Det går att köpa ett par vantar på stormarknaden för tjugo kronor. Men då behöver man inte tänka och tiden går så jävla fort när man inte tänker efter. Det ger mig ångest. Kvällstidningar är bra på att framkalla samma kvävande känsla. Vad är viktigt egentligen?

Det är som att handarbetet blir meditation. Inger ett lugn. Jag tror att många håller med mig. Lånar en avhandlig  av en vän (”Boende och Skaparglädje – människors behov av skapande verksamhet – en försummad dimension i samhälssplaneringen” av Lena Jarlöv.) och läser inledningen. Kreativitet finns mer eller mindre i alla människor. Går det åt fel håll blir det destruktivitet istället. Dödsångest. Utan skapande.

Broderar.

Vantarna är klara. Det ligger fler tankar bakom maskorna i ett par vantar än man tror.

Tack för kommentarerna, det är så grymt! Det är det som är så tjusigt med internet. Att dela. Tankar, information, mönster, idéer. Kommentarer på inlägg -fler tankar på samma ämne. Jag gillar det. Och länken till helt fantastiska programmet ”Tyget – en slitstark historia” till exempel. Som jag totalt skulle missa annars. Så tack för det! Jag måste länka till det här med. Grymt program. Och tack svt för svt play.

På min blogg lägger jag upp mina mönster ibland. Det vore fett om samhället fungerade så. Du behöver ett mönster på ett par vantar? Ok jag behöver lyssna på en låt. Vi byter.

Vantarna är klara och jag ritar upp ett mönster att brodera efter.

Vante klar. Börjar nummer två. Det går fortare nu när mönstret är klart.

Om mönster. Det näst mest ljuva man kan göra innan man somnar är att skapa mönster i hjärnan. Det är så grymt att somna in med de tankarna. Hur man stickar en tumme på allra bästa sätt? Vilket material är det ultimata för just den och det? Och så vidare.

Att låta tankarna övergå i dröm. Vakna på natten, famla efter papper och penna.

Sucka över oläsliga anteckningar på morgonen.

Stickar vidare. Maskar av.

Hur var det jag tänkte nu… Jo, tanke-hand. Jag undrar vad som händer däremellan. Vad som händer. Herregud vad jag larvar mig.

Jag organiserar garn med ett verktyg, som kallas strumpstickor, som jag styr med händerna. Det bildas ett slags tyg. En vante växer fram. Vantarna formas när maskorna modifieras.

För att göra det hela lika akademiskt som annat viktigt.

På Nationalencyklopedins sida står det: ”nörd: enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens”. Jag tänker på och fascineras av alla intrikata mönster och alster som skapats av smarta gummor i tusentals år. Vilka nördar. Det där med social kompetens vet jag inget om. I en syjunta är kanske det sociala viktigt medan handarbetet kommer i andra hand? Fast vad vet jag. Jag ser syjuntan mer som ett dreamhack, fast med handarbeten istället för datorer. En datanörd är väl sinnebilden för nörderi?

En annan sak som fascinerar är att de smarta gummorna fått så lite uppmärksamhet.

Förr var jag materialist, på ett filosofiskt plan alltså. Du tror att världen bara innehåller materia och existerar oberoende av oss och vår betraktelse av den. Det där är jag inte alls så säker på längre. Nu är jag materialist på ett annat sätt. För det kan väl i vardagligare språk också betyda att du gillar grejer? Det gör jag. Föremål är märkligt intressant. Allt har en historia. Mer eller mindre spännande. Det är nog därför det är så fascinerande med äldre ting. Det tycker i alla fall jag, som sagt. (se bilderna i föregående inlägg: ullgarn på slitet träbord :/) Ju äldre, desto större chans att det finns en spännande historia bakom.

Nu tänker jag på sådan där puttinuttig lantstil. Linnedukar med broderade initialer, slitet trä, slitna silverbestick. Det är fint (påminner om ullgarn på slitet träbord). Jag är egentligen inte fascinerad av just stilen, snarare fascinationen (fascinerad av fascinationen, eh…). Det tjusiga med ett föremål (materia) är att det kan laddas med innehåll (idé). Exempel: Undersidan av locket på gammelmormors kökssoffa är full av små hål från knappnålar som spänt upp handarbeten. När jag ser det, spelas en film upp i min hjärna. Där sitter gammelmormor och virkar.

En sprillans ny soffa i lantstil kan aldrig få samma innehåll. Det måste förtjänas (haha!). Men jag tänker så här, att det man gillar är historierna. Trots att de kanske är påhittade. Om du inte kan se om patinan är äkta eller fejk spelar det kanske ingen roll? Det är förstås inte så svårt att ta reda på, men vid första anblicken. Risken är dock stor att det gör dig besviken. Drömmen om en plats i svunnen tid, på annan plats kan göra dig deprimerad. Jo, det är sant. Några av dem som sett ”Avatar” är numera deprimerade för att Pandora inte finns (Nu råkar det ju vara så att Pandora visst finns. WoahahaHAHA, (hysteriskt skratt) men ändå.).

Den gamla dopklänningen som generation efter generation i min familj har burit som bebis. Och korgen bebisarna sov i. Det är laddat.

Handarbetade, slöjdade föremål får direktladdning i och med människan som arbetar.

Kragen tog form igår kväll. Det blir halvvantar. Lite inspirationssök på internet. Ett tips är Nordiska museets digitala textilgalleri. Internet är magiskt. Se även min vän Kristinas blogg. Hon är grym på tvåändsstick. Och Dödergök såklart, som också har gästbloggat här. Nåväl, lysande stjärnor är de båda två.

De ett hundra maskorna blev en tredjedel färre och jag gjorde två vridna varv i handleden. Ökar för tummen.

Nittiotal. Sent på året. Tidigt på morgonen. En mellanstadieklass, någonstans i mellansverige. Klassrummets lysrörsarmaturer är släckta men på varje bänk kompenseras mörkret av ett tänt ljus. En svag doft av bränt sprider sig till katedern där fröken läser ur julevangeliet. Hon slutar läsa, höjer blicken, sniffar i luften och lokaliserar. Det är jag som bränner hårstrån. Hon slänger en sträng blick men återgår till evangeliet. Jag slutar att bränna men börjar istället med att pilla bort stearin från ljuset. Vilket snart övergår i att hälla smält stearin på bänken. För att pilla bort det när det stelnar. Det går att göra gubbar av.

Jag tillhörde de där ungarna som hade modellera i bänken. Hade svårt att koncentrera mig utan att ha något i händerna. Jag satt och skulpterade medan jag lyssnade. Man verkar lite mer korkad än andra och lite ” uppe i det blå”. Men jag lyssnade fanemej intensivt. Att ge mig en bit lera var som att plocka bort bomull ur mina öron eller ta av en ögonbindel för mina ögon. Kan du verkligen bli lönsam, du där, lille vän, som leker med lera medan alla dina skolkamrater sitter stilla och tittar på fröken. Njaa.

Nuförtiden går det lättare att koncentrera sig utan att pilla med något. Tur är väl det. Folk tror ju att man är kocko. Men för att komma på vad jag vill skriva här var jag tvungen att börja sticka ett par vantar. Välja garn. Nysta garn. Tänka ut ett mönster. Lägga upp ett hundra stycken maskor.

Följ med mig längs tankegångarna i ett par vantar.

Avslutar min bloggvecka här på Kravallslöjd med en liten utläggning om ett samband jag finurlat på.

Sambandet handlar om tid och idéer. Om återfödda ideal – eller kanske slumrande, återupptäckta idéer – från 1700-talet och 1970-talet. Låt mig ta er tillbaka till 1700-talet. Upplysningstidens idéer råder i Sverige. Tidens tänkare och teoretiker – från nationalekonomer till botaniker – framhärdar med sina principer: vi ska leva av det naturen ger. Vi ska klara oss själva, vår jord ska föda vår befolkning. Konsumtion av lyxprodukter regleras och beskattas, även samhällets övre skikt tvingas minska sin konsumtion av importerade, ”onödiga” varor. Staten understöder lokala producenter av bland annat textilier och keramik. I korthet alltså en nationell rörelse, understödd av den nya merkantilismen, för att främja tanken att vi ska leva lokalt, i samklang med naturen.

Dessa idéströmningar fick stor genomslagskraft i England i den så kallade Arts and Craftsrörelsen. Rörelsen tog avstånd från industrialismens negativa framfart och hävdade hantverkets och lantbrukets betydelse för människans välbefinnande. Runt dessa idéer slöt en mängd hantverkare upp, och flera av tidens stora arkitekter och konstnärer verkade inom området. Hantverket skulle utövas småskaligt, av och för människorna i trakten. Lokala material och förutsättningar gav riktlinjer för formgivningen, som var klassisk och praktisk – bruksföremål som fick en konstnärlig inramning. Från handvävning av vackra inredningstextilier, snickeri, glaskonst och keramik till arkitektur och till och med stadsplanering – rörelsen fick stort genomslag. Man hyllade det enkla lantlivet, där frisk luft, vacker och oförstörd natur tillsammans med gott hantverk skulle leda till människans självförverkligande. Medeltiden var ledmotivet för hantverket och formgivningen – man tog upp och brukade de gamla teknikerna, man byggde hela städer i nygotisk stil för att simulera ett organiskt framvuxet samhälle som harmonierade med naturen och skapade trygghet för människorna som levde där.

Och nu hamnar vi osökt i Gröna vågen. Det är 1970-tal. Som ni kanske förstår av min argumentation är detta egentligen ett litet eftersvall på en flodvåg som vällt in över vår kultur i etapper under flera hundra år. Samhället har förändrats oerhört sedan 1700-talet, men tendenserna till Det nya samhället smög sig på redan då. En produktionsreform som svepte oss med i en virvelvind och slet upp oss med rötterna ur ett uråldrigt, kontinuerligt jordbrukande. Men idén om att leva enkelt finns fortfarande kvar. Att producera och konsumera lokalt. Att klara sig själv, på det landet har att ge.

Att slöjda är på många sätt att använda sig av de här idéerna. Vår hemslöjdsrörelse står i förbindelse med Arts and Crafts och än i dag är slöjdens varumärken den lokala särprägeln, den hantverksmässiga, småskaliga produktionen och – kanske framförallt – den glädje den ger oss genom sin skönhet och nytta.

Många är tveksamma till att göra slöjd politiskt. Kanske behöver man inte ladda en hemvirkad grytlapp mer än nödvändigt. Men det finns en orsak till att slöjden får ett brännbart innehåll: produktion och konsumtion.

Ajö!

Nu har jag slagit rekord i hur teknisk man kan bli med ett kassettband. Arbetet med att försöka ersätta de skadade (ljudmässigt ofullständiga) spåren på torsdagens blandband gick sådär. Fick helt enkelt ”mixa” in låtar mitt i bandet, ett styvt jobb men ganska roligt. Jag skäms ju lite över att behöva erkänna min tekniska bakgrund, vilken jag oftast inte nödgas skryta med överhuvudtaget – eftersom jag är ett totalt otekniskt fenomen. (Det är med andra ord ingen roll jag behöver bemöda mig med att spela eftersom ingen misstänker någonting.) Nu känner jag mig kanske aningen uppfinningsrik åtminstone, ja, faktiskt lite slöjdig. Man får ju göra det bästa av situationen. Min stolthet som blandbandsslöjdare förbjuder mig helt enkelt att ge bort ett band med uppenbara kvalitetsfel. Uppdraget slutfört.

Det tråkigaste med hela affären är att jag tvingats erkänna att min kära LP-spelare tillika kassettbandspelare är trasig. Det är förmodligen nån kabel inuti som är trasig och som gör att alla ljud inte kommer med vid avspelning från LP till kassett. Jag är förkrossad. Detta är som att hitta ett stort jack i sin bästa tygsax, eller kanske finna att ens bästa täljkniv gått genom en bandvals. Har ännu inte bestämt hur jag ska göra. Det borde ju gå att laga (av en person som är teknisk på riktigt).

Slöjdprojekt byxor är helt lagt på hyllan tillsvidare. Var tvungen att bita i äpplet av den sura sorten och acceptera att byxorna sitter dåligt (riktigt dåligt) och sticks. Det gör mig arg. Eftersom jag vet att det är min egen lathet som är orsaken till problemet – om jag hade gjort en toile hade detta inte hänt och jag hade sluppit lägga en månad på att handsy ett par (värdelösa) brallor – blir sanningen desto mera bitter. Mamma är dock snäll och uppmuntrande, säger att det säkert går att ordna utan att behöva sprätta sönder alltihopa. Jag tvivlar men håller skenet uppe. Man lär så länge man har en lever.

En högst angenäm dag, som till största delen ägnats åt musikslöjd. Med huset för mig själv tog jag tillfället i akt att ockupera vardagsrummet med grammofonen, för inspelning av ett blandband. Det är så härligt att bara få ramla in i musiken sådär, att lyssna och känna efter – för det gäller att komponera. Och att tänka på mottagaren, det blir som en vänskaplig avståndsmeditation.

en härlig musikalisk röra på golvet

Innan jag blir för filosofisk om blandbandens magiska kraft skall jag i korthet informera om att kvällen avslutades med Trettondagsafton. Detta var sannerligen upplyftande. Som vanligt, och varom det utbroderats i gårdagens inlägg, blir jag vansinnigt inspirerad av ord, poesi – ja framförallt Shakespeare. Och som vanligt är narren bäst.

Avslutningsvis får den här lilla dikten bära budskapet om hur otroligt irriterad jag blir på teknik när den inte gör som jag vill. Enligt teknisk support (min morbror) kan gamla apparater (min LP-spelare) få tokryck och bestämma sig för att utelämna halva musiken så att bara ett diffust bakgrundskomp hörs istället för hela låten. Detta är dagens enda smolk i den annars glädjefyllda bägaren.

Jag avslutar med ett slitet citat av gamle Billy S.  ”Better a witty fool than a foolish wit”

Godnatt då

Detta saliga tillstånd, då man är sugen, motiverad, peppad, glad – vadsomhelst. Det är ett ord och ett begrepp som är så mångtydigt. Vad betyder det egentligen att vara inspirerad?

Att bli direkt inspirerad av någonting är kanske att känna ”en sån måste jag göra! Nu!” Men det kan också vara en sinnesstämning som inte direkt behöver resultera i något nödvändigt skapande. Att bara vistas och glädjas åt känslan av att vilja göra något kan vara nog så tillfredställande. Detta förutsätter dock att man anser sig kunna ta tiden att genomföra projektet någon gång inom en överskådlig tid – jag känner alltför väl känslan av frustration i samband med inspiration. Den där känslan av att om jag skulle skriva ner allt jag ville göra, just nu, på ett papper, så skulle det ta hela livet att förverkliga de där sakerna. Bara av ett ögonblicks eftertanke. Men vissa projekt kanske bara är tankeformer som muterar sig och blir till något annat i slutändan.

Jag känner också hur jag ofta fastnar i mina projekt och strävar, helt i onödan, efter att göra något som är ultimat – ungefär som om jag under hela mitt liv bara skulle ha tid att sy en enda klänning och den måste bli perfekt och innehålla alla element som en klänning ska ha – är det kanske att fastna i inspirationen? Att rädslan för att jag aldrig ska få förverkliga de där idéerna i själva verket hämmar mig? Om jag vänder på det: skulle jag må bättre av fri tillgång på material och tid (läs: försörjning under tiden) eller skulle min skaparglädje dö, om den inte fick bli min tillflykt, min drivkraft som får mig att orka med allt annat? Kanske förutsätter de varandra? Det är nog den här känslan som blivit del av min jullovsångest… att jag hade kunnat göra hur mycket som helst – jag har material, jag har tid, någon annan kan laga mat. Ändå har jag låtit dagarna fyllas av småsaker istället för slöjd, trots en hög inspirationsfaktor.

en av de vackraste och mest inspirerande platser jag vet

Nu är jag i det där tillståndet att jag är vansinnigt inspirerad av allting. Och jag är smärtsamt medveten om att det beror på överkonsumtion av kostymfilm, till största delen. Och det är så lätt att fastna i denna härliga, goda cirkel. När jag ser vackra saker omkring mig – vackra föremål, vackra landskap och miljöer, vackra människor – jag omfamnas totalt av en kärlek till hela världen och jag vill slöjdaslöjdaslöjda upp all den där energin. Men sen kommer världsliga saker emellan. Frustration, igen. Märker också hur min inspirationseufori hänger samman med en viss sentimentalitet. Hur jag bara vill leva i en film där allt är vackert (och där jag självklart är bästis med Jonatan Lejonhjärta).Vardagens skrot och problem gör mig irriterad för att de kommer emellan mig och min fantasi. Frustration. Men jag vet ju, innerst inne, att jag skulle tröttna på att bara dricka te, konversera och brodera hela dagarna. Kanske. Efter en tid. Ganska lång tid.