Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd, kära läsare! Efter lite teknikstrul på förmiddagen ska det fungera nu. Och om du inte redan är broderitokig så ska jag göra mitt bästa för att frälsa dig under de närmsta dagarna. Jag är förvisso förtjust i en hel radda slöjdtekniker, främst textila, men det är något med broderiet som ligger mig varmast om hjärtat. Eller som ligger bäst i handen, kanske man ska säga. Jag tänkte se om jag under den här veckan kan sätta fingret på just vad det är med broderiet som gjort det till ”min grej”.

Jag bloggar vanligtvis på både min egen blogg, broderi-karin.blogspot.com, och jobbets, www.svenskhemslojd.com/butik, där jag får skriva om allt möjligt annat hantverk också. Fortsätt gärna läsa där när den här bloggveckan är över.

Som första inlägg tänkte jag göra en liten snabbspolning genom min broderiutveckling. Vi hade en rätt kreativ miljö hemma när jag var barn, där dockskåpets inredning ofta byggdes på med egna alster och flyttades ut över hela golvet. Mamma sydde Valdorfdockor till mig, jag och brorsan ritade och byggde legostäder, det var utklädningar och rotande i lådor och påsar med tygstuvar. Det första jag minns att jag sydde själv var en liten kudde till en docka, i blå satin. Jag minns än idag hur jag tråcklade ihop de där tygbitarna för hand och fyllde den med vadd. Nål och tråd var aldrig svårt, kanske hade jag bra finmotorik. Men det var först på fritids som jag upptäckte broderiet. Medan kompisarna tröttnade på de obligatoriska pepparkaksgubbarna i korsstygn på glesast tänkbara Aidaväv frågade jag om det fanns fler mönster och gjorde några till av bara farten. Sen var jag fast. Otaliga korsstygnsmönster köptes och broderades. Eftersom jag inte hade råd med alla jag ville göra själv fick mamma steppa in som finansiär och jag sydde på beställning åt henne.

Ändå tog det ganska lång tid innan jag började göra egna mönster. Andra saker kom emellan, som jag minns det målade och ritade jag mig igenom min tonårstid. Sedan började jag sticka på allvar, men hur det nu var hittade jag några gamla halvfärdiga broderier i tidiga 20-åren, gjorde klart dem och – just det – det här var ju roligt! Då gjorde jag mitt första egna mönster, duken med röda trianglar. Gillar den fortfarande för att den är så enkel. Det är som att innan man kan så mycket är man lite friare i det man gör. Det blir som det blir på nåt sätt. Man kanske inte är supernöjd där och då, men i backspegeln är ofta förstlingsverk väldigt fina.

Hur lär man sig att brodera då? Jo, genom att titta på vad andra har gjort. Jag letade upp alla handarbetsböcker vi hade hemma, sedan ännu fler på bibliotek. LT förlags serie om landskapssömmar blev min skola. Böcker från 50- och 60-talet om vitbroderi med fantastisk formgivning. Jag pluggade på universitetet, men satt och sydde som en tok på kvällarna. Det mesta när det gäller broderi kan man läsa sig till och kolla på bilder. Närbilder är bra. Jag inspirerades mycket av Karin Larsson och jugend och gjorde den gula påskduken med tulpaner. Sedan tyckte jag att det var läge att se om jag hade en chans att söka en utbildning inom textil. Det var liksom lite för roligt för att låta bli. Sökte till HV Skola på Djurgården i Stockholm och kom in på reservplats. Konstigt nog tappade jag lusten för broderi lite då. Tyckte väl att det inte var en lika stor och rolig utmaning som vävningen. När vi hade ett projekt med landskapssömmar tog jag livet av en blekingefågel. Men så är det väl med skolmiljön, man blir modig nog att experimentera igen. Och när det efter två år var dags att bestämma sig för exjobb kom jag tillbaka till det jag kunde, nämligen broderi, men gav mig själv en rejäl utmaning. Jag skulle brodera på ett ovant material (kläder i trikå) och jag skulle brodera MYCKET. En hel munkjacka täckt av påsöm, och så tre plagg till i andra tekniker. Det var det roligaste jag gjort, även om jag under ett par veckor hade tunnelseende av stress. Men den där exjobbstiden var också otroligt givande och gav mig nära relationer med några av de viktigaste och bästa människorna jag träffat.

Jag hade också tur som träffade folk som uppmärksammade det jag gjorde och lyfte fram det i offentligheten utanför skolan. Jag fick vara med på utställningar och i tidningar. Ett förlag ville se mer och bad mig göra en hel bok med landskapssömmar, på mitt sätt. Helt sjukt ju! Det ena gav det andra och idag får jag inspirera andra till att brodera. Jag vill verkligen lyfta fram de här gamla vackra och ibland väldigt lustiga sömmarna, men samtidigt är det som sagt viktigt att döda en och annan fågel. Om man har tekniken i fingrarna är det lättare att experimentera och göra eget. Det kan vara så enkelt som att sy med andra färger än vad man ”ska”. Rosa till exempel. Det är fint.

Gatukonst som gatukonst? Vars ligger skillnaden i dessa lekplatser som 7 åringar skapat själva, dekorerade med bilder, skatter och även sina namn, och den konst som 17- och 27åringar gör för att liva upp sina egna områden och uttrycka sin kreativitet? Vi ser ingen skillnad.

En så enkel sak som en hopphage är att ge sig på det offentliga utrymmet både juridiskt och tyvärr även i mångas ögon moraliskt. Trots att vi alla gjort det. Vi har alla varit gatukonstnärer av den enkla anledningen, att det vi inte har – det får vi skapa själva. I ett sverige där dagis och skolor läggs ned tar barnen själva och skapar sitt eget utrymme med kritor, pennor och allt som nu går att finna för att gör sin egen lekplats. Exakt samma drivkrafter får oss senare att måla budskap på väggarna, dödsrunor över våra kompisar eller bara för att uttrycka den ensamhet som många känner i ett land där konsten i sig, bara är ok när ”intellektuella” får bedöma den, och där ord som ”ligist” används mot alla som inte accepterar att individen som oss som grupp blir kvarhållna i ett grepp som stryper vår kreativitet och styrka.

Vi fortsätter måla, och barnen kommer också göra det. De som kritiserar gatukonst som mest, ska också veta att deras egna barn redan har börjat föra ett av moderna västvärldens största folkrörelser och kulturskatter vidare, burna av de enklastaste behov. Och mitt i detta myller av konst som så många politiker vill strypa så utvecklar vi vårat eget språk och även ibland blir vår konst en oas av objektivitet och sanning i ett mediaklimat där de områden där denna kultur frodas blir smutskastad av tyckare som lever långt ifrån den verklighet vi alla lever i. Vi syns – därför finns vi. Det tyckte nog ”alex” och ”johan” som gjorde lekplatsen där uppe också.

Hej allihopa vi gör lite allt möjligt med glimten i ögat. Här har ni en liten dikt till att börja med!

Efter en veckas semester, testar ett inlägg för att se att allt funkar efter en uppdatering innan veckans bloggare sätter igång. / Jonny

ja, så hette kursen som jag gått i helgen. Kursledare var Jögge Sundqvist och vi har hållit till på en gammal fäbod i Galven, utanför Arbrå. Jögge är en fantastisk inspiratör och mycket duktig pedagog. Jag har hållit på en del tidigare och snappat upp kunskap både till höger och vänster. Jögge är för mig en ny bekantskap och jag har lärt mig otroligt mycket. Vilken helg! Händerna är tack och lov hela, men ömma. Ögonen är trötta och hjärnan proppfull med både kunskap, inspiration och en hel del nya idéer som sakta kommer formas till nya projekt och föremål. Utlopp för kreativitet och lustan!

Ser verkligen fram emot en sommar fylld av täljning och lek.

För att ge en liten inblick i vad vi egentligen har gjort; skedar, smörknivar, krympburkar, pratat torkning, täljning, huggning, slipning, färgning och en hel den annat som kommit i vår väg under dessa tre dagar.

Har du minsta intresse i att slöjda själv, oavsett förkunskap och får möjlighet att gå en kurs för Jögge: gör det!

I och med detta tackar jag för mig som gästbloggare här på Kravallslöjd för denna gång. Vill du läsa mer om  mina äventyr så är du välkommen att fortsätta läsa om mig på: www.erikwestberg.se

Tack för mig!
EW

Just nu är jag i Hälsingland och går kurs för Jögge Sundqvist. Väldigt inspirerande och roligt. Är du intresserad av trä och får möjlighet att gå kurs för Jögge så gör det.

Idag har vi gått igenom en del teori, letat ämnen i skogen och täljt skedar. Själv hittade jag ett rejält ämne och det blir förhoppningsvis mer av en slev än sked. Rolig dag, men vid dagens slut var i alla fall jag rätt mosig i både hjärna och händer. Två dagar kvar ! Underbart.

Gjorde en krympburk för några veckor sedan. Till min stora glädje sprack den inte, (för en gångs skull!) tack vare att jag gjorde botten med väldigt lös passform. Trodde aldrig att cylindern skulle krympa så mycket att den skulle fastna. Men se på tusan, nu är det tätt som en eskimokajak!

Hela burken är faktiskt gjord i Rönn och målad med vanliga oljefärger. Cylindern blev bra, likaså locket och passformen på locket. Men knoppen?! Undrar lite hur jag tänkte här? Inte nog med att den är ganska ful, den är dessutom inte skön att ta i. Vassa hörn och inte bra alls. Hade tänkt att denna burk skulle kunna innehålla kaffe och platsa i ryggsäcken när man ska ut på tur, men det går helt enkelt inte med denna knopp. Nädu, det blir nog till att borra ur tappen och göra en ny. Kanske en läderstropp som är mer följsam och inte fastnar när burken ligger i ryggsäcken.

Just nu är slöjdmobilen packad och framåt kvällen rullar den från Härjedalen ner mot Hälsingland och i morgon blir det kurs med Jögge Sundqvist. Vi ska hålla till på Ingemar Dahréns fäbod Nyvallen. Har aldrig varit där, men det verkar vara ett väldigt fint ställe. Ingemar skriver lite kloka ord som jag gärna vill tipsa om! Läs mer här; Nybogubben.

Stay tuned. I helgen blir det totalslöjd i dagarna tre.
/Erik

Jag erkänner, jag är en tekniknörd.

Att rita med papper och penna har aldrig varit min grej. Jag gillar fotografier och knivar. Men iPad har så klart gjort sitt intåg även i den slöjdande delen (den beslöjdade!) av mitt liv. Det finns en app som heter Adobe Ideas där man kan rita med fingrarna direkt på skärmen och man kan ha ett fotografi som bakgrund och måla i flera olika lager över bilden som man sedan kan dölja/visa osv.

Detta passar mig perfekt och har blivit ett riktigt bra verktyg när det gäller att skissa vidare på ett påbörjat projekt och testa olika mönster och färgsättningar.

Jag gjorde en kniv för ett tag sedan. (läs mer här) Då använde jag iPad för att testa just färgkombinationen på slidan. Jag gjorde först ett färgtest på en läderbit, och gjorde ett färgtema utifrån exakt de färgerna.

Ett annat bra användningsområde har varit utformning och mönster på knivskaft. När jag var ganska nöjd med formen på skaftet tag jag en bild, ritade ett mönster och testade färgkombinationen. Enkelt verktyg att jobba med, även om man ibland ska passa sig för att blanda in allt för mycket digitalt mumbojumbo i den analoga trivsamma världen med trä, stål och verklighet!

(Men ibland kan det hjälpa lite på vägen…)

När vi hade vår praktikvecka kom vi fram till att vi under sommaren ska förbereda inför en kurs som vi förhoppningsvis ska hålla på Lava i höst. Vi håller fortfarande på att fundera över upplägget. Ska vi ha ett tema? Är det bättre att arbeta fritt? Kursen kommer att vara en kurs i broderi eftersom vi tycker att det är en förhållandevis lätt och lättillgänglig textil teknik som också går att variera i svårighetsgrad eller vad man ska säga.  Själva är vi inte specialister på någon särskild söm eller typ av broderi utan vi arbetar oftast mer efter motivet vi vill göra. Vårt mål är egentligen inte att lära ut tekniker eller ”vad som är rätt” utan snarare att sprida en textil skaparglädje.

Vi tänker att det ibland kan vara svårt att skapa när det är för fritt, att det är lättare att komma igång när man har riktlinjer eller så. Därför tänker vi att det är bra att ha ett tema. Olika teman som vi tänkt på är masker, fantasidjur eller saker som kan placeras in i en större miljö så att det blir som en föränderlig tavla eller så.

Du som läser kanske har en idé, ett tips eller en tanke kring detta. Isf får du gärna höra av dig till oss och berätta! Skriv en kommentar här eller maila oss

Alva: alva.nasman@gmail.com

Hertha: hertha_oe@hotmail.com

I tisdags fick jag ett telefonsamtal från en arbetsgivare som jag spontanskickat en ansökan om sommarjobb till. Arbetsgivaren är personalansvarig på försäljningsavdelningen vid en större institution och jag visste inte riktigt själv vad jag sökt för jobb när jag skickade min ansökan, det enda jag visste var att jag ville och har erfarenhet av att jobba i butik. I vilket fall som helst så fick jag komma på intervju och det jag vill komma till är att arbetsgivaren var riktigt imponerad över mina meriter och då inte min arbetslivserfarenhet utan det hon satte mest värde i var mina utbildningar!

Jag har innan HV läst ett år på Sätergläntan och ett år på Capellagården men jag har aldrig tänkt att det skulle vara meriterande i såna här sammanhang. Jag har mest haft det uppskrivet på mitt CV för att man ”ska” det och för att det ska synas att jag har gjort något och inte bara suttit och latat mig eller så. Men här var jag alltså i en situation där mina utbildningar faktiskt gav mig ett jobb!

Det är ju kanske visserligen ingen nyhet att det funkar så men jag har iaf inte tänkt så mycket på det förut. Jag tycker att det är riktigt uppmuntrande att det må va ont om jobb för textilhantverkare men vi kan vara attraktiva i andra sammanhang i alla fall!

I övrigt har jag bara en sak att säga: BÖRJA ALDRIG SNUSA FÖR DET SUGER ATT SLUTA!

Jahej!

/Alva