Idag var det gjutningsdags. Vi strålade upp på gjuteriet på förmiddagen och satte igång bronsugnen, tog ut och ställde upp formarna. Noomi och jag gjorde en koll på hur vi skulle gå och hälla när formarna var utställda och sedan inväntade vi att bronset skulle bli tillräckligt varmt. Själva ihällningen fungerade jättebra, jag lyckades dock sikta fel i en utav formarna så att det skvätte iväg lite brons, men utöver det gick det felfritt.

Degeln lyfts upp ur ugnen. Jag på vänster sida och Noomi på höger. Foto: Carina

Brons hälls i första formen. Foto: Carina

Den lilla missen i hällandet. Foto: Carina

Dagens degelbild.

Det är flytande brons, det är värme och det är intensivt. Jag kan inget annat än att älska det. Dom gånger jag varit med på någon sida utav degeln har jag nästan alltid tänkt att ”det här, det här skulle jag kunna göra varje dag och vara riktigt lycklig!”. Men jag kommer även ihåg att jag hade samma känsla när jag började svetsutbildningen förra året. Efter ett halvår med daglig svetsning hade det klingat av. Nog för att jag fortfarande tycker att det är riktigt roligt att svetsa, men någonstans övergår det till en vardag, det är fortfarande en kärlek men inte lika intensiv, inte lika kännbar. Och jag skulle tippa på att det även kommer att gälla bronsgjutningen så småningom, om jag får nöjet att kunna fortsätta. Jag tror att det är intensiteten jag gillar, koncentrationen man måste ha, respekten och vetskapen om vad man håller på med – men att den vetskapen inte får övergå i att man blir ängslig.

Efter att vi hällt brons i alla formarna tog vi oss en långfika. Eftersom vi alla var väldigt nyfikna på hur det hade gått och inte riktigt hade tålamod att vänta till morgondagen med att öppna formarna, så satte vi helt enkelt igång. Bronset var fortfarande rätt varmt så det var bara att slänga på sig handskarna och se till att inte hålla i föremålen för länge.

Åsa hackar bort formmassan från sin brons.

När vi fått upp våra formar och gjort rent dom en smula kunde vi konstatera att dom inte blivit så där jättebra. Dom större objekten hade relativt många hål i sig, förmodligen från kärngaserna och/eller sugningar i bronset, och det fanns en och annan brons som hade kunnat ha kanalsättningen annorlunda. I morgon får vi fundera över om vi ska fixa felen, med allt jobb det innebär, eller om vi helt enkelt ska göra nya vaxer och planera in en till gjutning framöver. Eller både och.

Ironiskt nog blev mina två blommor som bara gjordes som test bäst, nog för att dom var väldigt okomplicerade jämfört med dom andra formarna, och bronset orkade sig faktiskt rätt långt ut i kanterna trots att det var så tunt. Nu är dock inte alla formar ännu öppnade, Jenny som inte kunde vara med under dagen har sina två formar kvar att knäcka. Jag hoppas verkligen att det blir riktigt bra avgjutningar. Men trots att bronsen helt klart kunde blivit mycket bättre så har i alla fall jag haft några roliga dagar, men så blir det ju oftast när man får umgås med riktigt härliga människor och hålla på med det man tycker om.

Blommorna, formmassan borttagen men bronset ännu obearbetat.

Jag hade en ateljé för något år sedan. När jag skulle flyttade in i den körde min far en massa lådor med verktyg, material och saker jag tidigare gjort till källarvåningen där jag höll till. I en utav lådorna fanns någonting fantastiskt. Det var en låda med en salig blandning av olika projekt som aldrig blivit slutförda, några gjutformar, några kvarlämningar från när jag var på en plastkurs och mitt bland allt detta låg ett ansikte av gipsbindor.

Ni vet, sånt där man gjorde när man var barn. Man smorde in ansiktet med matolja eller vaselin och lade gipsbindor över. En enkel men oftast ack så fin avgjutning. En sådan hittade jag i lådan, av mig själv som cirka 10-åring. Jag blev otroligt fascinerad. Det kändes lite som den gången jag – nä, vänta, det får bli ett senare blogginlägg om den historien, för den är värd att berättas.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stock av gipsmasken, dvs smorde in den men släppmedel och fyllde den med gips så att jag senare kunde göra en silikonform av den. Och jag gjorde många avgjutningar i diverse material, bland annat gips, sand och paraffin. Jag testade avgjutningarna framför mitt vuxna ansikte och försökte förstå vad som hade förändrats. Detta lilla vackra ansikte, kritvitt gjort i gips utan särskilt utpräglade ögonlock, förmodligen för att det var det sista som lades igen med gipsbinda eftersom jag tyckte att det var lite läskigt. Lite konstiga näsborrar eftersom jag behövde kunna andas genom näsan medan gipset torkade. Men på något sätt kunde jag känna att det var mitt, vissa drag stämde och jag kunde känna igen min haka och mina läppar.

Något år tidigare hade jag, under en animationskurs jag gick när jag var elev på Umeå Konstskola, gjort en leranimation med mitt ansikte. Och under den animationen kunde jag aldrig relatera till den lerklump, som faktiskt var en rätt perfekt avgjutning av just mitt ansikte, som mitt. Jag hade köpt lösögonfransar för att enkelt kunna göra blinkningar i filmen, och dom var på något sätt för små så mina ögon blev minimala – nog för att jag inte precis har stora råddjursögon till att börja med – men jag har alltid skyllt på det. Att det var därför jag inte kunde relatera, förstå att det faktiskt var mitt ansikte. Tills nu, när jag faktiskt börjat fundera över om det verkligen är därför, eller helt enkelt för att jag faktiskt inte riktigt känner mitt eget ansikte.

Jag hade ett riktigt roligt samtal om just ansikten och åldrande för inte alls så länge sedan. Jag vet att samtalet skedde under en betongkurs på gjuteriet och att samtalet började i min silikonform av mitt 10-åriga jag som jag hade med till kursen för att testa olika betongblandningar i. Jag minns att det var ett otroligt roligt och intressant samtal, men jag minns tyvärr inte med vem jag samtalade med. Jag tror att vi pratade om skillnaden som sakta blir när man blir äldre och någonstans kom samtalet in på att jag, som fortfarande är någorlunda ung, borde göra avgjutningar av mitt ansikte lite nu och då. Och den tanken har funnits i mitt huvud sedan dess, och egentligen ända sedan jag hittade gipsbindeavgjutningen av mitt ansikte som 10-åring.

Tänk er lång vägg i ett stort avlångt rum. Vitmålade väggar och ljusgrått golv. Avgjutningarna sitter på väggen i en rad, tätt inpå varandra varandra, de yngre åt vänster och de äldre åt höger. När man tittar på två som sitter bredvid varandra ser man knappt någon skillnad, det är inte för än man rört sig några meter åt höger och fortfarande har det ansikte man just studerat på näthinnan som man ser någon skillnad. Sakta sakta förändras små delar, tyngdkraften, solen, kylan och år av leenden, skratt, sorg och liv tar ut sin rätt.

Jag kan se mig själv gå där, dra baksidan av mina fingrar över alla dessa pannor, näsor och stängda ögonlock. Börja från ungdomen och sakta röra mig framåt. Känna hur rynkorna utvecklas, hur ansiktet förändras. Några utav avgjutningarna är trasiga. Någon gång under resan har dom fallit i golvet, tappat sin näsa eller blivit kantstötta. Några har jag försökt laga, limmat ihop, men sprickorna syns fortfarande. Vissa har helt försvunnit, kanske tappats bort under en flytt eller helt enkelt gått sönder i så många delar att det inte fanns något hopp om räddning – dom lämnar en lucka. En påminnelse om att dom en gång funnits, men gått förlorade. Dom nyaste, där ansiktet är som äldst, är helare och mindre nötta av tidens gång. Fast det beror förstås på hur man ser det.

Jag kan se mig springa där, fram och tillbaka – fram och tillbaka. Släpa mina händer över gipset, känna det där välbekanta materialet mot mina fingrar, det där välbekanta ansiktet med sina särskilda former och egenheter. Av någon anledning ser jag mig själv springandes, bland dessa avgjutningarna av mitt ansiktes åldrande, som ung.

Om jag känner mig friskare tänkte jag påbörja min resa mot åldrandet i morgon. Jag skriver igen då.

Hallå allesammans!

Det här med att blogga tror jag inte är min starka sida, nu vet man ju såklart aldrig sådant före man har testat, men jag skulle tippa på det. Och jag är fullt medveten om att man kanske inte ska börja en bloggvecka med just en sådan mening. På TV har jag hört någon säga att man absolut inte ska börja ett tal med ”Jag är ingen talare”, och här borde det ju gälla ungefär samma regel. Men jag skiter i det och kör ändå för någon annan öppning kan jag inte komma på, och nu har jag även förvarnat lite utifall att det blir alldeles för långa inlägg eller om jag bryter mot någon ”bloggkodex”.

Dagsformen idag är si så där. Ryggen stel, huvudet fortfarande lite tyngre än vanligt och fötterna värker. Formmassan som ramlade av mina arbetsbyxor i hallen igår när jag kom hem har spridit sig till halva lägenheten. Den är även under naglarna, i håret och trots en dusch igår kväll – fortfarande ett tunt laget som sitter inbäddat i händernas alla små veck. Nä, nu överdriver jag lite, men det känns faktiskt som om den där jäkla formmassan är precis överallt.

När jag vaknade i morse fanns en tillbakablick till nyårsnatten bland mina första tankar, när jag stod med några vänner och bråkade om vems år det var i år. Just efter att det de sista fyrverkerierna dött ut så började argumentationen om vems år det skulle bli. Vi hävdade alla att ”Det ska bli mitt år!”, och just nu, i det ögonblicket i morse, kände jag att det blivit det, att detta är början på ett utav mina bästa år hittills. Nu tillhör såklart inte det nya året bara en person, utan jag tror på fullaste allvar att det kommer bli allas vårt år, både de vänner jag stod och argumenterade med kort efter tolvslaget, alla ni som läser detta – erat år – och alla ni som inte läser detta för den delen också. Det är lite det nya år är till för, en början på de bästa året någonsin. En ny början helt enkelt. Åh, nu känner jag att jag snart går ut i djupsnön, så jag fortsätter helt sonika till det jag ville ha sagt.

Detta år har börjat både fantastiskt och uruselt på alla sätt och vis. Bra och dåligt i en salig blandning precis som det nästan alltid är, men som tur är minns man oftast det fantastiska bäst. Jag fick chansen att ha min första separata utställning som gick under namnet Rov, och för ungefär två veckor sedan ägde vernissagen rum. I torsdags plockade jag ned utställningen, men sedan dess har det varit ett stort konstigt tomrum inuti mig. På vernissagen var jag uppslukad, nu känner jag mig mer uppäten. Vad nu skillnaden egentligen är tåls dock att diskutera. Men när man känner en sådan där tomhet är det utmärkt att försvinna in i någonting annat, nya projekt, nya drömmar och tankar.

Vi hade sedan en tid tillbaka bokat in några datum för en liten bronsgjutningsworkshop på gjuterietföreningen där jag är medlem, och i lördags satte vi igång med att tillverka vaxer. Helt perfekt tajmat för mig och min uppätenhet. Jag tog tillfället i akt för att experimentera lite kring vad man egentligen kan göra med brons eftersom jag ännu är en nybörjare.

På vernissagedagen av min utställning fick jag ett blomsterarrangemang från en helt fantastisk människa (Tack så otroligt mycket för blommorna SW!), men under slutet av förra veckan började vissa blommor ha sett sina bästa dagar, så jag tänkte att jag skulle testa hur tunt det går att gjuta brons. Jag tog helt sonika några av dom med mig till gjuteriet och doppade dom lite fort i vax för att få dom lite mer stabila och något tjockare.

Test nummer 1

Test nummer 2

Vi var 5 stycken tappra som brände oss på varmt vax, andades in alldeles för mycket damm från ingredienserna till formmassan och till sist bröt våra ryggar när vi hällde i litervis efter litervis efter litervis med massa ner i våra formar. Och trots att vi startade vid klockan 11.00 igår och inte gick hem för än vid 19.00 är vi klara med allt.

Nu låter det säkerligen som om jag avskyr detta med bronsgjutning, så är inte fallet, det är faktiskt riktigt roligt – både allt förarbete, själva gjutningen och allt efterarbete. Men just nu då kroppen är trött och hjärnan fortfarande är halvsovandes efter att ha tagit ut sig under gårdagen kan jag inte glorifiera processen med att baka in formarna det minsta. Det är tungt, geggigt och helt enkelt skitgöra.

Alldeles strax ska jag bege mig tillbaka till gjuteriet och möta upp med dom andra, vi har lite mer jobb framför oss innan alla formar är fyllda. I morgon sätter vi in allt i ungen och börjar den tre dagar långa väntan på att vaxet ska brännas ur och formarna ska torka. På lördag ska vi gjuta och inte för än på söndag när vi spräckt formarna får vi veta hur det hela egentligen gick. Om vi tänkt rätt när vi satte ingöt och luftkanalerna i vaxet, om vi fick rätt konsistent på formmassan och fick in den bra i kärnorna och överhuvudtaget, om vi får bra avgjutningar.

Eftersom vi inte hade någon utav dom erfarna bronsgjutarna med oss under söndagen, dom som verkligen kan det där med brons, som har tänket vid kanalsättning som en självklarhet och svaret på alla andra frågor invanda i händerna, så är jag lite orolig. Jag var den enda utav oss som gjort alla processerna förut, och då har jag bara gjort dom från början till slut några få gånger.

På söndag när vi öppnar formarna blir med andra ord lite av mitt elddop. Vi får då se hur jag klarade mig.

Det finns så många nördar i våran värld, det är nästan så att jag tror att de flesta är nördar på något sätt innerst inne och jag gillar det. Vad vore världen utan folk som drivs av någon slags vetskapstörst och tar reda på allt de kan om saker som andra inte bryr sig om? Man kan ju vara nördig på så många olika sätt och på så många olika områden. Jag tycker inte nörd är ett värderande ord, det kanske har varit men nu ser jag det mer som en benämning på något som vet väldigt mycket om en sak. Är det så? Vem är egentligen nörd och var går gränserna? Skulle man kunna kalla Albert Einstein för ärkenörd? Varför snöar folk in på så konstiga saker och vilka sorters nördigheter är det egentligen ok att försöka leva på? Det är svåra frågor som jag inte tänkte svara på, men jag kan i alla fall skriva om mina tankar krig mina egna och mina vänners nörderier.

Jag har en vän som är svampnörd, det är ganska spännande. Själv gillar jag svamp men är väldigt dålig på andra sorter än de allra vanligaste, han däremot berättar om svampar som lever på konstiga ställen och har en massa specialfunktioner och konstiga saker för sig. Han får säsongsjobb i Norge med att inventera skog och svamparna däruti, det verkar nämligen inte finnas så många lika bra svampnördar i Norge. Hittar han en rödlistad svamp i skogen så tar han reda på koordinaterna och rapporterar in var den finns, det är ganska nördigt men också rätt fantastiskt.

De flesta i min umgängeskrets är dock insnöade på olika former av hantverk, musik, historia eller liknande saker. Det var fantastiskt när mina vänner på min födelsedag gav mig mjuka paket som lät som ylle när jag klämde på dem (paketen alltså, men vännerna brukar också ha rätt mycket ylle på sig). Det är också fantastiskt att inse att man vet hur ylle låter när man klämmer på det och att ens vänner vet det precis lika väl.

Det finaste av allt är nog ändå när olika nördigheter kan komplettera varandra och uppskattas av andra. Jag blir otroligt stolt när min pojkvän som är smed hittar på egna textilskämt och jag är väldigt tacksam att han förstår min fascination för obskyra textila fenomen. Jag är också väldigt glad över att jag har en datanörd som bror, hur många gånger har han inte löst problem, installerat bra-att-ha-saker och kodat hemsida åt någon i familjen? Å andra sidan har jag konstruerat mönster, tagit mått och sytt kläder åt både brodern och pojkvännen.

Jag känner en drös säckpipsnördar också, de är en källa till inspiration. Spelar man ett sådant egensinnigt instrument som svensk säckpipa är det väldigt skönt att ha ett par nördar att fråga om hjälp. Nyligen hölls en av de två årliga säckpipsträffarna, tyvärr missade jag den nu i vinter men jag brukar försöka ta mig dit och det brukar vara fantastiskt. Mellan 10 och 20 personer med olika bakrund, kön och ålder träffas en helg och spelar säckpipa, pillar med sina säckpipor, provar varandras säckpipor, lär varandra säckpipslåtar och skämtar säckpipor. På en sådan intensiv helg lär man sig massor, både om säckpipor men tack vare blandningen av folk också om mycket annat.

Olika sorters nördar behövs helt enkelt. Jag har funderat en hel del på det där, särskilt efter alla gånger jag blivit frågad om varför jag pluggar sömnad och textilvetenskap och vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. I början kunde jag inte riktigt komma med ett bra svar, men jag kände ändå att det jag gör är viktigt. Till slut kom jag fram till svaret: Jag vill bli klok, jag vill veta och kunna och göra bra saker som är textilrelaterade för det är väldigt viktigt på många sätt, inte minst med tanke på miljö, kvalitet och kunskap. Material- och hantverkskunnande är alltid nödvändigt oavsett vad det är frågan om, svamp, datorer, järn, textil, husbyggande, säckpipor, vård eller stadsplannering. Mångfald är helt enkelt bra oavsett om gäller svampsorter, nördsorter eller något annat.

P.S. Om någon undrar vad lingonbilden har att göra med det hela så titta på den igen: Lingonklasen är hjärtformad. Jag kan bara inte låta bli att älska vissa sorters nördigheter.

Tid är pengar sägs det, och tyvärr är det också begripligt. För att överleva behöver vi ägna åtminstone en del av vår tid åt att skaffa pengar, om vi inte är så lyckliga ostar att vi redan har allt vi behöver och lite till. Fast att värdera sin tid SOM pengar missar en möjlig koppling mellan just dessa två, nämligen att med tid följer möjligheter, med möjligheter val, och med val konsekvenser. En sådan konsekvens kan vara pengar, som i sig ger möjligheter, men det finns naturligtvis andra saker man kan beakta i vad man väljer att ägna sin tid åt.

Så varför väljer jag att ägna så mycket av min tid åt handarbete/konst/formgivning av olika slag? Det undrar jag också ibland. Så jag tänkte försöka nysta lite i frågan om tidsbruk i det här inlägget. Inte för att jag förväntar mig ett svar som räcker livet ut, men förhoppningsvis kan det ge något användbart. Dessutom kommer jag antagligen, min vana trogen, verka lite dum när jag försöker vara smart, för jag kommer att övertolka vardagliga uttryck å det grövsta. Ok? Då kör vi.

Mest för att ha en ände att börja dra i,  vill jag säga att det ligger något intressant i hur olika personer uttrycker sig om sin tidsanvändning. Fördriver de tiden, utnyttjar de tiden, spenderar de tid eller ägnar de sin tid åt något?

Är tid en demon att driva ut eller bort? Vad menar jag när jag säger att jag fördriver tiden, utom då det uppenbara att jag gör något medan tiden förflyter? (Jag tänker i det här inlägget inte ens ge mig in på frågan om vad tid är eller bör tolkas som, för jag är trött och vill ägna min tid åt andra saker idag också. Plus att jag inte vet om jag kan nå något annat än mer förvirring i den frågan. Hursomhelst är det vi kallar tid en av våra förutsättningar, och en som vi hela tiden måste förhålla oss till.) Att uttrycka sig om sin tidsanvändning som att fördriva tiden verkar antyda att tiden i sig saknar betydelse, att det är vad den leder till, något som kommer ’längre fram’ som är det viktiga. Vi fördriver tiden i väntan på något annat.

Att utnyttja tiden ger den ett bruksvärde, som kanske bör maximeras genom tillämpning. Vi har eller får tid som vi sedan använder till något, nyttjar till något. Något liknande framträder genom detta att spendera sin tid, även om det sistnämnda för med sig andra associationer som tillskriver tiden i sig ett större värde, som kanske ska investeras vist, eller slösas bort eller om det kanske är så att spendera till en början betydde något annat? Jag måste kolla.

SAOL: Spendera= göra slut på (pengar), (frikostigt) ge ut, tillbringa (tid)

Wiktionary: Spendera = använda något som så småningom tar slut på grund av användningen, särskilt tid eller pengar

Den svenska etymologiska ordboken från 1922 (finns på nätet – http://runeberg.org/svetym/) menar att ordet kommer (via tyskan och italienskan för länge sedan) från latinets expendere, att utbetala, eller egentligen väga upp.

Skillnaden mellan att utnyttja tiden till något eller spendera sin tid, om man nu ska vara petig, verkar ligga mest i om tid ses som en (självklar?) bruksresurs eller en dyrbar valuta. Det verkar också som detta att spendera just tid, fast det finns i flera språk (spend time), ganska nyligen, relativt, har kommit i bruk, till skillnad från just detta att spendera pengar.

Min personliga favorit är detta att ägna sin tid åt något. För ovanlighetens skull av fornsvensk härkomst anger ordet att något kommer ur det egna, eller görs till det egna. Den tid jag lägger genom att ägna den har med mig att göra, den blir till min eller kommer ur mig, och får sitt värde av mig, samtidigt som den ger värde åt det jag väljer att göra, utmärker det som värdefullt, för just mig.

Jag antar att det jag vill göra är att ägna mig (och min tid) åt saker som faktiskt är viktiga, för mig eller för andra. Samtidigt som jag hävdar deras värde genom att ägna mig åt dem. Visst, det händer väl att jag fördriver min tid med handarbete, jag har väl saker att vänta på som alla andra. Och att jag, om jag nu skulle få något så konstigt som ’tid över’, kan utnyttja tiden till att få klar de där tofflorna som jag lovade bort för ett tag sedan. Spenderar jag tid på handarbete? Hm.

Jag har en känsla av att vissa (vilket ibland inkluderar mig själv) undrar varför jag spenderar (läs slösar) med min tid på detta sätt. Sticka strumpor när jag kan köpa, lägga tre timmar på att lista ut hur jag ska få till en viss detalj på ett trojansk-inspirerat fuskläder-harnesk, ligga sömnlös och tänka ut hur man skulle kunna bygga en sängram av en gammal kökssoffa. Göra saker åt andra för en spottstyver i timmen för att ingen skulle ge mig en vettig timlön för en 30-timmars kofta.

Men: Jag har ett par vantar som en vän till mig har stickat. Varje gång jag har dem värmer de på mer än ett sätt, för en vän har ägnat tid åt dem, och i förlängningen åt mig (även om han tänkte sig att ha dem själv tills de blev för små). Visst är min spiralvirkade basker full av tid jag hade kunnat lägga på annat, men den är också full av minnen, som verkar stanna på ett annat sätt. Genom att ägna min tid åt de ting som omger mig och andra kan jag kanske motverka det stora läckaget av tid och mening. Fast jag vet inte. Kanske behöver jag bara fokusera på något handgripligt så att jag inte tänker för mycket.

Och det är ju inte precis som att mitt dagsjobb som konst(ig)filosof (day-job, som i uttrycket ”don’t quit your day-job”) är en allmänt begriplig tidsinvestering för de som räknar värde i pengar. Mitt liv (min tid) består av sammantrasslade lager av ’tids-slöseri’ som gör mitt liv värt att leva, och mig till en person som åtminstone en del gärna spenderar sin tid med. Vad vill vi egentligen låta framträda som viktigt och värdefullt, vad lever vi på?

Oops, nu är tiden tillbaka. Gotta go.

Nya uppdrag till den totalt ostressade och helt sysselsättningslösa mamman (eller hur var det??!): Ny konståkningsdräkt till fotografering på torsdag. Denna vecka!!!

Snacka om att vara tvungen att ta det man har och med verktyg som inte är avpassade…
Den här gången skulle jag behöva cirka tio (10) timmar extra samt ett ljusblått stretchtyg. Jag ska se vad jag kan få till utan tid och material – att gå på tygaffär nu är helt uteslutet. Och dessutom är det liksom ingen sport då ;-)

Lyckas jag blir det bild i bloggen – lyckas jag inte blir det som förra årets fotografering: en svart klänning mot en svart bakgrund och ett svävande huvud av ganska blek typ. Så det är en utmaning att hitta tyg som funkar mot svart, eller som ryktet gör gällande, grå bakgrund. Förutom allt annat. Behöver jag säga att min symaskin valt att bli paj i pressarfotslyften just nu…

Jag gör nästan aldrig något till mig själv. Det motiverar mig mer än att göra något för en kompis. Då styrs uttrycket av deras stil och smak. Jag tycker om att andra har på sig mina saker.

Jag fick garn av min mammas kompis, det var lite olika färger och material och jag såg inte vad de kunde vara bra för. Då bestämde jag mig för att göra något till mig själv. Jag började virka mormorsrutor efter en guide på internet.

Jag har två regler: de ska gå i blått, vitt, grått eller svart och yttersta raden är grå.

Det är konstigt, allt går i blått eller i en gråvit skala. Ändå skär de sig.

Jag brukar ta fram dem och stapla dem, titta på dem tillsammans. Det tycker jag om. Nu när jag virkat så pass många har jag insett att filten kommer att bli skrikig och orolig.

För att motverka detta har jag börjat göra helgrå för att blanda upp det med de brokiga blå. Men ändå ser det inte så bra ut.

Jag gjorde en babyfilt till min kompis barn, den blev jättefin. När jag virkade den ogillade jag den för dess symmetri och tyckte det var tråkigt att göra den. Men resultatet blev bra. Jag har uppskattat att göra varje ruta för min filt, de har alla en inre logik och design men tillsammans blir det kaos.

Jag lyckas inte föra över bilderna från kameran till datorn men jag ska prova imorgon om jag får till så får ni se.

Förutom att hålla på med trä- och näverslöjdande så pluggar jag religionshistoria, just nu läser jag en kurs i fornnordisk myt och rit. En intressant sak jag lagt märke till är att begreppen ”slöjd” och ”hantverk” i det fornnordiska språkbruket faller under kategorin ”idrotter”. Allt från vävning, smide, poesi, bågskytte eller brottning och simning klassas som idrotter! Dagens språkbruk gör ju istället skillnad på aktiviteter som producerar något (tex slöjd), och sådana som inte gör det (tex. Idrott). Men en fotbollsmatch kan ju också vara en produkt, och en stunds hyvlande ger rätt bra styrketräning. Det kanske är dags att reclaima det äldre språkbruket?

Här är två glödritningar jag gjorde för två år sen när jag bodde i malmö. Bådas motiv kretsar kring de varelser i nordisk mytologi som kallas jättar, thursar, eller i senare folktro ”troll”. Jag är intresserad av jättarna så som de i mytologin utpekade ”andra”, de kaotiska företrädarna för en upp-och-nedvänd, eller upplöst värld. Glödritningen med de olika hjärtformerna på är inspirerad av myten om Tors kamp mot stenjätten Hrugnir, som återberättas av Snorre Sturlasson i Den Prosaiska Eddan. Glödritningen sitter på framsidan av ett litet skåp, och inuti skåpet sitter ett hjärta av flintsten. Stenhjärtat och de olika symbolerna i glödritningen, associerar alla till den symbol som i myten omtalas som ”Hrugneshjärtat”.

jag har ju förklarat att jag älskar det jag gör och jag har verkligen slöjdat hela mitt liv, så när jag funderade på om det var det jag ville försörja mig på så funderade jag på om jag tog mitt bästa fritidsintresse och riskerade att förstöra det. för det är alltid en risk när det börjar handla om prestations krav och pengar. men jag har fritidsintressen. dels så har jag ju textil slöjd… och det kanske inte är så långt ifrån att byta material. men i textil har jag långsamma projekt som att sticka, brodera och återbruka, inget jag skulle vilja sätta i produktion och försöka göra pengar på.

jag har också folkmusiken! inte slöjd alltså. som igår när jag åkte in till linköping och spelade med mitt spelmanslag strängar och rör, ett väldigt trevligt gäng.dom får jag träffa varje vecka, tur att jag lärde mig spela när jag var barn.

jag tycker om att vara ute i naturen, laga mat, umgås med vänner, läsa kloka böcker, dansa, jogga… ja, jag har helt enkelt andra intressen än slöjd, och jag tycker det är viktigt.så jag blir nog inte så deprimerad om jag bränner mitt intresse för trä. det är som i naturen, med mångfald rasar inte allt om det händer nåt.