Hej hej!

Tänkte att jag skulle visa lite av mina största inspirationskällor. I mitt första inlägg här nämnde jag till exempel former som uppstår av ett misstag, så som skärvor.  Alla former och mönster som folk förbiser eller rent av anser vara trasigt och förstört intresserar mig.  Som klotter, repor och krossat glas. Vi ser det som vandalisering men jag undrar om det inte fanns andra sätt att se på det. På platser där tråkig stadsplanering, ful arkitektur och enkla lösningar gett oss betong, raka linjer och total avsaknad av personlighet och otippade utsvävningar tycker jag att en repad spårvagskur kan  göra hela skillnaden.

Se här till exempel. En alldeles vanlig spårvagnshållplats på Hisingen:

Repor och slitage har skapat mönster i glaset. Så mycket vackrare än blankt och sterilt.

Eller som här:

Ett bullerskydd längs med en hårt trafikerad väg har fått en hink färg över sig. Vandalism och förstörelse, så var nog tanken. Men titta så vackert skuggorna av växtligheten bakom träder fram. Solljuset, droppspåren och skuggspelet skapar ett konstverk som ändrar utseende hela tiden. Är inte det ganska så fantastiskt!? Att något som var menat att förstöra kan vara så vackert.

Okej. Ett till exempel.

Den här bilden tog jag efter den stora branden i frihamnen 2009. Branden förstörde så mycket och många företag och människor blev lidande.

Och här ser jag skönhet.

Ganska intressant hur något så hemskt som en brand kan lämna efter sig något vackert. För visst ser det ut som ett konstverk!? Vattnet som ligger kvar från släckningsarbetet blir till en spegel omkring metallskulpturerna som målats av eld och rost. Man skulle nästan kunna tro att det var en del av en konstutställning och inte något som råkat bli till av förödelse.

I allt jag gör kreativt finns det här med mig. Det vackra i det oregelbundna. Skönheten i det vilda och okontrollerade. Slumpen som skapandekraft.

Om det så är foto, smyckeskonst eller hur jag väljer att kombinera klädesplagg när jag klär på mig: jag strävar alltid efter att inte fångas av det ensidiga, sterila och till synes perfekta.

Ps: Om ni vill titta på mina konstfotografier till salu kan ni kika här.

/Lotta

Snart är det nästan slut på oktober också. Tiden bara irrar iväg. Oktober är för tyskarna lika med oktoberfest då man frossar i rökta korvar, surkål och grumligt öl samtidigt som man sjunger trevliga visor tills halsen ömmar. Jag är inte tysk, jag är stickare.
I en stickares värld innebär oktober socktoberfest. Då samlas vi i grupp och stickar en hel massa strumpor till knogarna ömmar. Och jag är faktiskt klar med ett par just precis nu, och ni har sådan tur att ni blir först att kika på eddys I love sushi-socks. Det är inte dumt det mina vänner:

Jag kallar dem sushisockar eftersom jag tycker att mönstret påminner om sådana där laxpålägg man har på sin nigiri, men egentligen heter mönstret pomatomus och är designat av sockgurun Cookie A. Om man är medlem på det massiva stickforumtet ravelry finns mönstret att hämta här.

Att fota sina stickade alster på ett hyggligt sätt tycker jag är a och o om man vill inspirera andra till nya stickeriidéer. När jag visade upp dessa sushisocksbilder för ett par vänner så tyckte de att jag skulle knäcka extra som strumpboudoirfotograf. Tack och bock, jag känner såhär spontant att strumpboudoir är en ganska bortglömd fotokategori som gärna skulle kunna få lite mer medial uppmärksamhet. Och smaka på ordet bara. Strumpboudoir… Underbart eller hur?

och garnet då? Jo, ända sedan jag upptäckte detta fantastiska sushimönster så visste jag att jag ville sticka dem illrosa. Jag sågmig själv studsa runt i vita strumpebyxor med lite spets och sushisockarna uppdragna långt upp på vaderna. Så jag började leta efter rosa sockgarn. Jag letade i Göteborg. I många butiker i Göteborg. Jag letade i alla butiker i Göteborg. Lillaanna letade i Mariestad. Lillaanna letade i Skåne. Jag åkte till Mexico och letade i mången butik, fortfarande inget illrosa sockgarn. Ja, jag åkte till och med till Las Vegas (visserligen i ett annat ärende) men ändå. Jag åkte till och med till Las Vegas för att leta efter detta förbannade sockgarnet som vägrade behaga dyka upp någonstans alls. Resultatlöst! Så då gav jag upp. Jag färgade eget skrikrosa sockgarn hemma i Lillaannas kök och det har jag inte ångrat en sekund. Det blev helt perfekt rosa och lite sådär skönt självmelerande eftersom garnet drog åt sig olika mycket färg på olika ställen. Slutsats?  I love yarn!

Jamen vetni hörrni. Det här var allt för nu. För nu ska jag packa väskan, tömma kaffekoppen och kila iväg i ett helt annat ärende. Men vi hörs ju när jag är tillbaka igen.
Högaktningsfullt, eddy

Ibland är tillvaron totalt klaustrofobisk alla går runt och är superfrustrerade av olika men likartade anledningar. Då är det bra med en grupp där allt kan vädras, ur detta sy/virkas nya planer.

Sisters of Sättra skulle vara med på en utställning om jordbruk och odlande. Tanken var följande, vi skulle använda våra nysydda plagg, vi skulle bygga en drivbänk och placera oss där och detta skulle filmas. Det skulle vara en stillsam film, inspelad vid utställningslokalen. Vi klädde drivbänken med svart sammet, försökte binda fast kameran i träden över. Solen höll som vanligt på att gå ner, tanken var att det skulle vara kvällsljus. Som vanligt för kallt för kroppstrumpa, stressigt eftersom de kvinnliga omsorgerna behövdes på annat håll och blött och geggigt för den sister som blev vattnad.

Filmen projicerades under utställningen i en annan drivbänk, det blev en kuslig och instängd känsla. Vi visade tre foton med oss själva samt ett broderi med tusentalsstygn på i hopfogade tygbitar med texten ”Kristina lever ett lyckligt och lättsamt liv med gott om tid för trevligheter”. Ett påstående som fram till nu är en direkt lögn.

Att växa, varför ska människor göras så mycket mindre än vad de är och hur ska man egentligen få utlopp för sin kreativitet? Vi jobbar utifrån ett kvinno- och landsbygdsperspektiv men ändå rätt allmängiltigt.

Skaffa en egen syjunta, det är det enda Sisters of Sättra kan råda till. Tack för oss.

Det blev tyvärr inget inlägg igår då jag efter en längre dag stupade tidigt i säng och det ursäktar jag för. Det var dock tacksamt och peppande att få träffa en av mina vänner och förebilder, snacka lite om kreativitet samt dela idéer. Tack Anders. Jag har nog varit så slut de sista dagarna inte bara för att mitt dygn vänds på rygg, utan det visade sig att jag höll på bli sjuk också. Så nu sitter man här.
Att måla har gått framåt och här kommer den senaste bilden

Det har varit lite av ett krävande underlag att måla på, det är tyngre än de flesta tror (fysiskt) att måla. Man upprepar massa korta rörelser med armen utsträckt, periodvis har jag arbetat mig till muskelinflammationer etc. men det är sånt man får ta då man gör något man älskar.

Att loopa musik, åter och åter spela om samma låt, det är något jag kan vara riktigt duktig på när jag jobbar. Låten kanske ni kan gissa er till.
Det är viktigt att hamna i rätt tempo och stämning, något musik är enormt bra till. Musiken hjälper även ibland att återkomma till samma känslotillstånd som man suttit på då verket startade, när det är något mer abstrakt jag pysslar med så är känslan väldigt viktig.

Förutom musik, bilder, lukter och andra sinnesintryck så kan det vara bra att ha en palett med lite färg kvar från äldre målningrar. Det kan vara rätt vägledande beroende på vad jag ska måla. Jag tittar tillbaka på de ibland och inser att oljan som är kvar inte helt har ”torkat”, det kan ta ett tag ibland

Jag kikade lite i mina gamla bilder på datorn och hittade kort på mina ritningar från att jag var runt 6 år, det är alltid lustigt då man har något som man gjort och inte har något minne av. Kanske kan jag säga att jag minns den rödbruna pennan som jag använde, känslan i den, men utöver det så måste jag säga att jag blev imponerad. Det här ska utnyttjas, sno lite från min barndom.
Att spara alla arbeten är väldigt givande, om bara för att se utvecklingen som annars kan vara rätt svåröverskådlig. Mitt tips är alltså, släng inte gamla skapelser. Om det råder platsbrist så dokumentera åtminstone.

Ack 80-talet.
I och med det lämnar jag er för idag, lite vila behövs då huvudvärken ligger på.

Jag vet inte om er andra, men för mig så går det väldigt upp och ner med kreativitet och inspiration. Ena dagen är jag full av idéer och nästa är det helt tomt. Själv inspireras jag väldigt mycket av bilder och har massvis med mappar på skrivbordet där jag samlar, samlar, samlar bilder som jag inspireras av. Så jag tänkte jag skulle tipsa om två ställen där jag gärna surfar runt för inspiration.

Det ena stället är Etsy, en amerikansk sida där man kan köpa/sälja hantverk och vintage i en salig blandning. Där kan jag mer än gärna spendera en hel del tid och bli peppad av hur många fantastiska hantverkare det finns runt om i världen.

Det andra stället jag brukar kika på är Ffffound. Det är en stor bildbank kan man säga, där användare laddar upp bilder på allt mellan himmel och jord.  Det funkar så att man klickar på den bilden man gillar, så flyttas man vidare till liknande bilder som man just klickat på, osv osv. Det verkar dock inte finnas någon som kontrollerar vad som läggs upp så det finns en hel del tvivelaktigt material men samtidigt finns det sjukt mkt bra och inspirerande bilder oxå.

Så i brist på inpspiration, kika gärna in dom sidorna!

(Fotot kommer från Fffound)

Jag tror att många av er som läser här precis som jag mår bra av att slöjda eller på annat sätt få ut sin kreativitet. Att få blomma och att få uttrycka sig. En tanke och idé som från hjärnan via hjärtat och kanske magen kan komma ut och skapas av händerna.

Att göra verklighet av sina idéer. Det får i alla fall mig att må bra. Då kan jag blomma för fullt. Det är därför jag kallar mig så. JAG BLOMMAR!

I morse steg jag upp långt innan resten av sommarlediga familjen vaknat. Passade på att smyga ner i ateljen som jag har på bottenvåningen i huset. Idag var det dags att färdigställa en hel hög med kort som jag klipper i papper. Papper i fina färger och mönster och gärna återbrukat. Till exempel kuvert, reklam, gamla böcker, presentpapper, kartor mm

Papper är bara ett av de material jag arbetar i. Jag brukar skylla på att jag är rastlös. Men kanske är det bara så att jag har lust till så mycket. Jag måste testa. Så därför blommar jag både när jag syr, luffarslöjdar, återbrukar plåt, målar, trär halsband, sågar i trä, ritar mönster till brickor mm. Ofta frågar människor som hör att jag arbetar som konsthantverkare/slöjdare vad jag gör. Det är svårt att svara på. Nästan lättare att säga vad jag inte gör. Vad jag inte gör just nu i alla fall. Jag blåser inte glas, jag arbetar inte med keramik (men det har ju hur mycket lust till som helst just nu-måste lösa det på något vis), jag väver inte (men vävstolen väntar i delar på min tid uppe i sommarhuset), jag näverslöjdar inte, jag stickar inte, jag virkar inte… Oj, så mycket det finns kvar att jobba med. Tur är väl det!

Nyskapande
Som etnolog och kulturhistoriker intresserar det mig att det från olika håll kommer signaler om att så många unga och mindre unga ägnar sig med liv och lust åt hantverk, konst och nyskapande.
Det är ju inte alls så att slöjd och hantverk håller på att dö ut eller har något gammeldags över sig, som man får höra så ofta. Slöjd och hantverk finner däremot nya kreativa vägar! Det är Kravallslöjd ett bra exempel på, tycker jag!

Gatukonst
Gatukonst som görs på eget initiativ är också ett bra exempel på kreativitat. I våras när jag var ute med hunden en kväll i skymningen, kom jag till tunneln under Holmsundsvägen. Där pågick något skumt. Människor stod hukande och viskade till varandra. Jag tog en omväg, men när jag kom till samma plats igen såg jag att det var ett gäng ungdomar, som höll på att fästa en lång, lång stickad halsduk runt ledstången i tunneln. Jag gick glatt förbi och tänkte att det där blir spännande att se i dagsljus. Och snyggt blev det. Tillsammans med klottret på väggarna blev man glad av att se vad kreativitet kan åstadkomma!

En bekännelse
Det gick några veckor och ledstångens halsduk värmde. Men en dag såg jag att den hade lossnat på ett ställe. Kanske var den någon som gick och slet i den? Sedan blev det mer och mer halsduk som hängde på backen. Snart är det någon som rycker bort alltihop, tänkte jag. Men så fick jag en idé, skulle jag våga ta rätt på en bit av halsduken innan den helt försvunnit? Jag gick och grunnade på det några dagar och så bestämde jag mig för att ta en bit av halsduken om den ändå höll på att ramla bort. Jag erkänner att mitt samvete hela tiden sa att ”nej så gör man inte”. Men förlåt, ni som stickade halsduken och monterade upp den, jag tog en bit som höll på att ramla loss, men behöll den inte själv utan har nu införlivat den i Västerbottens museums samlingar!

Ps För att få det dyra elefantgarnet att räcka längre och för att få ränder på mattan, så provade jag att väva in svarta mattrasor av bomull. Det funkar faktiskt, trots att det blir en viss nivåskillnad.

Tidigare i somras var jag på auktion strax utanför Vippersrönningen (Ånäset). Jag var ute efter gammal textil. Det mesta var bortstädat men en av huset döttrar kom plötsligt och visade mig dessa vantar. Sex stickade innervantar och ett par yttervantar i skinn. Vilken skatt! Jag köpte dem genast och kommer att skänka dem till vår textilsamling vid museet.

Jag jobbar till vardags vid Västerbottens museum, med hela länet som min arbetsplats. I mitt arbete får jag på många sätt utlopp för min kreativitet. Som en av museets etnologer, har jag fått många fina möten med människor i länet. Teman har varit familjen, hembygden, Göteborgskravallerna, motorer, samisk kultur, äldre och nyare foton, kultur i kommunerna mm. På senare tid har mitt arbete inriktats mer och mer mot textil; dräkthistoria och annan textil ur kulturhistoriskt perspektiv. Min dröm är att innan pensionen få titeln textilantikvarie! Det är knappt tio år kvar att jobba på att den drömmen går i uppfyllelse. Önska mig lycka till!

Här ser du en disktrasa, stickad i oblekt bomullsgarn, av Ingeborg Forsmark i Dorotea. Henne träffade jag på en jobbresa. Hon berättade att hon som ung fick en kritsträcksrandig kostym för att sy en dräkt av. Men eftersom hon tyckte det såg gammeldags ut med alla dessa ”kritsträck”, drog hon ut varenda ljus tråd ur kostymtyget!! Här kan man tala om tålmodigt arbete!

En annan spännande kvinna jag träffat i inlandet är Ulla Danielsson från Fredrika och Örträsk. Hon bor i Fredrika och har sommarhus i Örträsk och har jobbat på båda ställena. Ulla är mångsidig och bl a stickar hon små söta dockor, vilka alltid får en personlig stil och klädsel. Denna docka fick jag av henne. En pojkflicka som jag kallar Grogg. För att få dockan att stå har Ulla stoppat benen med rullade wettexdukar.

Vid Västerbottens museum planerar vi just nu för en utställning och arena för skapande slöjd, främst i textila material och tekniker, läs mer om detta i slutet av veckan!

Eller rättare sagt, en av de dagar i veckan när jag jobbar med mitt eget kan se ut såhär.

Vissa dagar tar det tid att komma igång. Ibland ska ”allt annat” fixas först: man kanske måste gå iväg med återvinningen, baka bröd eller träna. Igår var jag på stan och gick ärenden, köpte material och samlade inspiration till några smycken som jag borde få till men fortfarande inte vet hur jag ska göra. Vet inte om jag blev så mycket klokare, men förhoppningsvis la sig vissa grejer i hjärnbanken för att dyka upp vid ett senare tillfälle. Hursomhelst blev det inte något sytt förrän vid tretiden på eftermiddagen. Men det är ju samtidigt det som är det härliga med eget kreativt arbete: vill jag jobba till elva på kvällen så går det alldeles utmärkt. Jag försöker åtminstone att inte bli stressad av att vissa dar tar det väldigt lång tid att komma igång…

Nu har jag börjat på nästa bokprojekt, uppföljaren till Karins broderier. Den här boken ska vara mer personlig, mer blandat med stilar och tekniker, inte bara landskapssömmar som den förra. Jag ska inte avslöja för mycket vad det blir för broderier, men för att visa hur jag jobbar ska ni få en liten tjuvtitt. I början av ett projekt handlar det mycket om att leta inspiration och hitta fram till nån slags känsla att förmedla. Jag hittar mycket på främst amerikanska foto- och modebloggar och gör små inspirationscollage (säga vad man vill om alla dessa tjejer med vintageshoppar på Etsy, men de tar ofta snygga foton). Collagen är bra att gå tillbaka till om jag kör fast eller glömmer vad det var jag tänkte. Och Google är såklart ovärderligt om man behöver en bild på, säg, en telefon från tidigt 1900-tal.

I brist på ateljé jobbar jag hemma. Köket är kontor och i vardagsrummet har jag ett hyfsat stort skrivbord där symaskin får plats och golvyta där större saker kan bredas ut (men man skulle alltid kunna ha större plats och bättre förutsättningar… drömmen är ett riktigt arbetsrum där allt kan vara framme, samtidigt). På golvet kan det iaf ofta ligga tygstuvar som ska bli någon applikation

Jag kanske gör en snabb liten skiss först, men ofta ritar jag upp mönstret direkt på tyget eller på papper och klipper ut. Särskilt om man ska göra lite större grejer är det bra att klippa i papper först. Blir det inte bra kan man justera mallen och sen köra.

Oftast har jag flera projekt på gång samtidigt. Antagligen för att det är roligast att börja på saker, men jag tror också på det där att kreativitet föder kreativitet. När jag jobbar med en grej tänker jag redan på nästa, vilken ordning jag bör ta saker i för att hinna, eller så blir jag bara inspirerad av nåt och måste testa. Idéer kan ju också komma när man minst anar det eller när man pratar med andra. Man är liksom aldrig ledig från det kreativa tänkandet. Många föstaskisser kladdas ner på kvittopapper när jag jobbar i butiken

Sedan försöker jag med jämna mellanrum sitta ner och planera projekten lite mer ordenligt. Ibland ser det ut såhär fint i pärmen

Ibland mer såhär

Vi hade en lärare på HV som alltid tyckte att vi skulle föra dagbok när vi jobbade. Minns inte riktigt varför, men kanske för att minnas och lära sig av sina misstag? Jag har varit en högst sporadisk dagboksskrivare i vuxen ålder, och att skriva anteckningar varje dag skulle mest kännas stressande. Men en dagbok kan ju faktiskt se ut lite hursomhelst. Min projektpärm är en slags dagbok. Och min skissbok, som sagt. Här tecknade jag av ett fantastiskt fint bokomslag sytt av tyglappar, och i bakgrunden skymtar det som jag jobbar på just nu: samma teknik men nånting helt annat

Idag måste det nog bli en göra-färdigt-dag. Man får försöka lura sig själv att montering är jättejätteskoj. Well, jag har ju en deadline så det är inte så mycket mer att göra än att sätta sig och sy nu. Snart. Lovar.

Gatukonst som gatukonst? Vars ligger skillnaden i dessa lekplatser som 7 åringar skapat själva, dekorerade med bilder, skatter och även sina namn, och den konst som 17- och 27åringar gör för att liva upp sina egna områden och uttrycka sin kreativitet? Vi ser ingen skillnad.

En så enkel sak som en hopphage är att ge sig på det offentliga utrymmet både juridiskt och tyvärr även i mångas ögon moraliskt. Trots att vi alla gjort det. Vi har alla varit gatukonstnärer av den enkla anledningen, att det vi inte har – det får vi skapa själva. I ett sverige där dagis och skolor läggs ned tar barnen själva och skapar sitt eget utrymme med kritor, pennor och allt som nu går att finna för att gör sin egen lekplats. Exakt samma drivkrafter får oss senare att måla budskap på väggarna, dödsrunor över våra kompisar eller bara för att uttrycka den ensamhet som många känner i ett land där konsten i sig, bara är ok när ”intellektuella” får bedöma den, och där ord som ”ligist” används mot alla som inte accepterar att individen som oss som grupp blir kvarhållna i ett grepp som stryper vår kreativitet och styrka.

Vi fortsätter måla, och barnen kommer också göra det. De som kritiserar gatukonst som mest, ska också veta att deras egna barn redan har börjat föra ett av moderna västvärldens största folkrörelser och kulturskatter vidare, burna av de enklastaste behov. Och mitt i detta myller av konst som så många politiker vill strypa så utvecklar vi vårat eget språk och även ibland blir vår konst en oas av objektivitet och sanning i ett mediaklimat där de områden där denna kultur frodas blir smutskastad av tyckare som lever långt ifrån den verklighet vi alla lever i. Vi syns – därför finns vi. Det tyckte nog ”alex” och ”johan” som gjorde lekplatsen där uppe också.