En c-uppsats jag skrev för några årsedan behandlade ämnet scrapbooking, och framförallt ville jag ta reda på varför det blivit så stort, och vad som låg bakom orsaken till att de flesta som höll på med denna hobby var kvinnor i 30-35 årsåldern, med små barn och där de dessutom tillhörde en grupp som inte nödvändigtvis tidigare hållt på med nån annan form av skapande. Min tes var att eftersom det fanns så mycket färdigt att köpa, i form av dekorationer, mönstrade papper och så vidare, så var den kreativa biten egentligen bara att sätta ihop de noga utvalda detaljerna. Jag läste en hel del kreativitetsteori, en del genusteori och en hel del historia. Tillslut kunde jag beskriva scrapbookingens väg från Mark Twains samlade dikter till karamellpapperssamlingar, viktorianska fotoalbum, de mormonska familjernas åttaganden och slutligen till den miljardindustri som kom att innefatta scrapbooking-resor med Stena Line och mässor land och rike runt.

Ur ett genusperspektiv fann jag dessutom att det låg mycket i det här med att bevara familjefoton, visa upp sin familj, och att det hade sina rötter i den viktorianska epoken där det hörde en god kvinna till att sätta in foton på sin nära och kära, och att dessutom dekorera fotoalbumet med blommor och snirkliga bokstäver. Jag gjorde en statistisk undersökning och fann att 95 % som scrarppade var kvinnor, resten män. Jag lovade i ett annat inlägg här på bloggen att jag inte riktigt var klar med just ämnet hemma-fru-idealet, och jag tänker att scrapbooking knyter an mycket till den goda modern också liksom cupcakebakandet.

Men återigen är jag ju en del av samhällets normer, och har inte heller kunnat värja mig. Scrapbooking är rätt kul, just för att det inte kräver så mycket konstnärlig tanke bakom. Det handlar kanske mer om en tillfredställelese att snabbt kunna skapa något, och att kunna sätta ihop detaljerna till en helhet i form av foto, text och dekorationer, än om en konstnärlig idé som genom en kreativ process blir till ett intressant resultat.

Snart flyttar vi in i vårt hus, och då tänker jag mig att extrarummet blir mitt pysselrum när jag får tid mellan dagishämtningar, jobb, träning och kulturell byrå och allt annat som ska få plats.

När jag var ung ( fy så gammalt det låter… jag har i alla fall levt ett tag och minns tiden innan Internet). När jag var ung älskade jag slöjd och att slöjda, precis som nu. Och precis som nu så blev det ofta presenter som jag förärade släkt och vänner. För att minnas alla mer eller mindre galna projekt brukade jag ta ett foto av mina alster. Dessa foton (vi pratar kamera med film och pappersfoto) stoppade jag ner i en skokartong som så småningom blev smock full. Den finns kvar, och det är rätt kul att kika i den ibland.

En solig sommardag 2003 låg jag och solade på en brygga vid en liten sjö i Norrlands obygd tillsammans med ett av mina syskonbarn. Han berättade att han just pluggat klart och nu var databasprogrammerare. Själv hade jag just gått en utbildning i portfoliometodik vilket gav mig en idé. Den idén resulterade i att det nu går att Söka bland 176 483 slöjdalster som elever i hela landet lagt upp databasen Slöjdportfolio.
http://www.slojd.nu/slojda/  Slojd.nu har just blivit utsedd till ”Årets digitala Läromedel 2012”. Kul kul.

I våras bestämde jag mig för att jag som lärare ville visa mina elever vad jag slöjdar och samla min portfolio igen, fast nu digitalt. Vi la därför till en åldersgrupp som heter ”lärare”. Det är faktiskt lite kul att upptäcka att man hinner med en del slöjd, även om det känns som att man aldrig hinner något…

Den här Örhängestavlan är ett riktigt roligt minne!
http://www.slojd.nu/slojda/alster/226719

Och detta är ett bra presenttips.
http://www.slojd.nu/slojda/alster/217684

Vet inte riktigt hur jag ska börja detta, men ett hej kanske är trevligt, artigt och passande.

Hej!

Jag blev nyligen uppläxad av en väldigt viktig säljare på möbelmässan för att jag inte hade startat vårt samtal med just ett hej utan med ett ”Ursäkta mig, jag vet att ni vill gå hem nu när mässan just stänger men jag undrar bara om ni arbetar med externa designers…” Han svarade mig inte utan gav mig en avhyvling och ansåg att jag inte hade någon som helst framtid om jag fortsatte med en sådan tråkig attityd. Jag får oftast höra motsatsen. Att jag är en trevlig person med en positiv attityd. Lite för positiv ibland. Men är det något jag blivit störd av den senaste veckan då jag bl.a. var i Stockholm på Möbelmässan, är att det generellt osar en småstiff, trist egoattityd som liksom slickar sig fast i nacken.

Men som tur är har jag duschat dagligen under hela veckan.

Eller näe.

En morgon kändes det helt ok med endast en snabb raggardusch. Det var morgonen efter natten i huset på gården i Uppsala. Kvällen innan den natten blev jag inbjuden av min fina vän Sara till hennes gamla vänner från förr. Underbara människor. Genuina, kärleksfulla, hoppingivande, fantastiska personer som osade raka motsatsen. Raka motsatsen till attitydstinna ytligheter.

Men jag vet inte om detta var det jag egentligen hade tänkt ta upp här. Det är ju lite korkat eftersom jag på sätt och vis tillhör den där branschen. Det är ju osmakligt dumt att skjuta sig själv i fötterna redan innan dom knappt är använda.

Fast hellre fotlös än i ledet följsam.

Foto från utställningen Förortsbarn och Sociala mönster.

Men jag vill nog hellre prata om t.ex. form, så ni får ett hum om vad jag gör när jag inte är ett kritiskt granskande torrskinn. Fast jag är visserligen ett kritiskt granskande torrskinn hela tiden, det ligger likson i min natur. Även om torrskinnet är mer ett ytligt attribut. Den kritiska fallenheten flyter i benmärgen tillsammans med ironin, humorn och det bubblande garvet.

Men form var det…

…eller vi tar en liten bensträckare först. Återkom gärna i morgon, jag kommer vara här och fortsätta skriva. I morgon om form, figurer i krig och fyra utställningar.

God kväll och natt!

Om några timmar pyser jag till London.

Jag är så väldigt redo för en fullspäckad weekend! Kommer om allt går som planerat kunna blogga lite därifrån också så jag säger inte tack och hej här riktigt än. :-)

Ska hälsa på en vän i London som jag tänkte passa på att utnyttja som fotomodell. Tar med mig en ask smycken och hoppas vi hittar en riktigt Londonsk miljö att fota i.

Det här är nog en av de bästa grejorna med att både göra smycken och fotografera. När man kan kombinera de båda sysslorna!

På bilderna ovan är modellen en av mina bästa vänner Lisa. Hon finns ofta med på mina foton.

Ibland får jag själv ställa upp som modell. Då är det min fästman David som tagit fotona och jag som gjort efterarbetet. Som här:

Och som vanligt är det i min etsybutik ni hittar mina smycken och foton!

Nä, nu börjar det snart bli bråttom!

Som avrundning får ni här en bild rakt ner i röran på mitt skrivbord. Kreativ oordning om man ska försöka komma på nåt positivt ord för det. :-)

Och eftersom min helg redan har börjat så säger jag trevlig helg därute!

/Lotta

Hej hej!

Tänkte att jag skulle visa lite av mina största inspirationskällor. I mitt första inlägg här nämnde jag till exempel former som uppstår av ett misstag, så som skärvor.  Alla former och mönster som folk förbiser eller rent av anser vara trasigt och förstört intresserar mig.  Som klotter, repor och krossat glas. Vi ser det som vandalisering men jag undrar om det inte fanns andra sätt att se på det. På platser där tråkig stadsplanering, ful arkitektur och enkla lösningar gett oss betong, raka linjer och total avsaknad av personlighet och otippade utsvävningar tycker jag att en repad spårvagskur kan  göra hela skillnaden.

Se här till exempel. En alldeles vanlig spårvagnshållplats på Hisingen:

Repor och slitage har skapat mönster i glaset. Så mycket vackrare än blankt och sterilt.

Eller som här:

Ett bullerskydd längs med en hårt trafikerad väg har fått en hink färg över sig. Vandalism och förstörelse, så var nog tanken. Men titta så vackert skuggorna av växtligheten bakom träder fram. Solljuset, droppspåren och skuggspelet skapar ett konstverk som ändrar utseende hela tiden. Är inte det ganska så fantastiskt!? Att något som var menat att förstöra kan vara så vackert.

Okej. Ett till exempel.

Den här bilden tog jag efter den stora branden i frihamnen 2009. Branden förstörde så mycket och många företag och människor blev lidande.

Och här ser jag skönhet.

Ganska intressant hur något så hemskt som en brand kan lämna efter sig något vackert. För visst ser det ut som ett konstverk!? Vattnet som ligger kvar från släckningsarbetet blir till en spegel omkring metallskulpturerna som målats av eld och rost. Man skulle nästan kunna tro att det var en del av en konstutställning och inte något som råkat bli till av förödelse.

I allt jag gör kreativt finns det här med mig. Det vackra i det oregelbundna. Skönheten i det vilda och okontrollerade. Slumpen som skapandekraft.

Om det så är foto, smyckeskonst eller hur jag väljer att kombinera klädesplagg när jag klär på mig: jag strävar alltid efter att inte fångas av det ensidiga, sterila och till synes perfekta.

Ps: Om ni vill titta på mina konstfotografier till salu kan ni kika här.

/Lotta

Ibland slår det mig hur rutinen ser ut. Jag gör ett smycke. Jag lägger det att vila tills det är dags för fotograferande. Jag fotar och försöker hitta en fin stämning som passar smycket. Jag sätter mig vid datorn och redigerar bilderna, kanske samtidigt som jag sjunger med i nån fin låt eller tittar på nån film på extraskärmen bredvid. Jag kollar igenom bilderna, väljer ut en extra tjusig förstabild, och fyra som visar smycket i olika vinklar. Sedan lägger jag upp det i min etsybutik och sen följer eventuellt twittrande och facebookande och kanske det till och med blir nåt till bloggen.

Och sen börjar allt om från början igen.

Men vet ni? Inget av detta känns repetitivt. Kanske är det för att varje smycke är nytt och inte det andra likt. Jag måste tänka annorlunda varje gång beroende på smyckets form och färg.

Eller så är det bara så att jag har kort minne och glömmer bort exakt hur jag upplevde sysslorna förra gången. He.

Jag gillar det hur som helst. Det ger mig en ny känsla för det smycke jag skapat. Det tillåter mig att titta på broschen, armbandet, halsbandet på ett nytt sätt och försöka få fram utrycket i det så tydligt som möjligt. För nu är det ju inte längre bara jag själv som ska titta på det. Nu är det eventuella köpare som ska skapa sig en uppfattning om mitt arbete.

Både läskigt och spännande.

Här kan ni se lite av det jag jobbade på igår:

Båda de här är upplagda i min etsy-butik nu om ni vill kika närmre.

Och jag har fortfarande inte klätt på mig riktiga kläder. Oh the joys of being self employed.  Men ikväll ska det jobbas ”på riktigt” och där kan jag inte rumla omkring i myskläder inte så jag får väl ta tag i det där med uppsnyggandet nu.

Det är ytterligare en av tjusningarna med att jobba hemma:  Varje gång man ska gå utanför sin hemmajobbarbubbla är en anledning till att göra sig tjusig.

”Oh! en fika på stan! Dags att klä upp sig!”

”Iiih! Ett jobbpass ikväll, måste göra mig snygg!”

Nån därute som känner igen sig?

Den här veckan arbetar jag med en hemsk fäll. Den är tovig, skitig, och full med bös (tack för det ordet Ingrid!)

Varför vill man jobba med nåt sånt när det finns så mycket fin färdigpreppad ull att köpa? För att ullen är bland den bästa jag sett. Jag har spunnit i trettio år, så jag har sett ganska mycket ull. Den här ullen är stark, lång, och ganska enhetlig med fin krusighet i hela locken. Färgen är djupt mellanbrun, väldigt vacker. Fällen är inte perfekt, det finns skillnader i kvaliteten i de olika delarna, men aj vad fin den ändå är! Så jag tänker jobba hårt för att ta till vara så mycket som möjligt. Jag börjar med att plocka bort de omöjliga bitarna av fällen, det värsta skräpet, och sönderklippta eller alltför toviga bitar.

Sedan tvättar jag ullen. Det tar flera dagar eftersom jag bara har en balja och ullen ska ligga i blöt 20-30 minuter i varje vatten. Det blir upp mot 6 vatten per omgång. Jag har tre påsar ull i baljan. Första vattnet är bara rent hett vatten, det andra vattnet har jag litet tvättmedel i. Sedan sköljer jag 3-4 gånger.

Det här är första vattnet. Det mesta är jord, men ullen är också täckt av urin, salter, vaxer, fett och i den här fällen finns det t.o.m. gödsel. Tillsammans med vattnet bildar salterna, vaxerna och fettet såpa, som man i brist på andra rengöringsmedel kan utnyttja för att tvätta ullen. Fåret håller sig med egen tvål!

Jag lägger den tvättade ullen i sin påse i tvättmaskinen och centrifugerar. Sedan brer jag ut den på vår kallvind för att torka. När ullen är torr kammar jag den. Jag kammar på mina största och tätaste kammar, Extra Fine Combs från Valkyrie. Underbara redskap! Det skulle inte gå att karda den här ullen pga skräpet och tovorna, men med kammar går det galant.

Efter tre pass är ullen fri från skräp och de flesta korta fibrer är bortkammade. De sitter på den arbetande kammen som syns i bakgrunden. Jag kammar ännu ett pass för att vara säker på att jag fått bort så mycket som möjligt av de korta fibrerna.

Efter fjärde passet dizar jag fibrerna från den stationära kammen, jag drar dem alltså genom ett hål i en liten skiva av eneträ. Jag har fler dizar, bl.a. en i horn som jag är väldigt förtjust i. Hålen i dizarna har olika storlek för olika typer av fibrer.

Det som kommer genom dizen kallas top. I en top är fibrerna mer eller mindre parallella. Vanligtvis spinner man en top med en teknik som ger ett slätt och jämnt garn, ett kamgarn. Det är bara de bästa fibrerna som används. De här fibrerna är verkligen värda att slita för.

Ungefär hälften av fällen är inte värd att spinna, det är den vänstra högen på fotot ovan. Men den ullen kan användas till annat, t.ex. att stoppa leksaksdjur med. Topen som du ser till höger är det bara att spinna, tvinna, härvla, tvätta, nysta och sticka. Det gör jag någon gång i vinter. Jag tror det blir en kofta, fast jag kommer att behöva nåt annat garn att kombinera med för det som jag lyckas rädda från den här fällen är inte tillräckligt för en kofta.

Vissa projekt jobbar man med nästan hela livet och andra gör korta besök och andra återkommer i en nästan ny skepnad.

Ett långsamt projekt

När jag flyttade till Uppsala efter gymnasiet 1993, för att läsa etnologi bestämde jag mig för att virka en blå filt, det har jag hållit på med sedan dess, nu är den så tung att den mer fungerar som boj än som en utflyktsfilt. Till en del består den av urartade stickprojekt, jag är mycket hafsig i mitt stickande och har mycket svårt att hålla mig till beskrivningen så inget klädesplagg har någonsin blivit klar. Nu finns de infogade i filten, sen är det invirkat bitar och kantvirkat av garn jag kommit över. Olika garn för olika delar av mitt liv.

Bröllopet mellan Jordbruk och konst Vårkollektionen Dyestad 2010

 I en grannby bor och verkar Kultivator som består av konstnärer och jordbrukare. De hade haft Lysningen på Supermarket i Stockholm. Sisters of Sättra fick uppdraget att göra en brudklänning och hjälpa till med utsmyckningen. Bröllopet skulle vara i Dyestad men innan dess skulle delar visas på konstmuseet i Kalmar.

Vi hade broderat under våren, på den tiden var vi mycket fokuserad på underkläder och hade gjort en snygg trosa till bruden. Klänningen skulle sys i ensilageplast vilket är ett mycket svårsytt material, men som har andra kvalitéer, det klibbar ihop. Man får akta sig så att det inte klibbar ihop helt och det går inte att återanvända.

Stressade som vanligt skulle Sister of Sättra fotografera bruden och brudtärnan i Dyestad i sin naturliga gyttjiga miljö. Ett antal barn var med och brudklänningens ensilageplasdelar skulle sys ihop med sydda delar på plats. Innan vi var färdiga började det skymma, som det nästan alltid gör för Sisters. Lösningen blev en bygglampa och en insnörd brud i ett växthus, ljuset blev märkligt. Ett av barnen vägrade gå ur bild och är med på nästan alla foto i serien, dagen till ära var hon blåmålad i ansiktet, en slump. Hon tittar på betraktaren, vad är detta för galenskap? Kommer de i kläm för att de vuxna bara tänker på sitt jobb, både bönder och konstnärer? Vi har ingen romantisk syn på livet som bonde, det är ett jäkla slit och vi har föralldel ingen romantisk syn på äktenskapet heller. Bruden är ändå förväntansfull och lycklig, uppsnärjd i brudklänningen och brudgummen saknas. Men det är ändå vackert på något sätt.

Vi gjorde en ny ensilageplastbrudklänning till Konstmuseet och visade våra foton där. På själva bröllopsdagen var det en otrolig storm och skyfall i Dyestad. Men gifta blev de, konsten och jordbruket!

Ett annat långsamt projekt och hur det hänger ihop

 Delar av brudklänningen var gjord av mina broderade gardiner, de sydde jag in i ett annat långtidsprojekt, snömanteln, som består av vita eller ljusa broderiprojekt jag gjort allt efter som, de är sönderklippta och omsydda och i hopsydda till en mantel/filt. När vi fotade vårkollektionen Himmelsberga 2011, svepte jag in mig i snömanteln till en kokong och när jag fick syn på bilden kom jag på att jag har ju alltid velat göra en kokong i fullstorlek. När jag gick på konstskola 2000 sydde jag en kokong av gladpack och toapapper. Det var lika om ständigt som att sy i ensilageplast som gladpack och jag bestämde mig för att aldrig sy i plast, men det gjorde jag ju sedan, i brudklänningen.

Snömanteln har jag sytt på nu ikväll, jag tror jag har feber, den årligt återkommande förkylningen en vecka efter skördefesten.

Bilderna föreställer en känsla som jag har haft, det är första bilderna vi visar ur den nya Studio-Heimat kollektionen, själva dräkten har jag sytt på hela sommaren, men nu till en vanlig dag i Sättra. Kanske kan det belysa vikten av Sisters. Hur får man utlopp för sin kreativitet??

Går upp 6.00, alla, barnen och jag är trötta, vi lider av postskördefest syndromet, hålögda och långsamma. Alla får sin dos av hygien, frukost, gummistövlar, läxböcker mm. Jag har tre barn (vilket är under medel i Sisters of Sättra) och är ensamstående konstnär/intendent, busshållsplatsen är mittimot och alla kommer med skolbussen.

Jag åker till jobbet som är ett friluftsmuseum med konsthall. Snart är det bara ett friluftsmuseum och jag är uppsagd, men nu är det måndag efter skördefesten och en mycket stor utställning om jordbruk och konst ska plockas ner, sorteras upp och alla verk ska bubbelplastas. Jag har varit arg i ett halvår för att konsthallen ska läggas ner och att jag ska bli uppsagd och nu orkar jag inte vara arg mer. Konstnärer kommer och hämtar sina verk som inte blivit sålda, min vän Tage snart 94 kommer och är glad för att han får köra bil igen och konstgruppen Greetings från Öland som har haft en fotoutställning ”Tack för besöket”, bilder föreställande sig själva i Ölandsdräkten i typiska öländska miljöer på vintern, de drar ner kablar. Även Sisters of Sättra har av någon anledning varit med på jordbruksutställningen med serien ”Här växer vi”, tre foto, en film och ett broderi. (Kristina lever ett lyckligt och lättsamt liv med gott om tid för trevligheter). Det handlar delvis om att växa eller kvävas.

Hela tiden ringer telefonen för det är många som är upprörda över att konstmuseet ska stänga. De har haft protestlistor och lotteri i helgen och har många uppslag om hur museet kan räddas. Andra ska diskutera saken i Radio Kalmar i morgon, vart är den öländska kulturen på väg egentligen? Ja det kan man undra, jag är så glad för allt stöd, men samtidigt så pass trött att jag är lagom stimulerad av att slå in tavlor i bubbelplast.

Slutar kl 16.00 hämtar min yngsta dotter på fritids, de andra två är hemma. Jag sätter igång mat, läxläsning, äter mat, röjer, måste åka och handla, tanka och ta ut månadspengar till barnen, stressar iväg, barnen vind för våg hemma. Tillbaka igen, läxor, slå in läxböcker, kvalitetstid eller vad det heter. Mitt i detta stressande har jag bokat in yoga för att jag kände på mig att jag skulle vara sliten efter skördefesten, så då far jag i väg på den. Barnen åter vind för våg, men det kom hem en lugnare mer harmonisk mor sedan. Somliga hade somnat i soffan, jag såg på ett historieprogram med äldsta dottern. Vi är båda intresserade av historia, jag är egentligen arkeolog. Telefonkonferens med en sister i byn, imorgon ska hennes folkhögskola göra något i min trädgård. Om det får ni troligen läsa om.

Bilderna ur Heimatkollektionen. Heimatfilmerna och mitt eget Heimatinferno på den öländska landsbygden har inspirerat. Idag blev det just inte så mycket skapat men helt lat har jag heller inte varit.

Det började med gosedjur. Ett gäng blå elefanter och en nättröja, inte alls diskret, under mötet var det några som grät i bastun. Sen har det bara rullat på, det ena har gett det andra, vi är fyra kvinnor som har ett gemensamt projekt, Sisters of Sättra.

Nu har vi ny antenn och de blå elefanterna har försvunnit under en kajak i den gamla kvarnen och vår värdegrund är samma men vi har andra referensramar. Genom alldagliga fenomen vill vi frilägga djupare kulturmönster som säger något om grundläggande värden och synsätt.

Detta märktes tydligt i vår första höstkollektion, Sättra 2009. Vi valde att visa foto och kläder hos Gunnel vår granne som inte är med i Sisters of Sättra. Kollektionen var insprängd mellan hennes biljardbord ett lakan med fårornament och hade en liknande ton som biljardbordets gräs. Gunnel beslutade samma dag att en svävande kropp skulle installeras som ett välkomnade till utställningen.

Vår första kollektion fokuserade på underkläder och barnkläder. Fotade i skymningen i stor brådska. Det var vid Ölands Skördefest för två år sedan, nu har årets skördefest just avslutats. För er som inte vet är Ölands Skördefest en mycket stor tillställning som bygger på att alla invånare och byar öppnar sina hem och uthus och visar konst och hantverk, bjuder på kroppkakor och pumpasoppa. Det åker runt mängder med folk på natten. Sisters of Sättra kom ut ur garderoben, första framträdandet var ganska diskret i förhållande till fortsättningen.

Vi började sy på sommaren innan. En av medlemmarna (som nu är i Gambia) hade jobbat på Hultsfredsfestivalen och sett trevliga workshops på återanvändande och designade tröjor. Vi har en egen festival i byn ”Hemlig festival” och vi kvinnor i byn tänkte att vi skulle göra en egen workshop. Visningsobjekt syddes, sen orkade vi inte riktigt bemanna festivalen, men processen var igång. Det var då barnens gosedjur rök.

Vi kommer att turas om att blogga, dock inte vår Sister i Gambia. Hon är i Banjul hela terminen tillsammans med sina fyra barn. Vi saknar henne i Sättra men hon kommer att florera på våra fotografier.