För några veckor sedan var jag i Göteborg och passade på att besöka fotoutställningen A Day In The World på Världskulturmuseet. Det är en utställning med vardagsfoton från hela världen, tagna av amatörer och proffs under en dag; den 15 maj förra året. Det var spännande att få se glimtar av vardagen, så som den kan te sig i Bangladesh eller Botswana, länder som man vanligtvis inte ser eller hör så mycket om, och det väckte många tankar. Om hur olika livet kan se ut, beroende på var på jorden man råkar vara född och hur tacksamma vi i den här delen av världen ska vara över allt vi har, men också om hur lika vi människor faktiskt är. Oavsett var de var tagna så rörde sig många av bilderna kring samma teman. Familjen, hemmet, maten, jobbet.

Det fick mig att tänka på några bilder som jag tog när jag var i Gambia för ett par år sedan. Jag hade förmånen att tillsammans med mitt ressällskap bo hos en storfamilj och därmed få mer av en inblick i vardagslivet än vad jag skulle ha fått i turistkvarteren. Här är några av dessa bilder, från de cyklande barnens, skräddarnas, fiskarnas och fiskförsäljarnas, elektrikerns och frisörens dag. Från en dag i världen.

För exakt ett år sedan var jag mitt uppe i mitt masterexamensarbete i Textil konst på Högskolan för Design och Konsthantverk. I examensarbetet arbetade jag på två skilda verk, ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” och ”Gränsland”.

Då skrev jag: ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” är en gestaltning av en människas känslovärld. Där skulpturen kan vara en lämning, en kvarleva, ett inre organ, en rest eller något som ska vidare någon annanstans. Min berättelse är inte sammanhängande, den består av punkter, som alla är i rörelse, där det inte finns någon sanning, samtidigt som allt är sant. Skrivbordet som står stadigt. Hon som är närvarande. Sorterat och uppradat, lådor, askar och burkar. Hon som är så skör och samtidigt den starkaste person jag mött.

Lådorna har konkreta former, helt olika varandra, men alla lådor har en tydlig avgränsning gentemot omgivningen. Några av lådorna har nästan fått ett gjutet uttryck. Men det är viktigt att de inte är gjutna, det är viktigt för verket att det är riktiga lådor, lådor med ett tomrum i, som man kan förvara saker i. Det är viktigt att de har ett lock att stänga och det är oerhört viktigt att de är övermålade med alla dessa lager och skikt av vit färg. Många av lådorna är övermålade i så många lager färg så att de inte går att öppna.

I verket ”Gränsland” arbetade jag kring gränser och spår. Jag försökte gestalta mina tankar kring döden i tre abstrakta svarta former. För mig handlade verket om döden, livet och sorgen. Om spåren, minnena, om kropp, och om det som blir kvar. Varje skulptur gestaltar ett skede eller ett specifikt stadie kopplat till min tanke på döden.

Om man är mer intresserad av att läsa om min process med examensarbetet så finns min examensrapport att läsa på min hemsida.

Den här veckan har jag blivit inbjuden att gästblogga här på Kravallslöjd, vilket är jättekul. Jag tänkte att det får bli lite som en arbetsdagbok under veckan. Förra veckan var det VAB för hela slanten, men nu hoppas jag att alla ska hålla sig friska. Jag börjar att med att bjuda på lite bilder från förmiddagen på ateljén.

Jag har en tendens att samla på mig material, min del av ateljen är tämligen proppfull med tyger, knappar, band och en massa bra att ha grejjer. Faktum är att jag för ett tag sedan köpte ett lager med gamla, fast oanvända sybehör från en nedlagsd syfirma, mer än jag någonsin kommer att göra av med, så nu har jag startat en webshop med vintage sybehör. Titta gärna in där: www.seahorsehaberdashery.bigcartel.com

Idag har jag mest skissat, för att få igång något slags flöde och kanske att det blir något som leder till något. Ibland känns det viktigt att bara göra och se vart man hamnar, men jag har en ide om en massa ansikten, men jag är ändå dubbel inför det där men att rita, jag blir liksom aldrig nöjd, samtidigt som det nog är det roligaste jag vet. Jag vill komma ifrån känslan av att en teckning bara är en skiss, jag skulle vilja att den var tillräcklig i sig själv, men på något sätt blir den inte på riktigt förrän jag broderat eller tryckt den. Så känns det för mig.

Det var nog allt för mig för nu, dags att springa iväg och hämta barnen på dagis. Ses snart igen!

Efter en vårig, men lite blåsig promenad i solen hoppas jag hinna med ett litet pyssel innan lillskrutten vaknar. Idag får det bli quilling! En teknik som jag hittade för ett par år sedan via Yulia Brodskayas fina bilder. Väldigt roligt att göra och det enda som behövs är tunna pappersremsor och en runt föremål att snurra med. Och en massa tid för att det ska bli lika fint som Yulias, men rätt så nöjd blev jag ändå med min vårbild.

Och som sagt, vem har sagt att allt måste bli perfekt med en gång! Prova, släpp loss kreativiteten och ha roligt bara! Det får bli mina sista ord för veckan som gästbloggare!

Fortsätt följa mig på justgocreative.blogpsot.se

Som aktiveringspedagog har jag mött på många som säger sig inte kunna skapa – det gör mig ledsen, men också peppad att få dem att ändra sig. Jag tror verkligen att alla har ett behov av att skapa/pyssla/slöjda. Det bästa sättet för att få någon att våga sätta igång sin kreativitet är oftast att själv misslyckas och visa att allt inte blir fint med en gång. Och när personen sedan är igång har jag många gånger sett hur glada de blir när det åstadkommit något med sina händer som de kan ta på, ta med hem och kanske visa för någon.

Ett av alla kreativa projekt jag provat är textiltryck med frukt och grönt på ett äldreboende. Först var intresset inte så stort – potatistryck kan ju kännas lite barnsligt. Men när de väl provat kom alla in ett flow och gick loss på lök, auberginer och färg. Och jag kände faktiskt att de allra flesta fått en fin skapande-upplevelse och ett fint tyg med sig hem till sitt rum denna dag.

Fortsätt följa mig på justgocreative!

Så har det blivit dags för mitt första gästinlägg. Jag som ska blogga i veckan heter Marie Tidquist Lundin och har sedan jag varit liten pysslat och skapat på olika sätt. Jag kunde rita och pyssla och låta timmarna bara försvinna utan att jag märkte det. Först när jag började gymnasiet och estetiskt program började prestationen smyga sig på. Jag älskade verkligen att lära mig så mycket om olika tekniker, men på vägen kom känslan att inte vad som helst duger, allting måste ha en tanke och varje streck ritas med en tanke bakom.

När jag sedan utbildade mig till grafisk formgivare och började arbeta blev det till slut som att allt handlade om att skapa snygga saker och lusten fick sig en törn. För att komma tillbaka till den där känslan jag hade när jag var liten, bestämde jag mig helt enkelt för att ”sluta tänka” när jag skapar. Jag bestämde mig för att låta händerna arbeta och låta tankarna vila och helt plötsligt fick jag massor gjort. Jag bestämde mig också för att försöka förverkliga alla idéer jag fick – istället för att skriva ner dem i den allt tjockare idépärmen. Det har varit en befriande resa och på vägen blev jag sugen på att visa upp det jag gör i bloggen justgocreative. Kanske kan det inspirera andra att också släppa loss och bara göra – just go creative!

Ett av mina projekt som började med ett par fina grytlappar på en second hand affär som efter lite funderande omvandlats till en sybörs.

Nackdelen med att vara egenföretagare är att-göra-listan som aldrig verkar bli tom. Det finns alltid någon jag måste ringa, marknader att anmäla mig till, räkningar att betala och material att köpa. Sånt som hindrar mig från att göra det jag egentligen vill; skapa.

Så att gå en kreativ utbildning är någonting jag verkligen kan kan rekommendera, då får man ägna all sin tid åt skapandet och slipper ifrån allt det där andra, fast hur som helst så kommer man fram till det förr eller senare, studielån och bidrag räcker inte för alltid…

Fast fördelarna med att vara sin egen chef är såklart också väldigt stora. Fast det gäller att vara disciplinerad. Fast problemet för mig har aldrig varit att jobba nog mycket utan mer att jag jobbar för mycket eftersom det är så kul! Och sedan hinner jag aldrig med lika mycket som jag tror att jag ska, annat kommer i mellan, jag blir sjuk, får ont i ryggen eller något annat som hindrar.

Sedan måste man vara väldig envis också. Vill man jobba med hantverk får eller något annat kreativt får man aldrig ge upp, måste vara beredd på att det tar tid att komma in på marknaden  och börja tjäna vettigt med pengar.  Väldigt få slår igenom direkt även om bra utbildningar kan hjälpa sina elever att komma ut och synas.

Själv har jag ännu ingen längre slöjdutbildning, jag har gått 2 år på Falkenbergs Konstskola, gått några hantverkskurser men till hösten hoppas jag på att kunna läsa textilslöjd på distans mot Umeå Universitet.

Jag tror att jag har en slags kontroll. Ibland under veckan har den dock bedragit mig, känslan av kontroll som jag sen omvärderat. Nu kanske det handlar om att allt jag behöver vara klar med tills på onsdag när jag åker till Bodens Konsthall antingen är klart eller påbörjat. Egentligen är det bara en mark till ett hus och en mindre bild som jag inte är klar med. Jag hade inte tänkt göra marken i trä till det här huset men sen hittade jag trä i en kontainer och kände mig manad. Det mesta trämaterial jag använder hittar jag i kontainrar förutom det jag bygger ramar av. Jag har haft tur med material till podium. Varje gång jag har behövt ett nytt har jag cyklat förbi något hus där man kastat ut hyllor till bokhyllor, det börjar nästan bli märkligt.

Igår limmade jag i alla fall ihop delarna av trä till husets mark och sågade ut konturerna, den ska slutta och jag sågade ut det sluttande också. Det är alltid en kamp med sågen, antar att det är ovärdigt egentligen att använda en så slö såg. Jag hann inte fila till den igår och det är frustrerande att behöva stanna upp när man är inne i ett arbetsmoment. Så nu hänger det kvar i mig, den rörelsen av att vara i det och jag cyklar nog till ateljén snart, även idag begränsas tiden av att jag ska gå på en konsert på kvällen. Sen spacklar jag den jämn, kom på för ett tag sedan att spackel passar bra, det blev som en revolution i mig, ändå kan jag inte få marken helt jämn så jag klär in den i tyg, det kan vara rätt besvärligt att få det att gå ihop.

Jag ser fram emot att vara inne i min nästa större bild. Det känns i jämförelse lite meningslöst med mindre arbeten som bara tar någon dag att göra. En större bild arbetar jag med under flera månader, ofta under ett halvår. Och jag känner mig lugn i att ha den att förhålla mig till även om jag gör mindre arbeten parallellt.

När jag är helt klar inför boden måste jag fokusera på att dokumentera arbeten till en tidskrift och sen få kontroll över utställningen på galleri HV i Stockholm. Det är nästan som en paus nu, att veta att jag hinner till Boden och tillåta mig att inte vara flera steg före inför det andra jag förhåller mig till.

Jag som skrivit så mycket i mitt liv: akademiska texter, poesi, noveller, informationstexter, om mina konstverk, argumentation i sakfrågor osv osv – men jag har aldrig skrivit om mig själv, om vad jag gör på dagar och nätter i mitt liv. Jag har aldrig skrivit en blogg eller särskilt utlämnande statusuppdateringar på facebook. Det känns allt lite konstigt och naket att skriva så här, men också roligt. Det ska bli intressant att på detta sätt se vad jag faktiskt gör under en vecka…

Själv följer jag dock några bloggar, överlag surfar jag rätt mycket för både nytta och nöje. Nytta ÄR nöje för mig. Jag gillar Magdalena Ribbings ”Hyfs & stil” på DN, och ”Etiquette-hell”. Förutom att dessa spalter är underhållande är de också bra påminnelser om att alltid bemöta andra på ett så bra sätt som möjligt. Det låter kanske självklart, men jag som håller på med kultur i många former, verkar i så många olika sammanhang, ofta under tidspress, som träffar massor av människor och ofta pratar mycket, har nog råkat trampa på en och annan tå genom åren.

Självklart följer jag också min multibegåvade sambos blogg A challenger. Han är litografisk masterprinter och konstnär som nu även vidareutbildar sig till dataspelsgrafiker, vilket bloggen handlar om. Sen älskar jag att inspireras av vackra och coola bilder och klickar ofta runt på mode-, fest- och inredningsbloggar. Jag bygger små och stora stilleben hemma, tillverkar accessoarer och gör kläder. Skriver gör och inte syr eftersom jag, även om jag syr en del, hellre hittar andra sätt att ändra om och tillverka kläder på. Det kräver inte så lite tålamod och noggrannhet för att bli duktig på sömnad och jag gör hellre saker snabbt. Det är lite av en sport att dessutom få till det så billigt som möjligt. Jag sparar på allt småkrafs – trasiga smycken, snören, vackra pappersbitar, tygstuvar, udda knappar och så vidare, som jag använder och återanvänder. Det är min skattkista!

I lördags hjälpte jag till med dekor och annat på den härligt vackra och dekadenta klubben Carnevalesque på Moriskan här i Malmö där jag bor sedan några månader. På mig hade jag delar av en latexdräkt som jag och mannen i mitt liv designat tillsammans och låtit tillverka på House of Harlot i London eftersom den blev för avancerad att limma ihop själv som glad latex-amatör. Sa jag billigt? Nåväl…Den här gången hade jag till dräkten en köpeblus (reafynd såklart!) samt spetsmuddar och en tyllkjol jag gjort. Styvheten i tyll gör att man kan skulptera med det. Tyll är nog inte det snällaste materialet ur miljösynpunkt, men jag samlar i första hand tyll från kasserade kläder och annat. Mycket barnkläder till exempel har tyll och andra roliga detaljer att ta tillvara på. Eftersom temat i lördags var Venedig-karneval gjorde jag en mask av ett diadem, spets, sidenband och tygbitar, allt ton i ton, samt plastspindlar från Halloween-dekor. Limpistol är ett grymt verktyg! Limmet blir ganska fult, iallafall från mina pistoler, så det måste döljas. Jag bränner mig alltid eftersom jag är där och petar innan det svalnat. Men det går snabbt att limma och det blir starkt. Så fantastiskt fabulös som jag var på klubben så blev jag förstås flitigt fotograferad, så jag borde hitta en bild att länka till allteftersom de läggs upp på nätet. Tog inga själv, herregud, sånt har jag inte tid med ;) Jag blev även intervjuad av någon nöjestidning, vet inte om jag vågar hitta det inslaget haha!

Nu ska jag sova eftersom jag sedan Malmöflytten provat ett extrajobb som gjort att jag varit tvungen att ibland vända på dygnet. Det mår jag inte bra av att göra har jag upptäckt, iallafall inte om inte natten innehåller glada människor. Detta jobb har varit långt ifrån det. En extrainkomst innebär att ekonomin inte är helt beroende av konstnärskapet, men konstnärskapet är definitivt beroende av min hälsa. Idag har jag sagt upp mig och är några erfarenheter rikare. Over and out!

Enligt ravelry har jag stickat eller virkat 144 projekt sen jag blev medlem 2007, och det är ju en del. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av några av de mönster jag gillar allra mest! Några av dem är gratis, andra kostar pengar. Jag tycker dock att det absolut är värt att betala för mönster, det ligger trots allt mycket tid och energi bakom ett välgjort stickmönster.

Beatnik är min senaste slutförda tröja, och den var verkligen en njutning av sticka från början till slut! Flätor är fantastiskt eftersom det ser så komplicerat ut trots att det egentligen inte är det :). Tyvärr är den inte så kompatibel med min gravidmage (jag ska ha en bäbis i början på mars) så den har mest blivit liggande i garderoben.

Emelie är nog min allra mest använda tröja, utav de jag stickat själv. Den stickas med istickade ärmar = i princip ingen montering över huvud taget, vilket jag uppskattar väldigt mycket.

Icing Swirl är en ny favorit, en snabbstickat och enkel mössa som samtidigt innehåller precis lagom med moment för att inte bli tråkig. Designern bakom är min absoluta favoritdesigner när det gäller stickat, Ysolda. De stickerskor som inte stickat något av henne måste göra det på momangen! Hennes mönster är alltid välgjorda och innehåller alltid kluriga och smarta detaljer.

Min favoritsjal Ishbel är också gjord av Ysolda. Än så länge har jag stickat fem varianter av den här sjalen, och det kommer absolut bli fler. Precis som Icing Swirl är den en perfekt kombination av tankekrävande moment och avslappning.

Pomatomus är egentligen ett sockmönster, men jag gillar det allra mest som muddar (sök på ravelry så finns det några olika varianter). Jag älskar att sticka spetsstickning, men är inte så förtjust i att faktiskt bära några ljuvligt skira plagg, så jag uppskattar Pomatomusmönstrets mer grova hålmönster.