Med bara några dagar kvar till marknaden är det en hel del som måste göras. Placeringen av marknadsdeltagarna är nästan det roligaste. Det är viktigt var de placeras och vilka grannar de får, ungefär som med bordsplaceringar. Vi försöker sprida ut de som arbetar med samma material, akta textilierna från matos, och locka besökarna till dem som är längstbort placerade. Marknadsområdet är uppbyggt som ett kors, sett uppifrån, så det gäller att ha intressanta stationer vid ”ändarna” så att det inte blir tomt för dem som står där. I år har vi lyckats få ihop en hel del olika aktiviteter såsom ponnyridning, ansiktsmålning, fiskdamm och en workshop i nålbindning!

Nästan en hel dag går åt till att placera ut och montera ihop marknadsborden. I år är det ca 25 bord som ska monteras, men det är alltid bra att montera några extra, man veta aldrig vad som händer… Det enda vi måste göra på marknadsdagen är att lägga på taken.

Jag måste ju även fixa mina egna saker. Smycken ska putsas och limmas. Allt ska sorteras och packas. Komma ihåg; kamera, växelpengar, extrakläder, visitkorten. Dessutom behöver jag hitta någon sorts display som lyfter upp mina skålar. Känns som att tiden inte riktigt räcker till just nu…

Men jag känner på mig att det här kommer bli bra. Väderleken visar lite si och så. Men det verkar som att det ska vara uppehåll iaf, vi håller tummarna!

Det är mer och mer sällan som situationerna jag befinner mig i är nya men nu sitter jag lite oförutsägbart och nytt på ett café i Uppsala och skriver. Det har hänt att jag har försökt att brodera på caféer och tänkt att det vore ett sätt att både vara samtidigt i arbetet och i världen, inte ofta men som ett tänkt regelbundet inslag. För att då låta någonting oförutsägbart hända så som det ibland händer på resor, att man släpper kontrollen, har någonting öppet i hållningen, i uttrycket och utan att man egentligen aktivt strävar efter det bjuder in till samtal, sådana som jag ibland infogat i bilder jag arbetat med på indirekta sätt. När jag försökt upprätta det här mer i vardagen har försöken alltid utmynnat i en känsla av meningslöshet, pliktskyldighet emot mitt beslut och emot situationen och föreställningen om att det skulle kunna leda till någonting främjande. Jag har stannat kvar ett visst antal timmar, arbetat utan inlevelse och distraherats av min omgivning, aldrig lyckats bygga upp något tillstånd av arbetssituation och inte heller hamnat i något tänkt oförutsägbart samtal som i Belfast en gång när en gerillasoldat satte sig bredvid mig och berättade om krigets hemligare värld, eller de gånger man har fått sammanhängande livsberättelser med konsekvenser och slutsatser.

Arbetet verkar mest lämpat för mer slutna miljöer, som i ateljén i en känsla av bunker utan fönster mot något utomhusrum. Jag tänkte därför att det vore intressant att prova platsen café för att skiva. Kanske lämpar det sig bättre eftersom man inte är lika beroende av rumslighet när arbetet sker på en begränsad yta av dator. Kanske handlar det också om ansvaret inför de broderade arbetena, att inte ta ut dem allt för mycket utanför sina sammanhang på offentliga platser innan jag vet att jag tänker gott om dem. På bussar, tåg och allmänna platser av olika slag broderar jag nu alltid tak eller grenar till träd som inte har mycket personlighet och laddning för mig i sig själva för att inte hamna i en situation av samtal med någon som rör sig i samma miljö som vill berätta om den senaste julduken, någonting jag uppskattade innan jag insåg hur ofta det skulle komma att hända. Att vara på ett café nu känns riktigt, jag upplever musiken som noggrant vald och den amerikanska familjen som verkar inneha caféet sprider en positiv stämning av entreprenörskap, omsorg och möjlighet. Samtidigt får jag känna mig som om jag är i Amsterdam om jag vill, i New York eller i påhittad stad för åter göra mig mättad på min numera begränsade men ändå återkommande reslust.

2. Arbetet och arbetandet

Jag ville berätta någonting om arbetet och arbetandet. Jag vaknar för sent och går och lägger mig för sent, sover antagligen mer än jag behöver men tar inga raster och sätter mig inte ner särskilt för att vila under dagen. Under förmiddagen cyklar jag till ateljén, om jag behöver köper jag grönsaker i tältet på torget längs vägen, de har vita auberginer och färsk koriander, jag tycker om att inte behöva gå in i något hus för att handla. Jag tänker igenom dagen på cykeln om jag inte har gjort det tidigare och formulerar en planering med utgångspunkt i vilja och behov. Bestämmer om jag ska börja med grenarna till de tredimensionella träden, med att hyvla mark till bergen, fortsätta med molnen ovanför värmeverket eller rita ut linjer på tyg till de fyra nya taken. Innan jag går in i ateljén vill jag veta. Ofta är det själva arbetandet som får mig att arbeta, att det tillfredställer att se att jag får någonting att hända, att en sak leder till en annan som att en linje kräver en till eller flera andra linjer och att de tillsammans kräver av mig en kompakt yta, och sedan att berättelsen kräver någonting ytterligare. Arbetet för mig är att medla mellan de olika av mig skapade omständigheternas förväntningar. När man är utanför arbetet kan man inte ha tillgång till de här förståelserna så jag tycker för den inre rons och den naturliga rytmens skull om att vara i arbetet.

Hela tiden omformulerar jag mig, nu är värmeverket viktigt, jag vet inte varför ännu men det kommer tillbaka i allting, dess olika huskroppar som jag bygger i kartong och syr väggar, tak, fönster till. Det kan vara administrativa byggnader också förutom sådana som ligger närmare den konkreta uppgiften. I den större pågående bilden jag arbetar med nu värmeverkets alla huskroppar samlade och inringade av berg med två zeppelinare ovanför bakom och framför moln. Jag förstod först inte hur tidsbundna zeppelinare är så jag hittar på att det i min bild inte är så att de säger någonting om tid. Mest ville jag har något luftbundet fordon. Tidigare var det stadshuset i Belfast som hade värmeverkets uppgift att få mig att formulera meningen med upptagenheten. Ibland har jag trott att det varit fel att jag utgått ifrån en ovisshet, att det vore mer riktigt att utgå ifrån en tydlig plan att sedan följa och veta kring. Nu förstår jag det som om ovissheten kan vara en drivkraft och någonting som leder bilden och objekten vidare och även mig själv i min oförmåga att veta allt för mycket innan och i viljan och behovet att förstå mer.

Imorgon onsdag vill jag skriva någonting om slöjden.

Poff Poff Poff eller människan är människans varg

Bergsbestigare och fågelhetsare

Det här är en kontaktannons.
Jag är en man på 24 år med ganska spretande intressen. Jag gillar för det mesta inte långa skogspromenader men ibland kan det vara nice. Hemmakvällar blir ofta lite segt då jag hatar det mesta som går på TV, film är ju dock riktigt nice, bra film det vill säga. Annars tittar jag ofta på nån datorspelstävling eller så, vilket inte så många gillar, men det är okej för det kan jag göra när jag är själv och är inget jag prackar på folk.
Jag har nyligen för första gången i mitt liv kommit på vad jag vill göra, alltså vad jag verkligen vill göra. Kommer ha glädjetårar i ögonen när jag skruvar upp de första greppen i min klätterhall som jag ska bygga. Som ni säkert förstår är klättring ett av mina stora intressen, jag har hållit på med det ganska mycket de senaste fyra-fem åren.
Jag gillar att göra saker med händerna, är väl därför jag blivit tillfrågad att blogga på den här sidan. Har hållt på med sånt sen jag var liten så nu kan jag lite allt möjligt.
Många tycker att jag är extremt lat vilket jag antar stämmer ganska bra, men om det är något jag tycker är roligt eller något jag är inspirerad av så kan jag jobba på utav bara helvete. Tyvär blir alla projekt inte färdiga, utan kan stanna av när inspirationen försvinner, men så är det väl för alla.
Jag har många snälla vänner som du kan få lära känna om du lär känna mig, de finns av alla typer och är utspridda över hela landet.
Jag är väldigt lugn, blir inte uppjagad i första taget, och oftast ganska snäll. Jag blir snyggare och snyggare med åren vilket borde vara en väldigt efterfrågad egenskap.
En god vän till mig har ett ganska nytt förhållande som jag tycker verkar väldigt sunt. De är extremt öppna och ärliga mot varandra, alltså inte som man alltid säger att man är, utan ett par nivåer ärligare än det. De säger att det ofta är väldigt jobbigt men att det samtidigt blir så mycket mer trygghet och utbyte att det i slutändan blir värt det. Ett sånt förhållande skulle jag kunna tänka mig, annars blir det inget.
Tänkte hålla till i Örebro närmaste tiden, men brukar flänga runt rätt mycket så man vet aldrig.

Vill ni veta mer om mig får ni läsa mina andra inlägg om ni inte gjort det, eller ringa och snacka med mig.
tel: noll, sju, tre, nio, tre, ett, åtta, två, noll, sex.

Tack för mig, har varit kul och jobbigt att blogga här en vecka!

Förförelseslöjd är egentligen mitt superhemliga bokprojekt och ännu hemligare trademark, så lova att inte sno det och bli miljonärer på det, för det ska jag göra. Ok?

Förförelseslöjd är något jag upptäckt utifrån egen erfarenhet och genom samtal med mängder av andra slöjdare, och nu står jag inför den utmanande uppgiften att teoretisera den insamlade datan och göra förenklade, generella modeller.
Inför publicering kommer det även att krävas otaliga timmar samtal med psykologer och beteendevetare för att på djupet reda ut hur det fungerar. För fungerar gör det.
Men vi ska inte lägga oss det på den nivån idag, utan mer introducera begreppet och lite olika aspekter av det.

Det handlar om sex, lust, romans, flört etc. och hur man kan få det i mängder, genom slöjd. En dimension av förförelseslöjden kan förenklat förklaras ungefär såhär:
Person A vill ligga med person B.
Person B vill inte ligga med person A.
Person A slöjdar något och ger till person B.
Person B vill ligga med person A.
Person A och B ligger med varandra.

Så nu borde jag ha fått allas fulla uppmärksamhet, denna förenkling är såklart dock inte hela sanningen.

Vi kan dela upp förförelseslöjden i flera underkategorier.
1. Att slöjda åt någon.
2. Att slöjda med någon.
3. Att lära ut slöjd till någon.
4. Det helt nya begreppet Sexslöjd (ej att blanda ihop med slöjdsex), som kan finnas inom kategori 1-3.
5. Slöjdsex (knepigt begrepp som ibland kan falla under förförelseslöjd).

För att visa på komplexiteten av förförelseslöjd ska jag ta upp några grundläggande men viktiga saker att tänka på vid utövande av förförelseslöjd av typ 1:

Att anpassa artefakten (det slöjdade föremålet) efter målpersonens personlighet. Helt enkelt att välja rätt föremål, teknik, material, färg och så vidare.
Att anpassa artefakten efter din intention, det är enorm skillnad på en artefakt avsedd för ren kroppslig förförelse och en avsedd för att väcka känslor av djupare karaktär. Även här gäller det att välja rätt vad gäller allt från föremål till färg. Just färgval har visat sig oerhört viktigt för att väcka rätt känslor. Till exempel så stickar man inte en grå schal till någon man endast vill få i säng, det gör man bara inte. Men grått kan dock ibland kan vara rätt färg för att väcka intresse för ett förhållande, beroende på målpersonens personlighet.
Att välja om målpersonen ska vara medveten om att den ska få något eller inte. En överraskning är absolut inte alltid det givna valet, att berätta det i förväg, ibland redan innan man valt artefakt, kan vara ett mycket kraftfullt redskap om det används på rätt sätt.
Att anpassa överlämnandet av artefakten. Här är ”hur” och ”när” två superviktiga frågor.

Denna korta introduktion av typ 1 får vara nog för idag. Eventuellt blir det mer teori kring förförelseslöjdens andra kategorier senare i veckan.
Jag är säker på att många av er blivit intresserade av detta och några kanske redan har fått idéer om förförelseslöjdsprojekt. Berätta då gärna om dem för oss andra.

Jag arbetar ju i en del material som andra tycker är skräp. Men när jag använder skräpet och gör något annat av det, så får jag själv känslan av att jag förädlar skräpet. Jag höjer upp det och ger det ett nytt värde. Det är det inte alla som förstår. Jag får ibland kommentarer om sådant jag tillverkat av ex. plåtburkar. Att de inte förstår sig på. Att det inte kan kosta så mycket, det är ju gamla plåtburkar. Att det på något sätt är ett fult material.

Plast har ju också en ful känsla över sig. För något årtionde sedan så kunde nog nästan inte en sak av plast vara i närheten av slöjd. Men nu när man tex kan återbruka plast, så kan det kanske också upphöjas lite. Få ett ökat värde.  För miljöns skull är det dock bra om vi låter bli att konsumera nytillverkad plast.

För några år sedan upplever jag också att det var lite fult att virka. Men idag har det blivit ett uppsving på virkandet igen. Det är inne och kul. Men tänk bara på alla miljoner virkade dukar som grytlappar som säljs för nästan ingenting på loppis. De är kanske inte så fina att använda som just dukar och inte speciellt funktionella som grytlappar, men om man tänker på allt arbete som lagts ner på dem så vill jag gärna se mig som de fula sakernas riddare och återbruka dem på olika sätt.

Idag på morgonen har jag varit i ateljen och tagit tillvara gamla broderier från handdukar och lakan. Av dem syrjag kuddar. Nedan syns en bild på en av dem. Det känns bra att ta tillvara.

Med det här gästinlägget tackar jag för mig!

Av någon anledning får jag inte in bilder, varken på detta inlägg eller på det förra…

En vecka går snabbt. Redan lördag. Igår blev vi bortbjudna till andra sidan sundet på grill, därav inget inlägg. Trevligt hade vi. Efterrätten var speciellt god. Blåbärspaj med rivet citronskal på.  
Njuter fortfarande av ”sommarlov”. Under höst och vårtermin undervisar jag en dag i veckan på Blekinge läns folkhögskolas textilkurs. Virkning står allt som oftast på schemat. Till hösten kommer jag antagligen att undervisa konsteleverna i textil också. Det blir en spännande utmaning. Det är dags att börja planeringen så smått.
Just nu ställer två av mina gamla elever ut på Galleri Wachtmeister i Karlskrona. Ett projekt de kallar If tea could fly.  Origamifåglar vikta i tepåsförpackningar. Fantastiskt fint!
Nu ska jag ta lördagkväll med film och soffpotatistillverkning. Det är inte tillräckligt många klara inför formex ännu…

Disktrasa

En galen idé som jag haft de senaste åren är att jag virkat disktrasor i parti och minut. Det visade sig vare en funktionell produkt, som torkar bra och är fin att pryda diskbänken med. Det är också en bra present eller julklapp och jag har fått sälja en hel del. Men det bästa jag själv fått ut av det är att det är ett lagomt stort handarbete att ha med sig på resa eller gånger då jag vill ha något för händerna. Att virka disktrasor har också varit kontaktskapande! Trasorna har spridit sig runt om i Sverige och världen. Kolla på följande webbsida: www.disktrasan.page.tl

Jag har tidigare i veckan nämnt mitt jobb vid Västerbottens museum. Framöver kommer vi att producera en textil studieutställning. Förhoppningsvis ska den stå färdig i början av 2013. Utställning skall vila på tre ”ben”. Det första benet är att visa så mycket som möjligt av våra rika textila samlingar. Det blir framför allt dräkt och textil från 1900-talet. Det andra benet är att det skall finnas en arena för textilt skapande och kunskapsinhämtning. Det kan handla om kurser kring textila hantverk, stickcaféer, föreläsningar och filmvisningar utifrån textil. Och det tredje benet är att intressegrupper utanför museet skall få möjlighet att delta i arrangemang och i utställningen. En referensgrupp är bildad och vi jobbar nu i den första planeringsfasen. Om du som läser detta har anknytning till Västerbottens län och har någon idé runt våra utställningsidéer, kan du kontakta mig genom Västerbottens museums växel eller via min mailadress.

Hillevi Wadensten
Västerbottens museum
090-171800
hillevi.wadensten@vbm.se

Tack för mig och tack för en rolig hemsida; kravallslojd.se!!

Hej igen.

Det åskade som fassen  igår och jag satt inne och ägnade mig åt ett av mina guilty pleasures. Jag byggde med Lego. Det är kanske inte så vanligt med fullvuxnan skäggiga människor som har lego somm ett aktivt intresse, och det kanske framför allt inte är varken slöjd eller hantverk. Men har man ett sug så har man. Det som jör att jag ändå värderar Lego så högt som material för kreativt skapande. är att det är min grund, det första jag lyckades bemästra. Min mamma lärde mig tidigt i mitt liv hur man byggde stadiga konstruktioner, och dom små ikea liknande ritnigarna blev snart överflödiga. Jag skyller det mesta av min hantverkskunskap och förståelse av manualer på att jag lekte med Lego som barn, så varför sluta bara för att jag är ”för gammal”

Nu kommert det bilder:

Jag har även ägnat mig åt ”riktig slöjd”, Jag har knutit makramé:

ELIS läses ut Estetiska Lärprocesser i Skolan. ”Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet”, allt enligt Skolverket. Det här brinner jag för! Och man ska inte bara lägga någon temaomgång någon gång om året utan man ska tänka i de här banorna när man planerar all sin undervisning.

Skapande Skola är en satsning som från 2011 omfattar åk 1-9 och uppgår till 150 miljoner kronor. Skolorna får ansöka om pengar. Satsningen vill stärka samverkan mellan skolan och det professionella kulturlivet. En droppe i havet men ändå.

I vår kommun har vi en kulturgrupp som försöker se till att alla skolbarn varje år får gå på teater eller någon musikföreställning och gärna någon work shop också. Upplevelser som kan bädda för framtida intressen!

Helena Enmyren          Den lilla blå byrån