Hej!
Tobias heter jag som kommer fylla den här bloggen med tankar, idéer och vardagsrapporter den här veckan och hoppas att det är värt att läsa.

Jag är hemslöjdskonsulent i Västra Götaland men just nu är jag i första hand förälder då min sambo och jag håller på att växla över ledigheten genom att jobba halva veckan var och på fredag är min sista arbetsdag för året. En lite konstig men ganska härlig tanke. Vis av andras erfarenheter försöker jag låta bli att göra stora planer om allt jag ska göra under ”ledigheten”. Jobbar du heltid har du faktiskt mer tid över till egna projekt än om du passar en bebis. Nu får jag en timme här och en kvart där att fixa med mitt, allt beroende på tupplurar och tajming. Men det gör att jag verkligen tar till vara på all egentid jag får vilket inte alltid har varit fallet annars. Så kanske kommer jag få klart fler projekt den här tiden än i vanliga fall.

Förutom en del Timell-slöjdande som följer med lägenhetsköp är de projekt som är i gång nu väldigt barnrelaterade. Närmast är byggklossar, laga och måla en gammal barnmatstol och sy en dyna till den. Eller slöjda lösningar på små problem längs vägen. Som när vi satte petskydd i eluttagen. Nu kan Gnutten roa sig bäst hon vill med våra ojordade uttag. Men de är lite väl pilliga att få ut då du måste använda ett extra petskydd för att få grepp och dessa är osmidiga att hålla i och lätta att tappa bort. Men tälj ett handtag, borra lite hål, skruva fast och häpp; problemet löst! Lite banalt slöjdprojekt kanske, men den är sjukt bra så jag funderar på att lägga upp en beskrivning på 365slöjd.

Av missnöjesljuden att döma är det läggdags nu, så det här får bli min inledning på bloggveckan.
//Tobias

Vad hände igår?

Att jobba mot (för?) en utställning är väldigt motiverande – på gott och ont. Fördelen är såklart att man har en deadline och att saker därmed, i bästa fall, blir gjorda.

Nackdelen är å andra sidan att allt skapande måste rättas in och anpassas till det tema jag här har valt att jobba med.

Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är svårt att jobba om man inte först gör avgränsningar, i tid, rum, material och tekniker. Men samtidigt är det lätt att bli anti sig själv så fort man sätter upp  en gräns. Helt plötsligt vill jag inget hellre än att spinna eller göra kläder, bara för att jag avtalat om att göra textila skulpturer.

Nåväl, det här arbetet har faktiskt varit helt lustdrivet i alla aspekter.

Men vart tar man vägen sedan? Redan när utställningar öppnar är jag på väg därifrån, det är väldigt svårt att relatera till föremålen när de väl är färdiga. Kanske är det just det som driver mig vidare.

Alltid i process

Vi ses bland fibrerna och fragmenten.

– How’s it hanging?
– Jotack, nu hängeren som den ska. Och imorgon är det vernissage – Välkommen!

Som textilare (det är en sådan dag idag) för man ett tvåfrontskrig; på ena sidan funktionsfetishismen “Åh vad fint det kan bli gardiner”.

På den andra stranden: finhetsivrarna.

De sistnämnda förlorar alltid mot ullen; har du försökt tova en blomma av Guteull någon gång? Ett favoritcitat från en kursdeltagare är “Jag vill göra fina saker, inte sådna där som du gör”. Vill minnas att det var en kurs i nåltovning. Om figurer har mer än ett öga bör de vara olika stora, eller åtminstone riktade åt olika håll. Hur ska man annars kunna se skillnad?

Själv arbetar jag alltid strikt naivistiskt, jag tror det skapar ett direktare tilltal och blir svårare för en åskådare att främja sig ifrån. Samtidigt kan jag fascineras av konstnärer som H.R Giger och Annika Ekdahl som arbetar i det näramest fotorealistiskt. Det mest inspireirade för mig är dock de människor som påminner mig om att allt är tillåtet, att det inte finnsn ågra färdida vägar, tekniker teman eller processer. Damien Hirst är ett skrämmande. bra. exempel på detta.

För den som söker användbarhet i textilierna (både den i mig och andra) har jag hittat den perfekta icke-produkten: ETUIET!

Inte för att det saknar funktion, men gör man det utan att bry sig om vad som ska ligga i det kommer inget att passa riktigt bra. Utan någon stänganordning riskerar allt att falla ur.

Jag har sytt några etuier av mina sidenlappar, på en del har en karaktär som jag kallar för “Mannen i masken” uppenbarat sig. Han har en låda på huvudet och snabel.

Kompis med naivismen är innerligheten, den kan man ana i allt handens arbete. Jag tror det beror på att när vi slöjdar så tänker vi, och tankarna far genom kroppen från hjärnan och ut i handen, där de manifesteras i det där föremålet vi höll på att skapa. Men på vägen dit -mellan hjärnan och handen – där sitter hjärtat.

Att arbeta konstnärligt handlar om att skapa mening och begränsningar.

Tänk att du får göra vad du vill.

Tanken svindlar.

Du sätter dig, dricker lite kaffe, tänker tänker tänker.

Inget blir gjort, det går inte att skapa om man inte först bestämmer sig.

Alla lekar har regler.

När jag lekt leken Blomstergraven har regeln varit att all färg som jag använder måste komma från naturliga källor. Alltså typ växter, metaller, mögel osv.

Regel nummer två är att bara använda naturmaterial, gärna återbruk i den mån det är intressant.

Sista regeln: det ska finnas en blick och en riktning.

Det går olika modeord inom konsten, ena året ska det gestaltas, nästa undersökas.

Jag vill inte undersöka eller gestalta – utan sy.

Och färga.

Men lekens riktning är mot er. Ni finns med i allt.

Mer än så har språket förbjudit mig att säga.

På em blev jag klar med väven och klippte ner. Det blev en rejäl urladdning, hade utan problem kunnat somna!! Men jag köpte en glass, kaffe och satte mig vid vattnet en stund och ladda på energin.

Idag börjar jag på riktigt inse att de bara är några dagar kvar tills hängning av utställningen och nån vecka därefter slutar plugget. Folk i klassen börjar bli klara och jobbar hemifrån, vi är några få som är här i skolan idag. Trots att det har varit, och fortfarande är en intensiv period där all vaken tid går till att jobba så är det roligt, jag tycker verkligen om att jobba på intensivt och mycket, det blir mer gjort och lättare att få fokus. Tyvärr får mina kära vänner och familj stå vid sidan, men det är trotts allt en tidsbegränsat period. Kort sammanfattat så ska det bli skönt när allt är klart, men samtidigt lite tråkigt.

Det som återstår inför helgen är montering, montering och åter montering. Ikväll ägnar jag mig åt det två ikatvävarna, klipper av lösa trådar, syr in varptrådar och fållar.

Nu har jag kommit en bit på vägen, vävt 110 cm och motivet börjar komma fram.

Idag testade jag en ny vävspännare som var helt fantastiskt! En gul i metall.Vet inte hur jag ska beskriva känslan men de påverkade och gjorde vävningen mycket smidigare. Varför har jag envisats med att traggla med den tidigare spännaren som dessutom var lite halt och skev. Ibland kan jag vara envis av helt orimliga anledningar. Under hela väv nr 1, bilden med tjejen (ska visa hur hon ser ut senare i veckan) har jag tragglat på med en halt vävspännare, en alldeles för tung skyttel och ca 9 st inknutna solv som inte alls blev bra, de skavde ist på varptråden. ( jag glömde solva in några trådar så knöt in egna solv med bomullsmattvarp ist) Min lärare och handledare Elisabeth visa mig ett enkelt sätt att knyta in nya solv på. Till väven jag jobbar med nu har jag bytt solven, använder bara den lätta och smidiga skytteln och bytt till gula vävspännaren. Mitt liv har blivit mycket enklare! ;)  (för tillfället består mitt liv bara av vävning)

På em idag hade jag ett litet samtal med Elisabeth om kunskap och de är en skön känsla att uppleva nya saker hela tiden, få svar på frågor och funderingar. Där allting, med tiden och erfarenheten, sakta sakta faller på plats. Som små pusselbitar och det klarnar upp. Tänker på min utforskande av ikatvävnigen, ju mer man väver ju mer upptäcker man. Jag inser att erfarenheten jag fått av tidigare vävarna gör att viss kunskap har satt sig, man gör saker och jobbar på rutin, som att andas. Först då får de plats med nya kunskap, nya saker att upptäcka, lära och lägga märke till.Det tar aldrig slut! ;)

Vävspännaren

Den underbara lätta skytteln

Gamla solv som ska bytas ut

Fick strul med varptrådar som gick av,  trist extraarbete!

Motivet börjar komma, imorgon hoppas jag bli klar med de mesta av motivet.

Innan jag gick hem idag spolade jag upp resten av allt inslag, nu är det bara att väva på!

Hej

Som jag skrev i presentationen jobbar jag med mitt examensarbete och ligger i slutfasen. Om 7 dagar ska det vara klar och vi börjar hänga klassen examensutställningen ”Unravel”  på Almgrens Sidenväveri.

Det har varit en lång dag, kl är nu 23.10 och jag funderar på att runda av dagen, men vill ändå ge er en kort beskrivning om mitt arbete och vad veckan kommer att innehålla.

Jag har hittills vävt en ikatväv och två stycken vävar med varpförflyttingar, vet inte vad tekniken heter och tror inte att det har något namn. Det som återstår att göra i veckan är att väva klart en till ikatväv och montera alla fyra vävar. I sin helhet kommer det bli två stycken ikatvävar och två stycken vävar med varpförflyttningar, alla med samma storlek 100 x 260 cm.

Dagens arbete: Avslutade förarbetet med inslaget till väv2, vaxat och färgat allt inslag och äntligen börjat väva. I morgon kokar ska vaxet kokas ur och fortsätter att väva. Nu åker jag hem och göra kudden sällskap! sov gott :)

För mer info och bilder om projektet fram tills idag gå in på: http://www.mariaandersson-konsthantverk.se/examens.arb-19913224

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?

Petra Eleonora heter jag och jag ska blogga här under den här veckan genom PUNKSLÖJD. Jag tänker att jag ska ta med er i min vardag, kanske lite mer personligt än vad jag brukar blogga på min egen blogg.

Vem är jag då?
Precis som min presentation berättar om mig är jag en allkonstnär, jag har en förmåga att se det vackra i allt. Det är nog därför återbruk fungerar så bra för mig. Det handlar om färg och form och möjligheter. Kreativiteten har inga gränser i sig självt men där kan personen ställa till det. Ofta har vi blockeringar, någon kanske sa något elakt när vi var små och sådant sätter sig. I hela mitt vuxna liv har jag arbetat med att försöka lösa upp mina blockeringar och utmana de normer som finns om hur människor ska vara. Jag har gått en slingrig väg och det är inte alltid lätt men jag skapar min egen tillvaro mer som jag vill ha den än vad samhället kanske säger att jag borde.

Hur ser min resa ut?
I hela mitt liv har jag alltid varit kreativ och skapat men det var inte förrän jag fyllde 30 år och flyttade till Umeå som allt tog fart. Jag gick en textilutbildning på Dalkarlså Folkhögskola och lärde mig väva, fördjupa mig i mönsterkonstruktion, virka på riktigt (innan hade jag min egen teknik), nålbinda med mera. Jag var med och startade konstnärskollektivet Kreativ Kollektiv, där jag byggde upp min ateljé. PUNKSLÖJD började ta form (varför det blev PUNKSLÖJD som namn? Läs här). Det var fyra år sen.
PUNKSLÖJD har hunnit bli ett företag där jag marknadsför mina alster och erbjuder föreläsningar om kreativitet. Jag har även hunnit med att arbeta på Ohlssons tyger och idag går jag mitt första år på Kulturentreprenörsprogrammet på Umeå Universitet som tagit mig till Västerbottens läns hemslöjdsförening där jag gör min praktik. Parallellt med det arbetar jag som sömmerska åt konstnären Maria Lilja. Och jag upplever det som min resa just har börjat.

Som ni ser är min text full med länkar, jag tror nämligen på feed forward som en klasskompis till mig så fyndigt myntat. Istället för att gå tillbaka och se vad som skulle ha gjorts bättre ser en framåt och lyfter det som är bra. En liten marginell skillnad som gör mycket i längden. Jag tänker att det också handlar om att lyfta och prata om folk i sin närhet.

Under veckan planerar jag att ta er med och visa min ateljé, lite mer om hur mina funderingar går och dela med mig av min kreativa vardag som jag nämnde i början. Lite som en dagbok.

På återseende!

Just nu håller jag på med en ny fjäril.

Har utställningar på gång på Järnvägsmuseet i Gävle, Tyresta Naturum Nationalpark, Gullholmens konsthall och Stenungsunds konsthall. Samtidigt är jag inbjuden som en av 15 metallskulptörer till ett skulptursymposium i Tjeckien i sommar och tänktemställa upp i uttragningen till Konstsmidesföreningens vandringsutställning i år. Det är ju kul. Men plötsligt har man produktionskrav. Djuren skall ju räcka till allt detta.

Vill göra en groda, en hummer, en sjöstjärna, något med järnvägsskrot och en domherre. Men jag är inte bara beroende av inspiration utan också råvaror. Jag har lyckats få ihop en bläckfisk till i sommar. Men den tog faktiskt två år att färdigställa. Inte för att den är så tekniskt avancerad, utan för att innan man hittar de skrot som behövs för att få fram det uttryck jag vill ha kan det gå mycket mycket tid. Och jag har kasserat bläckfisken ett flertal fånger under resans gång. Till slut var den där. Färdig. Men utan en enda av de första delarna jag hittade, och som i själva verket inspirerade mig till att bygga en bläckfisk.

Många undrar hur jag får inspiration. Allt som oftast är det skrotet. Ex. en kameleont jag gjorde poppade upp i huvudet på mig plötsligt när jag satt och pöste i fåtöljen i smedjan helt utan inspiration. Då såg jag två borrschuchar som låg och tittade på mig. ”En kameleont!” utbrast jag i mitt huvud och så var den vilan förstörd.

Ur skrotet klättrar djuren. Ibland skickar jag dem tillbaka. Men ofta blir de till för att stanna. Jag litar på skrotet även denna sommar.

Bi-metall-geting

dragonfile