helt fantastiskt. Den där historien jag lovade tidigare i veckan. Jag ska ta er tillbaka till en resa upp till Norrlands inland, till en liten by där min mormor växte upp. Jag var cirka 16 år när vi åkte iväg på en liten resa, jag, mina föräldrar och E, en vän till oss alla tre. Vi bodde i ett vandrarhem inhyst i en gammalt hus som en gång i tiden hade varit ett barnhem. Bara om huset hade jag kunnat berätta massvis, men jag lämnar det och fortsätter från den dagen då vi skulle åka tillbaka hem igen. Innan vi skulle fara iväg med bilen tillbaka till vad jag då säkert skulle ha beskrivit som civilisationen så tyckte min mamma att vi skulle gå och titta i det bruksmuseum som fanns mitt i byn. En rätt liten stuga, två rum om jag inte missminner mig. Jag och E gick dit medan mina föräldrar packade ihop det sista i rummen där vi hade bott i. Inne i bruksmuseumet fanns det massor med föremål och väggarna i huset var klädda med tidningspapper. Vi hade gått runt där inne i någon minut när min blick plötsligt drogs mot en plats under ett fönsterbräde. Jag vet fortfarande inte varför eller hur – men det var någonting som drog i mig, någonting som jag kände igen där under fönstret. Jag gick närmare och böjde mig lätt nedåt för att komma närmare, och i samma stund som jag kunde se ordentligt vad det var jag tidigare reagerat på, kunde jag knappt tro mina ögon. Där, mitt ute i den liten by där min mormor växt upp, rätt långt från någon större stad och desto längre från den stad vid Norrlandskusten där jag föddes, där satt min födelseannons uppklistrad på väggen, alldeles under ett fönster. Mitt bland detta virrvarr av tidningsartiklar, bilder och korta tomrum drogs jag mot någonting jag hade sett i ögonvrån, någonting bekant.

En sådan sak händer nog bara en gång i ens liv.

Och här avslutar jag min bloggvecka. Det har varit riktigt roligt att få skriva här på kravallslöjdsbloggen. Ta hand om er allihopa!

Idag var det gjutningsdags. Vi strålade upp på gjuteriet på förmiddagen och satte igång bronsugnen, tog ut och ställde upp formarna. Noomi och jag gjorde en koll på hur vi skulle gå och hälla när formarna var utställda och sedan inväntade vi att bronset skulle bli tillräckligt varmt. Själva ihällningen fungerade jättebra, jag lyckades dock sikta fel i en utav formarna så att det skvätte iväg lite brons, men utöver det gick det felfritt.

Degeln lyfts upp ur ugnen. Jag på vänster sida och Noomi på höger. Foto: Carina

Brons hälls i första formen. Foto: Carina

Den lilla missen i hällandet. Foto: Carina

Dagens degelbild.

Det är flytande brons, det är värme och det är intensivt. Jag kan inget annat än att älska det. Dom gånger jag varit med på någon sida utav degeln har jag nästan alltid tänkt att ”det här, det här skulle jag kunna göra varje dag och vara riktigt lycklig!”. Men jag kommer även ihåg att jag hade samma känsla när jag började svetsutbildningen förra året. Efter ett halvår med daglig svetsning hade det klingat av. Nog för att jag fortfarande tycker att det är riktigt roligt att svetsa, men någonstans övergår det till en vardag, det är fortfarande en kärlek men inte lika intensiv, inte lika kännbar. Och jag skulle tippa på att det även kommer att gälla bronsgjutningen så småningom, om jag får nöjet att kunna fortsätta. Jag tror att det är intensiteten jag gillar, koncentrationen man måste ha, respekten och vetskapen om vad man håller på med – men att den vetskapen inte får övergå i att man blir ängslig.

Efter att vi hällt brons i alla formarna tog vi oss en långfika. Eftersom vi alla var väldigt nyfikna på hur det hade gått och inte riktigt hade tålamod att vänta till morgondagen med att öppna formarna, så satte vi helt enkelt igång. Bronset var fortfarande rätt varmt så det var bara att slänga på sig handskarna och se till att inte hålla i föremålen för länge.

Åsa hackar bort formmassan från sin brons.

När vi fått upp våra formar och gjort rent dom en smula kunde vi konstatera att dom inte blivit så där jättebra. Dom större objekten hade relativt många hål i sig, förmodligen från kärngaserna och/eller sugningar i bronset, och det fanns en och annan brons som hade kunnat ha kanalsättningen annorlunda. I morgon får vi fundera över om vi ska fixa felen, med allt jobb det innebär, eller om vi helt enkelt ska göra nya vaxer och planera in en till gjutning framöver. Eller både och.

Ironiskt nog blev mina två blommor som bara gjordes som test bäst, nog för att dom var väldigt okomplicerade jämfört med dom andra formarna, och bronset orkade sig faktiskt rätt långt ut i kanterna trots att det var så tunt. Nu är dock inte alla formar ännu öppnade, Jenny som inte kunde vara med under dagen har sina två formar kvar att knäcka. Jag hoppas verkligen att det blir riktigt bra avgjutningar. Men trots att bronsen helt klart kunde blivit mycket bättre så har i alla fall jag haft några roliga dagar, men så blir det ju oftast när man får umgås med riktigt härliga människor och hålla på med det man tycker om.

Blommorna, formmassan borttagen men bronset ännu obearbetat.

Gårdagen spenderade jag sängliggande och enträget mumlande att jag inte alls var förkyld. I morse försov jag mig, inte mycket, men så pass att jag inte riktigt hann tänka innan jag kastade mig upp ur sängen och in i duschen för att tvätta håret. Ett väldigt onödigt och möjligtvis ödesdigert beslut. Dreads är lite trixiga att få torra, särskilt om man har lite ont om tid. När jag väl klev ut utanför dörren möttes jag av lite för många minusgrader, och naturligtvis glömde jag min mössa. – Som upplagt för att förkylningen ska kunna hänga kvar ett litet tag till.

På bussen mötte jag upp med Noomi som även hon är medlem i gjuteriföreningen. Hon hade ställt upp på att hjälpa mig med att göra avgjutningen av mitt ansikte, och när vi väl hoppat av bussen och tagit oss in i gjuteriet satte vi igång. Om någon av er någon gång fått något slajmigt och mintsmakande uppkört i munnen hos tandläkaren vet ni vad alginat är. Ett helt fantastiskt material. Det är som jag förstått det gjort av någon sorts alg, man kan sätta det mot huden – eller i munnen för den delen, utan att det är skadligt. Att göra en form i alginat innebär att man kan få med varenda por, vart enda liten rynka i huden och varje del i ett fingeravtryck.

Jag började med att plocka bort mina piercingar smörja in mitt ansikte med vaselin för att det skulle bli enklare för alginatet att släppa senare, och framförallt så att inte mina ögonbryn eller ögonfransar skulle fastna. Sedan blandade vi till alginatet och satte igång.

Alginat pålagt, några sugrör att andas genom. Foto: Noomi

Gipskappa för att alginatet ska hålla formen. Foto: Noomi

Efter att vi tagit av mig masken och haft ett och annat skratt över hur mycket gips och alginat jag hade fått i håret, och kanske framförallt mitt hjärnsläpp under morgonen som resulterade i att jag tvättade mitt hår trots vetskap om att vi skulle göra avgjutningen, så hällde vi i gips i alginatformen. Medan vi väntade på att gipset skulle brinna rekade vi lite inför morgondagen då det är bronsgjutning inplanerat.

Jag och Noomi.

Eftersom det är första gången jag häller brons med någon annan än min far på andra sidan degeln och eftersom det är första gången Noomi häller brons, så kändes det skönt att snacka ihop sig lite innan och testa hur vi ska lyfta upp degeln, vart vi ska stå etc. I morgon kommer det vara stökigt. Fläkten igång för fullt och med den ett monotont dån, ugnen på och med den en rätt stark värme, slammer och buller – helt enkelt en lite stressig miljö. Då är det otroligt skönt att få reka lite innan så att man känner sig bekväm och bara behöver peppa inför en, förhoppningsvis, grymt rolig morgondag!

Bild från en gjutning i höstas. Mats till vänster och jag till höger. Foto: Noomi

Degel med lite brons kvar som ännu inte kallnat, en gjutning i höstas.

Innan vi tog bussen hemåt tog vi upp ansiktsavgjutningen. Lite mindre gjutfel blev det, precis som det nästan alltid blir och eftersom jag andades genom näsan via sugrör blev näsvingarna något märkliga. Jag råkade även trycka in min tumme i hakan när jag skulle ta av formen från ansiktet. Nu måste jag dock fundera om jag ska fixa till felen eller helt enkelt lämna avgjutningen som den är. Det känns intressantare att lämna den som den är faktiskt, men jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Men jag måste inte bestämma mig än på ett tag, detta är starten på ett långvarigt projekt. Vi får se hur långvarigt det kan bli.

Resultatet av avgjutningen.

Jag hade en ateljé för något år sedan. När jag skulle flyttade in i den körde min far en massa lådor med verktyg, material och saker jag tidigare gjort till källarvåningen där jag höll till. I en utav lådorna fanns någonting fantastiskt. Det var en låda med en salig blandning av olika projekt som aldrig blivit slutförda, några gjutformar, några kvarlämningar från när jag var på en plastkurs och mitt bland allt detta låg ett ansikte av gipsbindor.

Ni vet, sånt där man gjorde när man var barn. Man smorde in ansiktet med matolja eller vaselin och lade gipsbindor över. En enkel men oftast ack så fin avgjutning. En sådan hittade jag i lådan, av mig själv som cirka 10-åring. Jag blev otroligt fascinerad. Det kändes lite som den gången jag – nä, vänta, det får bli ett senare blogginlägg om den historien, för den är värd att berättas.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stock av gipsmasken, dvs smorde in den men släppmedel och fyllde den med gips så att jag senare kunde göra en silikonform av den. Och jag gjorde många avgjutningar i diverse material, bland annat gips, sand och paraffin. Jag testade avgjutningarna framför mitt vuxna ansikte och försökte förstå vad som hade förändrats. Detta lilla vackra ansikte, kritvitt gjort i gips utan särskilt utpräglade ögonlock, förmodligen för att det var det sista som lades igen med gipsbinda eftersom jag tyckte att det var lite läskigt. Lite konstiga näsborrar eftersom jag behövde kunna andas genom näsan medan gipset torkade. Men på något sätt kunde jag känna att det var mitt, vissa drag stämde och jag kunde känna igen min haka och mina läppar.

Något år tidigare hade jag, under en animationskurs jag gick när jag var elev på Umeå Konstskola, gjort en leranimation med mitt ansikte. Och under den animationen kunde jag aldrig relatera till den lerklump, som faktiskt var en rätt perfekt avgjutning av just mitt ansikte, som mitt. Jag hade köpt lösögonfransar för att enkelt kunna göra blinkningar i filmen, och dom var på något sätt för små så mina ögon blev minimala – nog för att jag inte precis har stora råddjursögon till att börja med – men jag har alltid skyllt på det. Att det var därför jag inte kunde relatera, förstå att det faktiskt var mitt ansikte. Tills nu, när jag faktiskt börjat fundera över om det verkligen är därför, eller helt enkelt för att jag faktiskt inte riktigt känner mitt eget ansikte.

Jag hade ett riktigt roligt samtal om just ansikten och åldrande för inte alls så länge sedan. Jag vet att samtalet skedde under en betongkurs på gjuteriet och att samtalet började i min silikonform av mitt 10-åriga jag som jag hade med till kursen för att testa olika betongblandningar i. Jag minns att det var ett otroligt roligt och intressant samtal, men jag minns tyvärr inte med vem jag samtalade med. Jag tror att vi pratade om skillnaden som sakta blir när man blir äldre och någonstans kom samtalet in på att jag, som fortfarande är någorlunda ung, borde göra avgjutningar av mitt ansikte lite nu och då. Och den tanken har funnits i mitt huvud sedan dess, och egentligen ända sedan jag hittade gipsbindeavgjutningen av mitt ansikte som 10-åring.

Tänk er lång vägg i ett stort avlångt rum. Vitmålade väggar och ljusgrått golv. Avgjutningarna sitter på väggen i en rad, tätt inpå varandra varandra, de yngre åt vänster och de äldre åt höger. När man tittar på två som sitter bredvid varandra ser man knappt någon skillnad, det är inte för än man rört sig några meter åt höger och fortfarande har det ansikte man just studerat på näthinnan som man ser någon skillnad. Sakta sakta förändras små delar, tyngdkraften, solen, kylan och år av leenden, skratt, sorg och liv tar ut sin rätt.

Jag kan se mig själv gå där, dra baksidan av mina fingrar över alla dessa pannor, näsor och stängda ögonlock. Börja från ungdomen och sakta röra mig framåt. Känna hur rynkorna utvecklas, hur ansiktet förändras. Några utav avgjutningarna är trasiga. Någon gång under resan har dom fallit i golvet, tappat sin näsa eller blivit kantstötta. Några har jag försökt laga, limmat ihop, men sprickorna syns fortfarande. Vissa har helt försvunnit, kanske tappats bort under en flytt eller helt enkelt gått sönder i så många delar att det inte fanns något hopp om räddning – dom lämnar en lucka. En påminnelse om att dom en gång funnits, men gått förlorade. Dom nyaste, där ansiktet är som äldst, är helare och mindre nötta av tidens gång. Fast det beror förstås på hur man ser det.

Jag kan se mig springa där, fram och tillbaka – fram och tillbaka. Släpa mina händer över gipset, känna det där välbekanta materialet mot mina fingrar, det där välbekanta ansiktet med sina särskilda former och egenheter. Av någon anledning ser jag mig själv springandes, bland dessa avgjutningarna av mitt ansiktes åldrande, som ung.

Om jag känner mig friskare tänkte jag påbörja min resa mot åldrandet i morgon. Jag skriver igen då.

Igår kväll när tröttheten inte riktigt ville infinna sig satte jag igång med att göra två små silikonformar. Under en resa till Tallinn för några år sedan hittade jag två tennsoldater i en antikvitetsaffär. Det var förälskelse vid första anblick.

Tennsoldaterna.

Jag har relativt nyss flyttat och under flytten har dessa två tennsoldater legat i en liten låda där jag haft det som absolut inte får komma bort i flyttstöket. Mitt pass, inloggningsdosan till internetbanken och dessa två tennsoldater. Redan när jag köpte dom den där vinterdagen i Tallinn så visste jag att jag ville ha fler. Massverkan. Jag ville ha femtio stycken. Hundra. Trehundra.

Så, efter en dag då kroppen blivit trött men hjärnan ännu hade lite kvar att ge satte jag äntligen igång med att göra formar av soldaterna. Och som tur var kom jag på idén att ha kameran redo, så nu tänkte jag berätta lite om hur jag gjort gjutformarna.

Det första jag gjorde var att kolla igenom soldaterna och bestämma vart jag senare skulle skära upp silikonet. Eftersom det var tennsoldater jag gjorde en gjutform av, och dom en gång i tiden har gjutits i en form så ville jag ha skarven av formen på ungefär samma ställe som den en gång tidigare varit.

Sedan började jag blanda ihop lagom mängd ”knådsilikon”. (Jag har hört att det även ska gå att använda vanligt byggsilikon och smeta på, men jag har dock aldrig testat så jag kan inte verifiera att det faktiskt fungerar.) Det smarta med att göra en silikonform är att man mycket lättare kan få ut lite bräckligare och spretiga föremål ur formen eftersom den är lite töjbar och kan krängas. Dessutom fungerar silikonen utmärkt till de flesta material.

Efter jag arbetat in knådsilikonet på soldaterna lät jag det härda och började tänka ut hur jag skulle göra gipskapporna. Det gäller att man lägger gipskapporna så att man kan få bort dom utan att dom fastnar någonstans. Nu gjorde jag ett rätt tjockt lager silikon över soldaterna, men eftersom jag vill gjuta många och vill att formen ska hålla så länge som möjligt så gjorde jag gipskappor, även fast det kanske inte hade behövts. En tvådelad gipskappa blev det.

Bild 3. Formen färdig för att gjutas i!

Bild 1. Det rosa är alltså "knådsilikonet".

Bild 2. Passmärken gjorda och släppmedel påpenslat.

Jag ställde soldaterna upp och började täcka ena halvan med gips med skarpa raka kanter. Efter att gipset fått bränna lite så gjorde jag små passhål så att det sedan blir enkelt att hitta rätt läge för gipskapporna. Även tog jag en penna och satte lite färg längst ut i kanterna för att det ska bli enklare att hitta rätt när man sedan ska spräcka formen. Dock var den enda jag hittade en blyertspenna, så det syns inge vidare. Innan det var dags att göra andra sidan av gipskappan smetade jag på släppmedel för att gipsdelarna inte ska binda samman, jag använde vaselin. Sedan kladdade jag vidare med gipset.

När gipset brunnit var det dags att knäcka gipskappan. Det gjorde jag med en palettkniv genom att trycka in den lite här och var mellan gipsdelarna där jag markerat med blyers och bända lite försiktigt. När jag fått lös gipskappan tog jag ut silikonformen och skar upp den med en skärkniv.

Formarna blev helt okej, dock jag hade råkat stänga inne lite luft när jag lade på silikonet, så dom blev inte helt perfekta. Men, eftersom jag vet att jag ska gjuta i vax först och främst och att jag dessutom vet att jag förmodligen måste göra fler formar senare bryr jag mig inte om det nämnvärt. Vax är oerhört förlåtande på det sättet, enkelt att retuschera bort mindre fel och skavanker. Nu blev formarna inte så vackra som dom hade kunnat blivit om jag lagt ner lite mer tid, men jag hoppas att dom som har lärt mig att göra gjutformar inte ska behöva skämmas utifall att dom råkar titta på det här någon gång.

Efter ett par år av väntan är dom alltså äntligen gjorda, och jag kan börja med mitt projekt. Många, många, många. Massverkan. Vad jag har för idé håller jag nog dock för mig själv ett tag till, mina idéer har en viss förmåga av att stanna i utvecklingen om jag pratar om dom för tidigt. Dessutom är jag ännu inte säker på att det går att göra dom i det material jag har i åtanke. Att testa det är nästa etapp.

Jag känner mig lite hängig idag, jag tror att jag börjar bli förkyld. Men den känslan måste jag lämna här och nu, jag har inte tid att vara förkyld. Men en fantastisk person har en gång sagt till mig att förkylningar går att tänka bort – om man inte tänker på dom. Jag sätter mitt hopp till det.

Men eftersom jag inte känner mig på topp just nu vill jag stanna inomhus ett litet tag till, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om ett annat köp jag gjort där det också var förälskelse vid första anblick. Jag hittade ett gäng handdockor på en secondhandbutik för något år sedan – nötta, lite smått läskiga och helt fantastiska. När jag flyttade in i min nya lägenhet för några veckor sedan var dessa handdockor det första jag ville ha upp på väggen, för jag vill se dom, fundera över dom. Dom tog sig aldrig upp väggarna i den förra lägenheten och jag har alltid haft lite dåligt samvete för det. Att dom bara fått ligga i plastpåsar instoppade i en bokhylla.

Handdockorna.

Nästan ingen utav dom har sin nos i behåll. Tiden och förhoppningsvis timtal med lek har satt sina spår. Igelkotten är min favorit. Munnen är sliten efter att ha blivit öppnad och stängd något för många gånger. Nosen har nötts bort. Men det mest fantastiska med den är kanske själva baksidan. Hur dom har designat taggarna. Tyg klippt i sick-sackmönster och satt tätt ihop. En sådan briljant lösning.

Igelkotten.

Dess taggar.

Hallå allesammans!

Det här med att blogga tror jag inte är min starka sida, nu vet man ju såklart aldrig sådant före man har testat, men jag skulle tippa på det. Och jag är fullt medveten om att man kanske inte ska börja en bloggvecka med just en sådan mening. På TV har jag hört någon säga att man absolut inte ska börja ett tal med ”Jag är ingen talare”, och här borde det ju gälla ungefär samma regel. Men jag skiter i det och kör ändå för någon annan öppning kan jag inte komma på, och nu har jag även förvarnat lite utifall att det blir alldeles för långa inlägg eller om jag bryter mot någon ”bloggkodex”.

Dagsformen idag är si så där. Ryggen stel, huvudet fortfarande lite tyngre än vanligt och fötterna värker. Formmassan som ramlade av mina arbetsbyxor i hallen igår när jag kom hem har spridit sig till halva lägenheten. Den är även under naglarna, i håret och trots en dusch igår kväll – fortfarande ett tunt laget som sitter inbäddat i händernas alla små veck. Nä, nu överdriver jag lite, men det känns faktiskt som om den där jäkla formmassan är precis överallt.

När jag vaknade i morse fanns en tillbakablick till nyårsnatten bland mina första tankar, när jag stod med några vänner och bråkade om vems år det var i år. Just efter att det de sista fyrverkerierna dött ut så började argumentationen om vems år det skulle bli. Vi hävdade alla att ”Det ska bli mitt år!”, och just nu, i det ögonblicket i morse, kände jag att det blivit det, att detta är början på ett utav mina bästa år hittills. Nu tillhör såklart inte det nya året bara en person, utan jag tror på fullaste allvar att det kommer bli allas vårt år, både de vänner jag stod och argumenterade med kort efter tolvslaget, alla ni som läser detta – erat år – och alla ni som inte läser detta för den delen också. Det är lite det nya år är till för, en början på de bästa året någonsin. En ny början helt enkelt. Åh, nu känner jag att jag snart går ut i djupsnön, så jag fortsätter helt sonika till det jag ville ha sagt.

Detta år har börjat både fantastiskt och uruselt på alla sätt och vis. Bra och dåligt i en salig blandning precis som det nästan alltid är, men som tur är minns man oftast det fantastiska bäst. Jag fick chansen att ha min första separata utställning som gick under namnet Rov, och för ungefär två veckor sedan ägde vernissagen rum. I torsdags plockade jag ned utställningen, men sedan dess har det varit ett stort konstigt tomrum inuti mig. På vernissagen var jag uppslukad, nu känner jag mig mer uppäten. Vad nu skillnaden egentligen är tåls dock att diskutera. Men när man känner en sådan där tomhet är det utmärkt att försvinna in i någonting annat, nya projekt, nya drömmar och tankar.

Vi hade sedan en tid tillbaka bokat in några datum för en liten bronsgjutningsworkshop på gjuterietföreningen där jag är medlem, och i lördags satte vi igång med att tillverka vaxer. Helt perfekt tajmat för mig och min uppätenhet. Jag tog tillfället i akt för att experimentera lite kring vad man egentligen kan göra med brons eftersom jag ännu är en nybörjare.

På vernissagedagen av min utställning fick jag ett blomsterarrangemang från en helt fantastisk människa (Tack så otroligt mycket för blommorna SW!), men under slutet av förra veckan började vissa blommor ha sett sina bästa dagar, så jag tänkte att jag skulle testa hur tunt det går att gjuta brons. Jag tog helt sonika några av dom med mig till gjuteriet och doppade dom lite fort i vax för att få dom lite mer stabila och något tjockare.

Test nummer 1

Test nummer 2

Vi var 5 stycken tappra som brände oss på varmt vax, andades in alldeles för mycket damm från ingredienserna till formmassan och till sist bröt våra ryggar när vi hällde i litervis efter litervis efter litervis med massa ner i våra formar. Och trots att vi startade vid klockan 11.00 igår och inte gick hem för än vid 19.00 är vi klara med allt.

Nu låter det säkerligen som om jag avskyr detta med bronsgjutning, så är inte fallet, det är faktiskt riktigt roligt – både allt förarbete, själva gjutningen och allt efterarbete. Men just nu då kroppen är trött och hjärnan fortfarande är halvsovandes efter att ha tagit ut sig under gårdagen kan jag inte glorifiera processen med att baka in formarna det minsta. Det är tungt, geggigt och helt enkelt skitgöra.

Alldeles strax ska jag bege mig tillbaka till gjuteriet och möta upp med dom andra, vi har lite mer jobb framför oss innan alla formar är fyllda. I morgon sätter vi in allt i ungen och börjar den tre dagar långa väntan på att vaxet ska brännas ur och formarna ska torka. På lördag ska vi gjuta och inte för än på söndag när vi spräckt formarna får vi veta hur det hela egentligen gick. Om vi tänkt rätt när vi satte ingöt och luftkanalerna i vaxet, om vi fick rätt konsistent på formmassan och fick in den bra i kärnorna och överhuvudtaget, om vi får bra avgjutningar.

Eftersom vi inte hade någon utav dom erfarna bronsgjutarna med oss under söndagen, dom som verkligen kan det där med brons, som har tänket vid kanalsättning som en självklarhet och svaret på alla andra frågor invanda i händerna, så är jag lite orolig. Jag var den enda utav oss som gjort alla processerna förut, och då har jag bara gjort dom från början till slut några få gånger.

På söndag när vi öppnar formarna blir med andra ord lite av mitt elddop. Vi får då se hur jag klarade mig.

Det sägs ju att man inte ska skylla på att verktygen är dåliga och dessutom att en bra hantverkare kan göra riktigt bra saker oavsätt vad han eller hon använder för verktyg. Det ligger någonting i det men samtidigt så kan det vara otroligt frustrerande att försöka göra något utan bra redskap. Att lägga ut tyg på golkvet i brist på vettigt bord och försöka klippa ut mönsterdelar med dåliga saxar, pressa på skärbrädor för att strykbrädan är för vek… det är ganska jobbigt och även om resultatet blir ok så tar processen mycket längre tid än den skulle kunna ha gjort.

Förra året bodde jag och en annan vän tillsammans i en mycket liten etta. Vi hade dammsugaren under sängen och micron under kökssoffan, symaskinen fick inte plats så förra årets sömnadsprojekt syddes var mest historiska och syddes för hand. Eftersom golv- och bordyta var en lyx under det året så var det svårt att klippa ut stora saker. Det största jag sydde då var en kofta. Nu bor jag med en annan vän i en annan, tack och lov större, lägenhet så golvyta har vi massor jämfört med förra året och symaskinen har en permanent plats tillsammans med overlock och diverse syskrin. Det är fantastiskt skönt! Tillklippningsbord är det lite sämre ställt med men jag har hittat en väldigt bra lösning på det problemet: En trevlig vän med ett mycket stort tillklippningsbord så lyckan är gjord! Jag klipper ut på ett vettigt bord och har dessutom trevligt sällskap under tiden.

Vännen som jag bodde med förra året har också ett redskapsproblem: Plats. Det år återkommande bland mina vänner, redskap tar plats och det är något som man kanske inte alltid har. Just nu bor hon med respektive på 57 kvadrat tillsammans med fyra vävstolar. Det problemet har hon delvis löst med att låta våran vän med det stora tillklippingsbordet ta hand om en av de största vävstolarna. Båda vännerna är mycket nöjda, den ena får ju tillgång till en vävstol och den andra får liiite mer plats.

Kappa

Lila väst

Många av mina vänner har egna färgteman, på sin garderob, sig själva och livet i allmänhet. En hel del är lagda åt det jord- natur- och höstfärgade hållet, någon åt det turkosa, några har mest svart och en gillar alla färger, gärna samtidigt.

Det här med personliga färgteman är tyvärr inget som syns så ofta när man går runt på stan såhär i vintertider, det tycker jag är tråkigt. De flesta ytterplagg som finns i affärerna är svarta, några är grå eller bruna och ett fåtal är rutiga. Varför finns det inget annat att välja på? Eller är folk verkligen så färglösa? Det vill jag inte tro. Är det kanske modeskaparna som är färglösa?

Det händer att både jag och vissa av mina färgglada vänner får positiva kommentarer av helt okända människor på stan som tycker att det är kul att vi har färglada kläder på oss. Jag tycker att det är jätteroligt att folk faktiskt kommenterar och uppskattar färg och jag tycker att det är synd att vissa färger är svårtillgängliga i perioder då de inte är modärna. Tänk om det finns en massa människor där ute som egentligen vill gå i färgglada ytterkläder men inte vågar eller kan för att det bara finns svarta kappor i affärerna? Eller om de inte gillar de få färgerna som för tillfället är på modet men verkligen behöver köpa nya kläder? Vissa kan ju sy själv, men inte alla.

Jag tror att färg är viktigt, det gör ju intryck och förmedlar samtidigt ett uttryck och kanske en stil. Vissa färger känner jag mig bekväm i, andra inte. Samtidigt kan jag tycka att andra människor ser fantastiska ut i färger som skär sig mot min egen själ.

Det finns så många nördar i våran värld, det är nästan så att jag tror att de flesta är nördar på något sätt innerst inne och jag gillar det. Vad vore världen utan folk som drivs av någon slags vetskapstörst och tar reda på allt de kan om saker som andra inte bryr sig om? Man kan ju vara nördig på så många olika sätt och på så många olika områden. Jag tycker inte nörd är ett värderande ord, det kanske har varit men nu ser jag det mer som en benämning på något som vet väldigt mycket om en sak. Är det så? Vem är egentligen nörd och var går gränserna? Skulle man kunna kalla Albert Einstein för ärkenörd? Varför snöar folk in på så konstiga saker och vilka sorters nördigheter är det egentligen ok att försöka leva på? Det är svåra frågor som jag inte tänkte svara på, men jag kan i alla fall skriva om mina tankar krig mina egna och mina vänners nörderier.

Jag har en vän som är svampnörd, det är ganska spännande. Själv gillar jag svamp men är väldigt dålig på andra sorter än de allra vanligaste, han däremot berättar om svampar som lever på konstiga ställen och har en massa specialfunktioner och konstiga saker för sig. Han får säsongsjobb i Norge med att inventera skog och svamparna däruti, det verkar nämligen inte finnas så många lika bra svampnördar i Norge. Hittar han en rödlistad svamp i skogen så tar han reda på koordinaterna och rapporterar in var den finns, det är ganska nördigt men också rätt fantastiskt.

De flesta i min umgängeskrets är dock insnöade på olika former av hantverk, musik, historia eller liknande saker. Det var fantastiskt när mina vänner på min födelsedag gav mig mjuka paket som lät som ylle när jag klämde på dem (paketen alltså, men vännerna brukar också ha rätt mycket ylle på sig). Det är också fantastiskt att inse att man vet hur ylle låter när man klämmer på det och att ens vänner vet det precis lika väl.

Det finaste av allt är nog ändå när olika nördigheter kan komplettera varandra och uppskattas av andra. Jag blir otroligt stolt när min pojkvän som är smed hittar på egna textilskämt och jag är väldigt tacksam att han förstår min fascination för obskyra textila fenomen. Jag är också väldigt glad över att jag har en datanörd som bror, hur många gånger har han inte löst problem, installerat bra-att-ha-saker och kodat hemsida åt någon i familjen? Å andra sidan har jag konstruerat mönster, tagit mått och sytt kläder åt både brodern och pojkvännen.

Jag känner en drös säckpipsnördar också, de är en källa till inspiration. Spelar man ett sådant egensinnigt instrument som svensk säckpipa är det väldigt skönt att ha ett par nördar att fråga om hjälp. Nyligen hölls en av de två årliga säckpipsträffarna, tyvärr missade jag den nu i vinter men jag brukar försöka ta mig dit och det brukar vara fantastiskt. Mellan 10 och 20 personer med olika bakrund, kön och ålder träffas en helg och spelar säckpipa, pillar med sina säckpipor, provar varandras säckpipor, lär varandra säckpipslåtar och skämtar säckpipor. På en sådan intensiv helg lär man sig massor, både om säckpipor men tack vare blandningen av folk också om mycket annat.

Olika sorters nördar behövs helt enkelt. Jag har funderat en hel del på det där, särskilt efter alla gånger jag blivit frågad om varför jag pluggar sömnad och textilvetenskap och vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. I början kunde jag inte riktigt komma med ett bra svar, men jag kände ändå att det jag gör är viktigt. Till slut kom jag fram till svaret: Jag vill bli klok, jag vill veta och kunna och göra bra saker som är textilrelaterade för det är väldigt viktigt på många sätt, inte minst med tanke på miljö, kvalitet och kunskap. Material- och hantverkskunnande är alltid nödvändigt oavsett vad det är frågan om, svamp, datorer, järn, textil, husbyggande, säckpipor, vård eller stadsplannering. Mångfald är helt enkelt bra oavsett om gäller svampsorter, nördsorter eller något annat.

P.S. Om någon undrar vad lingonbilden har att göra med det hela så titta på den igen: Lingonklasen är hjärtformad. Jag kan bara inte låta bli att älska vissa sorters nördigheter.