Brickvävning med bokstäver
Brickvävning är en av de äldsta textila teknikerna och till skillnad från vävning i golvvävstol går det otroligt fort att komma igång med. Varpen träs i kort, oftast med 4 hål med det finns även med färre och med fler, och sedan spänns den upp antingen i vävstol (se mitt förra inlägg) eller mellan midjan och någon fast punkt.
Just detta bandet är vävt i dubbelväv, dvs alla kort, förutom kantkorten, är trädda med två mönstertrådar och två bottentrådar och genom att vrida dem fram och tillbaka kan man bestämma precis vilket mönster man vill ha. Dubbelväv passar utmärkt till motiv med bokstäver, och detta bandet är vävt i sytråd.
Bandet som hank på en tetraväska.
Framöver tänkte jag visa hur lätt det är att komma igång, med material som du redan har hemma. Om du som läser också har provat eller vill prova på brickvävning så lämna gärna en kommentar, det är alltid roligt att knyta nya kontakter kring gemensamt hantverkande!
Bandvävstol
Jag har blivit ombedd att berätta om brickvävning. Först tänkte jag visa min bandvävstol, som det just nu sitter ett brickvävt band i. Bandvävstolen byggde jag som ett träprojekt i min slöjdutbildning. Den ser kanske inte så avancerad ut, men för en nybörjare på trä var den det. Tappar och tapphål, täljda knoppar, raka sidor som skulle passa ihop med varann och så de spännande varp- och garnbommarna.
Själva vävningen kommer jag återkomma till i kommande inlägg.
Tid att skapa
Jag är jätteglad över att få spendera en vecka på denna blogg. Jag hoppas att ni ska ha (nästan) lika roligt som mig.
Jag tänkte börja med det som alla undrar: ”Hur hinner du?” Med två små barn, en hund, heltidsstudier och lite extraarbete är det inte så lätt att hitta tid till att skapa. Men eftersom jag blir alldeles knäpp utan den tiden så har jag hittat små strategier för att norpa åt mig tid lite här och var. När jag lägger barnen, under föreläsningar i skolan, på barnbion (!), den halvtimmen det tar för små hårda barnmagar att bli klara på toan, under långfrukosten och så självklart i TV-soffan på kvällen.
Eftersom jag själv bäst gillar blogginlägg med bilder så tänkte jag visa mina favoritigaste ställen att få en stund över på:
Morgonen! Ibland vill något av de morgonmysiga barnen vara med mig samtidigt som jag vill göra annat. När de var mindre fick de sitta i sjalen och nu får de oftast något eget att pyssla med bredvid mig.
I solen. Ingen motivering krävs.
På bussen. Jag pendlar till universitetet i Göteborg och en stickning i väskan gör nästan så jag längtar till bussresan hem.
Det allra bästa stället att få en stund över på är nog ändå i bilen. Självklart står bilen still, och radion är på högsta volym.
På väg till England
Mina broderade kuddar borde ha kommit fram till England nu. Snart kommer jag efter.
Kuddarna och jag, vi ska till Northampton, ca 10 mil norr om London. Konsthantverkarna i Örebro är inbjudna av konsthantverksgruppen Northamptonshire Guild of Designer Craftsmen att ställa ut tillsammans med dem under april – juni. Första anhalten blir Northampton Central Museum and Art Gallery. Sedan flyttar utställningen till Lamport Hall, en bit norr om Northampton.
Några av oss medlemmar i Konsthantverkarna reser till England för att delta i vernissagen i Northampton och umgås med våra engelska konsthantverkskollegor. Det blir spännande att se hur de har exponerat våra saker! Och hur vårt svenska konsthantverk tas emot av publiken.
På Northampton Central Museum and Art Gallery pågår samtidigt en textilutställning som jag är lite nyfiken på. Det blir ett par dagar i London för min del också, med besök på några utställningar, garnaffärer mm.
En utflykt till Reading och Museum of English Rural Life planerar jag. Där hoppas jag få se ”smocks”, gamla broderade engelska lantarbetarkläder. Det besöket ska förhoppningsvis resultera i en artikel till Täcklebo Broderiakademis medlemstidning.
Nu tackar jag för mig här på Kravallslöjd. Så småningom berättar jag hur det gick i England på min blogg Textila Inslag. Välkommen dit!
Vad kan man göra med en gammal pinnstol?
Vad kan man göra med en gammal pinnstol? Svar på den frågan kommer man att få på årets sommarutställning hos Konsthantverkarna i Örebro (där jag är en av 20-talet medlemmar). I samarbete med länshemslöjdskonsulent Lars Petersson har vi dragit igång projektet ”Pinnstol Tur & Retur”.
Re:cycle: Använd materialet av en pinnstol och tillverka något annat. Plockepinnspel, knyppelpinnar eller varför inte en tavlett?
Re:use: Det som någon ledsnat på kan glädja någon annan. Loppisar och second hand är bra ställen att söka det unika. En skaplig pinnstol kan användas som den är, men det kan vara roligt att kanske klä sitsen eller lägga en skön kudde för svanken.
Re:design: Förädla, förhöja, förbättra, förfina. Lekfullt och extravagant. Med fantasi och påhittighet kan du pimpa din pinnstol och göra den unik och personlig.
Re:duce: Reducera, inte använda mer material, resurser eller energi än nödvändigt. Bara genom att fortsätta använda en gammal pinnstol sparar man resurser. Hur kan man tillverka en ny utan att förbruka mer trä, resurser i onödan?
Re:pair: Reparera, laga, lappa. En trasig eller ranglig pinnstol är relativt lätt att laga. Den är tillverkad av trä och ihopsatt med tappar som limmats med varmlim. En pinnstol är enkel att lirka isär och limma om. En möbel som tillverkats av spånskiva eller plast är mycket svårare att laga.
Leta reda på en gammal pinnstol och anmäl dig till projektet! Eller kom till Örebro i sommar och se vad andra har hittat på! Läs mer HÄR på pinnstolsbloggen.
Jag klipper mattrasor
Jag klipper mattrasor. Händerna arbetar mekaniskt och jag känner mig nästan lite manisk. Helst tar jag reda på textilier som jag själv eller mina nära har slitit ut. Men jag köper också utslitna påslakan och ratade gardiner på Myrorna och liknande ställen. Textilierna klipper jag för hand i remsor, ca 2 cm breda, som sedan sys ihop och rullas till fina nystan.
Trasorna vävs förstås till mattor.
Jag sparar på en del rester också. Knappar från kläder givetvis, men även på etiketter från plaggen.
På anslagstavlan sitter skjortfickor som troféer.
Vad ska jag ha allt till?
Kurs i yllebroderi
Lite trött är jag efter helgen, men samtidigt har jag fått ett tillskott av energi genom de trevliga och kreativa människor jag har träffat i Nyköping. Jag har haft kurs i yllebroderi i samarbete med hemslöjdskonsulenten.
”Titta vad bra det blir när jag syr den enkelsidiga plattsömmen på det här viset!”
”Men nu blir resultatet ännu bättre när jag väljer flätsöm istället.”
”Jag tänker utgå från mönsteruppbyggnaden på den här gamla skånska kudden, men jag ska brodera höns.”
”De där små stjärnorna måste jag testa.”
”Inte trodde jag att jag skulle kunna sy utan ett färdigt mönster.”
”Det här får bli en provlapp, jag ska prova så många stygn som möjligt.”
”Är det fel att sy så här? Nej, jag väljer själv!”
Ungefär så där har det låtit runt bordet. Men att gå in i en process och om och om tänka ”Vad händer om jag gör så här?”, är både avkopplande och ansträngande och ofta har det varit helt tyst. Alla har koncentrerat sig på sina stygn och funderat på färger, former och hur man ska gå vidare.
Yllebroderier (bilder på kuddar, dynor och täcken) från 1700- och 1800-talen var inspirationskälla för helgens kurs. Sedan är det upp till var och en att använda sig av kunskapen om traditionens stygn, färger, mönsteruppbyggnad och motiv på sitt eget sätt. Det finns inga fel!
Slöjd och fåglar
Jag skulle ju också ha skrivit om hur impad jag är av sameslöjden, plockat fram de roligaste citaten ur boken Tälja med kniv och yxa av Wille Sundqvist och berättat om de där möbelplanerna jag har. Den som ändå är nyfiken får säkert chansen att läsa om det på min vanliga slöjdblogg.
Jag har inte skurit i trä den här helgen, en annan hobby fick ta över. I går kväll åkte jag nämligen med ett par polare till de djupa skogarna i norra Uppland för att försöka höra ugglor. Det blev en riktigt bra utdelning, första stoppet bjöd på sparvuggla och sen fortsatte flytet med både kattuggla och slaguggla. Lite magi att höra deras hoande och pipande en stjärnklar kväll. I dag har jag halkat in på jobbet och sitter och tittar ut över Sergels torg. Gråtrut, fiskmås, tamduva och kaja flyger runt därnere, i höstas såg jag faktiskt en havsörn glida förbi förnstret.
Slöjdandet får ju lite mer konkurrens under våren, men fågelskådande och golfspel kommer inte att ta all tid. Närmast ska jag ge mig på en björkvril som jag har liggande i vardagsrummet. Det är lustigt det där, vissa träbitar vet man exakt vad man ska göra med, andra behöver man närma sig försiktigt under lång tid för att förstå sig på. Det här är en sån.
Sleven är slöjdens själ
Skedar och slevar är roliga att göra. De går att göra väldigt enkla, men de kan också förfinas en massa. De finaste träslevarna jag sett är de gamla, de som överlevde och i dag ligger på nåt museum. Deras form är fulländad, materialet har utnyttjats till hundra procent för att både skapa skönhet och slitstyrka.
Skedbladets botten ska helst vara lite välvt och följa träts fiber. För att få till det måste man utgå från ett böjt ämne. Bladets bakre vägg måste göras lite tjockare eftersom man där skär av fibrerna och gör virket svagare. Skaftets nedre del måste klara belastning i höjdled, men kan vara rätt smalt i sidled. Övre delen kan vara tunnare och bredare, toppen ska helst göras lite grövre.
Tittar man på de gamla slevarna och skedarna ser de ut precis så, en form utarbetad efter dagligt användande av prylarna. Dagens fabriksgjorda skedar och slevar i metall eller plast bygger exakt på formen som slöjdarna förr kom fram till av praktisk erfarenhet.
Nånstans här ligger träslöjdandets själ, tycker jag. I skedens och slevens strävan efter funktion och skönhet.
Här har jag börjat yxa till formen lite
grovt på huggkubben ute på balkongen.
Sen gick jag på med kniv och skedkniv.
Åsen är ganska markant, jag ville testa det.
Annars kan man ta ner den lite till.
En polare ska få sleven, han beställde den för bra
precis två år sedan men jag har liksom skitit i det.
Tills nu. Han ska få den i dag.