Idag har varit en riktigt superbra dag, arslet-ur-vagnen-mässigt menar jag. För det mesta, nu under mitt oförskämt långa jullov på över 6 veckor, har jag ägnat mig åt aktivt slappande: jag har populärt uttryckt ägnat mig åt ”the noble art of killing time”, vilket jag har lite dåligt slöjdsamvete för. Ja, faktiskt lite dåligt samvete – har jag inte under hösten längtat efter lovet, då jag kunde göra allt det där som jag inte orkat och hunnit under terminen i Uppsala? Visst har lite småsaker blivit gjorda, men… många av de idéer jag hade har runnit ut i sanden. Alla böcker jag tog med, som jag skulle bläddra lustfyllt i och som skulle locka mig till spontant skapande. Jag skulle sy en helgdagsrock åt far (jo faktiskt), hjälpa mor med klänning, sy mina egna byxor, växtfärga, börja på en ny medeltidsklänning och…ja, ganska ohållbar planering, som vanligt.

Men idag har jag tagit mig i kragen. Fast mamma måste få halva äran – hon kickade igång allt genom att köra upp mig okristligt tidigt (8.30) genom att säga att nu står minsann vinbären här på bänken så nu MÅSTE du göra saft annars blir de förstörda. Så jag petade i mig lite gröt och sen fortsatte det av bara farten. Kokade två omgångar saft (en förstaklassens och en fulsaft, på andra omgången, som blev precis lika god underligt nog) på svarta och röda vinbär. Slet fram byxorna och sydde på livgjorden, vilket gör att de är mer klara än oklara nu. Jag tror att anledningen till att detta projekt dragit ut på tiden är att jag blir så vansinnigt lat och opeppad när det inte bli perfekt från början, och jag måste erkänna att jag använde fel mönster. Tänkte att det här har jag ju använt förut och det gick ju bra. Men jag glömde att jag gjort ändringar på en toileinprovning, så byxorna blev alldeles för stora och i sitter bara ”sådär”, och inte ”som en smäck”. Men det får man ta. Men det gör mig sur, speciellt när jag syr helt för hand. Min stolthet förbjuder mig att sprätta. (Men detta är egentligen bara min lättja som talar – ”gör rätt från början så blir det rätt från början”, som det brukar heta.)

Nåväl, efter att ha nött diverse musik och på alla sätt njutit av att sitta för mig själv på kökssoffan och sy, gick jag ut på promenad med pappa, och lyckades övertala honom att gå till videobutiken (vars största kund jag är, när jag väl är hemma i Nyköping). Lånade en hel hög med kostymfilm à la BBC och lite annat: min last och ett sätt att rättfärdiga mitt slappande. Om jag inte syr kan jag ju i alla fall titta på folk i vackra kläder och bli inspirerad. Ja kanske till och med bli lite ivägsvept på ett moln. Gårdagen gick i Brontës tecken: jag tyckte mig själv förtjäna en hel eftermiddag med ”The tenant of Wildfell Hall”. Blev alldeles hiskligt sugen på att komplettera min 1800-talsutstyrsel. Men nu är jag borta nånstans där jag kan förlora mig i evigheter om ingen stoppar mig. Hursomhelst gick far och jag på kondis och sen gick jag hem och fortsatte sy.

Hann få in en ugnspannkaka i ugnen och tajma perfekt med brödbakning, herregud, det har nog aldrig hänt. I skrivande stund kastar sig far över brödet för kvällsmackan.

Funderar lite på detta med hemmafruar. Nog har jag upplevt lite hemmafruångest under lovet, samtidigt som jag också upplevt härliga tider; att ha ett helt kök för mig själv och personer att laga mat åt (!), låna pappas hemköpskort och planera fina middagar, baka obegränsade mängder kakor… ja, det är underbart. Men inte är det särskilt kul att vara hemma ensam när pappa är på möte och mamma är på jobbet. Men som tur är finns då dessa kostymfilmer till tröst.

Måste passa på att tipsa mer om serien ”Tess” som går på SVT imorgon kl 20.00. En bra serie som utspelar sig i allmogemiljö, för en gångs skull, strax före sekelskiftet. Mycket snygga kläder, fantastiskt foto och utmärkt skådespeleri – men fullkomligt genombedrövande och deprimerande handling. Yes. Vi hörs!

Idag har vi åkt skidor, jag och pappa. Fick ta mammas pjäxor och skidor – några egna har jag inte haft sen jag var tre äpplen hög. Äntligen framme i spåret, med klarblå himmel – och på något mystiskt vis snöar det ändå lite lätt. Ute på en öppen plats blåser det lite om öronen och jag plockar upp mina knallturkosa öronmuffar, som spricker med detsamma i min hand. Det måste vara kylan. Baskemej, de har ju hållit ända sen åttiotalet! Drar istället upp luvan på min anorak och fortsätter. Jag får åka först i spåret och pappa ger mig lite tekniktips från sin fördelaktiga position. Berömmer mig ibland. ”Nu går det ju riktigt bra!” på pappors vis.

Skogen är tyst och finklädd

När vi kommer hem gör vi varm choklad och äter knäckebröd. Jag känner mig lite frusen. Försöker bota detta tillstånd genom att svepa in mig i mitt pågående slöjdprojekt – ett par vadmalsbyxor. Det brinner minsann i knutarna nu – jag började på dem vid Lucia och ännu är de inte klara. Det är ju nu det är femton grader kallt! Vaxar tråden halvt i sömnen och tar tag i tyget. Gudars, byxorna kommer döda mig, tyget sticks alldeles fasansfullt!

Pappa sitter och jobbar en bit bort. Han sorterar papper, jag syr. Vi lyssnar på renässansmusik så det dånar.

Dags att laga middag tänker jag och skrotar reda på lite grönsaker i frysen. Lyssnar på Ola Magnell, som alltid får mig på bra slöjdtankar. Filosoferar kring matslöjdandet. Tänker att nu är det som att jag går ut i skogen och hittar en krokig gren som jag gör till något vackert, när jag rotar bland påsar, burkar och pappersförpackningar. Här gäller det att ta vad naturen har att ge. Jag dansar för mig själv i köket och skrålar med bäst jag kan.

Pappa tar som vanligt fram knäckebrödet och bregotten, det är hans område. Vi äter nästan helt under tystnad. Jag betraktar hans händer i smyg och tänker att på sommaren, då får de där starka men lite gamla händerna kraft. När de håller i sitt favoritbryne (som är alldeles tunnslitet på bästa stället) som flyger fram över liens blad. Eller kanske renoverar de trappen. Inser att jag aldrig riktigt har tänkt på min pappa som slöjdare trots att han egentligen är en riktig bonnläpp. Även om han aldrig gör svepaskar och krympburkar så är han ju ändå en relik från självhushållets tid. Känner mig lite som en såndär hemslöjdstant från 1800-talet när jag inser att jag plötsligt ”upptäckt” de kvaliteter som bondelivet besitter. Sånt som är en självklarhet för min pappa.

Plötsligt tar han sin tallrik och annonserar att han minsann ska gå ut och hämta ved. Härligt. Jag säger att om vi eldar lite björkved så kan jag koka asklut sen. Han säger att nää, det är lite blandat nu. En annan gång kanske.

Brasan sprakar i spisen. Jag rör ihop en ansiktsmask av kaffesump och gammal yoghurt. Lärde mig i höstas att kaffesump är bra för huden, det innehåller någon olja som gör huden supermjuk. Och kaffesump som förövrigt anses odugligt, precis som utgången yoghurt, men jag tänker att nåt som innehåller så mycket kultur måste ju vara nyttigt. Tankarna vandrar runt bland sjuttiotalsbrillor, övervintrade hippies och grönavågengubbar.

Jag fortsätter sy. Kvällen är här och den känns härlig. Drömmer mig bort till en värld där jag alltid får sitta och sy framför en brasa, med eller utan ett ansikte insmort med kaffesump.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva idag. Jag skulle gå på loppisen men när jag kom dit hängde en lapp där det stod ”lördag stängt” på dörren, ironiskt med tanke på att dom bara har öppet på lördagar. Där kan man fynda billigt. Jag hade planer på att hitta en fin bok att kunna göra en fotoram av, men det får bli en annan gång.

Det mest slöjdiga jag gjort idag är sätta mig på golvet med trälimmet i handen och lagat en hallmöbel som inte är min. Nu har min kära vän Anne-Louise flyttat från Burträsk och magasinerat lite möbler i min lägenhet. Inte mig emot då jag fått bla två sköna fåtöljer att jämna ut oddsen mot min totalt osköna soffa.

Innan klockan slår sex om två timmar och konsum stänger ska jag gå dit och köpa godis så jag kan bygga ett pepparkakshus. Mitt pepparkaksbak tidigare i veckan var ett misslyckande så jag sparade halva degen för att kunna göra ett hus.

Grattis på födelsedagen min underbara syster!!

Jag sitter i min pyjamas framför min dator med ett korststygn i knät och katten vilande bredvid i soffan. Under den tiden det tog för min dator att starta hann jag äta en sen kall middag, göra matlådor, skruva upp pelletspannan, borsta tänder, ta på pyjamas, gosa med Luring (katten) och sätta igång med ett nytt korsstygn.

Jag har jobbat idag, haft två föreställningar, i -17 graders kyla. När jag kom hem lagade jag mat som jag inte hann äta då jag fick en påminnelse på mobilen om kulturcafé på Edelviks folkhögskola. Så jag duschade och skyndade mig dit. De som gått skrivar kurs på Edelvik hade högläsning och det var så underbart att bara få sitta och lyssna på deras otroliga historier. En del spännande, andra sorgsna och några kärleksfullt vackra.

För ett tag sedan på jobbet när jag satt och åt lunch i en fåtölj hittade jag en papperslapp instucken under dynan. På den stod det bland annat så här ”Den där kuben är väldigt rund, fast det är klart det är ju en kub.” Perfekt för att brodera såklart. Så det har jag börjat med nu!

Alla behöver en tänkarbänk

Idag har jag jobbat, skönt. Gårdagen var verkligen seg då jag bara låg i soffan och gjorde inte särskilt mycket i ärlighetens namn.

Jag har ett av världens bästa jobb nu i december, jag spelar barnteater i skellefteås stadspark, med undantag för tre föreställningar som vi åker ut med. Idag var vi i Burträsk vilket var trevligt då jag kunde gå till jobbet.

För att få in hantverket i dagens blogginlägg vill jag visa bilder på  kostymer till vintersagorna som dom heter. Hon som är så duktig och har sytt kostymerna heter Elin Lundqvist Brulin. Tyvärr har jag bara bilder från förra året men jag rekommenderar er att gå in på norrans webtv, där kan ni se lite grann från i år.   

http://norran.se/norrantv/article368724.ece

De två tuffa hararna

Nu ska det pepparkaksbakas så det sjunger om det!

Tillbaka till Estland och Anu Rauds museum som jag skrev om i förrförra inlägget. Mängden av textilier hon har samlat på sig är överväldigande! På övervåningen fanns det stora träkistor, alla till bredden fyllda med handstickade strumpor och vantar, vävda band och tyger, broderier… En packe med knälånga strumpor kom från ön Kihnu. På håll såg de alla likadana ut. Men så tittade man närmre och upptäckte små skillnader här och var i mönstren. ”Det går att hitta två stycken likadana strumpor från Kihnu”, sa Anu. ”Men aldrig tre.”

Strumpor från Kihnu

Teckningen av Kihnu-strumpan har en av Anus studenter gjort. Att teckna av de gamla textilierna och mönstren är en del i undervisningen – först när man känner det gamla väl blir det användbart som inspiration till nya saker.

Anu visade oss några av sina egna verk också och det här var min favorit, stick- och vantfanatiker som jag är.

Anu Raud med en av sina vävar, en fågel ihopsatt av fingervantar

Heimtali muuseum är numera överlåtet till Estlands Nationalmuseum, men Anu vill att åtminstone delar av hennes samlingar även i fortsättning ska vara tillgängliga så att folk faktiskt får ta i textilierna och uppleva dem utan vita museivantar på händerna. Och jag håller verkligen med, trots att jag själv är museitomte. Att bevara något är inte alltid detsamma som att stänga in det i mörker bakom glas och ram, som ofta är fallet på museer. Saker kan också bevaras genom att de brukas, visas, ger inspiration till nytt skapande. Det sliter visserligen mer på förmålet i fråga, men i gengäld bevaras det i folks medvetande istället, i de nya tankar och föremål som skapas utifrån det gamla.

Jag jobbar hårt på att minska den del av min lediga tid jag lägger på att sitta framför datorn (lite kontraproduktivt att hoppa på en bloggvecka så här då, men det kan inte hjälpas…). Målet är att förstås att istället ägna mig åt lite vederkvickande hantverk. Det går väl sådär. Jag har gått och blivit otålig, tålamodet tryter. Jag vill se resultat med en gång och bli färdig. Och det är inte nödvändigtvis rätt väg att gå när det handlar om praktiska kunskaper och handlag, särskilt inte när man försöker lära sig något nytt.

Igår kväll satte jag mig med min slända och spann istället för att slösurfa och kolla Facebook. Det blev en hel del spunnet, men jag var frustrerad över att tråden blev ojämn hela tiden. Ändå vet jag ju så väl det handlar om övning, att kontrollen över tråden kommer med tiden och jag har helt enkelt inte spunnit tillräckligt ofta för att bli så bra som jag vill vara. Men jag blev ändå irriterad.

När jag har håller kurser i tvåändsstickning – en stickteknik som är lite tvärtom mot hur folk vanligtvis lärt sig sticka – är det nästan alltid ett par deltagare som är redo att ge upp efter 10 minuter. Då brukar jag säga något beskäftigt i stil med att de ska ge det tid. Nästan ingen lär sig något nytt efter bara några försök och praktiska färdigheter kräver övning. Man behöver inte producera något med en gång – det är lärandet som är målet. Jamen, tjena. Hur var det nu med mitt spinnande? Min korviga övningstråd fick mig att vilja kasta sländeländet i väggen.

Varken spinning eller tvåändsstickning är svårt – när man väl kan det. Svårigheten är att hålla ut, att acceptera den tid som krävs för att kunna behärska en ny teknik. Att tillåta sig själv att spinna en usel tråd eller sticka en ful provlapp ibland är nog en rätt nyttig övning i vårt resultatinriktade samhälle. Så jag fortsätter med sländan imorgon. Snart borde jag ha tillräckligt med tråd för att tota ihop en ful provlapp också… Total seger!!!

Amigurumi sprider sin gullighet världen över – små rara virkade (och ibland stickade) ting i japansk tradition. Amigurumi är perfekta småslöjdsprojekt för överblivet garn och de dagar då man inte har lust att göra något stort och tidskrävande. Min favoritamigurumi-designer Anna Hrachovec har en hemsida och blogg – Mochimochiland – där hon både visar sina senaste verk och säljer mönster. Ta en titt, bli inspirerad och missa för allt i världen inte hennes fantastiska stickade fabrik som förvandlar pandor till tomtar! Själv massproducerade jag Annas gratismönster ”Bob” förra julen och gav nosiga små varelser till alla och envar.

En stickad Bob vädrar morgonluft

En till Bob blir till

Förra veckan var jag i Estland och i detta sticktraditionens förlovade land hittade jag denna baltisk variant av amigurumi:

Traditionellt mönstrade grisar och fiskar...

...och rävar!

Bakgrunden till dessa djur är att sprida kunskapen om traditionella estniska stickmönster. Textilkonstnären Anu Raud har samlat på estnisk textil i hela sitt liv och i en gammal skola utanför Viljandi har hon skapet ett eget museum, Heimtali muuseum. Hon använder sina samlingar för att lära ut traditionellt estniskt hantverk och formgivning, men det där att sitta och sticka två likadana vantar med löjligt tunt garn kan väcka ett visst motstånd… Istället låter hon sina studenter börja med att sticka en enkel tub full av mönster och göra ett charmigt djur av den – amigurumi på estniska!

De gula och orange rävarna har en lite speciell historia. På en av de estniska öarna använde man sig av andra färger än i övriga landet; man stickade i signalgult och skrikorange. Det föll sig nämligen så att minor flöt iland på ön efter Andra Världskriget och de innehöll otrevliga kemikalier – som dock fungerade utmärkt till att färga garn i starka gula nyanser!

Peace, love and…knitting!